Christian Engström, Pirat

6 augusti 2014

Massövervakningen är värdelös mot både terrorism och grov brottslighet

Filed under: datalagringen,FRA,NSA — Christian Engström @ 12:49

”FRA skyddar oss mot terrorister” är statsminister Fredrik Reinfeldts och regeringens standardargument för massavlyssningen.

”FRA har avvärjt flera stora terroristangrepp, men vi kan inte berätta några detaljer, för det är hemligt” brukar de som försvarar FRA’s verksamhet hävda.

Detta är inte sant, och det kan vi veta med säkerhet. Man behöver inte ha tillgång till någon hemlig information från FRA för att veta att de inte någonsin har avslöjat någon riktig terrorkomplott i Sverige. Det räcker med att veta vad som inte har stått i tidningarna de senaste decennierna.

Låt oss anta att FRA faktiskt skulle ha kommit någon (stor, riktig) terroristkomplott på spåren. Vad skulle de göra då?

Sverige har inga hemliga domstolar som dömer i terroristmål, och vi slänger inte ut misstänkta terrorister ur flygplan över Östersjön. Det kanske finns konspirationsteoretiker där ute som tror Sverige gör det, men i så fall är jag inte en av dem.

Om FRA hade hittat riktiga bevis för förberedelse för terrorism, då skulle de misstänkta blivit arresterade och åtalade. Både stämpling till mord och förberedelse för allmänfarlig ödeläggelse är mycket allvarliga brott, som i praktiken kan ge lika långa straff som ett fullbordat terroristangrepp. Om FRA hade hittat sådana bevis mot någon grupp av personer skulle det inte ens finnas någon anledning att ta till de speciella terroristlagarna.

Hade det här hänt i Sverige skulle de skyldiga sitta inne på mycket långa straff även om angreppet hade avvärjts. Då hade vi alla kunnat namnen på de terroristerna lika bra som vi nu känner namnen Breivik och bin Laden. Men Sverige har inte haft några stora terroristrättegångar sedan 70-talet. Hade vi haft det hade vi alla kommit ihåg det.

Om FRA hade hittat några riktiga terrorister skulle det dessutom legat i deras intresse att göra så stor affär som möjligt av det i media. Det skulle ju stärka deras argument för att de behövs (och därför behöver få ännu större anslag), och hjälpa deras huvudmän USA och Obama att vinna propagandakriget om den allmänna opinionen i Sverige när det gäller massövervakningen.

Men ändå har det inte varit några terroristrättegångar byggda på FRA-material i Sverige.

När företrädare för allianspartierna och regeringen påstår att FRA har hittat terrorister, då ljuger de. Eller kan de förklara vad de har gjort med alla terroristerna, i så fall?

Lika magert resultat tycks hela USA’s globala system för massövervakning ha givit. Trots närmast obegränsade resurser och befogenheter, har den amerikanska spiontjänsten NSA aldrig lyckats stoppa något terrordåd eller några terrorister.

I november 2013 anordnade Europaparlamentet en utfrågning med anledning av visselblåsaren Edward Snowdens avslöjanden. En av de inbjudna gästerna var den amerikanske före detta kongressledamoten Jim Sensenbrenner. Undet sin tid i kongressen var han en av initiativtagarna till den drakoniska The Patriot Act, som ger amerikanska myndigheter vida befogenheter att åsidosätta medborgerliga rättigheter i kriget mot terrorismen. Jim Sensenbrenner är alltså på intet vis någon duva. Men numera tycker även han att massövervakningen har gått för långt.

Jag frågade honom om den amerikanska massövervakningen lett till att någon terrorist fällts i domstol för terroristbrott. Svaret blev nej.

Enligt NSA själva (sa Sensenbrenner) har massövervakningen lett till att de har kunnat avstyra totalt ett (1) terroristangrepp. Men det ledde inte till att någon eller några dömdes för terroristbrott (som till exempel förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse eller stämpling till mord), utan bara till någon dom för ekonomiska brott.

Närmare efterforskningar visar att det rörde sig om ett fall där en somalisk taxichaufför som bodde och arbetade i USA skickade 8.500 dollar till någon av de stridande fraktionerna i Somalia. Eftersom den somaliska organisationen är terroristklassad av USA, gjorde sig taxichauffören därmed skyldig till ett terroristbrott.

Det här är alltså den största framgången som NSA kan visa upp som resultat av alla de miljarder som massövervakningen kostar de amerikanska skattebetalarna. Det är alltså inte bara den svenska massövervakningen i FRA’s regi som har resulterat i exakt noll terroristdomar för avstyrda försök till attentat. Inte ens NSA’s globala övervakning tycks har fått fram tillräckligt med bevisning för att fälla någon i domstol för terroristbrott.

I januari 2014 skrev Washington Post:

En analys av 225 terrorismfall i USA sedan den 11 september 2001 konstaterar att NSA’s massinsamling av trafikdata rörande telefonsamtal ”inte haft någon märkbar effekt för att stoppa terroristhandlingar”

Det som har lett till att terroristkomplotter har kunnat avslöjas vid ett antal tillfällen i USA har istället varit traditionellt polisarbete, skrev Washington Post.

En annan amerikansk rapport samma månad, januari 2014, kom fram till samma resultat. Inga fångade terrorister.

Den 238-sidiga rapporten konstaterar att den amerikanska spionorganisationen NSA’s program för att samla in metadata om alla medborgares telefonsamtal bara har givit ”minimala” tillskott till kampen mot terrorism, strider mot lagen och borde stängas ner fortast möjligt.

Rapporten granskar den handfull fall där data från massövervakningen överhuvudtaget har använts, och hittar

“… inget fall där programmet bidrog direkt till att man upptäckte någon tidigare okänd terroristkomplott eller lyckades avstyra en terroristattack.”

NSA har aldrig stoppat en enda terroristattack, trots att de har närmast obegränsade ekonomiska resurser, spionerar på precis allt de kan komma åt, och inte bryr sig ett jota om att följa de lagar som finns för att skydda allas vår rätt till privat kommunikation.

I Sverige agerar FRA som underleverantör och bästa samarbetspartner med NSA. Den verksamheten kostar 860 miljoner kronor i budgeten 2014. Men inte heller FRA har fångat någon enda terrorist.

Grov brottslighet är det andra området som brukar lyftas fram som argument för massövervakningen. Enligt EU’s datalagringsdirektiv är alla telefon- och internetoperatörer skyldiga att lagra data om alla vi kontaktar och allt vi gör på nätet. Motivet är (förutom terrorism) att bekämpa grov brottslighet.

Men inte heller mot grov brottslighet är massövervakningen effektiv.

År 2013 gjorde tyska parlamentet en utvärdering av datalagringsdirektivet i Tyskland. De kom fram till att datalagringen var så gott som helt värdelös:

Användandet av datalagringsdirektivet höjde framgången hos brottsutredningar med endast 0,006 procent. Direktivet står därför inte i proportion till antalet brott som kan lösas.

skrev Bundestag Working Group i sin studie.

Någon räknade ut att man rent statistiskt skulle ha kunnat anställa 1,4 nya poliser i hela Tyskland istället för att lägga miljarder på datalagringen för att komma upp i en förbättring på 0,006 procent.

När EU-kommissionen sent omsider presenterade en utvärdering av datalagringsdirektivet 2011, kom den redan i inledningen fram till  slutsatsen att datalagringen ”spelar en viktig roll” i kampen mot den grova brottsligheten. Den ansvariga kommissionären Cecilia Malmström (FP) hävdade att den var ”av mycket stor betydelse för de straffrättsliga systemen och brottsbekämpningen”. Det budskapet basunerades ut i EU-kommissionens pressmeddelande.

Men själva utvärderingen visade sig mest bestå av anekdoter utan källhänvisningar. Någon riktig statistik över hur många fall som verkligen klarats upp med hjälp av datalagringen i de olika medlemsländerna fanns inte — i de flesta fall för att medlemsländerna inte kunnat eller velat presentera någon sådan statistik.

FRA, NSA och EU-kommissionen följer alla samma mönster när de får frågan om massövervakningens effektivitet. Först säger de i svepande ordalag att de har fångat massor av terrorister eller skurkar. Men när någon ber om närmare detaljer visar det sig vara endera önsketänkande eller ren lögn.

Datalagringen kränker våra mänskliga rättigheter. Det konstaterade EU-domstolen i en dom den 8 april 2014. Det är okay under vissa omständigheter övervaka personer som är misstänkta för brott. Men det är inte okay att övervaka alla på det sätt som datalagringsdirektivet kräver, sa domstolen.

Det här är det grundläggande argumentet för varför vi varken ska ha datalagring eller massövervakning enligt (eller i strid mot) några andra lagar. Massövervakning utan brottsmisstanke är inte proportionerligt, och är varken nödvändigt eller acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. När EU-länderna ägnar sig åt sådan övervakning bryter de mot både Europakonventionen om mänskliga rättigheter och EU’s rättighetsstadga.

Även om det gick att visa att massövervakningen var effektiv mot terrorism och grov brottslighet skulle den fortfarande inte vara proportionerlig, och därmed fortfarande olaglig.

Men när det visar sig att massövervakningen inte ens är effektiv för att bekämpa brott, varför i herrans namn vill både EU-kommissionen och vår egen regering ha kvar den till varje pris? Den frågan får de gärna svara på.

19 juli 2014

Piratpartiets ideologi — Frihetlig humanism i informationsåldern

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 13:43

Frihetlig humanism i informationsåldern.

Så tycker jag man kan sammanfatta piratideologin i några få ord. Jag ska förklara hur jag ser det.

Frihetlig…
Piratideologins främsta kännetecken är att den ligger lång ut åt det frihetliga hållet på skalan frihetlig-auktoritär i den politiska kompassen. Det har alla pirater jag någonsin hört prata om frihet varit helt överens om. Och pirater är väldigt förtjusta i att prata om frihet, så under de tio år som gått sedan jag själv började som nätfrihetsaktivist har det blivit många pirater som jag hört säga samma sak.

Nej till storebrorsstaten och övervakningssamhället är vårt mest fundamentala krav för att bevara det fria och öppna samhället. Just nu är alla vi medborgare under attack från våra egna västerländska regeringars spiontjänster. Vi måste vända den utvecklingen innan det är för sent.

Men vår vision av frihet går längre än att bara säga nej till det totalitära övervakningssamhället. Tack vare internet har vi kunnat se många strålande exempel på hur frihet leder till mångfald, och hur mångfald leder till kvalitet. Permissionless innovation är den princip som skapade internet, och som har låtit miljontals stora och små projekt och verksamheter blomma upp på och tack vare nätet.

Med mer frihet och färre begränsande regler kan vi släppa fram den kreativa kraften i vårt samhälle på alla områden. Den region i världen som först och bäst lyckas få kreativitet och nytänkande att blomma upp kommer bli det här århundradets vinnare.

Individen har friheten att göra vad hen vill så länge det inte inkräktar på andras frihet. Var och en har rätten att bestämma över sin egen kropp. Var och en har rätt att älska vem hen vill. All kärlek är bra kärlek. Var och en har rätt tro på vad hen vill, och bli salig på sin egen tro.

Vi pirater tror att frihet är grunden både för individens möjlighet till lycka och samhällets möjlighet att utvecklas och finna kreativa lösningar på problem.

…humanism…
Humanismen är den grundläggande ideologi som har sina rötter i upplysningstidens tankar, och som har slipats ihop till ett väl beprövat och sammanhållet ramverk för hur ett anständigt samhälle ska se ut. Vi pirater stödjer helhjärtat de principerna, och vill se dem tillämpade i praktiken i vår tid.

Alla människors lika värde och individens frihet är grunden. Alla individers mänskliga fri- och rättigheter ska respekteras både av staten och alla andra. Demokratins grundvalar — yttrandefriheten, rätten att söka information, brevhemligheten — måste värnas. Rättsstatens principer likaså.

Men humanismen betonar också hur viktigt samarbetet mellan oss människor är. För att det ska fungera måste vi till att börja med bete oss anständigt mot varandra. ”Behandla andra som du vill bli behandlad själv” är den gyllene regeln. Vi ska ta hand om varandra, och skapa ett samhälle byggt på omtänksamhet istället för misstänksamhet.

”Assume good faith” är ledordet både för Wikipedia och för allt annat svärmarbete. Vi tror på det goda i människan.

Kulturen spelar en nyckelroll inom både humanismen och piratideologin. Vi ser kulturspridning som någonting positivt både för samhället och individen. Därför vill vi undaröja så många konstgjorda hinder för kulturspridning som möjligt. The Pirate Bay är en del av mänsklighetens gemensamma bibliotek, Alexandria 2.0, som uppstått som ett mirakel genom internet. All kultur bygger på det som tidigare skapats, så genom att släppa kulturen fri kan vi låta mångfalden i hela världens gemensamma kulturarv bli tillgänglig och remixas till nya verk i en evigt levande cirkel.

Vetenskapen som givit oss den moderna världen bygger på öppenhet, och att vetenskapsmän kan både testa och bygga vidare på varandras resultat. ”Genom att stå på jättars axlar har jag kunnat se längre” sa Isaac Newton. Piratrörelsen är mot patent som är monopol på kunskap, och för ett fritt globalt idéutbyte.

Bara genom kunskapsöverföring kan det som idag är tredje världen uppnå en dräglig levnadsstandard utan att naturens begränsningar och jordens resurser överskrids.

Vi pirater tror på det tekniska framåtskridandet, och vi tror på framtiden.

…i informationsåldern
Upplysningstidens idéer må vara över 200 år gamla, men de har aldrig varit mer aktuella än just nu i vår tid.

Internet är det största som har hänt mänskligheten sedan boktryckarkonsten, så det är helt naturligt att det väcker politiska frågor som behöver besvaras. Den nya informationsteknologin har ställt de informationspolitiska frågorna på sin spets.

Vi pirater har fattat att det är här matchen står just nu. Vi ger informationspolitiken den höga prioritet den förtjänar. Det är nu vi väljer väg in i informationssamhället.

All teknologi kan användas till både gott och ont. Internet är bara i sin linda, men vi har redan sett hur det är det mest fantastiska redskap som någonsin skapats för att sprida kultur, kunskap och demokrati, och för att skapa länkar mellan människor över alla kulturella och nationella gränser.

Men samma informationsteknologi kan också användas för att skapa ett övervakningssamhälle värre än vad någon tidigare kunnat föreställa sig.

Vilken väg vi kommer välja avgörs nu.

Vi pirater vill välja den öppna vägen mot framtiden.

18 juli 2014

Hur hittar man terrorister genom att manipulera webenkäter?

Filed under: NSA — Christian Engström @ 14:27

Kampen mot terrorism är huvudargumentet som de som försvarar den globala massövervakningen använder.

Nu är det visserligen så att massövervakningen inte har avvärjt ett enda terroristdåd. Den amerikanska säkerhetstjänsten NSA har aldrig stoppat en enda terroristattack, trots att de har närmast obegränsade ekonomiska resurser och spionerar på precis allt de kan komma åt. Samma sak gäller för svenska FRA och brittiska GCHQ.

Nästan lika dåligt fungerar massövervakningen när det gäller att hitta vanliga brottslingar. När det tyska parlamentet gjorde en utvärdering av EU’s datalagringsdirektiv i Tyskland fann de att:

”Användandet av datalagringsdirektivet höjde framgången hos brottsutredningar med endast 0,006 procent. Direktivet står därför inte i proportion till antalet brott som kan lösas”

Men för den som inte känner till det magra utfallet låter det ändå som ett någorlunda rimligt argument för att tillåta staten att rutinövervaka medborgarnas kommunikation, i vart fall för den som är beredd att ge upp lite frihet i utbyte mot tillfälligt ökad säkerhet.

Jag köper själv inte argumentet av ett antal skäl, både praktiska och principiella. Men även om jag ser det som ihåligt, erkänner jag att det i vart fall är ett argument som NSA och dess hantlangare har.

Men vad finns det för argument för att säkerhetstjänsterna på betald arbetstid ägnar sig åt att manipulera webomröstningar och sidvisningsstatistik i sociala medier? För det gör de, visar det senast släppta materialet från visselblåsaren Edward Snowden.

Journalisten Glenn Greenwald skriver:

Den hemlighetsfulla brittiska spiontjänsten GCHQ har utvecklat dolda verktyg för att sprida falsk information på internet, inklusive förmågan att manipulera resutatet i online-omröstningar, att på konstgjord väg blåsa upp statistiken över sidvisningar på websajter, att ”förstärka” godkända budskap på YouTube, och att censurera videoinnehåll som bedöms som ”extremistiskt”. De här förmågorna, som beskrivs i detalj i dokument som gjorts tillgänglig av visselblåsaren Edward Snowden, inkluderar till och med en gammal klassiker för busringande skolpojkar världen över: ett sätt att koppla ihop två intet ont anande användare med varandra.

Verktygen har skapats av GCHQ´s Joint Threat Research Intelligence Group (JTRIG), och utgör några av de mest uppseendeväckande metoderna för propaganda och desinformation på internet som finns i Snowdens arkiv. Tidgare offentliggjorda dokument har beskrivit JTRIG’s användning av ”bloggposter från fejkade offer”, ”honungsfällor” och psykologisk manipulation för att rikta in sig på online-aktivister, övervaka besökare på WikiLeaks och spionera på användare på YouTube och Facebook.

Första reaktionen när man hör talas om det här, är kanske att associera från frasen ”joint … intelligence” och ställa sig frågan vad de hade rökt. Men fullt så roligt som det låter är det inte att världens mäktigaste spiontjänster ägnar sig åt att busa i sociala medier.

Det torde vara uppenbart att den här typen av verksamhet inte har ett dugg med brottsbekämpning att göra. Varken terrorister eller bankrånare använder nätomröstningar för att avgöra om de ska gå till aktion eller inte. Det tror jag inte ens övervakningsstatens varmaste vänner eller spionorganisationernas egna presstalesmän skulle påstå.

Förmågan att sprida propaganda och desinformation är bara användbar mot politiska mål. Varför känner västerländska demokratier att de bör ge sina hemliga spionorganisationer förmågan att i det fördolda manipulera den politiska opinionen? Och vem i herrans namn har givit dem det mandatet?

Att diktatorer i skurkstater beter sig på det här sättet är en sak. Vi kan bli upprörda över det, men ingen av oss kan påstå att vi blir förvånade över att odemokratiska regimer använder odemokratiska metoder. Men att våra egna demokratiskt valda regeringar i väst ägnar sig åt samma sak är minst sagt anmärkningsvärt.

Hur kan vi vara trovärdiga när vi kritiserar Kina eller Syrien, om våra egna säkerhetstjänster använder skattepengar för att göra exakt samma sak? Och exakt i vilket läge och mot vilka politiska grupper tänker sig våra regeringar ta till de här metoderna?

Carl Bildt är ju förtjust i att resa världen runt och framställa sig själv som en förkämpe för friheten på nätet. Han får gärna svar på de här frågorna år regeringens vägnar. Men det är jag säker på att han inte kommer göra. Regeringens linje när det gäller övervakningsfrågor har ju varit tydlig ända sedan FRA-striden 2008:

”Alla tjänar på om debatten lägger sig.”

Läs Glenn Greenwalds artikel med avslöjandet
…………

Andra om ämnet: Henrik Alexandersson, The Guardian

15 juli 2014

Internet och informationsteknologin är på både gott och ont

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 14:31

Internet är fantastiskt, men all teknologi kan användas för både goda och onda syften. Det gäller i allra högsta grad även för informationsteknologin.

Internet är det bästa bibliotek som någonsin skapats. I princip all världens kultur och kunskap finns tillgänglig ett musklick bort för var och en som har en uppkoppling. Det här är Alexandria 2.0 med dubbelt extra allt.

Internet är den bästa mötesplats för människor som någonsin skapats. Det spelar ingen roll hur udda ditt specialintresse är. Någonstans därute finns det likasinnade människor och via internet kan du hitta dem, vare sig du letar efter kärleken, eller bara vill ha några att prata strunt med, eller vill bygga någonting fantastiskt tillsammans med andra.

Internet är den bästa plattformen för samarbete som någonsin skapats. Det gör den möjligt för tusentals människor som inte en känner varandra att tillsammans bygga stora komplicerade skapelser. Wikipedia, som är världens största och snabbast uppdaterade uppslagsverk. Linux och annan fri programvara, som utgör ryggraden i internet självt. Eller politiska rörelser som kämpar för demokrati i länder där det behövs.

Internet är den bästa offentliga scen som någonsin skapats. Det är ett globalt Speaker’s Corner, öppet 24 timmar om dygnet för var och en som har något som hon dela med sig av — det må vara vad som helst från politiska åsikter till nyskapande kultur till användbar kunskap till knäppa filmklipp till söta kattungar.

Internet är den bästa marknadsplats som någonsin skapats. Som konsument kan du hitta exakt vad du letar efter, och inte bara det som en lokal affär hade råkat ta hem och ha på hyllan. Som säljare är du inte begränsad till att erbjuda vad som får plats på en hylla i en butik. Och även mycket smala specialprodukter kan hitta sina köpare, även om de är utspridda över hela världen.

Hittar vi rätt väg in i informationssamhället finns det enorm potential. Det vi har sett hittills av internet är bara början. Vi har fått världens bästa verktyg för att sprida kultur, kunskap och demokrati, och för att föra människor närmare varandra.

Men det är inte förutbestämt att det blir den här vägen som Sverige, Europa eller världen tar in i det nya århundradets informationssamhälle. Samma teknologi som givit oss internet som ett verktyg för frihet och öppenhet kan också användas för att bygga ett övervakningssamhälle som är raka motsatsen.

Och tyvärr håller det på att hända framför våra ögon. George Orwells 1984 filmen V för Vendetta är inte framtidsdystopier som vi måste akta oss för att hamna i. Det är betydligt värre än så. Övervakningssystemen som beskrivs där visar sig redan vara byggda, installerade och satta i drift. Verkligheten har redan överträffat dikten, och utbyggnaden går vidare i oförminskad takt.

Det här vet vi nu med säkerhet, tack vare avslöjandena som visselblåsaren och hjälten Edward Snowden kommit med. Under FRA-striden i Sverige 2008 varnade vi i Piratpartiet för riskerna med ett framtida övervakningssamhälle, och citerade 1984 tills vi blev blåa i ansiktet. Många kallade oss för foliehattar och konspirationsteoretiker, eller tyckte att vi överdrev och ropade varg för att skrämmas.

Tack vare Snowdens avslöjanden vet vi nu att allt vi varnade för 2008 stämde på pricken, och att vi bara hade fel på en enda punkt. Vi underskattade hur långt marschen mot storebrorssamhället hade gått redan då. Nästan allt som vi målade ut som framtida hot i ett worst case-scenario fanns i själva verket redan installerat och i drift. Och under de sex år som gått sedan dess har det blivit ännu värre.

Medan vi andra gladde oss åt nya vänner och söta kattungar och drömmar om en bättre värld, har västvärldens demokratiska regeringar och deras säkerhetstjänster passat på att i tysthet bygga upp en global infrastruktur för att övervaka oss alla hela tiden.

Det handlar om makten över informationen. Om hur mycket kontroll staten och säkerhetstjänsterna ska ha över medborgarna. Svaret på den frågan avgör vilket samhälle vi får det här århundradet.

Vi i Piratpartiet vill gärna diskutera det här inför riksdagsvalet 2014. Vi tycker det är en fråga som ska avgöras av upplysta medborgare i en demokratisk process, och inte av övervakarna själva i slutna rum.

Finns det någon annan som är intresserad?

…………

Läs också Emma på Opassande: Ett år med Snowdenläckan

11 juli 2014

Internet är det största sedan tryckpressen

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 12:12

Internet är det största som har hänt mänskligheten sedan tryckpressen, troligen ännu större. Det är inte konstigt att det ger upphov till ett antal nya politiska frågor som är av genomgripande betydelse för samhällsutvecklingen. Som jämförelse kan vi titta på vad som hände förra gången.

Gutenbergs tryckpress såg dagens ljus i mitten av 1400-talet. Gutenbergs vision (förutom att starta en verksamhet som han kunde tjäna pengar på) var att kunna trycka högkvalitativa biblar på latin. Det var någonting som det fanns ett skriande behov av. Den som lyckades knäcka den teknologiska nöten skulle med all sannolikhet kunna se fram emot många lukrativa kontrakt med den katolska kyrkan, som vid den här tiden var den mäktigaste och rikaste organisationen i hela den kända världen.

Fram tills Gutenberg hade alla exemplar av biblar (och de få andra böcker som fanns) framställts av munkar som skrev av texten för hand. De handkopierade biblarna var för det första ofantligt dyra. Hur många timmar skulle du själv behöva för att skriva av hela Bibeln för hand i vacker frakturstil, och vad skulle det kosta till en timpeng som du kunde överleva på? Den järnhårda lönelagen (alltså att man inte kan betala mindre i lön än priset för mat och hyra) gällde även på 1400-talet. Varje handskrivet exemplar av den heliga skrift representerade en produktionskostnad motsvarande miljoner i dagens penningvärde.

Ett ännu allvarligare problem (med den tidens sätt att se det) var att de handkopierade biblarna innehöll ett antal felaktigheter som uppstod vid kopieringen. Munkarna som skötte kopieringen tillhörde den tidens absoluta intellektuella elit. De kunde inte bara läsa och skriva (vilket bara en mycket liten del av befolkningen kunde), de kunde också latin och hade en mångårig utbildning i teologi för att förstå innebörden i Skriftens ord.

Men hur välutbildade munkarna än var, var de trots allt inte mer än människor, så här och där blev det fel. Och eftersom avskrifterna de gjorde i sin tur användes som förlagor för nya avskrifter, kunde felen som smög sig in spridas vidare.

I en tid när dogmen sa att Bibeln var den yttersta sanningen och att varje ord var dikterat av Gud personligen, var det här allvarliga grejer. Blev Guds ord tillräckligt förvanskat skulle det i värsta fall kunna äventyra hela mänsklighetens möjlighet till frälsning. Det var (med den tidens sätt att se det) ett skräckscenario som får dagens allra mest dystra klimatprofetior att förblekna i jämförelse.

Gutenberg såg framför sig en tid då Guds ord kunde predikas på exakt samma sätt överallt, utan några felaktigheter eller variationer.

Men tji fick han på den punkten. Själva teknologin fungerade utmärkt och spreds som en löpeld över Europa. Inom några decennier fanns det hundratals boktryckerier i Europa, som producerade böcker i aldrig tidigare skådad mängd, både religiösa texter och annat.

Men målet att Guds ord i framtiden skulle predikas överallt på exakt det sätt som den romersk-katolska kyrkan hade bestämt centralt, det gick fullständigt åt pipan.

Den 31 oktober 1517 spikade en katolsk präst vi namn Martin Luther upp 95 religiösa tester på en kyrkport i den tyska staden Wittenberg. Det blev början till protestantismen, som inte bara tyckte att Bibeln skulle översättas till språket som folk talade, utan också menade att det var möjligt för människan att finna Gud direkt genom Bibeln, utan att nödvändigtvis behöva den katolska kyrkan och det katolska prästerskapet som mellanhand.

Aldrig mer i historien skulle kristna gudens ord predikas så likformigt som det hade gjort innan Gutenberg tryckte sin första latinska bibel. Bara för att Gutenberg var genialisk nog att uppfinna boktryckarkonsten betydde inte att han hade en chans att förutspå hur den skulle komma att påverka samhället.

De politiska förändringar som skedde som en direkt följd av den nya revolutionerande informationsteknologin, boktryckarkonsten, blev minst sagt omfattande. Fram till boktryckarkonstens genombrott hade den romersk-katolska kyrkan haft ett nästan totalt informationsmonopol i hela Europa. I princip de enda tankar och nyheter som nådde ut till byarna där folk bodde var de som lästes upp från predikstolen på söndagen.

Men med boktryckarkonstens hjälp kunde även andra tankar spridas. Den romersk-katolska kyrkans makt över informationen var hotad. Det tänkte kyrkan inte låta ske utan vidare.

Följden blev 300 år av krig i Europa mellan protestanter och katoliker. Miljontals människor dog i vad som i grunden var en informationspolitisk diskussion. Krig är det i särklass sämsta sättet att få till stånd politiska förändringar som behövs för möta en förändrad verklighet, men det fungerar.

När det mesta av den katolsk-protestantiska krutröken hade lagt sig några århundraden efter Gutenbergs uppfinning, var det över ett helt nytt informationspolitiskt landskap.

Den romersk-katolska kyrkan hade gått från ett närmast totalt informationsmonopol till att bli en kanal av många. I takt med att dogmen kunde ifrågasättas kunde den moderna vetenskapen börja spira, för att sedan (med boktryckarkonstens hjälp) växa upp till det kunskapens träd som är grunden för världen vi lever i idag. Och parallellt med vetenskapen växte upplysningstidens politiska idéer fram om demokrati, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Internet är minst lika revolutionerande som boktryckarkonsten var på sin tid. Boktryckarkonsten gjorde det flera storleksordningar lättare att sprida information. Istället för en sändare (kyrkan i Rom) fanns det tusentals. Det fick världen att förändras i grunden.

Internet gör det också flera storleksordningar lättare att sprida information. Istället för tusentals bokförlag och nyhetsredaktioner, som var situationen på 1900-talet, är det nu för första gången möjligt för miljontals enskilda människor att göra sin röst hörd och få ut ett budskap.

Det är ofrånkomligt att det kommer leda till att vårt samhälle förändras. Hur vi ska möta den förändringen, och i vilken riktning vi vill att förändringen ska gå, är politiska frågor.

Piratpartiets mål är att vi ska klara av de informationspolitiska diskussionerna som behövs med anledning av internet på ett billigare och snabbare sätt än vad som skedde med boktryckarkonsten. Vi vill inte bara slippa fullskaliga krig mellan dem som vill behålla eller tillskansa sig informationsmonopol å ena sidan, och dem som vill se en annorlunda och bättre värld å den andra. Vi hoppas också kunna lösa den politiska knuten på lite snabbare tid än flera hundra år.

Piratpartiet anklagas ibland för att vara ”bara ett internetparti”. Det är i och för sig inte sant, men även om så vore, vad är det för ”bara” med det? I så fall är hela upplysningstidens idétradition om demokrati och frihet ”bara en boktryckningsfilosofi”.

Det finns inget ”bara” med frågan om vem som har makten över informationen. Det avgör i mycket hög grad i vilken riktning samhället utvecklas. Som en följd av den teknologiska utvecklingen är de informationspolitiska frågorna mer aktuella just nu än de varit på de 500 år som förflutit sedan bråken som följde av boktryckarkonsten startade, eller kanske någonsin.

Piratpartiet tar de här frågorna på allvar.

9 juli 2014

Pirater arbetar för nätfrihet för att vi gillar frihet, och förstår att makten över informationen är viktig

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 15:12

Jag har skrivit tre inlägg om Piratpartiets ideologi och Den politiska kompassen:

  1. Piratpartiets ideologi — Den politiska kompassen
  2. Fler pirater om den politiska kompassen
  3. Makten är alltid auktoritär, så piratrörelsen behövs som motkraft

Här kommer nästa inlägg i serien.

Henrik Brändén kommenterade Den politiska kompassen i ett inlägg där han tar upp ett par intressanta punkter.

Henrik konstaterar att frågan om vem som har makten över informationen är central för pirater, tycker det är synd att det inte finns ett test som mäter inställningen i just den frågan. Jag håller med om det första, men faktiskt inte alls om den andra.

Jag börjar med det jag inte med om. Henrik skrev:

Det har länge hävdats att den gamla höger/vänsterskalan varit utsliten. Under 1980-talet lanserades en grön skala som komplement. I årets valrörelser används en frihetlig/auktoritär skala. Bägge säger de naturligtvis någonting, men jag tror inte att det är någon av de skalorna som med tiden kommer att ersätta höger/vänsterskalan, som den skala alla refererar till. Jag tror att framtidens skala är en som mäter vem som ska ha makten över informationen i samhället. Alla vi vanliga människor, eller stora företags- och myndighetskolosser. (Eller ännu värre, trasselsuddar där företag och myndigheter går samman.)

Om jag har rätt borde vi designa en politisk kompass som inte mäter mot godtyckligt utvalda frågor i vårt sakpolitiska program, utan fokuserar på ideologiska nyckelfrågor som visar var man ligger längs just ”makten över informationen”-axeln.

Henrik har rätt i att ingen ny skala lär ersätta höger-vänster-skalan. Så länge det finns resurser som är knappa  här i världen, kommer frågan om hur de ska fördelas alltid vara aktuell. Det kommer alltid finnas plats till vänster för dem som tycker att man borde ta lite mer pengar från de rika och ge till de fattiga, och plats till höger för dem som tycker att man borde ta lite mindre.

Det är inte frågan om att ersätta höger-vänster-skalan, utan om att komplettera den för att få en tvådimensionell bild som ger oss djupare förståelse. Höger-vänster-skalan är inte fel, den är bara lite för begränsad för att fungera som enda förklaringsmodell.

Henrik har också rätt i att Den politiska kompassen inte är utformad för att specifikt mäta synen på vem som ska ha makten över informationen i samhället. Just den frågan finns inte ens med i testet, i vart fall inte direkt.

Den politiska kompassen ger en allmän bild av hur ens politiska åsikter ligger placerade på de två axlarna höger-vänster och frihet-kontroll (eller frihetlig-auktoritär, om man föredrar de etiketterna på den senare axeln).

Ett par av frågorna som man ska svara på för att bli placerad i den frihetliga dimensionen handlar om klassiska piratfrågor, som synen på övervakning för att bekämpa terrorism, och om den som är oskyldig har något att frukta. Om alla piraters svar på de frågorna går i samma riktning är det inte det minsta konstigt.

Men de flesta frågorna med relevans för axeln frihetlig-auktoritär handlar om andra områden: avkriminalisering av marijuana, inställningen till porr, synen på barnuppfostran och religionens roll i samhället, för att ta några exempel.

Om det enda som förenade pirater världen över vore att vi är kritiska till massövervakningen och vill se en reformerad upphovsrätt, då skulle man förvänta sig ungefär samma spridning på den frihetliga axeln bland pirater som bland befolkningen som helhet. Men så är det inte.

Samtliga pirater, både svenska och utländska, som jag någonsin har sett skriva om var de själva hamnade i den politiska kompassen, har rapporterat att de hamnade långt ut på den frihetliga axel (och att de själva ser den beskrivningen som naturlig och korrekt).

Det tror jag är en viktig observation att ta fasta på.

Om någon utvecklade ett test som fokuserar på ideologiska nyckelfrågor som visar var man ligger längs just ”makten över informationen”-axeln, då är jag övertygad om att pirater som gjorde testet skulle hamna mer eller mindre exakt på samma plats i det testet, långt ut i den frihetliga riktningen. Det skulle i och för sig vara en intressant observation. Den skulle visa att piratrörelsen är ideologiskt väl sammanhållen i just den informationspolitiska kärnfrågan.

Men det är ännu intressantare att piratrörelsen tycks vara nästan lika sammanhållen när man mäter synen på frihet rent allmänt, och inte bara vad gäller informationspolitik. Det är ett tydligt tecken på att vårt engagemang är baserat på en sammanhållen ideologi, och inte bara på vissa åsikter om hur det borde vara på internet.

Därför är jag glad över att den politiska kompassen har en bred ansats, och inte bara siktar in sig på vår profilfråga makten över informationen.

Men jag håller helt med Henrik om att just frågan om makten över informationen är speciellt viktig just nu, i vår tid. Han skriver i samma blogginlägg:

Den centrala frågan för oss är nämligen vem som ska ha makten över informationen.  Alla enskilda människor, eller stora företag, stater och myndigheter?

Piratpartiets svar på den frågan grundar sig i tankarna om demokrati och allas lika värde: Det är varje människa som själv ska få ha makten över informationen. Det är hon själv som ska avgöra vilken information om henne själv som ska få lagras, delas och spridas. Inte stora IT-företag eller staternas säkerhetstjänster. Den information som människor frivilligt släppt ska sedan vara möjlig för alla att nå, utnyttja, sprida och vidareutveckla. Inte bara för företag som köpt monopol på den.

Jag är övertygad om att detta är framtidens sätt att ställa de politiska frågorna. För var dag som går blir makten över informationen blir allt viktigare för frågan om makten i samhället. Företagen gör mer vinster idag av att kontrollera varumärken, patent och upphovsrätter än av att äga fabriker. Säkerhetstjänsters samlande av information om allas vårt privatliv kommer att ge dem en gigantisk makt i samhället om den inte bryts.

Just nu står det politiska slaget om friheten till stor del på informationspolitikens område. Internet och den nya informationsteknologin har givit medborgarna fantastiska nya möjligheter, som rätt använda kan leda till en bättre fungerande demokrati och att staten blir mer transparent inför medborgarna.

Men starka krafter vill använda den nya teknologin för det motsatta syftet, och skapa ett samhälle där staten och storföretagen vet allt om medborgarna, istället för tvärtom.

De här frågorna håller på att avgöras i olika parlament och politiska församlingar just nu. Men många av politikerna från de gamla partierna har inte ens förstått att det pågår en politisk strid om grundförutsättningarna för friheten och det öppna samhället. Det gör det tyvärr alldeles för lätt för olika särintressen, de må vara statliga säkerhetstjänster eller privata storföretag, att driva utvecklingen mot mer kontroll av medborgarna och mindre frihet för oss alla.

Den politiska piratrörelsen behövs som en motkraft, som kan ta den informationspolitiska striden från en frihetlig ideologisk grund. Och som förstår varför den är viktig.

Så för att sammanfatta:

Pirater vill ha frihet på internet för att vi vill ha frihet i samhället. Men vi är extra fokuserade på friheten på internet och makten över informationen, eftersom den striden står just nu, och kommer att avgöra vilken sorts samhälle vi får i framtiden.

8 juli 2014

Makten är alltid auktoritär, så piratrörelsen behövs som motkraft

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 11:31

Jag har skrivit två inlägg om Piratpartiets ideologi och Den politiska kompassen:

  1. Piratpartiets ideologi — Den politiska kompassen
  2. Fler pirater om den politiska kompassen

Kontentan hittills är att alla pirater som har kommenterat Piratpartiet och den politiska kompassen är helt överens om att piratideologin ligger långt ut på den frihetliga sidan i den politiska dimensionen frihet-kontroll, och att det är centralt i ideologin.

Här kommer en fortsättning på de två tidigare inläggen.

Johnny Olsson på Enligt min humla skrev i ett inlägg med rubriken Makten är auktoritär:

Börjar det inte bli en smula tröttsamt att rasism och främlingsfientlighet ständigt klumpas ihop som “högerextremism”? Exakt vad i det är det egentligen som anses vara “höger”? Gemene fikarumsrasist jag har råkat på i mina dagar har på det stora hela låtit som vilken sosse som helst. Det är förstås bara min erfarenhet, och jag vill inte på något sätt vill antyda att socialdemokratin skulle vara rasistisk. Jag menar bara att rasismen finns över hela höger-vänsterskalan.

Något annat som också alltid definieras som höger är liberalism. Det har jag förvisso lite lättare att förstå då ägande och ekonomiskt oberoende är starkt kopplat till övriga friheter. Icke desto mindre betraktas liberaler på en del andra håll som vänster, och även i den svenska ankdammen finns det “vänsterliberaler” som ser ett socialt skyddsnät som en garant för övriga friheter. Jag har inte för avsikt att starta ett flame war här heller, jag bara konstaterar att det finns olika syn på hur man bäst värnar individens frihet.

Det intressanta blir då om man accepterar den här indelningen där både liberalism och rasism är höger. Eftersom rasism refereras till som högerextremism får vi anta att det är mer höger än liberalism, vilket ger en bild av att höger om mitten ser ut enligt följande: Frihet – mer frihet – FOLKMORD! Motsvarande utveckling på vänstersidan skulle då vara solidaritet – mer solidaritet – FOLKMORD!

Jag har lite svårt att följa den logiken måste jag medge. Betänk att konservatism också måste klämmas in på högerskalan. Det krävs en hel del vilja, våld och vaselin för att få ihop det. Höger-vänsterskalan är helt enkelt otillräcklig.

Ett mycket bättre sätt att beskriva den politiska faunan är den tvådimensionella skala jag berörde i en tidigare artikel där man förutom en höger-vänsteraxel som mäter graden av ekonomisk centralstyrning också har en vertikal axel som mäter graden av auktoritet. Den är såvitt jag vet framtagen av amerikanska libertarianer och därför också kritiserad för att vara vinklad till deras fördel. Men låt oss ändå använda den för den teori som jag hade tänkt komma fram till.

Vi är många som går omkring med känslan av att den styrande majoriteten i parlamentet tenderar att vara övervägande auktoritär. Att oavsett ideologi så är oppositionen alltid relativt icke-auktoritär i förhållande till regeringspartierna och mer benägen att försvara individens friheter. Så blir det val och regimskifte, och så byter kombattanterna plats. Den tidigare auktoritära regimen är i opposition mycket mer intresserad av individens friheter, något den nytillträdda regimen plötsligt inte alls tycker är särskilt sexigt längre. Jag tror att det finns två huvudsakliga skäl till att vi har den känslan: Dels för att majoriteten är beslutsfattande och det blir lätt ett likhetstecken mellan beslutande och auktoritär, i synnerhet om man inte håller med. Och dels för att det helt enkelt är så. Vilket i sig också har sina skäl.

Makten är alltid auktoritär. Comes with the territory, som man säger. Den som har makten vill fortsätta ha makten, och dessutom är det allmänmänskligt att anse sig ha rätt och vara god, och därför ser inte makten någon fara med att anskaffa sig mer makt, eftersom makten aldrig skulle kunna tänka sig att använda sin makt i ont syfte. Hängde ni med? Makthavare som arbetar för att minska sin egen makt är sällsynta av den enkla anledningen att det är något ganska stört i att kämpa sig till makten utan att vilja ha den.

Det är med andra ord inte konstigt att det då och då kan behövas nya politiska partier som har friheten som första punkt på sin agenda. De partier som har makten tenderar alltid att glida åt det auktoritära hållet, vare sig de blå eller röda eller gröna. Ordet ”kontroll” på skalan frihet-kontroll blir med naturnödvändighet mindre skrämmande för den som ser sig själv som den som ska utöva kontrollen.

Rent allmänt ser vi att partier som är i opposition alltid är mycket mer mottagliga för Piratpartiets tankar och argument än de partier som råkar ha makten för tillfället. Det har vi sett både i Sverige och i andra länder.

Socialdemokraterna röstade mot FRA-lagen 2008, när de var i opposition. Men de vill inte riva upp den om de skulle få makten efter riksdagsvalet i höst. (Hur det kommer gå i ett sådant läge beror på om de tilltänkta stödpartierna, Miljöpartiet och Vänstern, verkligen insisterar på att riva upp FRA-lagen som ett villkor för regeringssamarbete, eller om de viker ner sig i utbyte mot en spårvagn eller en kvoteringslag eller något annat symboliskt.)

Och etablerade maktpartier som ser sig själva som statsbärande är inte nödvändigtvis särskilt starka tillskyndare av frihet och personlig integritet ens när de sitter i opposition. De är ju övertygade om att tiden i opposition är någonting tillfälligt, och att sakernas rätta ordning (alltså att de själva är regeringen) snart ska återställas. De har därför inget intresse av att minska statens kontroll över undersåtarna. De vill ju inte att nästa regering som de själva leder ska få mindre makt än den nuvarande som leds av deras politiska motståndare.

Både Socialdemokraterna och (Nya) Moderaterna är i praktiken lika varma anhängare av mer kontroll och övervakning av medborgarna. I vart fall när de själva har makten, och det är ju då som det är viktigt vad de vill göra. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, och själva tänker de ju bara använda kontrollsystemen för goda syften.

Trots att de säkert uppriktigt håller med om att vi vill ha ett så öppet och fritt samhälle som möjligt, tenderar deras olika politiska förslag att sammantaget gå i motsatt riktning. Vare sig de egentligen vill eller inte, fastnar de oftast i en autoritär politik bara av det enkla skälet att de är maktparter. Det är inte ens säkert att de är helt medvetna om det själva. Det bara blir så, om de stora pojkarna och flickorna får fortsätta sköta politiken ostört.

Men att låta dem fortsätta sköta politiken själva är just precis vad vi inte ska göra. Både Piratpartiet och piratrörelsen i stort har visat att vi kan påverka politiken och vinna konkreta segrar.

År 2005 (innan Piratpartiet ens var bildat) stoppade en svärm engagerade aktivister EU-direktivet om mjukvarupatent (krångligt att förklara i detalj, men en seger i en fråga som är viktig för friheten på internet). År 2009 gjorde en europeisk piratsvärm tillsammans med pirater inne i EU-parlamentet att vi fick lagstiftning på EU-nivå som förbjuder att någon stängs av från internet utan rättegång efter ”three strikes”.

Och år 2012 stoppade vi det beryktade ACTA-avtalet med hjälp av samma laguppställning och strategi — aktivister på utsidan tillsammans med folkvalda pirater på insidan av EU-parlamentet. På det sättet kan vi fortsätta vinna politiska segrar för friheten även i fortsättningen.

Johnny Olsson avslutar sitt inlägg med de här orden:

Vi har verktygen som behövs för att göra det. Med Internet kan vem som helst nå ut med sina idéer. Vi är inte längre uppdelade i en sändande och mottagande klass. Vem som helst kan sända. Och vi har dessutom all världens kunskap bara ett knapptryck bort. Vi har bara inte lärt oss att utnyttja dess potential än – och det ligger heller inte i maktens intresse att vi gör det heller. För makten är ju alltid auktoritär…

Läs Johnny Olssons inlägg på Enligt min humla

7 juli 2014

Fler pirater om den politiska kompassen

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 15:58
De svenska partierna inplacerade i två politiska dimensioner enligt Politicalcompass.org

De svenska partierna inplacerade i två politiska dimensioner enligt Politicalcompass.org (klicka för större bild)

För att förstå Piratpartiets ideologi är den politiska kompassen och dimensionen frihet-kontroll helt centrala. Piratpartiet samlar sympatisörer från både höger och vänster, men vi har alla det gemensamt att vi ligger långt ut på den frihetliga skalan, och det är det som är grunden för vår ideologi.

Igår skrev jag om Emmas blogginlägg ”Höger och vänster fungerar inte som enda förklaringsmodell för dagens komplicerade verklighet”, och bilden här bredvid över de svenska partiernas respektive placering. Flera andra pirater har också skrivit om Piratpartiet och den politiska kompassen, och kommit fram till samma slutsatser.

Troed Sångberg skrev 2009 ett inlägg på sin blogg där han gick igenom de (dåvarande) riksdagspartierna, och jämförde deras placering i den politiska kompassen med Piratpartiets. Han kom fram till ungefär samma resultat Emma, och avslutade:

[T]ill skillnad från alla ovanstående [svenska riksdagspartier 2009] – som är uppdelade enligt ekonomisk politik – har Piratpartiet valt en annan dimension som sin viktigaste, den mellan auktoritär och frihetlig. Det här betyder att Piratpartiet har medlemmar med skilda synsätt på ekonomi, men det finns inget konstigt i det!
Jag påstår att den politiska kompassen är det sätt vi bäst kan beskriva Piratpartiets väljarkår, inriktning på politik och är förklaringen till att Partiet inte måste göra som Miljöpartiet och välja ekonomisk inriktning. Det är helt enkelt inte en viktig fråga för oss. Vi är frihetliga, driver en frihetlig agenda och vi kommer att fortsätta göra det framöver.

Vi är dessutom övertygade om att våra medlemmar / våra väljare / våra medarbetare är kritiskt tänkande smarta människor som har överseende med att det kan ta ett tag för gammeljournalistiken att sätta sig in i en helt ny dimension. Vi har redan gjort det.

Leif Ershag på bloggen Ershags eskapader refererade till Emmas inlägg om den politiska kompassen och skrev:

Problemet som Piratpartiet möter är alltså, enkelt förklarat, att samhällskunskapen dom flesta har med sig från skolan ser bara höger-vänster på den här skalan. Så för en med denna syn på världen står SD och PP nära varandra.

Med [den politiska kompassens] modell så blir detta mer mångfacetterat och vi kan tydligt se att PP och SD är långt ifrån varandra, ja tom motpoler.

Men det som gör [frågan om vi är höger eller vänster] så omöjlig för mig som pirat att svara på är att jag inte ser på frågorna såhär heller. Precis som den allmänna bilden är endimensionell är också min det. Där samhället vill se höger-vänster ser jag bara Auktoritär-Frihetlig. Jag ser en lika tillplattad bild som samhället i stort, men i min skala står partierna i, ungefär, den här ordningen: SD-FI-FP-KD-V-S-M-C-MP-PP. Detta är min verklighet. (Med reservation för hur korrekt partierna hamnat på kartan här ovanför.)

Det är dags att byta perspektiv och släppa en föråldrad syn på världen. Det handlar inte längre om kampen mellan rött och blått. Det handlar om kampen mellan brunt och lila!

Gun Svensson, mer känd i bloggosfären som Farmor Gun, skrev:

Ska villigt erkänna att jag en längre tid har haft problem med politiska diskussioner där man måste vara antingen höger eller vänster. Därför blev jag upprymd när jag läste Christian Engströms och Emma Opassandes blogginlägg om ytterligare en dimension Frihetlig – Auktoritär eller Frihet – Kontroll. Testade politicalcompass.org och fick ett kvitto, som jag gillade – Rejält Frihetlig och något till Vänster.

Johnny Olsson på bloggen Enligt min humla skrev till alla som ännu inte hade bestämt sig vad de skulle rösta på i EU-valet 2014:

Så om du inte har bestämt dig, ta då och testa den politiska kompassen. Tyvärr finns det mig veterligen ingen svensk översättning av den så du får hålla till godo med engelska. Fördelen med denna är att den tar ett steg bort från den alldeles för förenklade höger/vänster-skala som är förhärskande i svensk politisk debatt. Här får du åtminstone två axlar att navigera efter, där höger/vänster handlar om ekonomi och fördelningspolitik, medan upp/ned handlar om auktoritet, alltså hur mycket eller lite makt politiken ska ha över ditt liv och hur mycket eller lite var och en ska få bestämma själv. Frågorna är också lite mer allmänna och principiella än de rena sakfrågor som brukar dyka upp i valkompasser.

När du har placerat dig själv på den politiska kompassen, jämför då med [bilden med de svenska partierna inplacerade].
Några intressanta saker att notera med grafen:

  • Socialdemokraterna och Moderaterna är inte så långt ifrån varandra som de låtsas (även om de heller inte ligger varandra riktigt så nära som jag ofta hävdar). Deras skillnader ligger just i fördelningspolitiken, men de är precis lika auktoritära.
  • Folkpartiet Liberalerna är än mer auktoritära än Moderaterna.
  • Centern är Alliansens svarta får. Kanske finns här också förklaringen till varför just Centern fått stå till svars för mycket av den batongpolitik som förts av Alliansen, i synnerhet då övervakningsivern. Man kan tänka sig att det är ett lojalitetstest, samtidigt som det också ses som ett svek av många medborgare som röstat på dem.
  • Sverigedemokraterna är inte ett högerextremt parti, som det ofta påstås. Tvärtom ligger ungefär i mitten på höger/vänster-skalan, med en liten övervikt åt vänster. Däremot är de ett auktoritärt parti och i den bemärkelsen extremt, eller totalitärt.
  • Än mer extremt är emellertid vänsterextrema Feministiskt Initiativ.
  • Piratpartiet är Sverigedemokraternas politiska motpol. Piratpartiet är också det parti som tydligast placerar sig på den frihetliga delen av skalan. Den som säger sig vackla mellan att rösta på PP eller Sd säger faktiskt i praktiken “antingen tycker jag si eller så tycker jag tvärtom”.

Sammanfattningsvis: Placera dig själv på kompassen, jämför med partiernas placering och fundera sedan över hur du ska rösta? Vem ska bestämma över ditt liv – du eller politikerna? Och tänk på att varje gång du vill rösta för att politiker ska lägga sig i någon annans liv röstar du också för att de lägger sig i ditt.

 

6 juli 2014

Piratpartiets ideologi — Den politiska kompassen

Filed under: political ideology — Christian Engström @ 15:11

Piratpartiets ideologi går inte att placera in på den höger-vänster-skala som är den vanligaste i politiken. Men lägger man till en ytterligare ideologisk axel — frihetlig vs. auktoritär, eller frihet vs. kontroll — då är det lätt att placera in Piratpartiet. Piratpartiet skiljer sig från de övriga politiska partierna genom att vår ideologi och politik konsekvent hamnar på den frihetliga sidan.

The Political Compass är en amerikansk sajt där man kan testa var man själv ligger på de två ideologiska axlarna, både höger-vänster och frihet-kontroll. De skriver som introduktion:

Det är uppenbart att det finns ett skriande behov av det. De gamla endimensionella kategorierna ”höger” och ”vänster”, som har sitt ursprung i hur partierna satt placerade i plenisalen i det franska parlamentet 1789, är för förenklade för dagens komplicerade politiska landskap. Till exempel, vilka är det som är ”konservativa” i dagens Ryssland? Är det de gamla stalinisterna som inte har förändrat sig, eller är det reformatörerna som har anammat högerståndpunkter från konservativa politiker som Margret Thatcher?

På den vanliga höger-vänster-skalan, hur skiljer man på vänsterpolitiker som Stalin och Gandhi? Det räcker inte med att säga att Stalin var mer vänster än Gandhi. Det finns fundamentala politiska skillnader mellan dem som de gamla kategorierna inte räcker till för att förklara. På samma sätt brukar vi beskriva sociala reaktionärer som ”högerextrema”, men då slipper vänsterreaktionärer som Robert Mugabe och Pol Pot undan.

Listan med exempel kan göra hur lång som helst. Nazismen klassas som en högerextrem ideologi och kommunismen är uppenbarligen vänster, så om höger-vänster-skalan vore tillräcklig borde Hitler och Stalin vara varandras motpoler. Men så var det ju inte. De kanske (eller kanske inte) skiljde sig åt vad gäller vilka tomma slogans som stod målade på väggarna i arbetslägren, men både Hitlers nazism och Stalins kommunism var totalitära och auktoritära skitregimer av absolut värsta sort, och hade betydligt fler likheter än skillnader.

Försöker man klämma in de politiska ideologierna enbart höger-vänster-skalan, då blir det obegripligt varför nazism och kommunism var så lika i praktiken, när de borde varit varandras motpoler ur ett ideologiskt höger-vänster-perspektiv. Men eftersom både Hitler och Stalin låg nära den vidriga extrempunkten på den auktoritära skalan i den politiska kompassen, blir det inte alls svårt att förstå hur de kunde bli så lika varandra, även om de hade olika positioner i höger-vänster-riktning.

Gör gärna testetpoliticalcompass.org om du inte redan har gjort det. Det är helt anonymt, tar inte mer än fem minuter, och är om inte annat ganska kul att ha gjort.

Om du hamnar långt ut på den frihetliga skalan är chansen stor att du känner dig hemma inom piratrörelsen, vare sig du hamnar till höger eller vänster eller mittemellan på den traditionella höger-vänster-skalan.

Emma på bloggen Opassande är en av de centrala aktivisterna i Piratpartiet. Hon har varit det från de allra första dagarna i januari 2006 när när Rick Falkvinge startade partiet. Förutom att hon har designat den numera globalt spridda logotypen med pirat-P:et, är hon sedan länge en av de viktigaste svenska piratbloggarna.

Emma skrivit ett mycket bra inlägg om var Piratpartiet står ideologiskt jämfört med de övriga politiska partierna i Sverige. Hon skriver:

Någon använde sig av mätinstrumentet på politicalcompass.org och skapade en graf där ytterligare en skala mättes, förutom höger-vänster, den vi är vana vid. Den är skapad utifrån medelvärden från tester gjorda av uppgivna partisympatitörer står det, och bilden spreds en del inför EU-valet. Får känslan av att vad den visar kanske behöver förklaras lite bättre.

När man pratar höger-vänster så handlar det om fördelning av pengar. När man pratar frihetlig-auktoritär så handar det om fördelning av personlig frihet.

Vi är ganska insatta i vad för slags fördelningspolitiska skillnader det är mellan höger och vänster. Lika naturligt förhåller vi oss antagligen inte till skillnaderna på den skala som mäter auktoritära egenskaper. I hur pass stor utsträckning ska människor få bestämma över sina egna liv, enkelt beskrivet.

Emma presenterar den här grafen över de svenska partiernas ungefärliga positioner i koordinatsystemet som den politiska kompassen spänner upp:

allaskalor

Emma skriver:

För att förtydliga har jag ritat av grafen och lagt färger, som illustration över skillnaderna åt de olika hållen. Vi är vana vid vänster-höger, rött och blått — men vi behöver tänka mer på auktoritär-frihetlig, brunt till lila (som jag tog mig friheten att använda). Nu är det inte så här skarpa skillnader — precis som med höger-vänster är det lite luddiga kanter. Det gäller framför allt att få den här skalan att kännas lika naturlig att orientera sig efter, som höger-vänster.

Höger-vänster är otillräckligt som förklaringsmodell när det gäller de här sakerna. Om frihetlig-auktoritär är rätt valda ord, låter jag vara osagt. Det kanske ska stå demokrati-fascism, eller anarki rent av och fascism. Jag är inte säker på vilka uttryck som funkar bäst för att illustrera just den där skalan. Eller som Henrik beskriver det — informationsmonopol eller informationsfrihet. Att jag är osäker på det är indikativt över hur svårt det är att förhålla sig till just frihetsfördelningen. Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina egna liv och/eller ha fri tillgång till kunskap, är en otroligt viktig värdemätare i politiken och behöver lyftas tydligare.

”Frihet-kontroll” brukar jag själv ofta kalla den här politiska dimensionen, snarare än ”frihetlig-auktoritär”. Ordet ”auktoritär” uppfattas som negativt laddat av nästan alla, så det är knappast ett ord som partierna som ligger åt det hållet på skalan skulle använda om sig själva. Då tycker jag det känns lite orättvist, ungefär som om man hade döpt höger-vänster-axeln till ”höger vs. oansvarigt vänsterpack” (eller vice versa).

”Kontroll” uppfattar jag som ett mer neutralt ord, som faktiskt används av partier och personer som förespråkar mer kontroll över saker, vare sig det är internet eller någonting annat.

Men vare sig man säger frihet-kontroll eller frihetlig-auktoritär eller någonting annat, är det i alla fall samma sak vi menar. Det här är en viktig ideologisk dimension som finns tillsammans med höger-vänster-dimensionen.

Höger-vänster-skalan är också en viktig dimension i politiken, så det är ingen som säger att vi ska sluta använda den. Hur samhällets knappa resurser ska fördelas mellan rika och fattiga har alltid varit en central politisk fråga i alla samhällen i alla tider. Så är det idag, och så kommer det alltid att vara. Ur det perspektivet är höger-vänster-skalan sann.

Men bara för att höger-vänster-dimensionen berättar sanningen om politiska ideologier betyder inte att den berättar hela sanningen. Det är två olika saker. Vi kan lägga på den nya dimensionen frihet-kontroll utan att behöva förkasta den höger-vänster-modell som vi har haft sedan urminnes tider (eller åtminstone sedan 1789).

För att förstå Piratpartiets ideologi är den politiska kompassen och dimensionen frihet-kontroll helt centrala. Det är själva startpunkten. Men en ideologi är mer än bara en punkt eller en riktning i ett koordinatsystem. Därför tycker jag att det är roligt att Emmas blogginlägg har givit upphov till kommentarer om samma ämne från flera andra pirater. Jag tänker kommentera några av dem i kommande blogginlägg, men det här får räcka för idag.

Läs Emma på Opassande: Höger-vänster fungerar inte som enda förklaringsmodell i dagens politiska verklighet

Gör testet hos Politicalcompass.org

30 juni 2014

Tack för den här mandatperioden! Kampen går vidare!

Filed under: informationspolitik — Christian Engström @ 11:25
Ladda ner och läs rapporten om vad Piratpartiet gjorde i EU-parlamentet 2009-2014 (pdf)

Ladda ner och läs rapporten om vad Piratpartiet gjorde i EU-parlamentet 2009-2014 (pdf)

Idag är sista dagen på mandatperioden 2009-2014 i EU-parlamentet. Tyvärr blev ju inte svenska Piratpartiet omvalt, så jag och Amelia Andersdotter slutar vara ledamöter. Kontoret i Bryssel är nu tömt.

Men Piratpartiet är fortfarande representerat i EU-parlamentet genom Julia Reda, som valdes in för tyska Piratenpartei. Hon kommer sitta i rättsliga utskottet JURI som har hand om upphovsrätt och patent, och i utskottet för inre marknad och konsumentskydd IMCO, som hanterar många frågor som berör friheten på internet.

Det är samma utskott som jag själv satt i under den gångna mandatperioden.

Julia Reda håller som bäst på att sätta upp sitt kontor i EU-parlamentet. Som kontorschef har hon anställt Gilles Bordelais från tyska Piratenpartei. Men för att lyckas med arbetet i parlamentet den här mandatperioden kommer hon behöva stöd från aktivister på utsidan.

Julia Reda skriver till alla pirataktivister:

Ställ in er på att vi regelmässigt kommer fråga er om er mening, för att ge er en möjlighet att själva påverka och för att be om er hjälp när det gäller crowdsourcing. Spoiler: det kommer ofta handla om upphovsrätten, så läs gärna in er på den redan nu ;)

Svenska Piratpartiet ställer upp i riksdagsvalet och ett antal kommun- och landstingsval i september.

I riksdagsvalet har vi målet att komma över 1%. Det räcker visserligen inte för att vi ska komma in i riksdagen den här gången, men det skulle göra att vi får gratis valsedlar distribuerade till alla vallokaler 2018.

Politik är alltid ett maratonlopp, och de informationspolitiska frågorna finns fortfarande kvar olösta. Det är ännu långt kvar tills den tjocka tanten sjunger.

För min egen del har jag inga särskilda planer för vad jag ska göra nu när jag inte längre representerar Piratpartiet som EU-parlamentariker. Jag tänker fortsätta blogga och twittra om piratrelaterade frågor, men i övrigt får framtiden utvisa vad jag kommer ägna mig åt.

Det har varit fantastiskt roligt att få representera Piratpartiet i EU-parlamentet, och jag vill tacka alla som på olika sätt hjälpt till under mandatperioden.

Tillsammans har vi lyckats uträtta mer under de här fem åren än vad jag egentligen trodde skulle vara möjligt. Vi stoppade ACTA, vi har hållit three strikes borta, vi har försvarat nätneutraliteten och vi har fått den Gröna gruppen i EU-parlamentet att officiellt anta Piratpartiets inställning till fri fildelning.

Fastän jag och Amelia bara var 2 ledamöter av över 750, lyckades vi leverera konkreta i EU-parlamentet.

Men inget av det här hade varit möjligt om jag och Amelia hade varit ensamma pirater i kampen för friheten i det digitala samhället. Det var tack vare hundratusentals engagerade medborgare över hela Europa som vi kunde vinna ACTA-striden. Även i fortsättningen kommer det krävas aktivism på utsidan för att piraterna i EU-parlamentet ska kunna fortsätta leverera segrar den kommande mandatperioden.

Piratrörelsen är i grunden en aktiviströrelse, och det kommer vi fortsätta vara.

Vi fortsätter kämpa för ett fritt internet i ett öppet samhälle, och för att försvara de grundläggande medborgerliga rättigheterna i det framväxande informationssamhället.

Förr eller senare kommer vi att vinna. Nu fortsätter vi jobba för att det ska bli förr snarare än senare. Den digitala revolutionen går vidare!

Copy and Share!

« Föregående sidaNästa sida »

Rubric-temat. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 943 andra följare

%d bloggers like this: