Nu ska jag straxt bege mig mot Uppsala, för att prata om basinkomst på Ung Pirats kongress.
Här är powerpointbilderna jag har tänkt använda, för den som hellre vill titta på sin egen skärm — eller vill tjuvkika i förväg och försöka gissa vad jag tänker säga.
En sammanfattning av basinkomstförslaget finns i den här bloggposten, där det också går att ladda ner det fullständiga förslaget som pdf.
– Men tänk om alla säger upp sig från sina jobb och bara slappar! är en av de allra vanligaste spontana invändningarna mot basinkomst.
– Det kommer de aldrig att göra, i vart fall inte samtidigt, är det självklara svaret.
Tanken med basinkomst är att alla som bor i landet är garanterade en viss summa i månaden av staten, om de inte kan försörja sig på annat sätt. Det exakta beloppet kan man diskutera, men jag föreslår 8.333 kronor netto i månaden för den som inte har några andra inkomster.
De här pengarna ska räcka till hyra, mat och allt annat nödvändigt.
8.333 i månaden är ungefär existensminimum. Det går att klara sig på så lite, men det är verkligen ingen dans på rosor, och inte särskilt kul i längden. Det mesta som sätter guldkant på tillvaron är inte att tänka på, för då räcker inte pengarna. Har man barn får de vänja sig vid att inte ens fråga om de kan få en glass en varm sommardag, eftersom de vet att familjen inte har råd.
Den vanligaste invändningen mot tanken på garanterad basinkomst är att alla, eller i vart fall väldigt många, skulle säga upp sig från sina jobb och välja att leva gratis på statens bekostnad istället. Det är väldigt osannolikt.
Rent ekonomiskt är det en mycket stor skillnad mellan att ha ett lågavlönat jobb och att gå på socialbidrag/leva på existensminimum. Tjänar man en genomsnittlig lön blir skillnaden ännu större. Den som är van vid 24.000 eller 30.000 i månaden (före skatt) får lov att ställa om sitt liv radikalt för att klara sig på 8.333 i plånboken. Det har de flesta människor ingen lust att göra.
Men antag att ett par hundra tusen människor som har jobb idag faktiskt skulle välja att säga upp sig och leva på basinkomsten istället. Det skulle ju vara fantastiskt bra!
Då kan ett par hundra tusen arbetslösa som verkligen vill ha jobb få det.
Skulle det här hända, vore det perfekt för alla parter. De som längtade efter ett jobb får det. Företagen får medarbetare som verkligen vill jobba. Och de som av ena eller andra anledningen hellre ville vara hemma får vara det, utan att behöva känna någon skam eller ekonomisk osäkerhet.
Samhällsekonomiskt skulle det vara ett stort lyft, i synnerhet om man tar hänsyn till de ytterligare effekter som faller utanför BNP-måttet.
Jag är övertygad om att det finns ett antal pappor som idag sitter och vänder blanketter på kontor, som egentligen mycket hellre skulle vara hemma och sparka fotboll med ungarna i kvarteret, och göra betydligt mer samhällsnytta då.
Exakt hur benägna människor skulle bli att lämna sina fasta jobb för att leva på basinkomst beror förstås på hur högt man sätter beloppet. Vore det 20 eller 30 tusen i månaden kanske många faktiskt skulle hoppa av sina gamla jobb, men de nivåerna är det inte frågan om.
Basinkomsten ska ligga på en nivå så att man klarar mat och hyra, men inte så särskilt mycket mer.
Om de som inte vill jobba av ena eller andra skälet — familjesituation, fritidsintresse, studier, begynnande utbrändhet eller bara fullständig lättja — får göra vad de vill, samtidigt som ett antal människor som vill ha jobb av ena eller andra skälet — för att tjäna pengar, för att kunna göra karriär eller bara för att ha något att göra — får vad de vill, då är det en win-win för alla parter.
De dynamiska effekterna, alltså vad som händer när vi infört basinkomst och folk börjar anpassa sina liv och förändra sina beteenden efter det nya, är det stora osäkra frågetecknet i den här reformen. Den osäkerheten går de inte att göra så mycket åt, för det är nästan omöjligt att med säkerhet säga på förhand hur människor kommer att agera, och vad samhällseffekterna av det kommer bli. Det är för komplicerade samband för att man ska kunna hitta svaret i ett kalkylark.
Men även om man inte kan veta säkert, finns det många goda skäl att tro att de dynamiska effekterna av basinkomst kommer vara övervägande positiva. Lägre sjukvårdskostnader när vi minskar stressen på utsatta grupper, rikare kulturliv när kulturarbetarna får större ekonomisk trygghet, färre utslagna när människor på marginalen inte blir krossade av bidragsbyråkratin. Kanske till med fler som vågar starta företag och skapa riktiga jobb, när även småföretagare får ett robust skyddsnät som de kan lita på.
Listan över tänkbara positiva dynamiska effekter av ett basinkomstsystem kan göras nästan hur lång som helst. Men nästan ingen av de effekterna går att bevisa säkert i förväg.
Det enda sättet att få veta svaret är att prova.
Det tycker jag vi ska göra.
———
Det här är sista delen i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
Ladda ner basinkomstförslaget som PDF
I den här bloggserien har jag presenterat ett förslag till basinkomst som är baserat på två rimlighetskalkyler: en ekonomisk, och en politisk. Syftet är att skissa på ett system som faktiskt skulle kunna bli verklighet, och helst så snart som möjligt.
Här följer en snabbgenomgång med länkar till de tidigare blogginläggen:
Inledning
Är det möjligt att skapa och finansiera ett basinkomstsystem som garanterar alla försörjning?
Ja, naturligtvis är det det. Vi har ju redan trygghetssystem som har precis den målsättningen, och som vi redan betalar för. Dagens olika trygghetssystem är ett virrvarr av byråkrati och krångel, vilket leder till att de som behöver hjälp utsätts för godtycke och otrygghet, och riskerar att falla mellan stolar.
Om vi har råd med det — och det har vi ju, bevisligen — då kan det inte vara omöjligt att designa om systemet för att minska krånglet och otryggheten. Vi avsätter ju redan de realekonomiska resurser som behövs, även om vi gör det på ett onödigt byråkratiskt sätt som har en hel del negativa bieffekter.
1. Vi har redan basinkomst i Sverige idag
Problemet
Arbetslösheten är en realitet, och den tekniska utvecklingen gör att den mycket väl kan komma att öka. Det räcker inte med att hoppas att politikerna ska kunna skapa hundratusentals nya jobb, för det kan de inte. Därför har vi en skyldighet att se till trygghetssystemen för arbetslösa blir trygga, värdiga och människovänliga. Det är de inte idag.
Försörjningsstödet (socialbidraget) är direkt destruktivt mot bidragstagarna, och tvingar dem ännu längre ut i utanförskap. A-kassan är en labyrint av snåriga regler och byråkrati, kombinerat med tvång att delta i olika åtgärder vare sig de är meningsfulla eller inte. Och det är lätt att halka ur a-kassan och stå med socialkontoret som enda utväg. Basinkomst tar bort godtycket och osäkerheten i dagens system för dem utan jobb, och gör att ingen riskerar att hamna mellan stolar.
2. Politikerna kan inte lösa arbetslösheten
3. Dagens trygghetssystem för arbetslösa är för otrygga och för byråkratiska
Modellen
Förslaget kan sammanfattas:
Bakom var och en de här avgränsningarna finns det skäl, som jag går igenom i de olika bloggposterna. Men den gemensamma nämnaren är att hitta ett realistiskt genomförbart system, som passar in bland de system vi redan har, och inte innebär större förändringar än nödvändigt.
4. Förslag till basinkomst: 8.333 kronor i månaden skattefritt
5. Basinkomst från 19 års ålder
6. Pensionärer har redan basinkomst
7. Alla som omfattas av trygghetssystemen idag måste omfattas av basinkomst, inte bara svenska medborgare
8. Basinkomst till alla som inte har andra inkomster — ”negativ inkomstskatt”
Kostnaden
Den modell som jag föreslår är att basinkomsten ska trappas ner med 33% när man börjar tjäna egna pengar, samtidigt som man betalar kommunalskatt från första hundralappen.
För en basinkomsttagare som lyckas dra in 3.000 kronor i egna inkomster blir det en tusenlapp i kommunalskatt, en tusenlapp i minskat bidrag, och en tusenlapp kvar i plånboken.
Det är en väldigt förbättring jämfört med dagens försörjningsstöd, där bidraget sänks med 100% av vad man tjänar själv, så man får ingenting alls mer i plånboken. Det är bidragsfällan, eftersom det gör det meningslöst att ens försöka tjäna egna pengar. Så ska vi inte ha det med basinkomsten.
Det visar sig att det här systemet, med 8.333 kronor per månad som nivå, och en nedtrappning av basinkomsten med 33% samtidigt som man betalar vanlig kommunalskatt, skulle kosta 132 miljarder om året. Det går att finansiera.
9. Med statistiken över inkomstfördelning kan vi räkna på vad basinkomst kostar
10. Grundbidrag istället för grundavdrag för låginkomsttagare
11. Basinkomst med 33% avtrappning av bidraget kostar 132 miljarder
12. Att höja basinkomsten över 8.333:- per månad blir ganska dyrt
Finansieringen
Finansieringen av basinkomsten består av två delar. För det första lägger vi ner tre system som ersätts av basinkomsten. Det är försörjningsstödet (11 miljarder), Arbetsförmedlingen (64 miljarder) och studiemedelssystemet (17 miljarder). Det blir 92 miljarder tillsammans.
Dessutom föreslår jag att vi återinför enhetlig moms, och tar bort momsrabatterna som går till företag i livsmedelsbranschen, restaurangnäringen och vissa delar av kulturindustrin. Det ger 50 miljarder till statskassan.
Därmed har vi 92 + 50 = 142 miljarder i finansiering. Det räcker med marginal till kostnaden 132 miljarder för basinkomsten.
Både sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen får vara kvar som idag. Jag föreslår inga nedskärningar alls på de två områdena.
Att ersätta sjukförsäkringen med basinkomst skulle vara politiskt omöjligt och ganska tveksamt i sak. Därför föreslår jag inga nedskärningar i sjukförsäkringssystemet. Men basinkomsten kompletterar sjukförsäkringen på ett utmärkt sätt. Det innebär ökad trygghet för alla långtidssjuka och funktionshindrade, och mer pengar i plånboken till dem som har det allra sämst.
Den inkomstbaserade föräldraförsäkringen får också vara kvar.
13. Finansiering del 1: Ersätt försörjningsstödet (11 miljarder)
14. Finansiering del 2: Lägg ner Arbetsförmedlingen (64 miljarder)
15. Finansiering del 3: Ersätt studiemedlen (17 miljarder)
16. Basinkomst: Låt sjukförsäkringen vara kvar
17. Basinkomst kan inte ersätta sjukförsäkringen av politiska skäl — men a-kassan går att ändra
18. Låt föräldrapenningen också vara kvar
19. Finansiering del 4: Slopa momsrabatterna (50 miljarder)
Avslutning
På ett sätt är basinkomst inte alls någon dramatisk reform. Om man vill, kan man se det som ett sätt att bara avbyråkratisera och strömlinjeforma de trygghetssystem vi redan har idag. En renovering och modernisering av folkhemmet, om man vill uttrycka det så.
Men grundtanken bakom basinkomst har ändå stor politisk potential på ett positivt sätt. När människor slipper känna sig otrygga och får större möjligheter att själva bestämma över sina egna liv, då leder det till många positiva samhällseffekter i stort och smått. Hur stora de här positiva ”dynamiska effekterna” kommer bli är det nästan omöjligt att räkna på i förväg. Att de kommer uppträda, det kan vi vara ganska säkra på. Men hur stora de blir och hur snabbt de blir verklighet, det kan vi bara få veta genom att pröva.
Det här förslaget till basinkomstsystem uttryckligen designat för att vara både ekonomiskt och politiskt realistiskt att genomföra. Jag hoppas vi kan börja göra det så snart som möjligt.
20. Sammanfattning: Ett konkret, genomräknat förslag till basinkomst
21. So what om basinkomst leder till att folk säger upp sig och bara slappar?
———
Det här är del 20 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
En enhetlig moms på 25% ger 50 miljarder i nya skatteintäkter
Jag har skissat på ett finansierat förslag till garanterad basinkomst för alla vuxna i Sverige. Det skulle kosta 132 miljarder per år i statsbudgeten. 92 miljarder kan finansieras direkt genom att vi lägger ner tre bidragssystem som basinkomsten skulle ersätta. Då återstår 40 miljarder att finansiera.
De miljarderna kan vi hämta hem genom att ta bort momsrabatterna, det vill säga att livsmedel och restaurangbesök bara är belagda med 12% moms, och viss kultur, persontransporter och skidliftar bara betalar 6% i moms.
Om de här verksamheterna istället skulle börja betala samma moms som alla andra gör, alltså 25%, skulle staten dra in mer pengar. Svaret på hur mycket står att finna i publikationen Redovisning av skatteutgifter 2015, som finns på riksdagens hemsida:
Momsrabatterna kostar 50 miljarder per år i statsbudgeten.
Uppdelat på de olika områdena ser siffrorna ut så här för år 2015:
| Kod | Moms nedsatt till 6% | Kostnad mdr |
| H7 | Personbefordran | 6,57 |
| H8 | Tidningar och tidskrifter | 1,72 |
| H9 | Böcker och broschyrer | 0,93 |
| H10 | Entréavgiftsbelagda kulturella föreställningar | 1,82 |
| H11 | Kommersiell idrott | 1,76 |
| H12 | Transport i skidliftar | 0,23 |
| H13 | Upphovsrätter | 0,36 |
| H14 | Entré till djurparker | 0,08 |
| Uteblivna intäkter på 6%-moms | 13,47 | |
| Kod | Moms nedsatt till 12% | Kostnad mdr |
| H15 | Livsmedel | 26,42 |
| H16 | Restaurang- och cateringtjänster | 9,18 |
| H17 | Rumsuthyrning | 1,63 |
| H18 | Försäljning av konstverk >300.000/år | 0,02 |
| Uteblivna intäkter på 12%-moms | 37,25 | |
| Summa uteblivna intäkter på 6% och 12%-moms | 50,72 |
Eftersom 40 miljarder är allt vi behöver för att kunna räkna hem förslaget om garanterad basinkomst för alla, skulle det alltså räcka för finansieringen (med marginal) om vi tar bort de här momsrabatterna. Kalkylen är hemma.
Att höja momsen snarare än att finansiera basinkomsten med höjd inkomstskatt, är ett sätt att göra reformen hållbar. Idag är löneskatterna den allra viktigaste skattekällan för det offentliga. Men ingen vet om det är hållbart på längre sikt. Om det blir som många tror och befarar, att datorerna kommer göra att väldigt många jobb försvinner de närmaste decennierna, då kommer löneskatterna ge mindre och mindre intäkter till staten och kommunerna.
Det finns många olika förslag på andra skattebaser som staten kan använda istället för löneskatter. En del av förslagen till nya skattebaser är jordnära, medan andra är mer långsiktiga eller utopiska. Blir arbetslösheten tillräckligt hög kommer vi kanske behöva använda de flesta av dem, för att kompensera bortfallet i löneskatter. Det får tiden utvisa.
Men momsen är i alla fall en skattekälla som är oberoende av hur många som har jobb, och som kommer fortsätta finnas kvar. Därför ligger det väl i linje med de allmänna tankarna bakom basinkomsten att inte satsa på inkomstskatten som finansieringskälla, utan att istället gå i riktning mot andra mer hållbara skattebaser.
Det kommer säkert vara politiskt kontroversiellt att slopa momsrabatterna. Var och en av dem representerar ju miljardbelopp som går till något särintresse som bevisligen har mycket skickliga lobbyister (annars skulle de ju inte ha lyckats utverka någon rabatt till att börja med). Men att ett visst särintresse har skickliga lobbyister tycker i vart fall inte jag är tillräckligt argument för att de ska fortsätta åtnjuta skatteprivilegier, så det är jag beredd att bortse ifrån.
I ett par fall blir det dessutom lättare att argumentera för ett avskaffande av momsrabatterna just i samband med att man inför basinkomst.
Den sänkta momsen på livsmedel står för hälften av kostnaden, med 26 miljarder. Det argument som användes när livsmedelsindustrin fick igenom den här subventionen var att det skulle gynna fattiga barnfamiljer. Men när man har undersökt saken visar det sig att den sänkta momsen på mat har mycket liten fördelningspolitisk effekt i verkligheten. Det stämmer till viss del att fattiga familjer lägger en större andel av sina inkomster på mat än höginkomsttagarhushåll. Men skillnaden är inte alls så stor som man skulle tro, eller som skulle behövas för att den sänkta matmomsen skulle vara ett effektivt fördelningspolitiskt instrument.
Enkelt uttryckt får höginkomsttagare rabatt på oxfilé och hummer, medan låginkomsttagare får rabatt på pasta och nudlar.
När vi inför basinkomst får vi ett mycket träffsäkrare och effektivare sätt att hjälpa just de familjer som är ekonomiskt utsatta. Istället för att ge 26 miljarder till livsmedelsindustrin och hoppas på att det ska leda till lägre matpriser, kan vi rikta stödet direkt dit det behövs.
Om det visar sig att vi behöver höja basinkomsten några hundralappar från nivån 8.333 kronor för att kompensera de ekonomiskt sämst ställda hushållen för höjd matmoms, då kan vi enkelt göra det. Vi kan också höja barnbidraget med några hundralappar för att kompensera barnfamiljer i alla inkomstlägen.
Kostnaden blir i så fall några enstaka miljarder per år, att jämföra med de 26 miljarder som den generella momsrabatten på livsmedel kostar. Jag har inte räknat på det här i detalj, men det ryms inom felräkningsmarginalen för basinkomstsystemet. I den övergripande kalkylen just nu ligger ju kostnaden på 132 miljarder och finansieringen på 142 miljarder, så vi har 10 miljarder disponibla för att göra olika finjusteringar innan basinkomstsystemet blir verklighet.
Genom att styra pengarna till basinkomstsystemet och barnbidraget kan vi uppnå de fördelningspolitiska målen som var det officiella argumentet bakom den sänkta matmomsen med mycket högre precision och till en mycket lägre kostnad.
Den sänkta restaurangmomsen är den näst största kostnaden för staten, med 9 miljarder kronor. Den har kanske ingen direkt koppling till basinkomst, men den är å andra sidan är den svår att motivera redan idag. Fördelningspolitiskt är det en subvention till de rikaste hushållen, som har pengar att lägga på att äta ute. Den som lever nära existensminimum har inte råd att gå på krogen, och tjänar ingenting på att höginkomsttagare kan äta billigare när de går ut.
Lägre moms på persontransporter är den tredje största utgiftsposten för staten, med 6,5 miljarder. Här vet jag uppriktigt sagt inte ens vad det var för argument som branschen använde för att få igenom rabatten. I en tid när vi ofta pratar om att minska transporterna rent allmänt i samhället, kan det i vart fall inte ha varit miljöskäl som ligger bakom subventionen av just persontransporter.
Subventionen av skidliftar kostar i och för sig inte särskilt mycket i budgeten (ett par hundra miljoner), men det är kanske den allra mest bisarra momsrabatten. Den tillkom när det råkade vara några snöfattiga vintrar på 70-talet, innan det fanns snökanoner överallt. Sedan har den sänkta skidliftsmomsen levt kvar. Fördelningspolitiskt är det en ren subvention till höginkomsttagarna. Den gruppen är ju kraftigt överrepresenterad när det gäller att åka på fjällsemestrar.
Momsrabatten på kultur kommer inte gå att ta bort utan att det leder till ett ramaskri från förlag och andra mellanhänder inom kulturindustrin. Det är ju i första hand de som tjänar på den här rabatten idag. Förlagen kommer alldeles säkert klä sig i säck och aska, och prata vitt och brett om ”ett dråpslag mot kulturen”. Förlag och andra mellanhänder i kulturindustrin har ju en tradition av att framställa sig själva som artisternas och kulturutövarnas främsta representanter, och de brukar normalt komma undan med det i debatten.
Men basinkomst är den mest fantastiska reform som någonsin har föreslagits för artister och kulturutövare i gemen. Basinkomsten innebär att alla som så önskar får en möjlighet att ägna sig åt sin konst, även om den inte är ekonomiskt lönsam, i vart fall inte i början.
Basinkomst är författar- eller konstnärslön till alla som vill ha det.
Förlagen och mellanhänderna i kulturindustrin kommer alldeles säkert skrika om ”kulturens död” i alla fall. Naturligtvis kommer de kämpa med näbbar och klor för att försöka behålla den skattesubvention som de har lyckats tillskansa sig genom att utmåla sig som kulturskaparnas företrädare. Men de kommer ha lite svårare än vanligt att få ut den verklighetsbilden oemotsagd.
Basinkomst är ett fantastiskt lyft för de flesta kulturutövare, som i dagens läge ofta har en både knapp och osäker försörjning. Och i och med att alla kulturutövare som vill kan få basinkomsten, utan att behöva bli bedömda av någon nämnd som avgör vad som är konst och inte, får vi en fantastisk breddning och demokratisering av kulturlivet.
Dels är det bra att vi minskar den ekonomiska osäkerheten för dem som är kulturarbetare idag. Men vi kan också räkna med ett ännu rikare och vitalare kulturliv när fler får chansen att bidra på sina egna villkor. Både kulturen och kulturarbetarna kommer gynnas stort av att vi slopar alla momsrabatterna och inför basinkomst.
———
Det här är del 19 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
Kalkylark: Skatteutgifter för nedsatt moms 2015
Föräldrapenningen tänker jag mig också ska vara kvar oförändrad när vi inför basinkomst. Skälet är detsamma som varför jag vill behålla sjukförsäkringen:
Det skulle i praktiken vara politiskt omöjligt att få igenom en försämring av föräldraförsäkringen, och det är inte nödvändigt för att räkna hem en basinkomstreform. Då finns det ingen anledning att ge sig in i den politiska striden.
Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar för ett barn. I 390 dagar baseras ersättningen på den inkomst du har (dagar på sjukpenningnivå). De övriga 90 dagarna är ersättningen 180 kronor per dag (dagar på lägstanivå). Det här framgår av Försäkringskassans websajt.
Om man är två föräldrar finns det regler för hur man får dela upp föräldrapenningsdagarna mellan sig, men de reglerna behöver vi inte gå in på här. Jag tänker mig att de ska vara kvar oförändrade.
Med basinkomst blir det en förbättring av villkoren i föräldraförsäkringen. De 90 dagarna på lägstanivån 180 kronor om dagen ger en ersättning som är lägre än nivån för basinkomst. När vi inför basinkomst kommer den att ersätta dagarna på lägstanivå, och ge mer pengar i plånboken. Det här gäller alla familjer, vare sig de har inkomster eller inte.
För föräldrar med jobb är föräldrapenningen de första 390 dagarna högre än basinkomsten. Då får de behålla föräldrapenningen och får ingen basinkomst, precis som idag.
Men för föräldrar som är arbetslösa eller har väldigt låga inkomster, kommer dagens föräldrapenning inte upp i basinkomsten. De föräldrarna skulle få basinkomst istället, och mer pengar i plånboken.
Att låta föräldraförsäkringen finnas kvar är ett designval av systemet som många basinkomstförespråkare kanske tycker är oväntat, precis som att jag vill behålla sjukförsäkringen.
Man kan ha filosofiska invändningar mot att föräldraförsäkringen är inkomstbaserad, och därför ger mer pengar till höginkomsttagare som får barn. Varför ska inte principen om lika lön för lika arbete gälla? Det är ju inte mer jobb att ta hand om ett höginkomsttagarbarn än ett barn till en arbetslös. Varför ska då höginkomsttagaren få mer betalt?
Men de här invändningarna är just filosofiska, och har ingenting med den praktiska politiska debatten att göra. Om det hade funnits en politisk majoritet för ett system med samma ersättning till alla föräldrar, då hade vi redan haft ett sådant system. Men någon sådan majoritet finns inte, vare sig i riksdagen eller ute bland väljarna.
Föräldraförsäkringen ser ut som den gör för att det är så en mycket stor majoritet vill att den ska se ut så. Föräldraförsäkringen är en av de allra mest genomdiskuterade politiska frågorna vi har, och debatten om olika detaljjusteringar är mer eller mindre ständigt aktuell.
Att få igenom en total omläggning av föräldraförsäkringen efter helt nya principer (alltså utan inkomstförsäkring) skulle inte vara möjligt ens om man ville det. Och jag är inte alls övertygad om att man skulle vilja det, ens om det gick.
Att basinkomsten förstärker föräldraförsäkringen för de familjer som är mest ekonomiskt utsatta är bra. Det händer mer eller mindre automatiskt när vi inför basinkomsten, och ligger helt i linje med själva grundtanken för basinkomst, att alla ska ha sin försörjning garanterad utan behovsprövning och byråkrati.
Och eftersom vi inte behöver ge oss in i det politiska självmordsuppdraget att försöka försämra för barnfamiljer i medelklassen, har vi ingen anledning att göra det.
Faktum är att jag vill inte lägga ner några fler av dagens trygghetssystem alls. För finansieringen av basinkomsten räcker det med att lägga ner de tre system som jag har pekat på i tidigare blogginlägg: försörjningsstödet 11 miljarder, Arbetsförmedlingen 64 miljarder, och studiemedlen 17 miljarder. Det blir 92 miljarder tillsammans.
Resten av finansieringen tänker jag mig ska komma från att vi tar bort momssubventionerna som vissa branscher får idag. Men det är ett eget ämne, så det får vänta tills nästa blogginlägg i serien.
———
Det här är del 18 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
All mediarapportering om politiska förslag sker i termer av ”vinnare” och ”förlorare”
I de två föregående blogginläggen har jag först argumenterat för att basinkomsten kan ersätta a-kassan, trots att a-kassan är inkomstrelaterad. Därefter har jag sagt att det är politiskt omöjligt att sänka sjukersättningen för långtidssjukskrivna, eftersom sjukersättningen är inkomstrelaterad.
Är inte det en smula ologiskt, frågar sig ”Vän av ordning”?
Nej, för det finns en jättestor skillnad som gör det politiskt möjligt att reducera beloppen i a-kassan, även om det är politiskt omöjligt att reducera sjukkassan:
De allra flesta som är beroende av sjukersättning eller aktivitetsersättning idag, kommer med säkerhet vara det även om 5 eller 10 eller 20 år. Själva definitionen som Försäkringskassan använder är att det ska vara människor som ”troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid någonsin mer i livet”.
Men ingen av dem som har hög a-kassa idag kommer ha kvar den förmånen om 5 eller 10 eller 20 år, eftersom a-kassan är tidsbegränsad.
När man pratar om att sänka förmånerna i sjukförsäkringen finns det alltså tiotusentals eller hundratusentals personer som direkt kan se att sänkningen kommer slå direkt mot dem själva personligen, under resten av deras liv. Det kommer de (med rätta) se som ett konkret hot som de måste bekämpa. De kommer ha en lättbegriplig och känsloladdad historia att berätta, perfekt anpassad för mediaformatet som handlar om att lyfta fram offer. Ingen politiker skulle ha en chans att vinna den diskussionen.
Men så är det inte med a-kassan. För var och en av oss gäller att vare sig vi har jobb eller a-kassa idag eller inte, vet ingen av oss hur just vi själva kommer ha det om 5 eller 10 eller 20 år.
I filosofiska diskussioner om hur samhället borde se ut brukar man göra tankeexperimentet att man får designa ett framtida utopiskt samhälle hur man vill, men man får inte på förhand veta vilken samhällsklass eller livssituation man själv kommer att ingå i. Med den förutsättningen blir det lättare för alla att fokusera på hur man faktiskt uppnår så bra resultat för så många som möjligt, istället för att man (kanske omedvetet) startar en huggsexa där man försöker ge så mycket resurser som möjligt till den grupp där man själv ingår.
När det gäller a-kassan råkar vi ha nästan den perfekta filosofiska utgångspunkten alldeles automatiskt, mer eller mindre av en slump, tack vare dagens regler om utförsäkring ur a-kassan. De som idag har den högsta a-kassan får ut betydligt mer än den föreslagna basinkomsten. Men de får det bara allra högsta ersättningen i 100 dagar. Därefter börjar a-kassan trappas ner.
Själv tycker jag om att vara optimist när det gäller möjligheterna att göra politiska förändringar, och att göra dem snabbt. Men det är fullständigt uppenbart att vi inte kommer ha infört ett nationellt system för basinkomst om 100 dagar från nu.
Eftersom det även i bästa fall kommer ta många år innan en basinkomstreform kan vara genomförd i praktiken, kommer alla ha gott om tid att förbereda sig för det nya systemet.
Medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstskydd vid arbetslöshet, utöver vad basinkomsten ger, kommer ha gott om tid att skaffa sig det skyddet genom privata försäkringar. De kan endera erbjudas av privata försäkringsbolag eller av facket. Den typen av försäkringar finns redan idag, och det lär säkert öka.
Däremot finns det ju inte särskilt mycket som de med svåra kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle kunna göra för att förbättra sin situation om de blev av med sin sjukersättning, inte ens om de får 5 eller 10 eller 20 års förvarning om den framtida försämringen. Eftersom de här personerna redan är sjuka, kan de inte få någon försäkring på den privata marknaden. Och att säga till dem att se till att bli friska eller skylla sig själva fungerar ju inte, vare sig på ett mänskligt plan eller på något annat sätt.
Därför ser jag det som helt orealistiskt ur ett politiskt perspektiv att ersätta bidragen till sjuka och funktionsnedsatta med basinkomst, ens på medellång sikt. Men däremot är det politiskt möjligt att göra även stora förändringar i stödet till arbetslösa, så länge det görs med någorlunda lång förvarning.
Många basinkomstförespråkare känner sig säkert tveksamma till att behålla sjukförsäkringssystemet när vi ersätter a-kassan och det kommunala försörjningsstödet med basinkomst. Vad är det då för vits, om vi ändå ska behålla en massa bidragsbyråkrati? skulle de fråga.
Men det skulle vara en stor vits att få ett robustare, begripligare och rättvisare system för att ta hand om de arbetslösa, även om vi låter sjukförsäkringen vara kvar som den är idag. Då får vi ett system som det går att argumentera för politiskt, utan att behöva ta en hopplös politisk diskussion om att försämra för de långtidssjuka.
Ekonomiskt går det att räkna hem ett basinkomstsystem utan att röra sjukförsäkringen. Besparingarna på att lägga ner Arbetsförmedlingen blir betydande (64 miljarder). Tillsammans med några andra finansieringskällor går det att få fram pengar för att införa ett basinkomstsystem som ersätter a-kassan och den kommunala försörjningsstödet.
En sådan reform blir inte lika stor och omfattande som de allra mest visionära och heltäckande förslagen till basinkomstsystem. Men i gengäld kan det bli politisk verklighet inom en någorlunda rimlig tidsgräns.
———
Det här är del 17 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
I de allra flesta förslag till basinkomstsystem brukar en av förutsättningarna vara att basinkomsten ska ersätta sjukförsäkringen, i vart fall för långtidssjuka och funktionsnedsatta. Spontant är det en lockande tanke. Men tittar man lite närmare på hur sjukförsäkringssystemet fungerar idag, ser man att det är problematiskt att ersätta det med basinkomst.
Jag föreslår inga nedskärningar alls i sjukförsäkringssystemet. Basinkomsten får komplettera sjukförsäkringen för dem som idag har det sämst, men ingen som har sjukförsäkring förlorar några bidrag eller förmåner.
Basinkomsten går att finansiera ändå, så det är inte nödvändigt att göra några försämringar för sjuka eller funktionshindrade för att få det att gå ihop. Men det är ändå intressant att titta lite på det system vi har idag, även om jag tänker mig att det ska finnas kvar även när vi infört basinkomst.
Utgiftsområdet ”Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning” är den största enskilda utgiftsposten i statens budget. Den uppgick till 100 miljarder år 2015, och har ökat till 110 miljarder i budgeten för 2016. Men i den summan ingår många olika system som är uppbyggda med olika motiv och riktar sig till olika grupper. Ska man få någon rätsida på det här området måste man dyka lite djupare i siffrorna än bara totalsumman i statsbudgeten.
För det första måste man skilja på kort- och långtidssjuka. Den som har ett jobb och blir tillfälligt sjuk får sjukpenning. De första två veckorna betalar arbetsgivaren. Därefter träder Försäkringskassan in och betalar sjukpenning i upp till 364 dagar.
Sjukpenningen för korttidssjuka med jobb har inte mycket med basinkomst att göra, så den kan vi lämna därhän. Den är en inkomstbortfallsförsäkring för folk som i de flesta fall har ett jobb som de kan gå tillbaka till när de väl blivit friska. Den som vill föreslå förändringar av sjukpenningssystemet är naturligtvis fri att göra det, men det finns ingen anledning att koppla det till diskussionen om basinkomst. Det handlar ju som sagt om människor som redan har ett jobb och kan försörja sig själva.
Det är de långtidssjuka som är intressanta i diskussionen om basinkomst. Förr kallades det för sjukpension, men nu heter det istället sjukersättning eller aktivitetsersättning, beroende på hur gammal man är. Försäkringskassan förklarar begreppen:
Av Försäkringskassans årsredovisning framgår att
Tillsammans blir det 47 miljarder om året för de här två ersättningarna, och de försörjde 293.000 personer omräknat till helårsekvivalenter.
47 miljarder om året för att försörja 293.000 människor ger en kostnad på 160.000 kronor per person och år. Det är mer än de 100.000 per person och år som basinkomst skulle kosta.
Det får det naturligtvis att vattnas i munnen på den som letar efter finansiering till en basinkomstreform. Siffrorna är i och för sig inte helt jämförbara, eftersom sjukersättningarna är beskattade och basinkomsten inte skulle vara det. Men ändå, mellan tummen och pekfingret. Kunde man lägga vantarna på de här pengarna, vore det ett välkommet tillskott till att räkna hem en basinkomstreform. Men det är inte en realistisk tanke.
Sjuk- och aktivitetsersättningen är inkomstbaserad. Om man har oturen att drabbas av en sjukdom eller olyckshändelse som gör att man aldrig mer kommer kunna jobba, beror ersättningen man får resten av livet på hur mycket man tjänade innan man blev sjuk.
Den lägsta ersättningen, för dem som hade låga inkomster eller inga alls innan de blev sjuka, kallas för ”garantiersättning”. Garantiersättningen är på 8.860 kronor i månaden före skatt, eller cirka 6.800 efter skatt (inget jobbskatteavdrag).
För de långtidssjukskrivna som har den lägsta ersättningen blir basinkomsten en förbättring, från 6.800 i månaden till 8.333. Det är en välkommen effekt, och helt i linje med den grundläggande tanken bakom basinkomst, att alla ska vara garanterade samma miniminivå, no matter what.
Men för dem som hade en inkomst innan de blev långtidssjukskrivna, och därför har en högre sjuk- eller aktivitetsersättning, skulle basinkomsten innebära en försämring jämfört med dagens nivåer.
Den högsta sjukersättningen ligger på 17.914 kronor före skatt, eller cirka 12.800 efter skatt per månad (återigen, inget jobbskatteavdrag). Det är betydligt högre än förslaget till basinkomst på 8.333 per månad.
Om man tänker sig att helt ta bort det nuvarande sjukförsäkringssystemet för långtidssjuka och ersätta det med en basinkomst lika för alla, skulle en stor grupp långtidssjuka och funktionshindrade få en drastisk sänkning av bidragen från staten.
En sådan sänkning skulle vara helt omöjlig att få igenom politiskt. Då ska man som politiker sitta i tv-soffan och först titta på ett reportage om en familj som får sin ekonomi helt krossad av förslaget, eftersom en funktionsnedsatt eller kroniskt sjuk familjemedlem får sin ersättning brutalt sänkt. Sedan ska man som politiker försöka försvara det.
Det går inte, man skulle bli helt mosad i debatten. Och det fattar alla politiker som någon gång varit i tv, så ingen kommer ta på sig det självmordsuppdraget.
Personligen tycker jag rent sakligt att det skulle vara en dålig idé att lägga ner sjukförsäkringssystemet och sänka ersättningen för en stor grupp långtidssjuka och förtidspensionerade. Men jag tänker inte bry mig om att ens argumentera i själva sakfrågan.
För även om någon skulle tycka tvärtom i sak, och verkligen vilja sänka ersättningen för alla långtidssjuka ner till basinkomstnivån, kan han eller hon fetglömma den saken ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Det går inte att få igenom den största politiska förändringen sedan folkhemmet genom att börja med att rycka undan mattan för människor som är sjuka eller funktionshindrade. Alla förslag som bygger på att ersätta det inkomstrelaterade sjukförsäkringssystemet med en enhetlig basinkomst är politiskt stendöda, vad man än råkar anse om idén som sådan.
Istället tänker jag mig att sjukförsäkringssystemet får finnas kvar och samexistera med basinkomsten. De som är långtidssjuka skulle i så fall få det belopp som är högst. De som idag har garantiersättningen och får ut mindre i månaden än vad basinkomsten skulle ge, får basinkomsten istället.
För långtidssjukskrivna med garantiersättning innebär basinkomst en direkt förbättring med 1.500 kronor mer i månaden. Det är en rejäl förstärkning jämfört med idag.
De långtidssjuka som i dagens system är berättigade till en högre ersättning än vad basinkomsten skulle ge, får fortsätta få ut den högre ersättningen enligt sjukförsäkringssystemet.
På så sätt skapas det inga förlorare när vi inför basinkomsten. Vi förbättrar för de sjuka och funktionshindrade som har det sämst, men vi försämrar inte för dem som har det bäst. Då har vi en konstruktion av basinkomstförslaget som kan bli verklighet politiskt.
Och basinkomst ökar tryggheten även för dem som idag har en högre sjukersättning än vad basinkomsten skulle ge.
För många långtidssjukskrivna är en stor källa till oro att de riskerar att bli utförsäkrade, och då inte ha något annat val än att vända sig till socialkontoret för den förnedrande och destruktiva processen att få försörjningsstöd. Den här otryggheten vill jag påstå är det i särklass största problemet för dem som är långtidssjukskrivna idag. Det problemet mildras betydligt om vi inför basinkomst, samtidigt som vi behåller dagens sjukförsäkringssystem.
De som idag har en sjukersättning som ger mer än 8.333 kronor netto i månaden skulle behålla sin nuvarande sjukersättning, och inte få någon basinkomst. Men de skulle slippa oron över att vara hänvisade till socialkontoret om de av ena eller andra anledningen blir utförsäkrade. Det tror jag är en förbättring som väldigt många långtidssjukskrivna skulle välkomna.
Jag inser att många blir förvånade över att jag föreslår att sjukförsäkringssystemet ska vara kvar. I de flesta skisser till basinkomstsystem brukar det ses som mer eller mindre en självklarhet att basinkomsten ska ersätta sjukförsäkringen. Men jag har alltså valt en annan väg.
Basinkomsten går att räkna hem utan att montera ned sjukförsäkringen. Och eftersom det inte är ekonomiskt nödvändigt att göra några försämringar i sjukersättningen för att finansiera basinkomst, finns det inga skäl att ta den politiska striden — i synnerhet eftersom den aldrig går att vinna. Mitt förslag att vi låter bli att banka huvudet i just den betongväggen, och istället fokuserar på att hitta en modell för basinkomst som faktiskt kan bli verklighet rent politiskt.
Det är bra för alla, både för dem som har sjukersättning idag och dem som inte har det.
———
Det här är del 16 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
Basinkomsten ersätter studiemedlen, som idag kostar 17 miljarder
Studenter på högskola är den grupp som kanske allra tydligast blir vinnare om vi inför basinkomst.
Idag får studenterna studiemedel av Centrala Studiestödsnämnden CSN. Nivån på dagens studiemedel är densamma som förslaget till basinkomst, 100.000 kronor per år. Men medan det mesta av studiemedlen är lån som ska betalas tillbaka, är basinkomsten pengar som man får behålla. Det är en enorm förbättring för studenterna.
Studiemedlen ligger på 9.904 kronor per 4 veckor, men normalt får man bara studiemedel 40 veckor om året om man pluggar heltid. På ett år blir det alltså 99.040 kronor för en heltidsstudent. Men av de pengarna är bara en dryg fjärdedel, eller 28.160 kronor, bidrag som man får behålla. De resterande 70.880 kronorna är lån som man måste börja betala av på när man är färdig med studierna.
Studiemedelssystemet som vi har idag är det väl i och för sig inget större fel på. Nivån räcker verkligen inte till något lyxliv, men de flesta studenter klarar sig ändå. För studenter som av ena eller andra anledningen har halkat efter med tentorna, är det en stressfaktor att de blir av med sin försörjning om de inte lyckas hålla det föreskrivna tempot i studierna. Men på det hela taget är det inga jättestora problem förknippade med studiemedlen — i synnerhet inte om man jämför med det destruktiva och integritetskränkande försörjningsstödet (socialbidraget), eller den otrygga och byråkratiska a-kassan.
Att jag räknar med att basinkomsten helt ersätter studiemedelssystemet beror alltså inte på några akuta problem i studiemedelssystem, utan snarare att det blir så av sig självt. Om man behöll bägge systemen parallellt och lät människor välja, skulle ju ingen välja att få 100.000 i studiemedel varav 70.000 ska betalas tillbaka, om de istället kan få 100.000 i basinkomst som de får behålla.
Totalt lägger staten 21 miljarder om året på Utgiftsområde 15 – Studiestöd. Det mesta av de här pengarna går till att finansiera studiemedlen från CSN till högskolestudenter, men inte riktigt allt.
Summerar man de tre posterna ”Studiemedel”, ”Avsättning för kreditförluster” och ”Statens utgifter för studiemedelsräntor” blir de tillsammans ca 17 miljarder. Det här är, såvitt jag förstår, den årliga kostnaden för studiemedelssystemet för högskolestudenter.
Förutom några andra smärre bidragssystem går resten av CSNs anslag, 3,3 miljarder, till ”Studiehjälp”. Det är bidrag som betalas ut till ungdomar från 16 till 20 år som går på gymnasiet på heltid. Studiebidraget till unga gymnasister är 1050 kronor i månaden. Det är precis samma summa som barnbidraget (som upphör när man fyller 16), men till skillnad från barnbidraget betalas studiebidraget bara ut 10 månader om året.
Studiebidraget är alltså i allt väsentligt en fortsättning på barnbidraget, fast under annat namn. Studiebidraget till tonåringar i gymnasiet ska finnas kvar även om vi inför basinkomst för vuxna som fyllt 20, så i den delen finns det inga pengar att hämta. Men de 17 miljarderna som studiemedelssystemet för högskolestudenterna kostar idag, kan vi använda som delfinansiering av basinkomsten, eftersom högskolestudenterna automatiskt täcks in av basinkomsten.
Då kommer högskolestudenterna få lika mycket i plånboken per år medan de studerar, men de slipper helt att dra på sig några studielån. Det här är det grundförslag som jag har räknat på.
Men jag är medveten om att det här är väldigt generöst mot studenterna, och att det finns argument mot att gynna en specifik grupp så mycket när basinkomsten införs. Allt som idag är lån ersätts ju med lika mycket pengar i rent bidrag. Istället för att dra på sig 70.000 kronor i studieskuld för varje år man studerar (som det är idag), skulle de som studerar ta examen utan någon studieskuld alls.
Det skulle vara en enorm förbättring för alla nyblivna akademiker. Kanske lite väl stor. Även om högskolestudier inte längre är någon garanti för ett välbetalt jobb resten av livet (som det mer eller mindre var när studiemedelssystemet infördes 1965), är nyblivna akademiker generellt inte någon av de mest utsatta grupperna i samhället. Då kan man ifrågasätta om det är rimlig fördelningspolitik att gynna just den gruppen så mycket. Det är en fråga som tål att diskuteras.
Om man vill begränsa förbättringen för högskolestudenterna är det lätt att göra rent tekniskt. Då låter man dem få basinkomst precis som alla andra, men inför samtidigt terminsavgifter på högskolan, och låter studenterna låna till de avgifterna av CSN.
Beroende på hur högt man sätter terminsavgifterna kan man få vilken fördelningsprofil man vill, så det är inte en svartvit fråga där man måste välja allt eller inget.
Vill man att det ska fortsätta vara exakt likvärdigt med idag för studenterna, skulle man sätta terminsavgiften för att studera på högskola till 35.000 kronor per termin. Då skulle studenterna låna 35.000 per termin av CSN, precis som idag, men pengarna skulle gå till terminsavgifter istället för till studentens uppehälle, när uppehället är betalt av basinkomsten. Slutresultatet skulle bli detsamma som idag, att studenterna har 100.000 om året att röra sig med medan de studerar, och går ut högskolan med 70.000 i studieskulder för varje år de studerat.
Vill man göra en viss förbättring för studenter och nyblivna akademiker, men inte så mycket att studielånen försvinner helt, då kan man välja en annan nivå på terminsavgifterna. Om man till exempel sätter dem till 17.500 kronor per termin skulle studenterna dra på sig hälften så mycket lån som idag innan de tar examen. Det skulle också vara en väldigt stor förbättring, men inte lika stor som att låta alla studenter ta examen helt skuldfria.
Kanske är det rimligare i en första version av basinkomstsystemet — eller kanske inte.
Jag lämnar frågan öppen för hur man ska utforma basinkomstsystemet på den här punkten. I mina beräkningar har jag utgått från den allra generösaste modellen, där ingen behöver ta några studielån alls. Då får alla studenter full basinkomst utan att behöva betala några terminsavgifter. I så fall blir det 17 miljarder från studiemedelssystemet som kan användas för att delfinansiera de 132 miljarder som basinkomsten kostar totalt (för både studenter och alla andra).
Inför man terminsavgifter blir det ännu mer pengar än de 17 miljarderna att lägga in i basinkomstsystemet. Hur mycket det blir beror förstås på hur högt man sätter terminsavgifterna, men att man på det här sättet skulle kunna dra in ytterligare något tiotal miljarder är fullt möjligt. De miljarderna skulle i så fall kunna användas till valfritt behjärtansvärt ändamål, till exempel att ge universiteten större anslag, att höja grundnivån i basinkomsten för alla, eller vad som helst annat som vore trevligt men som kostar pengar.
Men som sagt, i det förslag som jag har räknat på har jag utgått från att vi inte inför några terminsavgifter, utan låter de nyblivna akademikerna gå ut högskolan helt skuldfria. Då har vi 17 miljarder till finansieringen av basinkomstsystemet.
———
Det här är del 15 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
Arbetsförmedlingen kostade 64 miljarder år 2014. Av Arbetsförmedlingens årsredovisning framgår på sid 136:
Byråkratin (”verksamhetens kostnader”) kostade alltså 8 miljarder, jämfört med 56 miljarder i transfereringar. Administrationskostnaden räknad på det sättet blir 14% av det utbetalda beloppet.
Men även om transfereringarna är på 56 miljarder, är det bara 35,5 av dem som står som ”utbetalda bidrag”. Sätter man de 8 miljarderna i relation till det, blir administrationskostnaden för utbetalningarna i så fall 23%.
Man kan säkert diskutera vilket som är det rimligaste sättet att räkna ut administrationskostnaden för att dela ut pengar via Arbetsförmedlingen, men oavsett om man väljer 14% eller 23%, är det en ganska hög kostnad. Inte så hög som många på den borgerliga sidan tror, att administrationskostnaderna faktiskt till och med skulle kunna vara högre än det utbetalda beloppet. Men både 14% och 23% är högt om man jämför med till exempel Försäkringskassan och Centrala Studiestödsnämnden, som ligger på några enstaka procent av det utbetalda beloppet.
Men ur ett basinkomstperspektiv kan man om man vill betrakta overheadkostnaderna för Arbetsförmedlingen på ett tredje sätt.
Arbetsförmedlingen försörjer ungefär 270.000 personer, om man räknar om det till så kallade helårsekvivalenter. I ett basinkomstsystem där var och en av dem fick 100.000 om året i handen, skulle det kosta 27 miljarder. Men Arbetsförmedlingen kostar idag 64 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som basinkomst för 270.000 personer skulle kosta, eller 37 miljarder mer. Här finns det pengar att hämta, som kan hjälpa till att finansiera basinkomsten.
Att Arbetsförmedlingen är ett så mycket dyrare sätt än basinkomst att försörja 270.000 människor, beror framför allt på två orsaker.
För det första går a-kassan åtminstone delvis enligt inkomstbortfallsprincipen. Så här beskriver Arbetsförmedlingen reglerna på sin sajt:
Du kan få ersättning under högst fem dagar per vecka (måndag-fredag). Antalet ersättningsdagar per vecka minskar om du är sjuk eller har annat hinder för att ta arbete.
Inkomstrelaterad ersättning
Du kan få högst 910 kronor per dag i inkomstrelaterad ersättning under de första 100 ersättningsdagarna. Därefter är taket 760 kronor per dag.
Hur mycket du får beror på vilken genomsnittlig inkomst du hade under de tolv månaderna innan du blev arbetslös. Under de första 200 ersättningsdagarna är din ersättning högst 80 procent av din tidigare genomsnittliga inkomst. Om du fortfarande är arbetslös efter 200 ersättningsdagar får du högst 70 procent av din tidigare genomsnittliga inkomst i ersättning.
För att få inkomstrelaterad ersättning måste du ha varit medlem i en a-kassa i minst tolv månader (medlemsvillkor). Du måste också ha uppfyllt ett arbetsvillkor under medlemstiden.
Grundbelopp
Grundbeloppet kan du få som inte är medlem i en a-kassa eller som inte varit medlem tillräckligt länge. Du måste ha fyllt 20 år. Grundbeloppet är högst 365 kronor per dag. Är din genomsnittliga arbetstid innan arbetslösheten lägre än heltid så minskar beloppet.
Det är din a-kassa som beslutar om vilken ersättning du kan få.
Eftersom man bara får ersättning måndag till fredag blir det ca 22 ersättningsdagar per månad. 910 kronor om dagen motsvarar då 20.020 kronor i månaden, 720 kronor blir 16.720 kronor i månaden. Man måste betala skatt på de här ersättningarna, men de är ändå högre än förslaget till basinkomst.
Det innebär att en del av dem som just nu har a-kassa får ut mer i månaden än vad basinkomsten skulle ge. De kommer visserligen bara behålla den allra högsta a-kassan i högst 100 dagar. Sedan börjar ersättningen trappas ner i olika steg. Men under den tiden de får hög a-kassa drar de upp genomsnittet.
Fast å andra sidan är det många arbetslösa som får mindre idag än vad de skulle få med basinkomst. Grundersättningen på 365 kronor motsvarar bara 8.030 kronor i månaden räknat på 22 dagar, vilket är mindre än 8.333.
Det skulle vara intressant att veta hur många arbetslösa det är som får de olika nivåerna av dagersättning, men någon sådan statistik har jag inte tillgång till. Det är därför oklart hur mycket man kan skylla på inkomstbortfallsprincipen när det gäller att förklara Arbetsförmedlingens höga kostnader per försörjd arbetslös. Vi kan notera att det är en faktor, men vi kan inte veta hur stor den är utan en noggrannare utredning baserad på mer statistik.
Men det andra skälet till att Arbetsförmedlingen kostar så mycket per arbetslös är mer uppenbart, och alldeles säkert en mycket viktigare förklaring. Det är alla aktiviteter och kurser som Arbetsförmedlingen ordnar, och som de arbetslösa är tvingade att gå på om de inte vill förlora sin ersättning.
Ibland är de här aktiviteterna och kurserna värdefulla för enskilda arbetslösa, men väldigt ofta uppfattas de som meningslös terapiverksamhet. Då blir det bara ett sätt att utöva tvång mot de arbetslösa.
För det grundläggande problemet är inte om Arbetsförmedlingens aktiviteter och kurser är bra eller inte. Hur bra de än vore, blir det inte fler jobb för det. Vi har 370.000 arbetslösa och inte i närheten av lika många lediga jobb.
Oberoende av om Pelle eller Britta får ett visst jobb, blir den andra utan. Hur duktiga arbetsförmedlarna än är på att hjälpa vissa individer få en bättre chans i tävlingen, blir det inte fler priser (alltså jobb) att dela ut för det.
I ett läge där problemet är brist på jobb, går det inte att lösa det problemet genom att bearbeta de arbetslösa. Om Pelle blir mer attraktiv på arbetsmarknaden och skickligare på att söka jobb, är det förstås jättebra för honom. Men om alla hans och Arbetsförmedlingens ansträngningar i slutändan leder till att ha lyckas få ett jobb som annars skulle gått till Britta, tjänar inte samhället någonting alls på det. Nu är ju Britta arbetslös istället.
Följden blir att det enda som Arbetsförmedlingens verksamheter faktiskt producerar ur ett samhällsperspektiv, är otrygghet för de arbetslösa. Det är inte för att arbetsförmedlarna är onda eller vill göra så, utan för att det är en direkt följd av reglerna.
Reglerna säger att den arbetssökande måste göra det ena och det andra, och det är arbetsförmedlarens sak att bedöma om det är tillräckligt för att den arbetslösa ska få ut sina bidrag. Eftersom det är en bedömning (och det står det i lagen att det ska vara) kan den arbetssökande inte vara säker på att få ut pengar att leva på. En bedömning betyder ju att det kan bli endera ja eller nej. Och det blir det också, ofta på grunder som i vart fall den arbetssökande tycker är godtyckliga och fel. Det skapar otrygghet.
Att lägga ner Arbetsförmedlingen är en hörnsten i finansieringen av basinkomsten. Det står för nästan halva kostnaden (64 miljarder av 132).
Men det är också en hörnsten av mer principiella skäl. Det gör att vi tar bort godtycket och otryggheten som Arbetsförmedlingen skapar genom att ägna sig åt behovsprövning och tvångsaktiviteter, och ersätter det med en rak och enkel rättighet till försörjning, enligt regler som är lika för alla.
Då tar vi bort att samhället erbjuder sig att hjälpa Pelle konkurrera ut Britta på arbetsmarknaden (eller tvärtom).
Istället får alla arbetslösa säkerheten att de får till sin försörjning varje månad så länge de behöver, utan att vara utlämnade till godtycke och bedömningar. Det är själva kärnan i tanken på basinkomst.
Inkomstförsäkringen vid kortare arbetslöshet försvinner när vi ersätter dagens Arbetsförmedling och a-kassa med basinkomst. Men den funktionen kommer kunna finnas kvar ändå, utanför själva basinkomstsystemet.
Redan dagens a-kasseregler bygger på att människor själva betalar en del av vad inkomstförsäkringen kostar med egna pengar. Staten skjuter till en del, som vi ser av siffrorna ovan, men resten är pengar som de som har jobb själva betalar in för att vara berättigade till a-kassa om och när de blir arbetslösa.
Privata inkomstförsäkringar, både från privata försäkringsbolag och via fackföreningarna, kommer dyka upp på marknaden för medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstbortfallsskydd. Basinkomsten utgör grunden som alla arbetslösa har rätt till. Men medel- och höginkomsttagare som så önskar kan skaffa sig ett ytterligare skydd med en försäkring.
Den inkomstförsäkringen får det i så fall betala själva. Men det har de ju i så fall råd med, eftersom de är just medel- eller höginkomsttagare, och därmed har pengar som de kan välja själva hur de disponerar. Eftersom basinkomsten står för grundtryggheten, och inkomstförsäkringen bara ska täcka extrapengarna utöver basinkomsten, behöver de här försäkringarna inte bli orimligt dyra.
Fackföreningarna kommer fortsätta spela en viktig roll i det sociala trygghetssystemet genom att de kan erbjuda inkomstbortfallsförsäkringar till sina medlemmar. Men basinkomsten ger alla en grundtrygghet, vare sig de uppfyller dagens regler för a-kassa eller inte.
Och ingen arbetslös kommer tvingas delta i några meningslösa arbetsmarknadsaktiviteter, eller bli utsatta för en handläggares godtycke, för att få pengar till mat på bordet. Det uppnår vi genom att ersätta Arbetsförmedlingens byråkrati med basinkomst, och låta facken och andra aktörer erbjuda tilläggsförsäkringar för inkomstskydd till dem som vill ha det.
———
Det här är del 14 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
Bilden kopierad från en debattartikel om Arbetsförmedlingen hos von Mises-institutet
Basinkomsten ersätter försörjningsstödet som administreras av socialkontoren
Det basinkomstförslag som jag har presenterat i den här bloggserien skulle kosta staten 132 miljarder per år att införa. Det är mycket pengar, men det är inte omöjligt mycket pengar. Det går att finansiera på ett realistiskt sätt i budgeten.
Finansieringen består för det första i att basinkomsten ersätter det kommunala försörjningsstödet (11 miljarder), studiemedlen (17 miljarder) och arbetsförmedling och a-kassa (64 miljarder). Det blir 92 miljarder i rena besparingar.
För det andra föreslår jag att man återinför enhetlig moms på 25%, alltså höjer mat- och bokmomsen till samma nivå som gäller för allting annat. Det skulle ge 50 miljarder i ökade skatteintäkter.
Tillsammans blir det 142 miljarder i finansiering, vilket mer än väl täcker kostnaden på 132 miljarder för basinkomsten.
Försörjningsstöd, alltså det som förr kallades socialbidrag, betalas idag ut av kommunerna till dem som inte kan försörja sig på annat sätt. Det är dagens motsvarighet till basinkomst. Det är inte ett riktigt basinkomstsystem, eftersom varje utbetalning behovsprövas av handläggare, men det är det system som har som uppgift att se till att alla i Sverige får så de åtminstone klarar sig. När vi inför ett basinkomstsystem behövs inte längre försörjningsstödet, så de pengarna kan vi använda som en del av finansieringen av basinkomsten.
För hela Sverige betalar kommunerna ut ca 11 miljarder per år i försörjningsstöd. Det framgår av Socialstyrelsens rapport Ekonomiskt bistånd – Årsstatistik 2014.
Totalt var det 410.000 personer som fick försörjningsstöd någon gång under 2014, men i de allra flesta fall fick de inte försörjningsstöd hela året.
Hos Statistiska Centralbyrån finns statistik där man räknat ut hur många helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 år som försörjs med sociala ersättningar och bidrag. Där kan man se att det kommunala försörjningsstödet (under rubriken ”Ekonomiskt bistånd”) motsvarade att 100.000 personer blev försörjda hela året.
Själva utbetalningarna från försörjningsstödet ligger alltså på 11 miljarder för 100.000 personer, vilket ger 110.000 per person och år. Det är väldigt nära de 100.000 per år som jag föreslår i basinkomst.
(Att dagens genomsnittliga försörjningsstöd ligger aningen högre — 110.000 istället för 100.000 — beror troligen till stor del på att siffran för dagens försörjningsstöd även innefattar extrabetalningar till mottagare som har barn. Som jag skrivit tidigare har jag ännu inte tagit in den delen i kostnaden för basinkomstförslaget ännu, så ett färdigt basinkomstförslag lär bli några miljarder dyrare än den beräkning jag presenterat. Men som man kan se av jämförelsen med dagens försörjningsstöd, lär det inte handla om mer än några enstaka miljarder, så det påverkar inte genomförbarheten av basinkomst på något avgörande sätt.)
Hur mycket administrationen kostar för att betala ut försörjningsstödet har jag aldrig sett några officiella siffror på. Den kostnaden ligger utspridd på kommunernas biståndshandläggare på socialkontoren.
Mattias Lundbäck på bloggen Den hälsosamme ekonomisten har gjort en uppskattning utifrån statistik från Socialstyrelsen, och publicerat den med rubriken Administrationskostnaden för försörjningsstödet är betydande. Han skriver:
Tittade lite i Socialstyrelsens publikation Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd och noterade att det i genomsnitt går 33 biståndshushåll på varje socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd […]
[I] statistiken kan man också utläsa att varje biståndshushåll (i Sverige alltså) i genomsnitt får 44 000 kronor om året. Och vad ska vi tro att en socialsekreterare kostar? Gissar på en miljon per år inklusive alla omkostnader.Delar vi upp kostnaden för socialsekreteraren på 33 klienter får vi en snittkostnad på 30 300 kronor per hushåll. Vilket innebär att administrationskostnaden för utbetalningen av försörjningsstöd utgör 41 procent av det utbetalade beloppet.
Om uppskattningen att administrationen — byråkratin — ligger runt 41% är det en anmärkningsvärt hög siffra. Att betala ut 11 miljarder till dem som behöver det skulle då kosta 4,5 miljarder i administration.
Men det spelar ingen roll för den ekonomiska kalkylen för finansiering av basinkomst som jag presenterar här, vad den exakta administrationskostnaden ute i kommunerna är. Jag har ändå inte räknat med den potentiella besparingen i kalkylen.
När jag har räknat på finansiering av basinkomst genom att plocka bort ansvaret för försörjningsstöd från kommunerna, föreställer jag mig att alla socialarbetare uti i kommunerna ska jobba kvar precis som idag. Men istället för att högt utbildade socionomer ska använda sin tid till att sitta och nobba folk stålar, kan de istället göra det som de är utbildade för, nämligen att hjälpa människor som har mer komplicerade problem än bara att de saknar inkomst till att köpa mat.
I slutändan är det förstås upp till varje kommun hur de vill hantera de goda nyheterna. Basinkomst avlastar socialkontoren en ganska omfattande arbetsuppgift. En del kommuner kanske vill utnyttja det till att minska socialtjänsten och sänka skatten. Men i tider när vi hör många rapporter att socialsekreterarna ute i kommuner inte hinner med sitt jobb på grund av extrem arbetsbelastning, skulle nog många kommuner välkomna en möjlighet att låta socialsekreterarna fokusera på annat än bara bidragsadministration.
Det främsta skälet för att avveckla det behovsprövade försörjningsstödet och ersätta det med ovillkorlig basinkomst, är att det ökar både tryggheten och friheten för individerna. Men att det dessutom avlastar hårt pressade kommuner är ju ingen nackdel.
Att basinkomst frigör socialarbetarresurser ute i kommunerna är en positiv effekt som jag inte har räknat med i den ekonomiska kalkylen. Men den finns där, och är säkert mycket välkommen i många kommuner.
Som delfinansiering av basinkomsten räcker det med att vi tar i anspråk de 11 miljarder som faktiskt betalas ut.
———
Det här är del 13 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.
———
Länkar om kostnaden för dagens system:
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/ekonomisktbistand
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/manadsstatistikomekonomisktbistand
Sida med publikationer om ekonomiskt bistånd som går att ladda ner:
http://www.socialstyrelsen.se/ekonomisktbistand
Christian Engström, former Member of the European Parliament 2009-2014 for Piratpartiet, Sweden
 | Christian Engström on Sammanfattning: Ett konkret, g… |
 | Oskar Holmkratz on Sammanfattning: Ett konkret, g… |
 | Martin Jordö on Sammanfattning: Ett konkret, g… |
| Christian Engström on Basinkomst: Grundbidrag iställ… |
 | Klasse on Basinkomst: Grundbidrag iställ… |
