Christian Engström, Pirat

21 februari 2016

Basinkomst till alla som inte har andra inkomster — ”negativ inkomstskatt”

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:13
Statens budget 2015

Hela statens budget är på 890 miljarder (2015)

”Att ge basinkomst till 10 miljoner människor kostar 1000 miljarder. Det är omöjligt att finansiera!” är en av de vanligaste invändningarna mot basinkomst.

Det är i och för sig helt korrekt. Konstruerade man systemet så att alla ska få utbetalningar, även barn, pensionärer och alla som redan försörjer sig på sin egen lön, då kostar det i storleksordningen 1000 miljarder. Och det är omöjligt att finansiera. Men det betyder inte att hela idén med basinkomst är omöjlig. Det betyder bara att vi måste välja ett annat sätt att designa basinkomstsystemet.

Basinkomsten ska bara betalas ut till dem som inte redan har en lön som de kan leva på. Den begränsningen är helt central om det ska gå att räkna hem ett system. Det ser man genom att göra en snabb överslagsberäkning på vad det kostar att betala ut pengar till alla.

Med en basinkomst på 8.333:- i månaden kostar det 100.000 per person och år. Om man vill ge basinkomsten till alla i ett visst åldersintervall är det bara att multiplicera antalet människor med beloppet.

Så här många människor fanns det i Sverige 2013 i olika åldrar enligt åldersstatistiken från SCB:

0–17 år: 1 952 478
18-19 år: 237 250
20-64 år: 5 582 929
65+ år: 1 872 207
Totalt: 9 644 864

I åldersspannet 20-64 finns det 5,6 miljoner människor. Att ge alla dem 100.000 om året skulle kosta 560 miljarder. Det kan aldrig få plats på något rimligt sätt i statens budget (som totalt är på 890 miljarder).

Skulle man ge basinkomsten till alla, även barn och pensionärer, skulle det kosta nästan 1000 miljarder. Det är ännu omöjligare.

Om man till varje pris vill kunna säga att alla (vuxna) får basinkomsten, kan man naturligtvis skapa ett system där även de som har jobb får 100.000 extra på pappret, men att man samtidigt höjer inkomstskatten för alla med inkomster med 100.000. Det är bara två olika administrativa system som har exakt samma fördelningspolitiska effekt. Matematiskt blir det detsamma som att bara betala ut basinkomsten till dem som saknar inkomster.

Men jag ser inga pedagogiska fördelar, och en hel del nackdelar, med att uttrycka det som ”basinkomst till alla och höjd skatt till de flesta”.

Motståndare på högerkanten kommer kunna säga ”titta, jag sa ju att det är omöjligt, de måste höja skatten med 500 miljarder (typ) för att finansiera systemet”. Och motståndare på vänsterkanten kommer kunna säga ”de tänker ge 100.000 om året i bidrag till höginkomsttagare, det kan inte vara rimligt”.

Därför är jag övertygad om att det är bättre att prata om vad basinkomstsystemet får för effekter netto för människor i olika inkomstlägen. Även om man införde ett system som man beskriver som att alla får 100.000 om året i basinkomst, samtidigt som de flesta får en skattehöjning med 100.000, skulle man ju knappast rent praktiskt göra så att Skatteverket först betalar ut pengarna på riktigt, och sedan omedelbart kräver in dem igen. Det skulle bara göra administrationen dyrare än om Skatteverkets datorer får räkna ut nettot för varje person, och sedan endera kräva in pengar i preliminärskatt från dem som har tillräckliga inkomster, eller betala ut basinkomst till dem som inte har det.

”Negativ inkomstskatt” kallar man den här basinkomstmodellen för. Den bygger på att man låter Skatteverkets datorer räkna ut nettot för vad varje person ska få i bidrag eller betala i inkomstskatt, och sedan endera kräva in preliminärskatt eller betala ut basinkomst.

För dem som har jobb fortsätter skattesystemet fungera precis som idag. Arbetsgivaren betalar varje månad in preliminärskatt enligt gällande skattetabeller, och det som blir över får man ut i nettolön.

Skillnaden märks bara för dem som inte kommer upp i skälig levnadsnivå på sina egna inkomster. Då upptäcker Skatteverkets datorer det, och gör en månadsvis utbetalning av basinkomsten till den individen. Inga integritetskränkande och subjektiva behovsbedömningar, inga krav på meningslösa aktiviteter i Arbetsförmedlingens regi, inga förnedrande besök på socialkontoret. Bara en automatisk månadsvis utbetalning från Skatteverket till dem som har rätt till det, precis lika smärtfritt som när man får tillbaka på skatten idag.

Den här skissen till ett system uppfyller de krav som Basinkomstnätverket Sverige har ställt upp för att kalla något för basinkomst.

De skriver på http://basinkomst.nu/plattform/

Vad är basinkomst?

Basinkomst innebär att alla ska garanteras en regelbunden inkomst som går att leva på utan krav på motprestation.

Basinkomst, även kallat medborgarlön, är inte ett färdigt förslag, utan det finns en rad olika modeller för hur ett system med basinkomst skulle kunna utformas, till exempel genom negativ inkomstskatt (omvänd inkomstskatt). Dessa basinkomstmodeller har genom åren stöttats av inte mindre än nio ekonomipristagare till Nobels minne, samt fredspristagaren Desmomd Tutu och litteraturpristagaren Bertrand Russell.

Oavsett modell är vår gemensamma definition av basinkomst att den ska:

  •     garantera alla en inkomst som går att leva på
  •     betalas ut till individer, inte till hushåll
  •     betalas ut utan krav på motprestation
  •     betalas ut regelbundet (månadsvis)
  •     betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger

Vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar också att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar.

Basinkomstnätverket Sverige
Antagen på den nationella basinkomstträffen i Stockholm 2014-10-12

Modellen med negativ inkomstskatt passar väldigt bra för svenska förhållanden. Vi har ett mycket välfungerande skattesystem rent tekniskt, där datorerna sköter det allra mesta helt automatiskt. Många tycker förstås att skatterna är för höga, men det är en annan sak. Rent tekniskt har vi redan en mycket bra statlig infrastruktur både för att få in skatten från folk med jobb, och för att hantera utbetalningar från Skatteverket till dem som är berättigade till det enligt gällande regler.

Om och när vi inför garanterad basinkomst i Sverige kommer vi alldeles säkert göra det enligt modellen negativ inkomstskatt, eftersom vi har ett så välfungerande system för preliminärskatt.

Rent administrativt skulle det gå till så att man trycker upp nya skattetabeller, där det står minus framför skatten för dem som tjänar ingenting eller väldigt lite. De får varje månad en utbetalning med den negativa preliminära inkomstskatten, så att de har 8.333 att leva på den månaden om de inte hade några inkomster alls, eller lite mer om de hade lyckats tjäna ihop en del egna pengar också.

De administrativa system som behövs finns redan. För alla som tjänar så mycket att de ska betala skatt netto blir det precis som idag: Man får lön varje månad, men arbetsgivaren drar en del och betalar in det i preliminärskatt. För dem som ska få pengar i bidrag behövs det bara en elektronisk utbetalning, precis som när barnbidraget betalas ut idag.

Det blir alltså inga ytterligare administrativa kostnader för ett system med basinkomst enligt den här modellen. Det är bra att minnas när vi i ett senare skede ska börja titta på hur mycket byråkrati man skulle kunna spara genom att gradvis ersätta dagens olika komplicerade försäkringssystem med en enkel, begriplig och rättvis basinkomst.

När väl det politiska beslutet om att införa basinkomst enligt modellen negativ inkomstskatt är taget, har vi redan infrastrukturen som behövs för att göra verklighet av det.

———

Det här är del 8 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

20 februari 2016

Alla som omfattas av trygghetssystemen idag måste omfattas av basinkomst, inte bara svenska medborgare

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:42
Utlandska-medborgare-i-Sveriges-kommuner-2014

Utländska medborgare i Sveriges kommuner 2014 (källa: SCB)

Basinkomsten ska omfatta alla vuxna som bor i Sverige, vare sig de är svenska medborgare eller inte, precis som dagens sociala skyddsnät gör.

Tanken bakom basinkomstsystemet är att det ska ersätta åtminstone några av de system vi har idag. Då måste basinkomsten omfatta alla som täcks av dagens system. Annars går det inte att avveckla de gamla systemen.

Därför säger jag alltid ”basinkomst” snarare än ”medborgarlön”.

De två orden betyder (oftast) samma sak i debatten, men ordet ”medborgarlön” leder lätt tanken fel.

Dels för att ”medborgarlön” innehåller ordet ”lön”, vilket normalt betyder ersättning för någon slags prestation som man utför. Men den grundläggande idén med basinkomst är att det ska vara något som alla är garanterade att få om de behöver det, utan några krav på motprestation. Då skapar det mer förvirring än klarhet att kalla det för ”lön”.

Men framför allt för att ordet ”medborgarlön” intryck av att det bara skulle vara en förmån som gäller svenska medborgare. Men det skulle inte alls fungera.

Vi har runt 740.000 människor som bor permanent i landet men som inte är svenska medborgare. Det gäller alla från (relativt) nyanlända flyktingar som just har fått permanent uppehållstillstånd, till finnar som har bott här i decennier men som har velat behålla sitt finska medborgarskap. De finska medborgarna är den största gruppen. De är 60.000 personer.

De här människorna omfattas av socialförsäkringssystemen idag. Om basinkomsten ska kunna ersätta (åtminstone vissa av) de systemen, måste basinkomsten omfatta även de människor som saknar svenskt medborgarskap. Vi vill inte att någon som bor i Sverige ska behöva svälta ihjäl på våra gator, och det gäller alla, vare sig de har svenskt medborgarskap eller inte.

Jag har svårt att tro att det egentligen finns någon som på allvar menar att vi borde utesluta de 60.000 finska medborgarna, och de 680.000 övriga, från de sociala trygghetssystemen. Och om det nu verkligen finns någon som tycker så, har han eller hon ingen anledning att vänta på en basinkomstreform för att börja driva den linjen. Driv det i så fall som en separat fråga, för den har ingenting med basinkomst att göra.

Det är inte nödvändigt för finansieringen av basinkomst att göra några inskränkningar i vilka som är berättigade till det sociala skyddsnätet. Det skulle bara försvåra möjligheten att få igenom en basinkomstreform politiskt.

Man kan diskutera om de regler vi har för att kvalificera sig till de svenska socialförsäkringssystemen är rimliga som de är eller om de borde förändras på någon punkt. Men återigen: det är i så fall en separat diskussion som vi gör bäst i att frikoppla från basinkomstdiskussionen. Det viktiga är att det redan idag finns regler, som gör att vi kan avgöra vilka som skulle omfattas av basinkomsten.

Det här innebär inte att vem som helst kan flytta till Sverige och direkt börja kvittera ut basinkomst. Det kan man inte idag, och det skulle man inte kunna med basinkomst heller. EU-medborgare har rätt att flytta hit, men bara om de kan försörja sig själva. Den som är bosatt i Sverige kan inte gå in på ett franskt socialkontor och kräva att bli försörjd, och motsvarande sak gäller EU-medborgare som kommer hit. De reglerna skulle finnas kvar även om vi inför basinkomst.

———

Det här är del 7 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

19 februari 2016

Pensionärer har redan basinkomst

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:08
Pensionskuvert och kaffe på verandan

Pensionärer har redan basinkomst idag

Pensionärer har redan basinkomst idag. Det är det som är själva definitionen av att vara pensionär. Man får pensionen utan krav på att man ska arbeta eller göra någonting annat för att få rätt till utbetalningarna.

Garantipensionen (alltså den lägsta pensionen man kan få om man är över 65) ligger på 7.046 kronor per månad före skatt. Men de som får så lite har också rätt till bostadstillägg på upp till 5 090 kronor per månad, så räknar man med det och tar hänsyn till skatten blir det i så fall ca 11.000.

De allra flesta pensionärer (utom garantipensionärer med väldigt billigt boende) torde redan idag ha mer än 8.333 i månaden efter skatt och bostadsbidrag, så de skulle bara förlora på att få pensionen utbytt mot basinkomst. Och en sådan förändring skulle vara nästan omöjlig att göra ändå.

Ska man ändra i pensionsreglerna är det otroligt svårt, eftersom pensioner är en så långsiktig fråga. De som går i pension idag har ägnat fyrtio år åt att jobba ihop olika pensionsförmåner. Många har satt av privata pengar i olika pensionsförsäkringar, för att få mer i pension den dag de slutar jobba. Det går inte att ändra över en natt.

Man kan inte säga till alla som fyller 65 idag: ”Jättekul att du går i pension men vi har lite dåliga nyheter, vi har ändrat reglerna, så du får lov att bli 20 år igen och leva om ditt liv för att passa i de nya reglerna.” Det skulle vara helt orimligt.

Speciellt är det svårt att ändra i pensionerna eftersom människor har betalt in pengar själva för att planera sin pension. Om vi skulle införa basinkomstsystem för pensionärer där vi säger att alla andra pensionsutbetalningar räknas av mot basinkomsten, då blir effekten att vi konfiskerar de inbetalningar som människor har gjort under flera decennier. Så kan man inte göra.

Så att göra stora förändringar av systemen för pensionärer är mycket svårt. Och ur ett basinkomstperspektiv är det också onödigt att göra förändringar för just pensionärerna — de har ju som sagt redan basinkomst.

Många vill förbättra för de fattigaste pensionärerna, och jag är inte i och för sig motståndare till det. Men det behöver inte ha någon koppling till huruvida vi inför basinkomst som trygghetssystem för alla arbetslösa.

Vill man ge de fattigaste pensionärerna mer pengar finns det redan en färdig mekanism för att göra det. Det är bara att höja garantipensionen med valfritt belopp (och finansiera det på lämpligt sätt). Garantipensionen har höjts flera gånger sedan den infördes, så det är något som vi vet går att göra utan att det ställer till några tekniska problem i systemet.

Det finns inget skäl alls att vänta på en framtida basinkomstreform för att höja garantipensionen, om den politiska viljan att förbättra för fattigpensionärerna finns. Kopplar man ihop de två frågorna förlorar alla på det: fattigpensionärerna får vänta längre på förbättringen, och basinkomstreformen blir svårare att få igenom.

Det här knyter an till att jag vill se en modell för basinkomst som är politiskt genomförbar. Ju större reform, desto svårare kommer det bli att lotsa igenom den politiskt, och desto längre tid kommer det ta om det lyckas alls. Därför är alla avgränsningar som vi kan göra av godo, så länge vi behåller grundidén: att alla som bor i landet ska ha sin försörjning tryggad även om de inte lyckas få något jobb.

Pensionärer har redan basinkomst, så för dem är det inte nödvändigt med några systemskiften. Vill man ge de fattigaste pensionärerna mer pengar gör man det lämpligen genom att höja garantipensionen i nuvarande system. Det kan man göra (eller inte) alldeles oavsett om det införs basinkomst för alla i arbetsför ålder (eller inte).

Naturligtvis kan det vara så att i framtiden, när vi väl har infört ett heltäckande system för basinkomst för alla i yrkesaktiv ålder, kan vilja justera och förenkla pensionssystemet så att det blir mer i linje med systemet för basinkomst. Regelförenklingar är alltid välkomna när man kan hitta bra sätt att genomföra dem.

Men det är i så fall en senare fråga, som med fördel kan vänta tills vi har infört garanterad basinkomst för alla vuxna som är under 65. Trygghetssystemet för pensionärer är kanske inte perfekt, men det är ändå mycket mer robust än de olika systemen för arbetslösa. Redan dagens pensionssystem bygger på samma grundläggande princip som basinkomst: att alla ska vara garanterade ett belopp varje månad som går att leva på, no matter what, och utan att vara utlämnade till en handläggares godtycke.

Så är det, åtminstone i princip, redan idag för pensionärer. Men så är det verkligen inte för de hundratusentals arbetslösa under 65. Vill man förbättra för pensionärerna behövs det inget systemskifte, utan det är bara att fylla på med pengar i så fall.

Men trygghetssystemet vid arbetslöshet behöver byggas om från grunden, för att komma bort från godtycket, byråkratin och otryggheten som följer av dagens regler för a-kassa och försörjningsstöd. Att komma tillrätta med de problemen ser jag som det främsta målet med ett basinkomstsystem.

Ur det perspektivet är det goda nyheter att vi inte samtidigt behöver försöka lotsa igenom stora systemförändringar även för pensionärerna. Det ökar chansen att basinkomsten för arbetslösa mellan 19 och 64 faktiskt kan bli verklighet inom någorlunda överskådlig tid.

———

Det här är del 6 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

18 februari 2016

Basinkomst från 19 års ålder

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 12:53
Barn med pengar

Barn är försörjda av sina föräldrar tills de gått ut gymnasiet

Även barn och ungdomar behöver äta, men det betyder inte att de är i behov av egen basinkomst. De är försörjda av sina föräldrar. Föräldrar har försörjningsansvar tills barnen har gått ut gymnasiet (eller som längst tills de fyllt 21). Så är det idag, och ungefär så tänker jag mig att det ska vara även när vi infört ett system för basinkomst.

Det finns många andra förslag till basinkomstsystem, där även man även räknar med att barnen får basinkomst (även om den betalas ut till föräldrarna eftersom de inte är myndiga). Det här är inte ett sådant förslag.

Man kan designa ett system så om man vill, men då måste man vara väldigt noga med alla förändringar man gör jämfört med dagens system, så att man varken försämrar för utsatta grupper eller låter kostnaderna skena iväg okontrollerat. Jag har valt att istället behålla dagens stöd till familjerna, och bara ge vuxna i arbetsför ålder rätt till egen basinkomst. Så kan man också göra.

Jag föreslår 19 års ålder som start för basinkomsten. Det är då ungdomar normalt går ut gymnasiet. Fram tills dess har föräldrarna försörjningsansvaret, precis som idag. Alla stöd och bidrag för barnfamiljer som vi har idag tänker jag mig ska vara kvar, så att det inte blir några försämringar för barnfamiljerna.

Att välja just 19 år som startålder kanske låter lite udda, med tanke på att man blir myndig vid 18. Men det finns en tanke bakom det.

Nästan alla 18-åringar går fortfarande i gymnasiet och bor hemma. Normalt går man ut gymnasiet under det år de fyller nitton, så beroende på om man är född på våren eller hösten är man endera 19 eller 18 när man tar studenten. Då upphör föräldrarnas försörjningsansvar, och man förväntas stå på egna ben på ena eller andra sättet.

Jag vill inte för allt i världen ge basinkomst till alla 18-åringar som bor hemma och går i gymnasiet. Det skulle bli över 8000 kronor i månaden i fickpengar att bara använda till nöjen, under det gymnasieår som de fyller 18.

Jag kan inte tänka mig sämre sätt att lära ungdomar hantera pengar.

Då skulle de under det sista gymnasieåret, under en tid när man är som allra mest formbar, fullständigt bada i pengar och inte ha några förpliktelser alls. De skulle under ett gyllene år i ungdomen kunna leva på en lyxnivå som de flesta av dem kanske aldrig skulle lyckas uppnå igen under livet.

Det vore grymt mot ungdomarna, och riktigt illa för samhället. Vi skulle antagligen behöva ett antal nya tv-kanaler som bara körde ”Skuldfällan” dygnet om, om vi inrättade ett system som gav ungdomarna den starten.

Naturligtvis finns det 18-åringar som inte passar in i den här mallen. Den som fyllt 18 är myndig och kan flytta hemifrån om han eller hon vill, så det finns 18-åringar som fullt ut lever ett vuxenliv med alla dess förpliktelser, ansvar och utgifter.

Den gruppen 18-åringar behöver förstås också ha trygghet vid arbetslöshet. Men i antal är det här en liten grupp jämfört med dem som fortfarande går i gymnasiet, så det kan vi hantera med några specialregler utan att det behöver bli särskilt dyrt, vare sig i administration eller utbetalda bidrag.

Vi skulle då ha en viss behovsprövning av basinkomsten för 18-åringar, vilket i och för sig går emot den grundläggande principen för basinkomst. Men det skulle inte alls vara en lika kränkande och omfattande behovsprövning som en 18-åring som behöver försörjningsstöd idag måste gå igenom. Behovsprövningen skulle bara behöva bestå i att kolla att 18-åringen inte bor hemma fortfarande. Och i vart fall skulle behovsprövningen förstås försvinna så fort de fyllde 19, och kom in i det ordinarie systemet.

Och som sagt, det rör sig trots allt om ett begränsat antal individer, så det behöver inte vara ett stort problem att lösa på ett bra sätt.

Kanske bör man formulera regeln så att basinkomst börjar betalas ut den 1 juli (eller 1 juni) det kalenderår som man fyller 19, snarare än på 19-årsdagen. Då undviker man att det blir en väldigt konstig situation i alla avgångsklasser på gymnasiet, om de som är födda tidigt på året plötsligt börjar få över 8.000 kronor i månaden, medan deras klasskamrater bara får studiebidraget på 1.050 kronor i månaden. Det skulle också vara logiskt, eftersom föräldrarnas försörjningsansvar upphör när gymnasisterna tar studenten i juni.

Å andra sidan kanske det finns problem med att samla ihop hela årskullar på det viset, så den exakta utformningen kan vi gärna diskutera vidare. Men vare sig man ger hela årskullen basinkomst samtidigt eller var och en på dess riktiga 19-årsdag, blir det samma kostnad för staten. Samlar man ihop årskullen och ger alla basinkomst från den 1 juli, tar de som är födda före och efter 1 juli ut varandra, så snittåldern när man får basinkomst första gången blir 19.0 år. Därför kan vi räkna på kostnaden likadant, oavsett vilken modell vi i slutändan väljer.

Att ge alla 19-åringar basinkomst kostar 10 miljarder.

Det går att räkna ut med hjälp av offentlig statistik. Totalt har vi ca 120.000 19-åringar, enligt befolkningsstatistiken från SCB. Hur många av dem försörjer sig själva, och hur många saknar inkomst? Det kan vi se på en interaktiv grafik över inkomstfördelningen i olika åldrar, som SVT Pejl har satt ihop utifrån data från SCB.

Om man klickar på åldern 19 år ser man att det inte är mer än ca 10% av alla 19-åringar som tjänar så mycket att de kan försörja sig själva. Övriga 90% är endera arbetslösa eller har gått vidare till högskolestudier, rimligen. De skulle vara berättigade till basinkomst. Då är det bara att börja räkna.

90% av 120.000 19-åringar är 108.000 stycken. 108.000 personer gånger 100.000 kronor vardera blir 10,8 miljarder. Men då har vi överskattat kostnaden för 19-åringarna en smula, eftersom ganska många av dem faktiskt tjänar lite grand, även om det inte är tillräckligt för att de ska kunna försörja sig. Därför kan vi avrunda summan till 10 miljarder.

Att jag räknar separat på 19-åringarna redan nu har praktiska orsaker. Väldigt mycket statistik som finns tillgänglig är beräknad på åldersgruppen 20-64 år. Senare i den här bloggserien kommer jag att presentera en mer fullständigt beräkning av kostnaderna för basinkomsten. Den beräkningen är gjord på 20-64.

Vi får alltså komma ihåg att om 19-åringarna också ska vara med, då behöver vi lägga till 10 miljarder till kostnaden för åldersgruppen 20-64. Men i och med det får vi ett system som ger de allra flesta ungdomar en sömlös övergång från gymnasiet, där föräldrarna försörjer dem, till vuxenlivet som arbetssökande eller student, där man ingår i samhällets trygghetssystem för vuxna.

Stödet till barnfamiljerna får vara kvar som idag

Stödet till barnfamiljerna rent allmänt, är en viktig fråga i samband med en basinkomstreform. Det kostar pengar att ha barn, och för familjer som har små marginaler är det en ekonomisk börda.

Samhället har redan ett antal system för att ge stöd till barnfamiljer, och i synnerhet för ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Vi har dels barnbidragen som alla får, men också olika behovsprövade stöd till fattiga barnfamiljer. De systemen räknar jag med att vi ska ha kvar även när vi genomfört den första versionen av basinkomst.

Barnbidraget betalas ut fram tills dess att barnet fyller 16. Barnbidraget är på 1.050 kronor i månaden, och betalas ut till föräldrarna eftersom barnen är omyndiga.

När barnbidraget slutar betalas ut tar studiebidraget vid för alla ungdomar från 16 år som går i gymnasiet. Studiebidraget är också på 1.050 kronor i månaden, men till skillnad från barnbidraget betalas det bara ut för 10 månader om året. Utbetalningen sker till föräldrarna tills studenten fyller 18, och därefter till studenten själv.

De flesta (men inte alla) stöden till barnfamiljerna finns under rubriken ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn” i statsbudgeten.Tillsammans kostar de 84 miljarder. Här ingår barnbidragen (25 miljarder), föräldraförsäkringen (39 miljarder), underhållsstöd till ensamstående föräldrar och andra stöd till just barnfamiljer.

Jag föreslår inga nedskärningar alls i den här budgetposten.

Skulle man välja att plocka bort en del av de här bidragen till familjer för att finansiera ett system med basinkomst, då måste man förstås se till att basinkomstsystemet är utformat så att det inte försämrar för de barnfamiljer som har det sämst ekonomiskt. Det kräver en ganska noggrann analys av hur dagens system fungerar för olika grupper, så att man inte av misstag gör stora och plötsliga försämringar för någon grupp. Därför föredrar jag att låta dagens system för ekonomisk trygghet för familjer och barn vara kvar som de är.

Förutom de 84 miljarderna under budgetposten ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn”, finns det också en del regler i andra sociala stödsystem som siktar in sig på att hjälpa föräldrar med svag ekonomi.

Får man försörjningsstöd (socialbidrag) får man extra pengar om man har barn att ta hand om. Är man studerande och har barn får man tilläggsbidrag från Centrala Studiestödsnämnden.

Om vi ersätter försörjningsstödet och studiemedlen med basinkomst, som jag föreslår, behöver vi införa motsvarande extraersättningar för basinkomsttagare som har barn, för att inte de allra mest utsatta familjerna ska få en ekonomisk försämring.

Jag har inte tittat närmare på hur man lämpligen utformar de reglerna, och jag har inte tagit med den kostnaden i den övergripande kalkylen för basinkomstförslaget. Det återstår att göra i nästa förfining av förslaget. Det är viktigt att ett slutgiltigt förslag till basinkomst tar hänsyn till att en del basinkomsttagare har barn att försörja.

Men även om det är ett tillägg som behöver göras till basinkomstsystemet, är det inte någon jättestor kostnad i det stora hela. Det gäller ju inte alla familjer, utan bara dem som idag försörjs av försörjningsstöd, studiemedel eller liknande. Kostnaden för att se till att det inte blir försämringar för de mest utsatta familjerna stannar uppskattningsvis på några miljarder. Det är hanterbart i jämförelse med hela basinkomstreformen, som ligger någonstans i storleksordningen 100-150 miljarder.

Generellt sett bör vi se till att det inte bli några försämringar alls för barnfamiljerna. Dels på rent sakliga grunder, men om inte annat av politiska skäl. Även om någon faktiskt skulle vilja försämra för de mest utsatta barnfamiljerna i samband med en basinkomstreform, är det (dessbättre) mer eller mindre omöjligt att få igenom någonting sådant politiskt.

Det finns många som vill förbättra för de mest ekonomiskt utsatta familjerna, och jag har stor sympati för det. Det kan finnas mycket goda sakliga skäl för att staten borde satsa mer pengar på att hjälpa de allra fattigaste barnfamiljerna. Men det finns inget som säger att vi måste vänta med den typen av förbättringar tills ett generellt system för basinkomst är infört. Då är det en överhängande risk att de barn man ville hjälpa kommer att ha hunnit bli vuxna långt innan det blir verklighet.

Vill man förbättra situationen för fattiga barnfamiljer lär det gå mycket snabbare att få resultat genom att driva den frågan separat, och inte vänta på den stora basinkomstreformen.

Att frågorna hålls separata tjänar alla på. Dels för att basinkomstreformen inte ska bli så stor och komplicerad att den blir i praktiken ogenomförbar. Men också eftersom en basinkomstreform även i bästa fall kommer ta många år innan den är genomförd. De familjer som har det svårast idag skulle nog bli mycket besvikna om de fick höra att det fick lov att vänta på basinkomstreformen innan de kunde se fram emot några förbättringar.

När det gäller att utforma detaljerna i basinkomstsystemet måste vi se till att det inte blir några försämringar för barnfamiljerna, och att vi behåller de stöd till barnfamiljerna som finns idag. Diskussioner om förbättringar för barnfamiljerna är välkomna, men det finns goda skäl att inte ta dem ihop med basinkomstdiskussionen.

Då kan vi fokusera på det som jag ser som huvuduppgiften: att förbättra för dem som är arbetslösa.

———

Det här är del 5 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

17 februari 2016

Förslag till basinkomst: 8.333 kronor i månaden skattefritt

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:08
Negativ inkomstskatt 8333

8.333 kronor i månaden skattefritt till alla arbetslösa som inte har andra inkomster

Hur ska ett system för garanterad basinkomst se ut? Det finns många olika förslag till basinkomstsystem, och de kan skilja sig åt ganska radikalt. Det är bra. Vi behöver en kreativ och bred diskussion om basinkomst, så det är bra att det dyker upp olika förslag som kan ge olika infallsvinklar.

Jag tänker presentera ett förslag som kan sammanfattas:

  • 8.333:- per månad
  • till alla i åldern 19-64 år
  • som bor i Sverige
  • och inte har andra inkomster.

Vi börjar med den första punkten.

8.333:- per månad skattefritt — 100.000 om året — är den nivå jag föreslår, åtminstone till en början när systemet införs. Det ungefär den lägsta nivå man kan klara mat och hyra på. Det är en basinkomst som är ”livable”, men verkligen inte mycket mer.

Den här nivån stämmer ganska väl med de system som vi redan har idag:

  • Existensminimum är det belopp man får behålla om har gigantiska skulder — kanske efter en fildelningsdom — som kronofogden ska mäta ut under resten av ens liv. Då får man ändå behålla ett visst belopp varje månad till mat och husrum, så att man kan överleva och fortsätta betala av på sina skulder även nästa månad. Existensminimum år 2016 ligger på 4.679 kronor plus hyra, vilket i praktiken normalt blir runt 8.000:-
  • Försörjningsstödet (som förr kallades för socialbidrag) ligger också där. För en ensamstående person är riksnormen för försörjningsstöd 3.890 kronor plus hyra, så det hamnar också runt 8.000:-.
  • Garantiersättningen för långtidssjuka som inte hade någon inkomst innan de blev sjukskrivna, är på 8.860 kronor i månaden före skatt, eller cirka 6.800 efter skatt.
  • Studiemedlen ligger på 9.904 kronor per 4 veckor, men huvuddelen är lån som ska betalas tillbaka, och man får bara studiemedel under 40 veckor och inte resten av året. Pluggar man heltid 40 veckor om året blir det nästan precis 100.000 på ett år, alltså samma nivå som i det här förslaget till basinkomst.

Alla de här olika systemen som vi har idag skiljer sig från basinkomst. För att komma i åtnjutande av dem måste man uppfylla olika krav, som i många fall ska bedömas individuellt av handläggare. Men poängen här är nivån som samhället i olika sammanhang har kommit fram till motsvarar minimum för att man ska klara sig. Den nivån ligger någonstans i närheten av 8.333:- per månad.

Man kan förstås diskutera var den exakta nivån ska ligga, och den diskussionen pågår fortlöpande. Men det kan i vart fall inte vara avsevärt mycket lägre än 8.333:-, för då försvinner hela poängen med basinkomst. Tanken är ju att basinkomstsystemet ska garantera att alla, vad som än händer, vet att de kommer ha till mat och husrum. Då måste det vara en summa som faktiskt räcker till mat och husrum.

Skulle vi komma fram till att vi bara skulle ha råd att sätta basinkomsten till exempelvis 3.000 kronor per månad, då måste vi behålla alla de gamla trygghetssystemen, eftersom det inte går att klara sig på 3.000 kronor per månad. Då spricker hela idén, eftersom tanken är att basinkomsten ska ersätta åtminstone några av dagens system, så att vi kan skrota dem för att hjälpa till med finansieringen.

Många basinkomstförespråkare skulle gärna se en något högre nivå, som kanske 10.000 eller 12.000 i månaden. Jag är själv en av dem som egentligen tycker så. På sikt har det inget egenvärde att placera nivån för basinkomsten precis på existensminimum. På de här inkomstnivåerna ger varje ytterligare tusenlapp en stor förbättring av livskvaliteten, så 10.000 per månad skulle vara väldigt mycket bättre än 8.000.

Men ju högre man sätter basinkomsten, desto dyrare blir systemet, och desto svårare att finansiera. Därför tycker jag att det är intressant att undersöka vad en basinkomst som ligger på lägsta rimliga nivå skulle kosta för staten. Det är nästan säkert där vi måste börja.

Om vi kommer fram till att vi har råd att införa ett basinkomstsystem på ungefär samma nivå som existensminimum och dagens försörjningsstöd, då skulle redan det vara en mycket stor förbättring av samhällets skyddsnät. Godtycket, byråkratin och otryggheten i dagens system skulle försvinna, även om beloppet som betalas ut inte är större än idag.

Och om vi väl har lyckats införa ett basinkomstsystem på nivån runt existensminimum, är det ju lätt att gradvis höja nivån om den politiska viljan finns. Då behövs det inga ytterligare stora systemskiften, utan det handlar bara om att försiktigt höja nivån i takt med att man hittar finansiering i statsbudgeten.

Exakt hur det ska gå till och i vilken takt det kan ske, får bli en fråga för framtidens politiker. De behöver ju också någonting att ha olika åsikter om, så att de kan ta heder och ära av varandra i valrörelsen, och sedan kompromissa sig fram till något lämpligt efter valet.:)

Jag hoppas alltså att vi med tiden kommer kunna se en basinkomst på kanske 10.000 eller 12.000 i månaden. Men det är inte strikt nödvändigt att den ligger så högt redan när vi inför den första versionen av systemet. Det räcker med att basinkomsten går att leva på, och inte är sämre i kronor och ören än dagens yttersta trygghetssystem. Då kan vi göra systemomläggningen, som är det stora och svåra steget. När det väl är gjort, och vi kan se hur det fungerar i praktiken och vad notan blev, kan vi fortsätta förbättra basinkomsten i den takt vi har råd med genom den vanliga politiska processen.

Så ungefär 8.333 kronor per månad är en rimlig nivå att räkna på, med hänsyn tagen till dagens system. Att jag har valt just den exakta summan beror på att det blir jämnt 100.000 kronor per år, vilket gör det lätt att göra överslagsberäkningar. Och det är just överslagsberäkningar som vi behöver ägna oss åt, för att få ett grepp om huruvida det är rimligt att tro att det skulle gå att finansiera ett system för garanterad basinkomst.

———

Det här är del 4 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

16 februari 2016

Basinkomst: Dagens trygghetssystem för arbetslösa är för otrygga och för byråkratiska

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:31

 

bruegel monster

Försörjningsstöd (socialbidrag) är bidragsfällans käftar, som tuggar sönder människor. Vad är samhällsnyttan med det?

Vi har redan ett antal olika trygghetssystem i Sverige idag för dem som av ena eller andra skälet inte har jobb och kan försörja sig själva. De här trygghetssystemen klarar av att uppnå det allra mest grundläggande målet, att se till att ingen faktiskt svälter ihjäl. Men de misslyckas med att uppnå nästa nivå av mål, att garantera att alla kan känna sig trygga och få leva ett liv med värdighet.

Arbetsförmedlingen förmedlar inga arbeten

Det fanns en tid när Arbetsförmedlingen levde upp till sitt namn och faktiskt förmedlade arbeten. Men det är länge sedan nu. Idag finns internet, och det är där de jobb som finns hittar någon som kan ta dem. Inte ens Arbetsförmedlingen själva påstår något annat.

Arbetsförmedlingen sysslar istället med att dels betala ut arbetslöshetsersättningar, dels att sysselsätta de arbetslösa med olika kurser och aktiviteter, som de arbetslösa inte kan tacka nej till om de vill fortsätta få ersättning.

Någon skrev i en kommentar i Facebook-gruppen ”Medborgarlön istället för arbetslinjen”:

Går på a-kassa nu för första gången […]

Den byråkratiska processen är extremt krånglig och det tar både tid och energi. Syftet i huvudsak med a-kassesystemet är inte att ge mig trygghet i min omställning utan att påminna mig om att jag ska bryta arbetslösheten till varje pris, oavsett typ av arbete, ort eller anställningsgrad – utan hänsyn till min privata livssfär. Dessutom får man aldrig 80% utav sin tidigare månadslön då man max kan få utbetalning för 20 dagar åt gången.

Skulle jag börja arbeta deltid eller påbörja en utbildning så blir det ännu mer byråkrati. Hela systemet är en trubbig fyrkant som hetsar folk att ta ett skitjobb de lämnar inom ett år, istället för att ge mer tid att finna något som passar bättre även på sikt. Det finns ju en anledning till varför ersättningen trappas ned under ersättningsperioden, trots att det finns studier som visar att det inte minskar arbetslösheten på något sätt.

Arbetsförmedlingen försörjer ett antal hundratusen människor, och det är förstås bra. Även den som inte arbetar behöver faktiskt äta (trots att det finns en populär slogan som påstår motsatsen). Arbetsförmedlingens olika bidrag är en helt central del av samhällets trygghetssystem. Utan det skulle det skulle enda alternativet vara att gå till socialen och be om försörjningsstöd för alla som blir av med jobbet.

Men Arbetsförmedlingen nöjer sig inte med att bara betala ut pengarna som folk behöver, tvärtom. Det är en otroligt byråkratisk hantering, med stora inslag av tvång mot de arbetslösa. ”Gör si, gör så, gå på den här obligatoriska aktiviteten fastän varken du eller jag tror det kommer leda till att du får något jobb.”

Till vilken nytta då? De allra flesta som är arbetslösa är inte utan jobb för att de vill vara det, utan för att det helt enkelt finns många fler arbetssökande än det finns lediga jobb. Även om alla arbetssökande tvingas gå ytterligare en kurs i hur man skriver ett snyggt CV, dyker det inte upp 370.000 nya jobb i ekonomin för det. Vilken individ det än blir som skriver den bästa ansökan och får ett visst jobb, blir det någon annan individ som inte fick det, men som ändå behöver äta och betala hyran.

Hur många krav Arbetsförmedlingen än ställer på de enskilda arbetslösa, blir det inte fler jobb i ekonomin. Den enda effekten av Arbetsförmedlingens byråkrati är att människor blir nedbrutna och känner sig otrygga.

Det här är bara destruktivt. Och ännu värre är det med nästa lager i det sociala skyddsnätet: försörjningsstödet.

Försörjningsstöd (socialbidrag) är bidragsfällans käftar

Det kommunala försörjningsstödet, som förr kallades för socialbidrag, är det yttersta skyddsnätet i samhällets trygghetssystem. Enligt socialtjänstlagen har den som inte själv kan tillgodose sina behov rätt till försörjningsstöd för att komma upp i en ”skälig levnadsnivå”.

Det låter ju bra på pappret. Men i verkligheten är det en enormt kränkande process som den som är hänvisad till försörjningsstöd måste gå igenom.

Det räcker inte med att man är helt utblottad och inte har en krona på banken. Man får inte ens äga saker i hemmet mer än det absolut nödvändigaste. Allt annat måste man sälja innan man kan få försörjningsstöd.

Socialassistenterna gör regelbundet hembesök hos människor som får eller ska få försörjningsstöd, för att kontrollera att det inte finns något mer som går att sälja. När stödet väl betalas ut kan socialtjänsten kräva att få se precis hur varje krona har använts för att fortsätta betala ut stödet. Och skulle bidragstagaren till äventyrs lyckas tjäna några tusenlappar på egen hand, då sänks försörjningsstödet omedelbart med lika mycket, så att det blir exakt noll kronor extra i plånboken.

Ta till exempel en kille som inte har lyckats få något fast jobb, men som har en gammal bil och lite verktyg, som gör att han oftast lyckas hanka sig fram på smärre hantverksjobb och liknande. Men så kommer det en eller ett par dåliga månader, och han behöver vända sig till socialen för att klara mat och hyra.

Det första han i så fall måste göra för att kunna få försörjningsstöd är att avregistrera den enskilda firman, och sälja den gamla bilen och verktygen till det pris han kan få. I ett enda slag har han hamnat milsvitt mycket längre från arbetsmarknaden än han någonsin har varit innan. Nu kan han inte längre tacka ja till några jobb, eftersom ett av kraven för att han skulle få försörjningsstöd ett par månader var att han gjorde sig av med de få tillgångar han hade på arbetsmarknaden. Och skulle han trots det lyckas tjäna lite grand pengar, får han inte behålla något alls om han inte tjänat tillräcklig för att helt klara sig utan försörjningsstöd.

Med basinkomst skulle den här tänkta killen inte behöva bli utslagen från arbetsmarknaden bara för att han behövde hjälp ett par månader. Då får han behålla sin bil och sina verktyg, och kan fortsätta ta jobb när de dyker upp. De månader som han inte tjänar tillräckligt på egen hand får han en utbetalning av staten så att han ändå klarar sig. De månader han lyckas dra in så mycket att han kan försörja sig själv får han inget bidrag, utan betalar skatt som alla andra. Och vare sig han betalar skatt eller får ut bidrag slipper han den kränkande upplevelsen att ha en socialassistent som lägger sig i varje detalj i hur han spenderar sina pengar.

Alla har rätt till försörjningsstöd och en skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Men i praktiken är priset som den enskilde får betala att se sitt ekonomiska liv krossat, och sin personliga frihet förverkad av socialtjänsten. När man har gjort allt man behöver göra för att få försörjningsstöd en gång, då har man blivit tvingad av reglerna att försätta sig i en situation där det är mycket större risk att man kommer behöva få försörjningsstöd igen.

Det här är destruktivt och dyrt för samhället. Om målet är att så få som möjligt ska vara tvingade att leva på bidrag, då är det vansinne att kravet för att få samhällets stöd är att försätta sig i ännu djupare utanförskap, ännu längre från arbetsmarknaden.

Försörjningsstödet fyller en viktig funktion i dagens mosaik av bidragssystem, eftersom det är det yttersta skyddet som förhindrar att människor faktiskt svälter ihjäl. Men samtidigt är försörjningsstödet bidragsfällans käftar med sylvassa tänder, som tuggar sönder de människor som måste vända sig till socialkontoret för att få hjälp att klara sig.

Både a-kassan och försörjningsstödet är utformade så att de bryter ner människor istället för att bara hjälpa dem. Dels är det inhumant mot individerna som drabbas direkt. Men det är också rent destruktivt ur samhällets synvinkel. Det blir inte fler jobb av att människor går runt med en klump av oro i magen.

Att våra trygghetssystem gör människor trasigare är inte ens lönsamt för samhället. Det är bara dumt.

Med basinkomst löser vi det problemet. Det ser jag som det främsta motivet för reformen.

———

Det här är del 3 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

15 februari 2016

Basinkomst: Politikerna kan inte lösa arbetslösheten

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:50
palme fälldin 1976

Under valrörelsen 1976 lovade Thorbjörn Fälldin (till höger) att politikerna kunde skapa 400.000 nya jobb. 40 år senare väntar vi fortfarande.

”400.000 nya jobb” utlovade Centerpartiets dåvarande partiledare Thorbjörn Fälldin inför riksdagsvalet 1976. Det är 40 år sedan, och han vann det valet. Men inte dök det upp några 400.000 jobb som löste problemet med arbetslösheten.

I varje valrörelse sedan dess har olika politiker från olika partier upprepat vallöftet om att skapa massor med nya jobb. Det är i och för sig inget fel med det. Det faktum att det inte finns jobb åt alla som vill ha och behöver det är ett av de största samhällsproblemen, både i Sverige och de flesta andra länder. Så det är rimligt att politikerna pratar om det.

Men sanningen är att det inte finns så mycket som politikerna kan göra för att skapa jobb, i synnerhet inte på kort sikt. Hade det funnits det hade de redan gjort det. De har haft åtminstone 40 år på sig, men drömmen om att det plötsligt skulle skapas hundratusentals jobb är fortfarande lika aktuell — och lika avlägsen — som den var på Fälldins tid. Vi har 370.000 öppet arbetslösa idag. Under överskådlig framtid kommer vi fortsätta ha många hundratusen människor i yrkesaktiv ålder som inte kan försörja sig på egna inkomster, vad politikerna än hittar på.

Mot den bakgrunden måste vi ta upp diskussionen om garanterad villkorslös basinkomst för alla som inte kan försörja sig på annat sätt. För det är mycket troligt att problemet med arbetslösheten kommer att öka snarare än minska.

Datorerna blir allt mer fantastiska för varje dag som går, och tar över fler och fler arbetsuppgifter. Även jobb som hittills har räknats som kvalificerade börjar försvinna.

Att den tekniska utvecklingen går framåt är förstås bra. Att det går åt mindre mänskligt arbete för att skapa den ekonomiska basen för välstånd är i grunden någonting positivt. Men vad händer med samhället och arbetsmarknaden om allt fler jobb försvinner, utan att nödvändigtvis ersättas med lika många nya, i vart fall inte på kort eller medellång sikt?

Självklart ska politikerna fortsätta fundera på vad de kan göra för att det på sikt ska skapas fler jobb i ekonomin. Men alldeles oavsett det, måste de ta ansvar för de hundratusentals människor som står utan arbete idag, och som i många fall kommer fortsätta stå utanför arbetsmarknaden under överskådlig framtid. Det går inte att smita undan det ansvaret genom att hänvisa till att det egna partiets förslag till ekonomisk politik är så mirakulöst bra att arbetslösheten kommer försvinna genom ett trollslag.

Arbetslösheten är faktiskt inte de arbetslösas fel. Det blir inte fler jobb i ekonomin bara för att vi ställer upp fler krav på de arbetslösa, eller tvingar dem att gå runt med en ständig oro för framtiden. Så är det tyvärr idag. Det bör vi ändra på.

Diskussionen om garanterad basinkomst är ett försök att hitta sätt att förbättra det sociala skyddsnät vi redan har för att göra det rättvisare, robustare och mindre byråkratiskt att administrera. Självklart måste varje förändring vara ordentligt genomtänkt och genomräknad innan vi inför den. Men det finns inget skäl alls att tro att det skulle vara omöjligt att hitta genomförbara reformer som går i riktning mot garanterad basinkomst för alla i yrkesaktiv ålder.

Ingen svälter ihjäl i Sverige idag, så vi avsätter redan de resurser som behövs för att alla ska överleva, även om vi gör det på ett enormt komplicerat och byråkratiskt sätt. Därför går det inte att avfärda idén med att den skulle vara omöjlig.

Om vi kan förenkla samhällets skyddsnät innebär det flera fördelar. Det blir robustare och finmaskigare, eftersom ingen behöver riskera att hamna utanför av byråkratiska skäl. Det skapar större trygghet för alla som är eller kan komma att bli i behov av hjälp, att veta vad som gäller och inte vara utelämnade till enskilda byråkraters subjektiva bedömningar. Då kan den som är i behov av samhället stöd känna att den blir bemött med värdighet och respekt, vilket tyvärr ofta inte är fallet idag.

Kan vi förenkla kan vi spara många skattemiljarder i minskad byråkrati, samtidigt som medborgarna får ett robustare, rättvisare och mycket mindre destruktivt system än vi har idag.

Idag, med en arbetslöshet på 7%, är det här en angelägen reform. Det är hundratusentals människor därute som mår dåligt av otryggheten och ofriheten de utsätts för, och byråkratin för att hantera dagens system kostar stora pengar.

Men om automatiseringen gör att arbetslösheten kommer öka ännu mer i framtiden, då är det här en helt nödvändig reform. Ju större del av befolkningen som hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden, desto orimligare blir det att hantera problemet på dagens byråkratiska och delvis godtyckliga sätt.

Ingen kan säga säkert att automatiseringen verkligen kommer leda till att fler blir utan jobb i framtiden. Men ingen kan heller säga säkert att det inte kommer bli så. Vi vet inte, helt enkelt, så vi behöver ha båda scenarierna i åtanke.

Med ett robust basinkomstsystem ökar vi Sveriges chanser att möta framtiden på ett bra sätt, oavsett hur den framtiden kommer att gestalta sig. Att inte ta tag i problemet nu, innan det eventuellt har blivit ännu större, är bara oansvarigt.

———–

Det här är del 2 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

14 februari 2016

Vi har redan basinkomst i Sverige idag — Del 1 i bloggserie

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 12:58

basinkomst en realistisk möjlighetGaranterad basinkomst — eller medborgarlön, eller negativ inkomstskatt — är en alltigenom realistisk möjlighet. I en serie blogginlägg har jag tänkt presentera en skiss på hur ett basinkomstsystem kan se ut, hur man räknar på vad det kostar, och hur det kan finansieras. Det visar sig vara fullt möjligt. Det är egentligen inte det minsta förvånande.

När kårpartiet Piratstudenterna ställde upp i kårvalet i Uppsala 2008, var ett av deras krav att det skulle serveras rom i baren på alla studentnationer. Det är ju ett rimligt krav för pirater. Men det intressanta var argumentet som de använde: ”Vi vet att det här är genomförbart, eftersom det redan idag serveras rom i baren på alla studentnationer”.

Precis så är det med basinkomst. I praktiken har vi redan garanterad basinkomst i Sverige. Ingen i Sverige svälter ihjäl, och det är heller inte någon som sover ute av rent ekonomiska skäl.

Försäkringskassan betalar för den som uppfyller kraven för sjukskrivning. Arbetsförmedlingens olika bidrag för den som uppfyller kraven för a-kassa. Och i sista hand det kommunala försörjningsstödet (som tidigare hette socialbidrag). Till skillnad från hur det var för några hundra år sedan svälter ingen ihjäl.

Vi avsätter alltså redan idag de reala resurser som behövs för att alla ska klara sig. I den bemärkelsen har vi redan infört basinkomst.

Men för den som har hamnat utanför arbetsmarknaden och är i behov av stöd, är resan genom de olika bidragssystemens labyrinter ofta en Kafka-liknande mardröm av godtycke, osäkerhet och orimlig byråkrati. Det skapar otrygghet och lidande för de drabbade individerna, men också stora kostnader för samhället.

Så frågan är: Skulle vi kunna lösa det här på ett enklare, rakare sätt än vi gör idag? Det visar sig att svaret på den frågan är ja.

Jag har tänkt blogga en serie inlägg om basinkomst, där jag föreslår ett system för basinkomst, räknar igenom vad det skulle kosta, och visar hur det kan finansieras.

Den bärande tanken bakom förslaget är två rimlighetskalkyler: en ekonomisk och en politisk.

Den ekonomiska rimlighetskalkylen är för att se till att det blir ett förslag som går att finansiera på ett realistiskt sätt. Hela statens budget är på 890 miljarder, så alla basinkomstförslag som kostar 1000 miljarder (eller liknande) går bort direkt. Basinkomsten måste vara fullt ut finansierad.

Den politiska rimlighetskalkylen är för se till att det blir ett förslag som det går att argumentera för politiskt, och som inte skapar stora grupper förlorare, i synnerhet inte bland dem som redan idag har det svårt på olika sätt. Det går inte utan vidare sänka förmånerna till gamla eller sjuka, eller göra försämringar för barnfamiljerna. Förslaget till basinkomst måste vara utformat så att det inte får sådana effekter. Annars är det politiskt stendött, och inte ens värt att diskutera när syftet är att komma fram till något som faktiskt kan bli verklighet.

Förslaget till basinkomst innebär att alla i yrkesaktiv ålder är garanterade 8.333 kronor i månaden (100.000 per år) om de bor i Sverige och inte har några andra inkomster. Börjar de få inkomster trappas basinkomsten ner, men inte med 100% procent som i dagens olika system. Det gör att det alltid lönar sig att jobba, men att alla som inte har jobb ändå får så att de klarar sig.

Kostnaden för att införa basinkomst enligt den här modellen skulle vara 132 miljarder per år.

92 miljarder av finansieringen kommer i förslaget från att lägga ner de system som basinkomsten ersätter helt: Arbetsförmedlingen 64 miljarder, studiemedlen 17 miljarder och det kommunala försörjningsstödet (”socialhjälp”) 11 miljarder.

Ytterligare 50 miljarder i finansiering kommer från att (åter-)införa enhetlig moms, det vill säga ta bort momsrabatterna för de branscher som idag bara betalar 12% eller 6% (bland annat mat och viss kulturell verksamhet). Därmed har vi 142 miljarder i finansiering, vilket är 10 miljarder mer än tillräckligt.

Jämfört med dagens lapptäcke av sociala skyddsnät skulle basinkomst garantera en rättvis och värdig behandling av alla som är i behov av samhällets stöd, i ett enkelt och begripligt system med minimala administrationskostnader för byråkrati. Och till skillnad från dagens försörjningsstöd är basinkomsten inte en bidragsfälla, eftersom det alltid lönar sig att jobba för den som kan.

———–

Det här är del 1 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Bloggserie om basinkomst — Index

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 0:01
Förstasida pdf om basinkomst

Ladda ner basinkomstförslaget som PDF

  1. Vi har redan basinkomst i Sverige idag
  2. Politikerna kan inte lösa arbetslösheten
  3. Dagens trygghetssystem för arbetslösa är för otrygga och för byråkratiska
  4. Förslag till basinkomst: 8.333 kronor i månaden skattefritt
  5. Basinkomst från 19 års ålder
  6. Pensionärer har redan basinkomst
  7. Alla som omfattas av trygghetssystemen idag måste omfattas av basinkomst, inte bara svenska medborgare
  8. Basinkomst till alla som inte har andra inkomster — ”negativ inkomstskatt”
  9. Med statistiken över inkomstfördelning kan vi räkna på vad basinkomst kostar
  10. Grundbidrag istället för grundavdrag för låginkomsttagare
  11. Basinkomst med 33% avtrappning av bidraget kostar 132 miljarder
  12. Att höja basinkomsten över 8.333:- per månad blir ganska dyrt
  13. Finansiering av basinkomst del 1: Ersätt försörjningsstödet (11 miljarder)
  14. Finansiering av basinkomst del 2: Lägg ner Arbetsförmedlingen (64 miljarder)
  15. Finansiering av basinkomst del 3: Ersätt studiemedlen (17 miljarder)
  16. Låt sjukförsäkringen vara kvar
  17. Basinkomst kan inte ersätta sjukförsäkringen av politiska skäl — men a-kassan går att ändra
  18. Låt föräldrapenningen också vara kvar
  19. Finansiering av basinkomst del 4: Slopa momsrabatterna (50 miljarder)
  20. Sammanfattning: Ett konkret, genomräknat förslag till basinkomst
  21. So what om basinkomst leder till att folk säger upp sig och bara slappar?

1 februari 2016

Basinkomst kan ersätta a-kassan men inte sjukförsäkringen av politiska skäl

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 9:01
DI medborgarlön

Läs ledaren hos Dagens Industri som kritiserar basinkomstidén

Intelligent kritik av basinkomstidén framförs av Tobias Wikström i en ledare hos Dagens Industri.

Wikström går först igenom de många fördelarna som garanterad basinkomst för alla skulle innebära. Minskade tröskeleffekter gör att det alltid lönar sig att jobba med basinkomst. Minskad administration för utbetalning av bidragen skulle spara pengar för det allmänna, och samtidigt göra bidragstagarna mindre utlämnade till godtyckliga bedömningar.

Men att ersätta dagens sjukförsäkring med basinkomst är politiskt omöjligt, konstaterar Wikström. Han skriver:

Medborgarlönen måste vara låg för att den ska stimulera till jobbsökande. Det skulle innebära kraftigt sänkta bidragsnivåer. Både Finlands och Sveriges socialförsäkringssystem bygger i stor utsträckning på inkomstrelaterade bidragsnivåer. En medborgarlön skulle däremot innebära en ”grundtrygghet”, alltså samma ersättning till alla. Grundtrygghet har i Sverige tydligast förfäktats av renläriga centerpartister, men är inget som partiet driver.

Den här politiska analysen är jag övertygad om är helt rätt. Att helt ta bort det nuvarande sjukförsäkringssystemet och ersätta det med en basinkomst runt 8-10.000 kronor skulle vara helt omöjligt politiskt.

Då ska man som politiker sitta i TV-soffan och först titta på ett reportage om en familj som får sin ekonomi helt krossad av förslaget, eftersom en funktionsnedsatt eller kroniskt sjuk familjemedlem får sin ersättning brutalt sänkt. Sedan ska man som politiker försöka försvara det.

Det går inte, man skulle bli helt krossad i debatten. Och det fattar alla politiker som någon gång varit i TV, så ingen kommer ta på sig det självmordsuppdraget.

Personligen tycker jag rent sakligt att det skulle vara en dålig idé att lägga ner sjukförsäkringssystemet och bara betala ut basinkomst till alla långtidssjuka och förtidspensionerade, men jag tänker inte bry mig om att argumentera i själva sakfrågan.

För även om någon skulle tycka tvärtom i sak, och verkligen vilja sänka ersättningen för långtidssjuka ner till basinkomstnivån, kan han eller hon fetglömma den saken ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Det går inte att få igenom den största politiska förändringen sedan folkhemstanken genom att börja med att rycka undan mattan för alla som är sjuka eller funktionshindrade.

Alla förslag som bygger på att ersätta det inkomstrelaterade sjukförsäkringssystemet med en enhetlig basinkomst är politiskt stendöda, vad man än råkar anse om idén som sådan.

Men a-kassan går att förändra. Det finns en jättestor skillnad som gör det politiskt möjligt att reducera beloppen i a-kassan, även om det är politiskt omöjligt att reducera sjukkassan:

Många av dem som är långtidssjuka eller funktionshindrade idag kommer med säkerhet vara det även om 5 eller 10 år.
Men ingen av dem som har hög a-kassa idag kommer ha kvar den förmånen om 5 eller 10 år, eftersom a-kassan är tidsbegränsad.
När man pratar om att sänka förmånerna i sjukförsäkringen finns det alltså tiotusentals eller hundratusentals personer som direkt kan se att sänkningen kommer slå direkt mot dem själva personligen. Det kommer de (med rätta) se som ett konkret hot som de måste bekämpa. De kommer ha en lättbegriplig och känsloladdad historia att berätta, perfekt anpassad för mediaformatet som handlar om att lyfta fram offer. Ingen politiker skulle ha en chans att vinna den diskussionen.
Men så är det inte med a-kassan. För var och en av oss gäller att vare sig vi har jobb eller a-kassa idag eller inte, vet ingen av oss hur just vi själva kommer ha det om 5 eller 10 år.
I filosofiska diskussioner om hur samhället borde se ut brukar man göra tankeexperimentet att man får designa ett framtida utopiskt samhälle hur man vill, men man får inte på förhand veta vilken samhällsklass eller livssituation man själv kommer att ingå i. Med den förutsättningen blir det lättare för alla att fokusera på hur man faktiskt uppnår så bra resultat för så många som möjligt, istället för att man (kanske omedvetet) startar en huggsexa där man försöker ge så mycket resurser som möjligt till den grupp där man själv ingår.
När det gäller a-kassan råkar vi ha nästan den perfekta filosofiska utgångspunkten alldeles automatiskt, mer eller mindre av en slump, tack vare dagens regler om utförsäkring ur a-kassan. De som idag har den högsta a-kassan får ut betydligt mer än den föreslagna basinkomsten. Men de får det bara i 300 dagar.
Själv tycker jag om att vara optimist när det gäller möjligheterna att göra politiska förändringar, och att göra dem snabbt. Men det är fullständigt uppenbart att vi inte kommer ha infört ett nationellt system för basinkomst om 300 dagar från nu. Få tror nog att det är realistiskt att det skulle vara genomfört ens inom 10 år, och ännu mindre inom 5.
Eftersom det även i bästa fall kommer ta många år innan en basinkomstreform kan vara genomförd i praktiken, kommer alla ha gott om tid att förbereda sig för det nya systemet.
Medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstskydd vid arbetslöshet, utöver vad basinkomsten ger, kommer ha gott om tid att skaffa sig det skyddet genom privata försäkringar. De kan endera erbjudas av privata försäkringsbolag eller av facket. Den typen av försäkringar finns redan idag, och det lär säkert öka.
Däremot finns det ju inte särskilt mycket som de med svåra kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle kunna göra för att förbättra sin situation om de blev av med sin sjukersättning, inte ens om de får 5 eller 10 års förvarning om den framtida försämringen.
Därför ser jag det som helt orealistiskt ur ett politiskt perspektiv att ersätta bidragen till sjuka och funktionsnedsatta med basinkomst, ens på medellång sikt. Men däremot är det politiskt möjligt att göra även stora förändringar i stödet till arbetslösa, så länge det görs med någorlunda lång förvarning.


Många basinkomstförespråkare ryggar säkert tillbaka inför tanken att vi skulle behålla sjukförsäkringssystemet även om vi ersätter a-kassan och försörjningsstödet med basinkomst. Vad är det då för vits, om vi ändå ska behålla en massa bidragsbyråkrati? skulle de fråga.

Men det skulle vara en stor vits att få ett robustare, begripligare och rättvisare system för att ta hand om de arbetslösa, även om vi låter sjukförsäkringen vara kvar som den är idag. Då får vi ett system som det går att argumentera för politiskt, utan att behöva ta en hopplös politisk diskussion om att försämra för de långtidssjuka.

Ekonomiskt går det att räkna hem ett basinkomstsystem utan att röra sjukförsäkringen. Besparingarna på att lägga ner Arbetsförmedlingen blir betydande (64 miljarder). Tillsammans med några andra finansieringskällor går det att få fram pengar för att införa ett basinkomstsystem som ersätter a-kassan och den kommunala försörjningsstödet.

En sådan reform blir inte lika stor och omfattande som de allra mest visionära och heltäckande förslagen till basinkomstsystem. Men i gengäld kan det bli politisk verklighet inom en någorlunda rimlig tidsgräns. Det finns all anledning för Sverige att ta inspiration från Finland, och börja fundera på hur vi kan införa basinkomst i praktiken.

« Föregående sidaNästa sida »

Rubric-temat. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 248 andra följare

%d bloggare gillar detta: