Karin Pilsäter och trams om skadestånd

Karin Pilsäter (fp)

På onsdag nästa vecka kommer riksdagen att anta Ipred-lagen. Då kommer vanliga familjer riskera att ställas inför helt orimliga och ruinerande skadeståndskrav från giriga film- och skivbolag. Men försöker man berätta det för riksdagsledamöterna som kommer att klubba igenom lagen, då tror de inte på vad man säger.

Karin Pilsäter (fp) kallar det till exempel för ”trams”. Så här skriver hon i en kommentar hos Leo Erlandsson:

Tyvärr även denna debatt på ren trams-nivå. Som jag ett antal blogginlägg har sagt har jag undrat- i ett kort IRL-samtal – varför jag ska tro just på Engströms profetior om framtida rättstillämpning. När i själva verket hans bedömningar i hög grad verkar grundas på fantasier.

Varför skrivs att jag “lyssnar helt på upphovsrättslobbyn” – vad är grunden för det påståendet? Även om “gammalmedia” har sina brister så…Du har faktiskt ingen aning om vem jag lyssnar på. Eller framför allt, hur jag lägger ihop alla olika jag lyssnar på, dessutom läser på. Mycket. Dessutom handlade utfrågningen från Riksdagen sida om ett antal mer tekniska och juridiska frågeställningar.

”Profetior”, ”fantasier” och ”trams”, tycker Karin Pilsäter att jag kommer med alltså. Det tycker jag illustrerar precis det jag har försökt säga till henne, nämligen att hon själv alldeles uppenbart inte vet vad hon talar om, utan bara upprepar det upphovsrättslobbyn har lärt henne som en papegoja.

Just nu pågår en rättegång mot The Pirate Bay i Stockholms Tingsrätt. Det tror jag till och med Karin Pilsäter känner till. Där kan vi se ett exempel på vad film- och skivbolagen betraktar som rimliga ersättningsnivåer för enstaka verk.

Rättegången handlar om 33 stycken namngivna verk, där åklagaren gör gällande att personerna bakom The Pirate Bay har gjort sig skyldiga till medhjälp till att verken gjorts tillgängliga för allmänheten. 5 av verken är amerikanska filmer, som representeras av advokat Monique Wadsted.

93 miljoner i skadestånd för 5 filmer är vad advokat Wadsted tycker är ett rimligt skadestånd. Det är vad hon har yrkat i rättegången, på uppdrag av de amerikanska filmbolagen.

Igår presenterade hon sina skadeståndsanspråk i rätten. Jag satt i salen och hörde på. (Karin Pilsäter var inte där, men det kanske jag inte behöver nämna). Jag skrev ett ganska utförligt refererat i två delar av vad advokat Wadsted sa.

I princip multiplicerade hon antalet gånger som hon uppskattar att filerna har laddats ner med ett fiktivt fullpris på vad det skulle kostat att köpa en motsvarande kopia av filmerna i handeln om de hade sålts där. Efter lite multiplicerande hit och dit landar hon på att 93 miljoner kronor är ett rimligt skadestånd för att ha tillgängliggjort 5 stycken vanliga Hollywoodrullar.

– Men det där gäller ju The Pirate Bay där man kan hitta tusentals filmer, och inte en vanlig person som laddar upp, kanske någon invänder.

Men den invändningen håller inte. Skadeståndsanspråket handlar bara om exakt de 5 filmer som nämns i åtalet. Rent juridiskt har det inte ett dugg med målet att göra att det eventuellt finns tusentals andra filmer som man kan hitta via The Pirate Bay. De ingår inte i målet, utan det är bara de här 5 filmerna som värderas till 93 miljoner.

Egentligen är det uppladdaren som är skyldig att stå för skadeståndet i första hand. Som åtalet (och därmed skadeståndsanspråket) är konstruerat är The Pirate Bay bara åtalade för ”medhjälp”.

Det är personen som har gjort de 5 filmerna tillgängliga genom att seeda dem som har begått ”huvudbrottet”, och som egentligen borde betala skadeståndet om rätten dömer ut ett sådant. En helt vanlig fildelare, alltså.

Om det var användaren KingKong i Kambodjas djungler som faktiskt delade ut filmerna, då går han ju i praktiken ganska säker. Varken polisen eller filmbolagen lär ju få tag på honom, så för hans del spelar det ingen särskild roll att filmbolagen kommer med orimliga skadeståndsanspråk så fort de får chansen.

Men om det är en vanlig barnfamilj i Sverige där ungarna fildelar, då riskerar de att ligga löst till. Tack vare Ipred-lagen, som Karin Pilsäter och hennes partikamrater inom alliansen kommer att rösta igenom på onsdag, kommer filmbolagen få ut namn och adress på mamman eller pappan som står för internetabonnemanget.

Sedan kan de framställa vilka skadeståndsanspråk de vill. Exempelvis 93 miljoner om de skulle känna för det. Sättet att räkna som de använde igår är lika tillämpligt på den som har begått huvudbrottet (alltså den vanliga familjen) som den som eventuellt kan dömas för medhjälp (alltså The Pirate Bay).

I praktiken lär det bli några hundra tusen snarare än 93 miljoner när filmbolagen börjar ge sig på vanliga fildelare efter att Ipred-lagen har trätt i kraft den första april. Just 93 miljoner för 5 filmer är ett fullständigt absurt skadeståndsanspråk. Det finns ingen chans alls att rätten faktiskt skulle döma ut ett så högt belopp, även om filmbolagen har yrkat på det.

Men några hundra tusen i skadestånd för en vanlig fildelare som hamnar i filmbolagens klor är inte alls orimligt att förvänta sig. I både Danmark och Finland, som är länder som är nära oss med mycket likartade rättssystem, har det kommit sådana krav och domar.

Och i rättegången mot The Pirate Bay har vi nu fått se hur filmbolagen gör i Sverige när de ska argumentera för i princip hur höga skadestånd som helst.

Det här skulle Karin Pilsäter veta om hon vore det minsta insatt i sakfrågan. Men det är hon inte. Istället föredrar hon att lyssna blint (var det en blandad metafor?) på upphovsrättslobbyn, och kalla allting annat för ”trams”.

Men att upphovsrättsindustrins skadeståndanspråk är orimliga är inte några ”profetior”. Siffran 93 miljoner för 5 filmer har varit känd sedan åtminstone maj 2008, när anspråken presenterades. Även om just Karin Pilsäter inte brydde sig om att ta till sig informationen.

Det här är inte heller några ”fantasier”. Det är vad som faktiskt yrkades i Stockholms Tingsrätt igår. Karin Pilsäter behöver inte tro på mig. Det enda hon behöver göra är att slå en signal till Stockholms Tingsrätt (08-561 650 00) och beställa en kopia av handlingarna i målet. Men det kommer hon förstås inte att göra. Det är ju så mycket lättare att bara säga ”trams” och fortsätta vara okunnig.

Tyvärr vet jag inte hur man gör för att nå fram till lagstiftare som har bestämt sig för att inte lyssna. Antagligen går det inte. Och i så fall finns det exakt en enda sak att göra. Man måste byta ut dem. Dessbättre har vi den möjligheten.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet om 3 månader och riksdagsvalet 2010.

…………

Uppdatering: Karin Pilsäter skriver i Norrtelje Tidning, och Farmor Gun kommenterar.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, övervakning, integritet, privatliv, ipred, karin pilsäter, the pirate bay, tpb, politisk rättegång