Piratpartiet om upphovsrätten

(This text in English)

Piratpartiet vill inte avskaffa upphovrätten. Vi vill reformera den. Det här är hur och varför.

Upphovsrätten har hamnat ur balans, och ur takt med tiden. Den har gjort hela den unga generationen till brottslingar i lagens ögon, i ett fåfängt försök att bromsa den tekniska utvecklingen. Ändå har fildelningen bara fortsatt öka. Varken propaganda, skrämseltaktik eller lagskärpningar har kunnat hindra utvecklingen.

Fildelning är två privatpersoner skickar ettor och nollor till varandra. Det enda sättet att ens försöka begränsa fildelningen är att införa total massövervakning av allas privata kommunikation. Det går inte att skilja privata meddelanden från upphovsrättsskyddat material utan att öppna meddelandet och se vad det innehåller. I ett slag försvinner brevhemligheten, rätten att kommunicera förtroligt med sin advokat eller webcam-flirt, och meddelarskyddet för den som vill tipsa en journalist.

Det är vi inte beredda att göra. Rätten till ett privatliv är viktigare än rätten för stora mediaföretag att fortsätta tjäna på samma sätt som förr, för den senare rätten finns överhuvudtaget inte.

Dessutom förhindrar eller försvårar dagens upphovsrätt många nya kulturyttringar som skulle berika kulturlivet. Samplad musik på MySpace, remixar på YouTube eller varför inte ett Wikipedia med massor av bilder och musik till artiklarna? Upphovsrätten lägger hinder i vägen.

Därför måste den endera avskaffas helt eller reformeras så att passar till det framväxande informationssamhället. Piratpartiet förespråkar reformalternativet.

Vi vill släppa all icke-kommersiell spridning fri, och vi vill reducera tiden för den kommersiella ensamrätten. Men vi vill ändå bevara den kommersiella ensamrätten på ett sätt som gör att de allra flesta affärsmodeller som fungerar idag kommer fortsätta fungera.

Piratpartiets förslag kan sammanfattas i fem punkter:

1. Ingen förändring av den ideella rätten.
Vi vill inte göra några förändringar alls i den ideella rätten, alltså upphovsmannens rätt att bli förknippad med verket, och rätten att säga ifrån om han blir kränkt.

Om någon har tagit ett fotografi av en svensk flagga mot ett svenskt landskap och bilden dyker upp på en nynazistisk hemsida ska han ha samma rätt som idag att få bilden borttagen med hänvisning till den ideella rätten. Vem som helst ska inte få hävda att han är Abba eller har skrivit Liza Marklunds böcker. I den mån det är ett verkligt problem att människor vill göra det, menar vi att det även fortsättningsvis ska vara förbjudet. “Äras den som äras bör” är en bra princip som alla håller med om.

2. Fri icke-kommersiell användning.
Fram till för tjugo år sedan var upphovsrätten knappast något som berörde vanliga människor. Reglerna om ensamrätt för exemplarsframställning riktade sig mot kommersiella aktörer, som hade möjlighet att till exempel trycka böcker eller ge ut skivor. Privatpersoner som ville skriva av en dikt och skicka till sin käresta, eller spela av en skiva till kassettband och ge bort till en kompis, behövde inte oroa sig för att hamna i konflikt med upphovsrätten.Men idag har tolkningen av upphovsrätten glidit i en riktning som gör att den innebär stora inskränkningar i vad vanliga privatpersoner får göra i sitt dagliga liv. I samma takt som den tekniska utvecklingen har ökat vanliga människors möjligheter att ta del av och sprida kultur, har lagstiftningen utvecklats i rakt motsatt riktning.

Piratpartiet vill återföra upphovsrätten till dess ursprung, och göra helt klart att den bara reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang. Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv. Som exempelvis icke-kommersiell fildelning.

3. Fem års kommersiell ensamrätt.
Idag bygger stora delar av underhållningsbranschen på den kommersiella ensamrätten. Den vill vi bevara. Men dagens skyddstid – livstid plus 70 år – är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel, och föreslår fem år från publiceringen.

4. Fri sampling – lagstadgad “fair use”.
Dagens alltmer restriktiva lagstiftning och praxis vad som utgör intrång i upphovsrätten försvårar för musiker, filmare, och bildkonstnärer att skapa verk genom att bearbeta och återanvända delar av gamla verk. Det vill vi ändra på, så att huvudregeln istället blir att det är fritt fram att skapa nya verk utifrån existerande. I den mån man vill begränsa vissa former av kommersiella bearbetningar, till exempel översättningar av ny litteratur eller användandet av ny musik i filmer, ska de begränsningarna vara uttryckligen uppräknade i lagen.

5. Förbud mot DRM.
DRM står för Digital Restrictions Management, och är en samlingsbeteckning för olika tekniker som syftar till att inskränka konsumenternas och medborgarnas möjligheter att ta del av och kopiera verk, även när de har laglig rätt att göra det. Vi vill införa ett förbud mot DRM-tekniker i konsumentlagstiftningen. Det är ingen vits med att riksdagen inför balanserade och rimliga upphovsrättslagar, om de stora multinationella företagen samtidigt tillåts skriva sina egna lagar och upprätthålla dem med tekniska metoder.

Det här är alltså vad Piratpartiet föreslår.

Förslaget ligger helt i linje med de tankar som framförs i den internationella debatten, till exempel i Lawrence Lessigs Free Culture eller Yochai Benklers The Wealth of Networks. Det här är något större än en ren plånboksfråga för de nuvarande stora rättighetsinnehavarna. Det handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha i framtiden.

– Men hur ska artisterna få betalt om fildelningen släpps fri? är frågan som förr eller senare dyker upp.

Just “hur” är inte vår sak att svara på. Att hitta en affärsmodell som fungerar är upp till varje enskild näringsidkare, både i kultursektorn och i alla andra branscher. Men vi är säkra på att det kommer att gå bra, och det glädjer oss.

Om man tittar på statistiken ser man att hushållens utgifter för kultur och underhållning ökar långsamt år från år. Lägger vi mindre pengar på att köpa cd-skivor lägger vi mer på något annat, till exempel att gå på konserter. Det tjänar artisterna stort på i så fall. Typiska siffror är att artisten får 5-7% av pengarna från en cd-skiva, men 50% av intäkterna på en spelning. De som förlorar är skivbolagen, men det beror bara på att de inte längre har något värde att tillföra.

Det kan mycket väl bli så att det blir svårare att tjäna pengar i vissa delar av kultursektorn, men det uppvägs i så fall av att det blir lättare inom andra delar – inklusive sådana som är helt nya och inte har funnits tidigare. Men så länge hushållen fortsätter att spendera lika mycket totalt på kultur, kan ingen påstå att artisterna som grupp kommer att förlora på en reformerad upphovsrätt.

Och lyckas den bryta lite av de stora distributörernas makt över kulturlivet är det till glädje för både artister och konsumenter.

Då blir det roligare, helt enkelt.