Ska ministrar stifta lagar?

Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister

I en debattartikel om telekompaketet i Sydsvenskan härom dagen, skrev jag så här om beslutsfattandet i EU:

Man kan tycka att det är märkligt att ministrarna och tjänstemännen i rådet kan gå in och peta i vad det folkvalda parlamentet har beslutat. I en parlamentarisk demokrati är det ju parlamentet som har sista ordet när det gäller att stifta lagar, och när det är gjort kan inga ministrar komma med ändringar efteråt. Men EU fungerar annorlunda, och det är inget som går att ändra på kort sikt.

Det här har fått Karl Sigfrid (M) och Staffan Danielsson (C) att undra om jag vill att europaparlamentet ensamt ska ta över all lagstiftningsmakt, på de enskilda medlemsländernas bekostnad. Det tycker jag förstås inte, och det är att lägga in alldeles för mycket betydelse i vad jag skriver att tolka det så.

Det citerade stycket är en beskrivning av hur det ser ut idag, snarare än något färdigt recept på hur det borde vara. EU-parlamentet skiljer sig från ett ”vanligt” parlament, som till exempel den svenska riksdagen, genom att det inte har egen lagstiftningsmakt på det sätt som parlament brukar ha.

Och det är konstigt att ministrar direkt kan gå in och peta i lagar. Så brukar det inte vara. I en parlamentarisk demokrati är det ganska strikt åtskillnad mellan den lagstiftande och den verkställande makten. Där är det det folkvalda parlamentet ensamt som stiftar lagar, medan ministrarna i regeringen ägnar sig åt att styra landet i enlighet med de lagar som parlamentet har bestämt. Så är det inte i EU idag.

Tanken med ministerrådet är att ge medlemsländerna inflytande över EU:s beslut, så att inte EU gradvis breder ut sig och tar makten över fler och fler politikområden, påpekar Karl Sigfrid. Den tanken är förstås god. Han nämner speciellt dragkampen om EU:s budget, där EU förstås vill öka den, men regeringarna i ministerrådet håller emot.

Det är möjligt att ministerrådet fungerar bra just när det gäller budgetfrågan. Där finns det ju en intressekonflikt med tydlig rollfördelning, och det är regeringarna i medlemsländerna som har ansvaret för statsbudgeten, så det är kanske inte orimligt. Men i sakpolitiska frågor, som till exempel telekompaketet, är ministerrådets roll ofta mer tveksam.

Det finns skäl till att man särat på den verkställande makten (ministrarna) och den lagstiftande (riksdagsmännen/parlamentarikerna) i alla moderna demokratier. Dels vill man inte samla all makt på ett ställe. Dels är parlament mycket mer offentliga i sitt arbete än regeringar, vilket är viktigt när det gäller lagstiftning. Och dels har ministrarna så mycket annat att göra med att sköta den dagliga verksamheten att de borde ägna sig åt det i första hand.

De här synpunkterna bortsåg man från när man gav EU den struktur det har idag, och som skulle permanentas med Lissabonfördraget. Därför finns det problem runt ministerrådet, inte minst med öppenheten. Den ansvariga ministern Åsa Torstensson har knappast synts i debatten, när hon å regeringens vägnar driver linjen att det ska vara okay för medlemsstater att stänga av människor från internet utan domstolsprövning. Det är inte rimligt.

Jag har ingen färdig lösning på hur maktdelningen mellan EU och medlemsländerna borde se ut för att fungera bättre än ministerrådet gör idag, och det har inte Piratpartiet heller. Kanske det borde vara ordföranden för det relevanta riksdagsutskottet som representerade Sverige istället för ministrarna? Då skulle det åtminstone vara parlamentariker som ägnade sig åt lagstiftningsarbetet, och man skulle kunna förvänta sig mer öppenhet. Eller kanske någon helt annan lösning. Jag vet inte, som sagt, och inte partiet heller.

Det är precis den typen av frågor som vi borde diskutera inom EU, för att få ordning på det demokratiska underskottet. Men istället är ju tyvärr de allra flesta politiker upptagna med att försöka köra ner Lissabonfördraget i halsen på medborgarna, vare sig de vill eller inte.

Rätt lösning när det gäller de strukturella demokratifrågorna i EU vore att erkänna att Lissabon är dött, och börja om med ett blankt papper. Alla är överens om att det nuvarande systemet inte fungerar längre. Gott, då behöver vi någonting nytt. Men vare sig man kallar det konstitution eller fördrag ska det vara något som Europas medborgare vill ha, och kan tänka sig att rösta ja till i en folkomröstning. Inte något som tvingas på dem trots upprepade nej.

Om Irland röstar nej en gång till kanske vi kan få chansen till en sådan europeisk debatt. Men tills dess lever vi med de regler vi har. Där ingår det att Åsa Tortensson och de andra ministrarna får agera lagstiftare. Det finns det inget att göra åt på kort sikt, vare sig man skulle vilja eller inte.

Det man kan kräva av det svenska ordförandeskapet är att regeringen gör något åt det den kan påverka, nämligen öppenheten. Om ministerrådet väljer att starta en tredjebehandling av telekompaketet, då är det fullständigt rimligt att kräva att de motiverar vart och ett av sina ändringsförslag i offentlig debatt.

Om Åsa Torstensson vill fortsätta slåss mot tillägg 138, då måste hon åtminstone förklara varför hon är så angelägen om att hålla öppet för att stänga av människor från internet utan domstolsprövning. Vi är många som gärna skulle vilja få det förklarat på ett begripligt sätt, samtidigt som vi också vill se mer öppenhet inom EU rent allmänt.

Regeringen har en fantastisk chans att göra någonting positivt av det svenska ordförandeskapet, och sätta ett föredöme i öppenhet. Det ska bli intressant att se om den tar den chansen.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu