Karin Pilsäter, kan du svara om Ipred?

Karin Pilsäter (fp)

Karin Pilsäter (fp) och jag har haft tillfälle att diskutera privatpolislagen Ipred här på bloggen tidigare. Att riksdagsmän deltar i den politiska debatten på internet är definitivt framtidens melodi, så det sätter jag stort värde på.

Däremot har det visat sig att vi har helt skilda uppfattningar dels i sakfrågan, dels när det gäller hur insatta politiker bör vara i viktiga frågor som de fattar beslut om. Våra tidigare diskussioner har varit i kommentarerna till inläggen Vem litar Karin Pilsäter på? och Karin Pilsäter och trams om skadestånd. Hon menar att Ipred är en bra lag, och att de risker vi kritiker varnar för inte stämmer med vad som faktiskt står i den nya lagen.

Nu har Rick Falkvinge (pp) postat ett nyhetsbrev till Piratpartiets medlemmar där han går igenom vår kritik mot Ipred-lagen, och ger referenser till var i lagförslaget de olika bestämmelserna finns.

Eftersom Karin skrev i kommentarerna att hon gärna fortsätter sakdiskussionen, tycker jag att det här är ett bra tillfälle. Därför hoppas jag att hon har möjlighet att svara på den här frågan:

– Karin Pilsäter, hittar du några fel i beskrivningen nedan eller i referenserna? Eller håller du med om att det är den här lagstiftningen du hjälpte till att rösta fram den 25 februari i år?

Frågan riktar sig i och för sig även till alla andra riksdagsmän som stödde Ipred (alltså alla från allianspartierna och socialdemokraterna), så om det finns någon annan som också vill svara är det väldigt välkommet. Men gärna Karin Pilsäter, som sagt, eftersom vi har diskuterat tidigare.

Rick Falkvinge skriver alltså:

Veckans argumentationsövningJag har fått en hel del frågor om den argumentationsövning jag skrev för två veckor sedan om Privatpolislagen Ipred, som frågar om det verkligen kan vara så illa, och som ber mig att följa upp med konkreta lagrum och länkar. Därför tänkte jag ägna den här argumentationsövningen åt det, så att även alla vi som argumenterar har mer på fötterna när någon säger emot.

Originalbrevet om vad Privatpolislagen innebär är i fetstilade stycken, med nya kommentarer emellan. Så här skrev jag:

Till att börja med får Lobbyn – och när jag skriver Lobbyn, så menar jag upphovsrättslobbyn – göra privata brottsutredningar. Det har varit skitförbjudet tidigare, men de har haft tillfälliga undantag. Nu skrivs det uttryckligen in i lagen att de, just de, får göra privata brottsutredningar. De är undantagna från personuppgiftslagen som säger att privata intressen inte får göra sådant.

Det här uppmärksammade vi 9 juli 2007. Det är sant att t.ex. privatdeckarbyråer får hjälpa till med förundersökningar, men de får inte ha privata spaningsregister över brottsmisstänkta. Upphovsrättslobbyn har haft ett länge stående undantag från Personuppgiftslagen för det ändamålet, som vi har överklagat. Nu skrivs det i stället in i lag att de, just de, är undantagna från personuppgiftslagen för att kunna bedriva privat spaning.

Detta framgår i sektion 8.2.11 i propositionen om Privatpolislagen, en sektion som har rubriken “Undantag från § 21 personuppgiftslagen“.

Intressant nog säger det EU-direktiv, som lagen påstås baseras på, uttryckligen att persondataskydd inte får reduceras för att införa direktivet (artikel 8, punkt 3e: “Punkterna 1 och 2 ska inte påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som reglerar sekretesskydd för informationskällor eller behandling av personuppgifter“). Regeringen väljer alltså att gå så långt i sin iver att överimplementera direktivet 2004/48/EG att de uttryckligen bryter mot direktivets egna skyddsklausuler för att gå Lobbyn tillmötes.

Vi går vidare i vad jag skrev:

Sedan får de tvinga en internetleverantör att lämna ut personuppgifterna för den person som ligger bakom IP-numret de spanat på, och som de anser fildelar. Det kan inte ens polisen få ut. Lobbyn får alltså mer långtgående befogenheter än den svenska polisen. Läs den meningen igen: Lobbyn, en privat industri, får mer långtgående befogenheter att kränka vanliga medborgares privatliv än den svenska polisen. Det är bland annat därför som det här har kallats för privatpolislagen.

Det här är lite mer komplicerat, om man diskuterar med någon som vet exakt vad det handlar om. Lobbyn går till domstol, som i sin tur ger lobbyn en gummistämpel att kunna kräva ut personuppgifter från internetleverantören. Hela kapitel 8 i propositionen handlar om detta, så det blir för mycket att citera in lagtext.

Faktum kvarstår, hur som helst — polisen kan inte få ut personuppgifter för så här ringa brott, genom domstol eller genom någon annan. Lobbyn får större befogenheter än polisen. Tolkningarna av vilken nivå som krävs för polisen går isär, men det är minst fängelse. Ingen dom för upphovsrättsintrång genom fildelning i Sverige har gett fängelse.

Försvarare av Privatpolislagen hävdar att “domstolen står för rättssäkerhet”. Då ska man minnas för det första att bara Lobbyn är närvarande framför domstolen; det finns alltså ingen försvarare. Ett sådant förfarande uppfyller inte någon modern definition av domstol. För det andra, så kommer alla fildelare att lämnas ut. Försvarare av privatpolislagen hävdar att det finns “skyddsnivåer”; men dessa gäller bara för nedladdning. Nedladdning! Som om Internet var ett enkelriktat kabel-TV-nät! Vi vet alla att när man laddar ner, laddar man också upp, särskilt via BitTorrent — och det räcker med den allra minsta gnutta uppladdning, så ska personuppgiftsskyddet brytas. Det säger statssekreterare Magnus Graner uttryckligen. Domstolen blir alltså bara en auktoritet i ryggen åt Lobbyn, med den enda uppgiften att gummistämpla Lobbyns anklagelser.

Det är också värt att notera att även det här är en kraftig överimplementation av det direktiv, som påstås ligga till grund (men inte gör det). I det direktivet pratades om att identitetsuppgifter skulle kunna fås ut först när domstolsförhandlingar inletts, inte för att Lobbyn “ville prata”.

Därefter får de frysa bankkontot och beslagta huset för en person som de misstänker för fildelning. I klartext, så är det den som står för abonnemanget bakom ett IP-nummer. Ja alltså, personen och familjen får bo kvar där, men det är belagt med så kallat “kvarstad”, vilket innebär att det i allt väsentligt är taget i beslag. Notera nu att det inte ens gäller personen som är misstänkt för fildelning, utan istället personen bakom det abonnemang som har använts.

Det har påståtts att det inte står ett ord i lagen om detta. Den som påstår det har inte läst lagförslaget. Hela kapitel 9 i propositionen har rubriken “kvarstad och civilrättsligt beslag”.

Formellt är det en domstol som beslutar om kvarstad, precis som ovan, på Lobbyns begäran. Det finns fortfarande ingen försvarare. Kronofogden verkställer domstolens beslut, och kan avse “såväl fast som lös egendom” — det vill säga, hus (fast egendom) och dess inredning och bankkonton (lös egendom).

Sedan kommer de och knackar på och gör husrannsakan. Det är först då man får reda på att ens bankkonto är frysta. Formellt heter det inte husrannsakan, utan intrångsundersökning, men det är precis samma sak med ett annat namn. Då går de igenom alla datorer, alla backuphårddiskar, alla MP3-spelare, allt. Har du nakenbilder på datorn? Varsågod att titta, Lobbyn, säger riksdagen. Har du privata dagböcker? Varsågod, Lobbyn. Privat surfhistorik? Politiska åsikter? Sexuella preferenser? Kom, kom, ta för er bara, Lobbyn. Inte bara på dina datorer, utan för alla i hela hushållet. Riksdagen är generös, den som inte har något att frukta kan inte ha något att dölja.

Intrångsundersökningen genomförs av kronofogden, med Lobbyn i följe och förmodligen som tekniska experter. Det är värt att notera att det är först vid detta tillfälle som man får reda på att en stämningsansökan över huvud taget lämnats in, och att man har en stämning riktad mot sig. Massor har alltså hänt utan att man har meddelats.

Lagtext från sidan 176 i propositionen: “Har domstolen bifallit ett yrkande om kvarstad utan att höra motparten, ska beslutet expedieras till parterna och motparten ska föreläggas att yttra sig över beslutet (Fitger, Rättegångsbalken, Del 1, s. 15:14). Utgångs-punkten är att beslutet ska skickas samma dag som avgörandet har meddelats, se 2 § förordning (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m.. Om ett beslut har meddelats utan att motparten har hörts behöver det dock inte sändas till motparten förrän det kan göras utan att verkställigheten av beslutet riskeras.”

Därnäst kommer de med ett utpressningsbrev. Då kräver de dig, eller den barnfamilj som de gjort husrannsakan hos, på tiotusentals eller ibland hundratusentals kronor. Vi vet att det är så, vi har sett deras utpressningsmallar.

Utpressningsmallarna talar för sig själva.

Skadeståndet de kräver behöver inte vara pengar de förlorat. Lagen går ifrån en grundprincip i svensk civilrätt om att man bara kan kräva igen faktiska förluster. Lagen tillåter Lobbyn att sätta skadeståndsnivån utifrån “industrins intresse att det inte upprepas” — i klartext, så högt att det skrämmer folk. I allt väsentligt privata straffböter, alltså. Men på hundratusentals kronor i stället för, som är brukligt, hundralappar.

Det här är otroligt upprörande. Jag skrev en längre bloggpost om det här. Kortfattat, så införs en ny mätning av skadeståndets belopp i lagen, så att skadeståndet sätts utifrån industrins hämndbegär i stället för vad de faktiskt förlorat.

Ur lagrådsremissen:

Skadeståndsbestämmelserna i samtliga immaterialrättslagar förtydligas med avseende på de omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av skadestånd när intrång har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. I samtliga lagar anges därmed uttryckligen att hänsyn särskilt ska tas till

1. rättighetshavarens uteblivna vinst,
2. vinst som intrångsgöraren har gjort,
3. skada på rättighetens anseende,
4. ideell skada samt
5. rättighetshavarens intresse av att intrång i immaterialrättigheten inte görs.

Lagrådet kommenterade denna skrivning i lagrådsremissen:

Femte punkten har formulerats på ett sätt som om beräkningen av ersättningens storlek också skulle fullgöra ett allmänpreventivt syfte. … Vid föredragningen framkom dock att avsikten inte är att tillgodose något allmänintresse utan att främja enbart upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse.

Vi går vidare:

I “vänlighet”, så erbjuder de sig att inte gå till domstol om du betalar halva beloppet inom tio dagar. Om det går till domstol, så hotar de med att du dessutom måste betala deras rättegångskostnader på ytterligare massor. I Danmark, där det här systemet har funnits ett par år, så blir de flesta så rädda att de betalar för att bli av med problemet, oavsett om de har gjort något fel eller inte. Konceptet “rättssäkerhet” existerar inte. Lobbyn är inte ett dugg intresserad av att personen som faktiskt fildelat betalar, de är intresserade av att någon får agera syndabock. Om det är rätt person är inte så viktigt.

I utpressningsmallarna har vi redan sett att de erbjuder sig att betala halva beloppet inom tio dagar. Det framkom nyligen att det kommer att kosta ytterligare mellan 100000 och 300000 bara att få sin sak prövad i domstol, om man förlorar. Det är utöver skadeståndet som Lobbyn vill ha – och som är satt för att orsaka maximal skada och statuera exempel, inte för att ersätta faktiska förluster. Vilken barnfamilj skulle våga chansa på det?

Sedan kan man gå till domstol om man trots allt kräver någon form av rättvisa och inte vill betala, utan vill bevisa sin oskuld. Bevisa sin oskuld. Det är inte längre en straffrättslig rättegång, utan en civilrättslig. “Oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel” gäller inte. Men — aha! — Lobbyn har ju frusit ens bankkonto. Så det finns inga pengar till försvarare. De pengarna som finns kommer man inte åt.

Det är som sagt en civilrättslig tvist, så man behöver inte vara 99% skyldig. I teorin räcker det med att Lobbyn verkar mer trovärdig i domstolsförhandlingarna. Civilrättsliga tvister är skapade för att vara mellan två jämnstarka parter.

På vilket sätt är det jämnstarkt då en hel branschorganisation stämmer en barnfamilj?

Slutligen, efter de har dömt barnfamiljen till enorma skadestånd (eftersom de inte kan betala någon försvarare), så kan den anklagade barnfamiljen tvingas att själv betala en tidningsannons för att berätta att de blivit dömda. Det här är också något helt nytt, en återinförsel av skampålen, som den dömde dessutom tvingas att betala för.

Detta framgår av sektion 13.2.2 på sidan 238 i propositionen:

I … upphovsrättslagen … införs nya bestämmelser som innebär att domstol i mål om intrång eller överträdelser som avses i 53 § upphovsrättslagen, på yrkande av käranden, får ålägga den som har gjort eller medverkat till intrånget eller överträdelsen att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om domen i målet. Motsvarande ska gälla i fråga om försök och förberedelse.

Lagtexten talar bra för sig själv. Notera att det gäller även “försök” och “förberedelse”.

Man behöver inte någon speciell retorik just nu. Det räcker att berätta rakt upp och ner vad den här lagen innebär. Problemet är snarare att över huvud taget bli trodd.

Några hävdar att den bygger på ett EU-direktiv; att Sverige skulle vara tvingade att införa det här. Det är ren lögn rakt upp och ner. Det har varit hela vägen uppe i EG-domstolen som har tydligt sagt att Sverige inte inte inte måste införa de här galenskaperna. Det är bara regeringens eget ansvar och de har inga att gömma sig bakom.

Det har påståtts att det visst är ett EU-direktiv (2004/48/EG) som ligger bakom Privatpolislagen. Och att det visst ska tolkas så här. Och att Sverige till och med blivit dömda i EG-domstolen för att inte ha infört det (15 maj 2008). Det är en väldigt selektiv del av sanningen. Det är sant att det finns ett direktiv som heter 2004/48/EG, som Sverige dömdes för att inte ha infört, men det direktivet kräver inte den här lagstiftningen. Det är något som regeringen hittat på alldeles själva, och bakar in det i det lagförslaget om direktivet för att ha något att gömma sig bakom.

Det här har utmanats i olika instanser, där ett fall gick hela vägen till EG-domstolen. Det var spanska Lobbyn som försökte stämma spanska Telefónica för att få dem att lämna ut personuppgifter. Målet avgjordes i EG-domstolen och var solklart, det står i stor text på första sidan:

Gemenskapsrätten innebär inte att medlemsstaterna är skyldiga att lämna ut personuppgifter i tvistemål, i syfte att skapa ett effektiv [sic] skydd för upphovsrätten.

Immaterialrättsgruppen på Justitiedepartementet kontrar då med att direktivet kräver effektiva åtgärder för att skydda upphovsrätten, och att om Sverige inte inför detta, så “måste vi införa något annat”, och pekar på att de måste stänga av medborgare från nätet i stället. Det är, återigen, rent hittepå som inte har grund i någon domstol eller verklighet: flera länder (bland annat Spanien) har infört direktivet ifråga utan privatpolislag och anses ha ett effektivt skydd i direktivets mening utan att de inför något annat. Ingen har åtminstone ifrågasatt det, vilket Lobbyn skulle gjort direkt om de trodde att de kunde vinna den striden.

En sådan argumentation från immaterialrättsmaximalistiska tjänstemän har som enda syfte att försöka bakbinda Sveriges riksdag. Men riksdagen bestämmer själv vilka lagar som ska stiftas i Sverige. Det är därför riksdagen finns.

När politikerna inte förstår det, så måste de bytas ut. Som tur är, så går precis det att göra. Och det är det som vi måste lyckas med.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet om 3 månader och riksdagsvalet 2010.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, övervakning, integritet, privatliv, ipred, karin pilsäter