Fildelarjakten leder till vansinne

”Vansinne under fildelningsrättegång” var Svenska Dagbladets rubrik på en artikel igår. I en fildelningsrättegång i USA begärde skivbolaget Sony BMG ett skadestånd på 24 miljoner svenska kronor av en 30-årig tvåbarnsmamma som delat ut 25 låtar. Idag föll domen. Kvinnan fälldes, men skadeståndet reducerades till 1,4 miljoner kronor. Under resten av sitt liv kommer hon att få avstå en fjärdedel av sin lön till skivbolagen. För 25 låtar på Kazaa.

Alla kan hålla med om att det här är vansinne. Men vi kan lära oss mycket av det här fallet. För det första visar det hur skivbolagen ser på den nya tekniken som gör det möjligt att kopiera vad som helst med en knapptryckning.

– När en individ gör en kopia av en inköpt låt för eget bruk är det bara ett trevligare sätt att säga att man endast stulit en kopia, sa skivbolagets advokat i rätten enligt Ny Teknik..

Att ladda över en låt från en cd-skiva till sin mp3-spelare skulle alltså vara detsamma som att stjäla enligt den logiken.

Det här var inte en felsägning eller olycklig formulering från skivbolagets sida. Det är verkligen så de ser på saken, även om lagen inte nödvändigtvis gör det alla gånger. Deras bild är att de själva äger alla rättigheter och därmed har rätt till full kontroll över hur deras musik används. All icke godkänd kopiering är stöld, och skivbolagen ska ha kompensation för varje sätt att använda musiken som de väljer att tillåta. Det är deras världsbild.

Då förstår man hur frustrerade de känner sig när de jämför den karta de har i huvudet med verkligheten. Vi andra ser internet och den nya informationsteknologin som en fantastisk ny värld som har öppnats, full av spännande möjligheter. De ser ett brottsverktyg i händerna på en världsomspännande konspiration av tjuvar, som gör att de blir bestulna på pengar miljontals gånger per sekund. Medan samhället bara står passivt och tittar på, enligt deras sätt att se det.

Och det här är allvar för skivbolagsbranschen. Vid rättegången anfördes att Sony BMG har
förlorat hälften av sin omsättning sedan toppåret 2000. Om trenden fortsätter på samma sätt är de rent matematiskt utplånade som företag år 2014. Det är faktiskt inte ett orealistiskt scenario. När den tekniska utvecklingen går framåt förändras förutsättningarna på marknaden. Varken isutkörning eller hovslageri är idag de branscher de en gång var. Att företag som inte längre behövs försvinner är ett tecken på en hälsosam marknadsekonomi.

Men skivbolagen själva vill förstås inte erkänna att festen är slut, och har svårt att se det positiva med marknadens mekanismer när de går dem emot. ”Vi tjänade ju så mycket pengar förut, ska vi inte få behålla våra monopol och vår marknad bara för att tekniken har förändrats?”.

Svaret på den frågan är förstås nej. I det långa loppet vinner teknik alltid över både pengar och politik, som Jan Stenbeck en gång konstaterade. Men få organisationer accepterar att försvinna utan en sista strid. Det finns ingenting farligare än en döende dinosaurie som sparkar blint omkring sig i sina dödsryckningar. I den fasen befinner sig skivbolagen nu. De slåss för sitt liv, och är beredda att prova allt.

Och skivbolagen har verkligen försökt det mesta för att slippa bli drabbade av internet och den tekniska utvecklingen. Först stoppade de huvudet i sanden i tio år. Det hjälpte inte. Fildelningen kom och blev etablerad och blev en självklar del av den unga generationens vardag.

Sen försökte de ömsom hota, ömsom vädja. ”Fildelning är stöld, och du kan åka fast” sa de i påkostade propagandafilmer. ”Fortsätt betala 200 spänn för varje cd, annars har jag inte råd att fortsätta skapa musik” vädjade Madonna med tårfyllda ögon. Fildelarna brydde sig inte. De redigerade bort propagandan ur de rippade dvd-skivorna, och kunde därmed fildela en produkt som till och med var bättre än originalet, istället för bara lika bra.

Då bestämde sig skivbolagen för att statuera exempel. ”Några offentliga pryglingar och bränningar på bål ska nog få stopp på kätteriet” hade de sagt för några hundra år sedan. I dagens samhälle i och för sig mildrat till ”några kännbara fängelsestraff och skadestånd som får dem att leva på existensminimum resten av livet”. Men samma princip.

Men problemet är att det här inte fungerar heller. För att avskräckning ska ha någon effekt måste risken att åka fast vara större än mikroskopisk. Det är den inte idag. Rättsväsendet har inte kapacitet att lagföra hela ungdomsgenerationen samtidigt. När saker går genom domstol är det alldeles för mycket tjafs med ”bevis” och ”rättssäkerhet” och annan byråkrati för att skivbolagen ska kunna komma upp i de volymer som behövs för effektiv avskräckning. Det har de insett.

Därför vill de effektivisera processen. I USA har de redan lyckats med det. Anledningen till att just det här målet har fått så stor uppmärksamhet är inte att beloppen är ohemult höga. Det är precis samma skadestånd per låt som skivbolagen brukar kräva i de tusentals stämningar som de redan lämnat in. Det här målet har blivit uppmärksammat för att det är första gången som den anklagade har stått på sig och låtit målet prövas i domstol. Med förödande konsekvenser, som det skulle visa sig.

I alla andra fall har det blivit förlikning utanför domstolen. I det här fallet stämde skivbolagen tvåbarnsmamman på motsvarande 24 miljoner kronor för de 25 låtarna, men erbjöd henne samtidigt att slippa undan med att betala 15.000 kronor om hon ”frivilligt” gick med på att göra det utan att blanda in domstolen. Fram tills nu har alla som blivit hotade av skivbolagen gått med på uppgörelser utanför domstolen. Med dagens dom i handen förstår man varför. Även om man faktiskt menar att man har rätt och är oskyldig, som den aktuella tvåbarnsmamman gör, är det inte värt att ta risken att bli ruinerad för livet bara för att få sin sak prövad. Då är det bättre att bita i det sura äpplet och betala utpressaren.

För organiserad utpressning är vad det handlar om. Skivbolagen i USA har stämt allt från 80-åriga mormödrar till personer som inte ens hade en dator till människor som hade varit döda i flera år. Genom ett intimt samarbete med internetleverantörerna, som levererar namnuppgifter som kan ligga till grund för civilrättsliga stämningar, har skivbolagen utvecklat stämningshoten till att gå på löpande band. Då finns det ingen anledning att vara så noga med att det blir rätt person eller att det finns bevis. Vill de ta saken till domstol är de välkomna. Idag fick de ett exempel på vad som kan hända då. Annars är det bara skriva på den ”frivilliga” förlikningen och betala. Skivbolagen riskerar aldrig att förlora något.

I Sverige har vi hittills varit förskonade från den här typen av verksamhet. Det beror på att vi har lagar som säger att skivbolagen själva inte får ut namnen bakom de IP-adresser de misstänker, utan att de måste göra en anmälan till polisen, som sedan utreder i sedvanlig ordning. Därför kan inte skivbolagen jobba med civilrättsliga hot på löpande band. Så har det varit hittills.

Men det ska det bli ändring på, hoppas vissa. Det är precis det som regeringens förslag till ny fildelningslag går ut på. Enligt det förslaget ska internetoperatörerna bli skyldiga att lämna ut sina kunder till direkt till skivbolagen. Idag är det förbjudet för dem att göra det, men enligt regeringens förslag ska det istället bli obligatoriskt. Då kan vi få en svensk variant av den amerikanska utpressningscirkusen.

Och regeringens förslag är inte det enda. Den kritiserade Renforsutredningen om fildelning föreslog precis samma sak. Nere i Bryssel är det den här vägen som är huvudspåret. Regeringens förslag till fildelningslag kommer ur ett EU-direktiv som kallas för IPRED1. Den svenska regeringen har visserligen valt att gå mycket längre än vad IPRED1 kräver, men det beror på att de känner hur vindarna i Bryssel blåser. Ett annat direktiv som heter IPRED2 är redan under arbete, och då kommer det nästan säkert bli ännu mer stöd för att låta privatföretag agera polis och åklagare mot fildelande ungdomar.

Men nu har det äntligen börjat komma fram motkrafter mot den här utveckligen. Få debattörer var imponerade av Renforsutredningens slutsatser. Regeringens förslag till fildelningslag har blivit totalsågad av de oberoende remissinstanserna (fast medlemmarna av rättighetsmaffian gillar den förstås).

I kretsar där skivbolagens lobbyister springer som barn i huset är det fortfarande skivbolagens bisarra världsbild som regerar. Det gäller kommissionen i Bryssel, det gällde Renforsutredningen och det gäller stora delar av vårt eget justitiedepartement.

Men i resten av samhället börjar fler och fler ställa sig frågan om vi är på rätt väg. Att lägga ut delar av rättsskipningen på privata intressenter, är det särskilt förnuftigt? Att införa rutinmässig övervakning av vad alla gör på internet för att kunna se om de fildelar, är det verkligen klokt? Att stödja en döende bransch genom att ge dem befogenhet att bedriva utpressningsverksamhet mot en hel generation, är inte det ett exempel på just vansinne?

Att skivbolagen själva tappar förståndet när de känner att de är på väg att dö, det kanske man kan ha någon form av förståelse för. Det är i vart fall inget att göra åt. Men det här vansinnet får inte smitta av sig på våra lagstiftande politiker. Då blir det farligt.

Därför vill jag avsluta det här inlägget med ett råd i all välmening till våra nuvarande politiker:

Tyck gärna synd om de stackars skivbolagsdirektörerna om ni vill, men låt er inte dras med i deras världsbild. Då framstår ni också som vansinniga inför de väljare som förstår frågan. Och även om det finns undantag som bekräftar regeln, är det i normalfallet till nackdel att vara vansinnig när man ber om väljarnas förtroende i en demokrati. Se till att distansera er från vansinnet i god tid före 2009 och 2010, om ni tänkt satsa på omval.

Piratpartiet kommer att ställa upp i bägge valen för att erbjuda väljarna ett alternativ om ni misslyckas.

---

Uppdatering: Oscar Swartz skriver: Martyren som behövdes: Jammie Thomas. Och Opassande.Uppdatering 2 (28 okt 2007): Några riksdagsmän från m och s argumenterar i en debattartikel i Aftonbladet för att Sverige ska låta skivbolagen jaga filderlare på just det här sättet.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, cecilia renfors, eu, usa, jammie thomas