EU:s demokratiska underskott i praktiken

Idag höll EU-nämnden utrikesnämnden ett öppet sammanträde om den nygamla EU-konstitutionen, som numera ska kallas för fördrag (trots att det är precis samma innehåll i sak som konstitutionen som Frankrikes och Hollands folk röstade nej till, förutom några symboler). Men ingenting nytt framkom. Fördraget som inte får kallas för konstitution kommer att trumfas igenom av Europas maktelit, vad medborgarna än tycker om saken. Det är en mycket olycklig utveckling för Europa.

Det demokratiska underskottet ger lobbyisterna makten
Felet med den nya konstitutionen är att den permanentar det demokratiska underskottet. I klartext betyder det att det blir ännu lättare för storföretagens lobbyister att få EU-kommissionen att göra som de vill, och ännu svårare för aktivister i gräsrotsrörelser att göra sig hörda. Vi pirater har sett vad det innebär i praktiken.

Piratpartiet står för delad kultur, fri kunskap och ett skyddat privatliv. De senaste åren har vi sett en utveckling i helt fel riktning på just de områdena. Upphovsrätten har skärpts, det patenterbara området har växt och skyddet för privatlivet är på väg att försvinna helt, i en strid ström av nya förslag om övervakning och kontroll. Allt på initiativ från Bryssel.

Faktum är att nästan alla de lagar och förslag vi pirater slåss emot kommer just från EU-kommissionen därnere. Det är ingen slump. Det beror på det demokratiska underskottet. De dåliga lagar vi ser införas i Sverige är bara effekten av ett underliggande systemfel i hur makten i EU är uppdelad. Jag ska berätta varför jag ser det så.

Parlamentariker lyssnar, kommissionärer kör bara på
Innan jag engagerade mig i Piratpartiet var jag aktivist mot mjukvarupatent. Det gjorde att jag fick anledning att på nära håll följa hur det går till när EU fattar beslut i en kontroversiell fråga. På ena sidan stod EU-kommissionen. På den andra vi aktivister. Slagfältet var EU-parlamentet. Så brukar det alltså alltid vara, men det visste jag inte då.

När man är politisk aktivist försöker man (bland annat) kontakta politiker och presentera fakta och sakargument, för att försöka övertyga dem om att fatta rätt beslut. Det fungerar faktiskt mycket bättre än man tror. Mejlar man till en EU-parlamentariker eller riksdagsman och redogör sakligt för vad sin ståndpunkt, kommer det att bli läst. Oftast får man ett svar också. Vad man än kan tro innan man faktiskt har försökt själv, är det lätt att få kontakt med EU-parlamentariker och riksdagsmän. De blir glada över att väljare vill prata med dem, och är ofta uppriktigt intresserade av att få höra genomtänkta argument och relevanta fakta.

Men det här gäller inte för statsråd i regeringen eller kommissionärer nere i Bryssel. Där är det tvärtom. Som aktivist lär man sig snabbt: Riksdagsmän och EU-parlamentariker är lätta, ministrar och kommissionärer är omöjliga för en vanlig medborgare att få kontakt med. Och så ska det faktiskt vara också. Det är skillnaden mellan den representativa makten (riksdag och parlament) och den verkställande (regering och kommission). Ministrarna och kommissionärerna är helt enkelt för upptagna med att sköta den dagliga verksamheten för att ha tid att också sköta kontakten med medborgarna. Det är de folkvalda parlamentarikernas jobb. Ministrarnas och kommissionärernas jobb är att köra på och se till att verksamheten går framåt.

Men för att det här systemet ska fungera måste det finnas en tillräckligt stark återkoppling från det folkvalda parlamentet till den verkställande makten. I den svenska riksdagen (och alla andra parlamentariska demokratier) finns den återkopplingen i och med att regeringen bara kan fortsätta vara regering så länge den har parlamentets förtroende. Men i EU fungerar det inte så. EU-kommissionärerna utses inte av det folkvalda parlamentet, utan av de olika medlemsländernas regeringar. Den skillnaden är själva kärnan i det demokratiska underskottet. Det är det som gör EU så odemokratiskt. Och det är därför de flesta av kommissionens förslag är beställningsprodukter från storföretagen som är impopulära bland vanligt folk.

Sverige är en parlamentarisk demokrati
I en parlamentarisk demokrati är det regeringen – den verkställande makten – som sitter på det mesta av makten. Det är som det ska vara. När riksdagen väl har valt en statsminister är det han som bestämmer. Det enda riksdagen kan göra (för att hårddra det) är att sparka ut honom om han inte håller måttet, och välja någon annan istället.

Det är bara regeringen som har förslagsrätt (kan lägga propositioner), och det är bara regeringen som kan göra av med statens pengar (enligt budgetpropositionen som läggs av regeringen). Riksdagsmännens roll är i första hand att hålla koll på att regeringen sköter sig bra, och vara beredd att ställa ett misstroendevotum om så inte är fallet.

Riksdagsmännen har ett egenintresse av att sköta den här uppgiften så bra de kan. Riksdagsmännen är nämligen beroende av folket för att få behålla sina mycket attraktiva jobb som parlamentariker även efter nästa val. Om de fortsätter stödja en regering som fattar väldigt mycket impopulära och dumma beslut, riskerar de själva att bli av med jobbet.

Därför funkar den parlamentariska demokratin åtminstone någorlunda bra i praktiken. Riksdagsmännen har ett egenintresse av att lyssna på vanligt folk, för att kunna behålla sina jobb. Det är förklaringen till varför det är så jättelätt att få kontakt med en riksdagsman. De har också ett egenintresse av att berätta för sina partikamrater i regeringen vad det är för strömningar som rör sig i folkdjupet. Medborgarna bryr sig ju bara om vad det är som faktiskt händer, och det är bara regeringen som kan få saker att hända.

Hackordningen är alltså: Folket på parlamentarikerna, och parlamentarikerna på regeringen. Folket kan avsätta parlamentarikerna vart fjärde år, så folket har makt att sätta bakom orden. Och parlamentarikerna kan avsätta regeringen när som helst, så de har också ett trovärdigt hot att backa upp sina ord med. På det hela taget fungerar det här systemet hyfsat.

Men EU är annorlunda
I EU är det nästan på samma sätt, men med en fundamental skillnad som gör att den demokratiska återkopplingen inte funkar.

Den verkställande makten, regeringen, motsvaras i EU av kommissionen. Det är bara den som har förslagsrätt (kan lägga propositioner, även om det kallas något annat i EU), och det är bara den som kan göra av med pengar på något seriöst sätt. Det är också kommissionen som har den direkta kontrollen över hela EU:s byråkratiska apparat, precis som regeringen i Sverige har den direkta kontrollen över den svenska statsförvaltningen.

Om det var EU-parlamentet som utsåg kommissionen skulle det vara en helt vanlig parlamentarisk demokrati. Men det är det inte. Kommissionärerna utses nämligen inte alls av en regeringschef som har parlamentets förtroende. De är istället icke-valda tjänstemän som är utsedda av de olika medlemsländernas regeringar.

Det gör att kedjan folket -> parlamentet -> makten inte längre funkar. Det första steget fungerar bra. EU-parlamentariker är lätta att få kontakt med, och är intresserade av vad de får höra från engagerade medborgare. Men steg två fungerar inte. Parlamentet har inte samma makt att byta ut den verkställande makten som det skulle haft i en demokrati. Det leder till att makten – kommissionen – inte har samma egenintresse av att lyssna på parlamentarikerna som det har i demokratiska system.

Det leder till stora skillnader i praktiken. Eftersom kommissionärerna inte är beroende av att ”ställa sig in” hos folket för att få behålla sina jobb, har de inte någon särskild anledning att lyssna så mycket på vad parlamentarikerna har fått höra från vanligt folk. Lite grand lyssnar de förstås av ren hövlighet, men när ”push comes to shove” vet de att de i praktiken kan köra över både parlamentet och medborgarna utan några särskilda efterräkningar.

Kommissionen har inget direkt egenintresse av att göra det som folket vill att de ska göra. Kommissionen kan bestämma själv vad den vill göra, och sitta kvar ändå. Och då blir det som det blir.

Därför suger det mesta från Bryssel
De enskilda kommissionärerna är förstås inte onda människor av naturen, utan drivs säkert av en önskan att göra det som de tror är bäst för Europa och dess folk. Men eftersom de inte är beroende av feedback från sagda folk, lyssnar de inte särskild mycket på den allmänna opinionen. De får istället sin världsbild av dem de umgås med i det dagliga livet. Och vilka är det då?

Jo, det är tjänstemännen som arbetar för dem inom EU-byråkratin. Och det är lobbyisterna som har resurser att ordna spännande dyra seminarier, bjuda på dyra luncher på exklusiva Brysselrestauranger, och rent allmänt alltid servera sina argument tillsammans med champagne.

Ingen människa är mer än människa, och det gäller kommissionärer i Bryssel lika väl som alla andra. Man färgas av den grupp man ingår i. Man smittas av den världsbild som de man pratar med har. Man ser frågor ur det perspektiv alla runt omkring en gör.

Och däri ligger knuten. EU-kommissionen, som är sätet för den verkliga makten över EU, lever in en värld som består av dels EU-byråkraternas egna intressen, dels storföretagens intressen via lobbyisterna.

Resultatet kan ses i en lagstiftning nära dig. Mer eller mindre vartenda direktiv som kommer från Bryssel ser ut som ett beställningsjobb från storföretagen och makteliten. Copyrightdirektivet, datalagringsdirektivet, sanktionsdirektivet IPRED1, kriminaliseringsdirektivet IPRED2, etc, etc. Nämn vilket direktiv eller EU-initiativ som helst, och nästan utan undantag passar det in i det här mönstret.

Det är inte en slump. Det är ett symptom på det som brukar kallas det demokratiska underskottet. På lång sikt är det det här vi ska ändra på. Just nu håller vi pirater på och slåss mot olika direktiv ett och ett, för att åtminstone begränsa skadeverkningarna så långt det går. Det är ett viktigt arbete, och det ska vi fortsätta med.

Men på sikt måste vi göra något åt själva strukturen som producerar den strida strömmen av förslag som driver Europa allt längre mot ett samhälle vi inte vill ha.

De som är anhängare av EU som tanke har rätt att kräva ett demokratiskt Europa som de kan vara stolta över. Och de som är skeptiska till EU-tanken har i vart fall rätt att kräva att det är demokratiskt.

Dit ska vi. Men det kommer inte gå på en kafferast. Och att anta fördraget som inte får kallas för konstitution är ett gigantiskt steg i fel riktning.

Uppdatering: Sydsvenskan ger en utförlig bakgrund till fördraget och toppmötet. DN , DN, DN, SvD, SvD, SvD, Sydsvenskan, Sydsvenskan och Sydsvenskan rapporterar från mötet. Carl Bildt anser sig ha starkt stöd för fördraget och ser mest fram emot middagen med kollegorna. SvD kommenterar också på ledarplats, och Max Andersson (mp) håller med till sin egen förvåning.

…………

Jag har bloggat om det här tidigare under rubriken Ett bra nej för Europa.

Frågan har diskuterats i Piratpartiets forum bland annat i trådarna Nej till EU-konstitutionen, Diskussion om EU-konstitutionen, Absolut makt, For your eyes only och Margot Wallström erkänner: det är samma EU-konstitution

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-konstitutionen, aktivism, demokrati, upphovsrätt, fildelning, övervakning, datalagringsdirektivet, ipred