Hur vi vann ACTA

Det behövdes tryck från bägge sidor samtidigt för att vi skulle vinna

(This blog post in English)

När EU-parlamentet röstade nej till ACTA-avtalet den 4 juli 2012 var den en riktigt stor seger.  Vad var det vi gjorde rätt, och hur kan vi göra det igen?

Det är frågor vi behöver diskutera, för vi kommer att behöva göra det igen. ACTA-avtalet som sådant är dött, men ACTA-förespråkarna har inte givit upp. De kommer att försöka få igenom substansen i ACTA under andra bokstavsförkortningar. Och förutom ACTA duggar det tätt med andra frågor som också har direkt bäring på friheten på internet och i samhället i stort. Därför är det viktigt att vi vet inte bara att vi kan vinna, utan också hur.

Vi vann striden om ACTA för att det kom tryck från två sidor samtidigt, både inifrån parlamentet och utifrån.

Lite som när man ska klämma tandkräm ur en tub. Det räcker inte med att klämma på ena sidan. Utan trycket som aktivisterna utanför parlamentet skapade hade vi aldrig vunnit matchen. Men utan arbetet Piratpartiet och andra gjorde på insidan hade det knappast blivit någon match överhuvudtaget.

Men låt oss börja från början.

I valrörelsen 2009 pratade Piratpartiet ganska lite om ACTA, men vi hade det på radarn. Jag bloggade om ACTA första gången i oktober 2008, med anledning av att dels Miljöpartiet, dels moderata riksdagsmannen och hederspiraten Karl Sigfrid hade skrivit varsin motion om ACTA i den svenska riksdagen. Då var frågan redan uppmärksammad i aktivistkretsar, och andra hade bloggat om ACTA tidigare.

Det första jag gjorde när jag hade blivit invald i EU-parlamentet var att se till så att Erik Josefsson blev anställd som politiskt sakkunnig åt den Gröna gruppen i parlamentet. (Det var i princip det enda kravet jag ställde för att gå med som oberoende ledamot i den gruppen.) Som många vet är Erik veteran i kampen för ett fritt internet, och en av de kunnigaste och mest energiska nätfrihetsaktivisterna i Bryssel.

Erik gjorde så att att den Gröna gruppen satte ihop en arbetsgrupp för att hantera ACTA (där jag förstås var en av ledamöterna), och såg till att koordinera med nätaktivister via bland annat mejlinglistor och den nystartade sajten Act-On-Acta.eu.

Den Gröna gruppen skulle med all säkerhet ha varit motståndare till ACTA under alla omständigheter, men tack vare Piratpartiet och Erik har det blivit mycket mer fokus på informationspolitiska frågor i den Gröna gruppen den här mandatperioden. ACTA är ett av exemplen.

Det här är viktigt, för det är en milsvid skillnad mellan att en politisk grupp arbetar aktivt med ett politikområde, istället för att bara tycka något men inte göra så mycket konkret. På den här punkten har det gjort tydlig skillnad att Piratpartiet blev invalt i EU-parlamentet.

Så följde en lång rad turer och delstrider om ACTA i parlamentet. Titta gärna igenom listan med händelser och länkar hos Act-On-Acta, eller bläddra bland inläggen om ACTA på den här bloggen. Politik är alltid ett maratonlopp, och ingenting händer av sig självt över en natt (i vart fall ingenting bra).

Så vi fortsatte att gneta på, tillsammans med aktivister på utsidan som också följde frågan. Vi förlorade somliga delstrider och vann en del andra, men i ärlighetens namn såg det aldrig särskilt lovande ut när det gällde att få stopp på ACTA. Vi kämpade hela tiden i uppförsbacke.

De tre största grupperna i parlamentet — Konservativa EPP, Socialdemokraterna och Liberalerna — hade visserligen inte formellt tagit ställning till ACTA, men alla tre var i princip för. Tillsammans har de en alldeles förkrossande majoritet, och om de är överens spelar det ingen roll vad någon annan tycker, eller om det finns enstaka dissidenter inom någon av de grupperna.

Det här var läget så sent som i januari 2012, ett halvår före omröstningen. Den Gröna gruppen (där Piratpartiet ingår) var mot ACTA, tillsammans med Vänstergruppen och det brittiska EU-skeptiska partiet UKIP. Totalt kanske 15% av rösterna i parlamentet, vilket är ganska långt från de 51% som man behöver för att vinna inom politiken. Vi fortsatte gneta, men hade svårt att känna oss särskilt förhoppningsfulla.

Men så hände något. Tiotusentals vanliga medborgare gick ut på gatorna och demonstrerade mot ACTA, först i Polen och sedan över hela Europa. Det vällde in mejl till ledamöterna i EU-parlamentet från medborgare som bad dem rösta nej. Det här ändrade spelplanen i EU-parlamentet helt.

Först svängde Socialdemokratiska gruppen, och tog ställning mot ACTA.

Även om de säkert uttryckte sig i mer sofistikerade ordalag när de diskuterade internt, tror jag att magkänslan var ”Kolla, de demonstrerar, det brukar ju vi göra! Det här är kanske vår typ av folk, vi måste prova att bli kompisar med dem!”.

Hur resonemangen internt än gick, är det i vart fall säkert att det var demonstrationerna och trycket av medborgare som hörde av sig via mejl som gjorde att Socialdemokratiska gruppen bestämde sig för att vara emot ACTA. Annars hade Sossarna nästan säkert i slutändan gjort som EU-kommissionen ville, och röstat ja till avtalet.

Men när de nu visste vad de ville vara emot, då var det lätt för dem att anta den ståndpunkten. Argumenten mot ACTA fanns ju redan färdiga i huset, och var kända i alla politiska grupper efter diskussionerna med oss som varit emot ACTA från allra första början. Nu betalade sig allt det arbete vi hade lagt ner medan det ännu såg tämligen hopplöst ut att vi skulle vinna.

För den Liberala gruppen tror jag inte att det var demonstrationerna som sådana, utan snarare Piratpartiets framgångar i Tyskland som var den viktigaste orsaken till att de bestämde sig för att rösta nej till ACTA. Det kan kräva en liten förklaring.

Den Liberala gruppen är den tredje största i EU-parlamentet, med ca 85 medlemmar. Den är betydligt mindre än de två stora grupperna (Konservativa EPP och Socialdemokraterna), men för att parafrasera det kända Wikileaks-telegrammet är de ”en medelstor grupp med en stor grupps attityd”.

För att de ska kunna behålla den här självbilden även efter nästa EU-val måste de ha en stark tysk delegation i gruppen. Tyskland är det viktigaste landet inom EU, och skulle det bara ingå någon enstaka tysk ledamot i den Liberala gruppen skulle det vara uppenbart för alla att de bara är en smågrupp som alla andra, och inte spelar i samma liga som EPP och Sossarna.

Precis det här riskerar att hända om ingenting görs, eftersom det just nu går extremt dåligt för det liberala tyska partiet FDP, och risken finns att de blir mer eller mindre utraderade.

Ett parti som det däremot går väldigt bra för i Tyskland just nu är Piratpartiet, som har tagit sig in i fyra tyska delstatsparlament och ligger runt 7-8% i opinionsmätningarna i hela Tyskland. I EU-valet 2014 kommer de tyska piraterna med säkerhet skicka ledamöter till Bryssel. Det har gruppledningen för den Liberala gruppen noterat, och de skulle väldigt gärna vilja locka de tyska piraterna att gå med i den Liberala gruppen istället för den Gröna. Då skulle de fortsätta ha en stor tysk delegation även om FDP gör ett katastrofval.

Det här är jag övertygad om var skälet till att ledningen för den Liberala gruppen bestämde sig för att lägga all sin auktoritet bakom att få ledamöterna i gruppen att rösta nej till ACTA. Liberalerna var (och är fortfarande) splittrade i de här frågorna: från ledamöter som Marietje Schaake, som är precis lika mycket pirat i själen som Amelia och jag, till batongliberaler som tycker precis tvärtom. Men den här gången följde de allra flesta av dem grupplinjen och röstade nej till ACTA, när massdemonstrationerna hade satt spotlighten på den frågan.

I slutomröstningen i EU-parlamentet blev siffrorna 39 röster för ACTA, 478 mot, och 165 avstod. Det är lysande siffror, även om och man tar med i beräkningen att de flesta av de 165 som avstod var ACTA-förespråkare som egentligen skulle ha velat rösta ja, men som avstod av taktiska skäl när de visste att de ändå skulle förlora.

Ser man bara siffrorna från slutomröstningen skulle kunna tro att parlamentets nej till ACTA hade varit en självklarhet länge. Men så var det alltså inte alls.

Segern över ACTA var resultatet av en ryslig massa människors engagemang och långsiktiga arbete, både inuti och utanför parlamentet. Tryck från bägge sidor av tuben på samma gång, på ett lagom koordinerat sätt och utan hinder av partipolitiska gränser. Då vann vi.

Det ska vi göra fler gånger.