Privatkopiering måste legaliseras

Mark Klamberg ger sig in i fildelningsdebatten och går direkt på kärnfrågan:

Går det att kombinera skydd för upphovsrätten utan att upphovsrättsindustrin ges liknande befogenheter som polisen med en arsenal av drakoniska sanktioner och skadestånd?

Det korta svaret på den frågan är nej.

Det här är viktigt att förstå. Ska man bevara dagens upphovsrätt precis som den är, måste man acceptera att staten (eller den som staten utser) får rätten att övervaka all privat kommunikation mellan medborgarna, för att kunna upptäcka när upphovsrättsskyddade verk sprids. Dessutom måste straffen vara tillräckligt höga för att vara avskräckande, och rättsprocedurerna tillräckligt summariska för att upphovsrättsinnehavarna ska klara av rent praktiskt att sätta dit tillräckligt många för att risken att åka fast ska bli större än mikroskopisk. Någon annan väg finns inte att upprätthålla dagens upphovsrätt.

Menar man allvar med att man vill försvara dagens upphovsrätt är det intellektuellt ohederligt att vara emot piratjägarlagen. Den kommer visserligen inte i sig vara tillräcklig för att stoppa piratkopieringen. Det kommer behövas ännu fler lagar som är ännu mer drakoniska, och som gör ännu större ingrepp i medborgarnas frihet, rättssäkerhet och tillgång till teknik. Men den som verkligen vill bevara upphovsrätten i dess nuvarande form måste erkänna att piratjägarlagen i så fall är ett nödvändigt och önskvärt första steg för att uppnå det målet.

Men det här korta (och deprimerande) svaret gäller bara om man tolkar frågan alldeles bokstavligt, och med ”upphovsrätten” menar ”upphovsrätten som den ser ut idag”. Formulerar man om frågan bara lite grand blir svaret ett annat, och mycket intressantare.

Om man istället för att fråga ”Går det att försvara dagens upphovsrätt…?” ändrar frågeställningen till ”Går det att försvara en rimlig upphovsrätt…?”, då blir svaret plötsligt ja istället.

Den kommersiella upphovsrätten kan vi ha kvar.
Om upphovsrätten bara reglerade affärsmässig användning och spridning av verk i förvärvssyfte, då skulle den inte vålla några särskilda problem för samhället. Det finns lite justeringar som man skulle vilja göra (speciellt att korta de orimliga skyddstiderna), men det finns inga principiella problem med att upprätthålla ungefär dagens upphovsrätt i kommersiella sammanhang.

Anledningen är enkel. Principen follow the money räcker för att samhället ska kunna hålla koll på kommersiella aktiviteter. Ska man som företagare kunna tjäna pengar på något är ju det allra första man måste göra att berätta för så många som möjligt vad det är man har att erbjuda. Men om det är något olagligt man erbjuder kommer ju polisen få reda på det så fort man lyckas nå en större kundkrets. Det behövs inga ytterligare inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter för att hålla koll på kommersiella verksamheter. Det räcker med de kontrollsystem som redan finns av andra orsaker.

Det är kriminaliseringen av icke-kommersiell kopiering som är problemet.
Icke-kommersiell spridning, som till exempel fildelning, sker genom att två privatpersoner skickar ettor och nollor till varandra. Det kan ske på hur många sätt som helst. Om jag vill dela med mig av en låt eller en film som jag har i datorn kan jag skicka den som bilaga till ett mejl eller släppa den i en chatt, lika gärna som att skicka den med bittorrent-tekniken. Enda sättet att förhindra spridning på det sättet är att staten (eller någon annan) får rätten att övervaka all elektronisk kommunikation mellan alla privatpersoner.

Det finns inget sätt att avgöra om ettorna och nollorna i ett meddelande utgör ett upphovsrättsskyddat verk utan att öppna och undersöka meddelandet. Ger man någon utomstående rätt att göra det har man i ett slag avskaffat brevhemligheten. Med den ryker automatiskt både meddelarskyddet för den som vill kontakta en journalist och rätten att kommunicera förtroligt med sin advokat eller sin präst.

Tillåter man oavlyssnad privat elektronisk kommunikation mellan människor kommer den möjligheten att användas för att sprida upphovsrättsskyddade verk. Vill man stoppa icke-kommersiell spridning av upphovsrättsskyddade verk måste man ta bort möjligheten till privat kommunikation. Någon annan möjlighet finns inte. Det är fildelningens bottom line.

Därför måste samhället välja. I mina ögon är valet självklart. De grundläggande medborgerliga rättigheterna är tusenfalt viktigare än underhållningsbranschens eventuella möjligheter att fortsätta tjäna pengar på precis samma sätt som de vant sig vid.

Men hur ska artisterna få betalt?
I och för sig är det naturligtvis upp till varje näringsidkare att själv hitta en affärsmodell som fungerar för just honom eller henne. Det gäller inom kultursektorn på precis samma sätt som i alla andra branscher. Men man kan ju ändå oroa sig för att fildelningen skulle göra det svårare för personer inom kreativa yrken att försörja sig.

Dessbättre visar det sig att den oron är helt obefogad. Det vet vi nu med facit i hand.

Fildelning i massiv skala är ju inte någonting nytt som Piratpartiet vill införa genom att ändra på lagstiftningen. Det var 1999 som Napster kom och gjorde fildelningstekniken bekväm och tillgänglig för en större allmänhet. Sedan dess har fildelningen bara ökat år från år. Vi har alltså snart ett decenniums erfarenhet av hur fildelning i massiv skala påverkar möjligheterna för artister att tjäna pengar.

Och det har gått jättebra för artisterna. I rapporten Att leva på sin talang från KK-stiftelsen år 2005 skriver de i förordet:

Samtliga av upplevelseindustrins branscher har under senare år visat på stark tillväxt och tillsammans står de för nästan 5 procent av Sveriges BNP och sysselsätter ca 280 000 personer. Flera studier visar på ytterligare tillväxt i upplevelseindustrin framöver. En starkt bidragande orsak till detta är nya konsumtionsmönster som därmed skapar nya möjligheter till intäkter.

Sedan dess har kultursektorns intäkter fortsatt att öka. Vi spenderar mer och mer på kultur år för år, i takt med att vi långsamt får det allt bättre i samhället. Johanna Nylanders rapport Kulturskymning inställd innehåller massor med siffror och exempel från verkligheten.

Fildelningen och den nya informationstekniken har inneburit ett stort antal nya möjligheter för kreativa människor att både skapa och nå en publik. Svaret på frågan ”Film och musik på internet – hot eller möjlighet?” är definitivt ”möjlighet”, om man ser de ur artisternas synvinkel.

Men för de fyra stora skivbolagen är den tekniska utvecklingen förstås ett hot. De har ju hittills kunnat sitta trygga som mellanhand och samtidigt skinna både artister och konsumenter. Den tiden är förhoppningsvis förbi snart. Ju förr Sony BMG, Warner, EMI och Universal förlorar sitt strypgrepp om marknaden och helst försvinner helt, desto bättre. Det tjänar både artister och konsumenter på.

Under hela nittonhundratalet har storföretagen inom underhållningsbranschen konsekvent motsatt sig varje teknisk nyhet, och påstått att den skulle innebära slutet för kulturen i världen. De har aldrig haft rätt, och de har de naturligtvis inte rätt nu heller när de försöker vrida klockan tillbaka och utrota fildelningen. Och de kommer naturligtvis inte att lyckas.

Men även om det inte finns någon risk att de stora film- och skivbolagen lyckas stoppa fildelningen, finns det i dagens politiska läge en betydande risk att de lyckas skada andra mycket mer fundamentala samhällsvärden.

Det kan vi inte tillåta. Därför måste upphovsrätten reformeras. Men gör vi bara det går vi en fantastisk framtid till mötes, med ett ännu rikare och mer spännande kulturliv där alla kan vara delaktiga.

Visst gör det ont när knoppar brister – varför skulle annars våren tveka? Men vi har inga rationella samhällsekonomiska argument att låta all vår heta längtan bindas vid det frusna bitterbleka.

…………

Andra som har plockat upp Mark Klambergs kastade handske: Opassande, Hanna Wagenius, Mary, Jens O.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, integritet, privatliv, övervakning, piratjägarlagen, antipiratlagen, ipred