Med banansteg mot garanterad basinkomst

Banansteg är en serie korta steg som hänger ihop utan stora luckor emellan

När jag gick i småskolan lekte vi en lek där man ställde upp sig på en rad, och sedan gällde det att enligt olika regler ta sig fram till en viss punkt med olika typer av steg. Till exempel fanns det jättekliv, myrsteg och banansteg i den här leken.

Jättekliv och myrsteg torde vara självförklarande, men banansteg kanske tarvar en förklaring. Det är när man sätter ena fotens häl precis framför andra fotens tå i varje steg. Stegen hänger alltså ihop, utan några luckor eller stora mellanrum mellan dem. Det är korta steg i och för sig, men man kommer ändå framåt hyfsat snabbt, minns jag från den tiden när vi lekte.

Garanterad basinkomst, som diskuteras på Piratpartiets Breddningsblogg, är en mycket stor och omfattande reform. Om den ska genomföras är jag alldeles säker på att den måste genomföras i banansteg, alltså att vi utgår från var vi är idag och sedan börjar röra oss rätt riktning, men gör det i lagom stora steg som hänger ihop, utan några luckor eller stora mellanrum mellan dem.

Jag tror också att diskussionen om basinkomst mår bra av att även innefatta vilka de första stegen mot ett enklare och robustare skyddsnät skulle kunna vara, och inte bara hur den slutgiltiga visionen ska se ut i detalj.

Det som har framkommit tydligt nu när vi har diskuterat basinkomst inom Piratpartiet är att det inte räcker med att göra några enkla överslagsberäkningar för att se vad en sådan reform skulle få för effekt. Det blir för många siffror och osäkra antaganden för att det ska gå att säga säga särskilt mycket med säkerhet, i vart fall inte utan ett väldigt grundligt utredningsarbete utfört på så neutralt och hederligt sätt som möjligt.

Men parallellt med att vi diskuterar slutmålet och hur möjligt det är kan vi också prata om konkreta första som vi kan börja med här och nu.

Målen för reformen garanterad basinkomst är att få ett enhetligt system som är så enkelt och enhetligt som möjligt. Det leder till

• större trygghet eftersom ingen behöver falla mellan två stolar,
• större värdighet för de bidragssökande som slipper subjektiva bedömningar,
• större rättvisa eftersom samma regelsystem gäller för alla, och
• besparingar för staten i form av minskad byråkrati.

Men vi behöver inte hitta det perfekta systemet dag ett. Istället kan vi undersöka de system vi har idag, såsom a-kassa, f-kassa och socialbidrag, och se vilka förändringar man skulle kunna börja med för att röra sig i den här riktningen.

Som första steg skulle man kunna börja med att låta staten överta ansvaret för socialbidragen, istället för att kommunerna har det idag (med motsvarande justering av skatteintäkter mellan kommun och stat så att totalen blir densamma).

Det skulle inte vara någon världsomvälvande reform i sig själv, men den är en förutsättning för att det ska gå att laborera med socialbidragsreglerna på nationell nivå, för att gå i riktning mot att harmoniseras med a-kassa och f-kasa. Idag när ansvaret är utspritt på (typ) 278 kommuner går inte det.

Men även om det här steget inte är världsomvälvande, skulle det ha en del positiva effekter. Om det inte belastar kommunbudgeten att det flyttar in människor utan jobb, då får kommuner med gott om tomma bostäder men ont om jobb anledning att glädja sig om folk vill flytta dit även om de inte har jobb. De drar ju i så fall in pengar till bygden via sina statliga bidrag. Då kan det bli lönsammare för avfolkningskommuner att försöka locka boende till sina tomma hyreshus än att riva dem, vilket sker idag.

Som andra steg, när ansvaret för socialbidragen och reglerna i systemet finns samlat på en hand, kan vi mjuka upp de delar av socialbidragsreglerna som är destruktiva och tvingar socialbidragstagare fast i beroendeställning.

Idag är kravet för att man ska få socialbidrag att man är helt utblottad och har gjort sig av med i princip allt man hade av värde. Om någon exempelvis har en gammal risig bil som gör att han kan ta en del hantverksjobb som han oftast kan klara sig på de flesta månader, då måste han först sälja bilen om det är ont om jobb någon månad och han skulle behöva socialbidrag. I och med det kan han inte längre ta de där hantverksjobben han tidigare kunde försörja sig på, och har fastnat i bidragsfällan, inte för att han själv ville det, utan för att reglerna är sådana.

De här reglerna kan vi gradvis mjuka upp i precis den takt vi själva bestämmer. Piratpartiets styrelse föreslår redan i en proposition (no 7) att socialbidragsnormen ska utökas så att dator att koppla sig till internet med ingår. Det kan vara ett allra första delsteg. Sedan kan ytterligare uppmjukningar följa.

Det här kommer att leda till att kostnaderna för socialbidragen ökar, men genom att genomföra förändringen i lagom takt går det att hålla koll på kostnadsökningarna. Det blir en del besparingar, eftersom som socialarbetarna slipper göra hembesök hos bidragssökande för att se om de har något som går att sälja. Men framför allt minskar vi det destruktiva inslaget i bidraget, vilket förhoppningsvis gör att färre fastnar i bidragsfällan.

Sedan kan vi ta andra steg, och vi kan också börja titta på a-kassa och f-kassa och se om vi kan hitta några förslag på första steg där.

På det här sättet kan vi närma oss politikområdet garanterad basinkomst utan att hela tiden hamna i den övre politiska stratosfären med abstrakt sifferbollande, långt borta från det område där man kan känna sig någorlunda säker på vad olika åtgärder kommer ha för effekt.

Det räcker med att vi har riktningen klar, så att vi kan ta oss åt det hållet ett banansteg i taget.