De privata nätjättarna får inte alls blockera vad de vill — och ska inte få det

Slutförhandling av Telekompaket i EU-parlamentet 2009. En av många EU-regleringar av internet och internetföretagen.

Sociala medieplattformar som Facebook, Youtube och Twitter är privata företag. Men det betyder inte att de har rätt att tillämpa vilka användarvillkor de vill. När stora företag får en dominerande ställning på marknaden måste de följa de regler som samhället sätter upp för aktörer med dominerande ställning. Och så ska det naturligtvis vara.

Mycket av den infrastruktur som vårt moderna samhälle bygger på tillhandahålls av privata företag. Det är omöjligt att leva ett normalt liv utan de tjänster som till exempel banker, elleverantörer och flygbolag står för. Utan tillgång till betaltjänster och elektricitet är det tveksamt om man överhuvudtaget skulle överleva. Och blev man förbjuden att resa för att de privata flygbolagen bestämde att de inte ville ha en som kund, skulle det vara en mycket stor begränsning ens personliga frihet och möjlighet att fungera i samhället.

Därför finns det omfattande regelverk för vad stora banker, elleverantörer och flygbolag får och inte får göra mot sina kunder. Att påstå att ”privata företag får göra vad de vill” är helt enkelt en felaktig beskrivning av hur våra lagar ser ut. Lagstiftaren har insett att total frihet för storföretagen som tillhandahåller infrastruktur skulle leda till stor ofrihet för vanliga medborgare. Därför är det reglerat via lag hur de företagen får agera.

Idag är internet en helt oundgänglig del av allas vårt vardagsliv. Precis som det inte går att leva ett normalt liv utan betaltjänster, el och möjlighet att resa, går det inte att leva normalt utan tillgång till nätet och de tjänster som finns där. Därför finns det ett omfattande regelverk som säger vad nätjättarna får och inte får göra.

Det mesta av regleringen av de stora internetföretagen ligger på EU-nivån. E-handelsdirektivet, Telekompaketet, GDPR och Digital Services Act är bara några av de ord som den som följer EU:s internetlagstiftning har fått lära sig. Det är lagar och förordningar som sätter spelreglerna för internet i Europa.

När jag själv satt i EU-parlamentet för Piratpartiet jobbade jag mycket med regleringen av internetföretagen, och vi nådde en del framgångar. I förhandlingarna om Telekompaketet 2009 lyckades vi etablera principen att internet är samhällskritisk infrastruktur, och att ingen får stängas av från nätet på ett godtyckligt sätt. Vi lyckades också få in skrivningar i annan lagstiftning om nätneutralitet, som innebär att de privata internetföretagen inte är fria att gynna eller missgynna viss trafik. Det här är bara två exempel på EU:s reglering av internet och internetföretag.

Att det finns så mycket lagstiftning om internet är naturligt. Internet är inte något vilda västen där de dominerande storföretagen får göra vad de vill, utan en helt central del av vårt samhälles infrastruktur. För att vårt samhälle ska fungera krävs det regler för vad de stora aktörerna får och inte får göra med nätet.

Budbärarimmunitet är en central del av internetlagstiftningen. Det innebär att företag som bara fungerar som neutrala budbärare inte behöver ta ansvar för vad deras användare använder tjänsten till. Precis som Postnord inte kan dömas som medskyldiga om du skickar knark eller brevbomber med posten, kan din internetleverantör inte dömas om du begår olagligheter på nätet. Den här immuniteten är helt nödvändig för att de privata företagen som tillhandahåller infrastruktur ska kunna göra det.

Facebook, Youtube och Twitter har också budbärarimmunitet. Det måste de ha för att kunna fungera som de gör. Om de tvingades ta publicistiskt ansvar för allt som sprids på deras plattformar skulle de tvingas stänga ner tjänsterna omedelbart.

Men budbärarimmuniteten för nätjättarna är förenad med villkor. Den gäller bara om de verkligen beter sig som neutrala budbärare. Börjar de göra ett redaktionellt urval av vad som får och får sägas på deras plattformar, då rör de sig i riktning mot att vara publicister snarare än budbärare. Då kan de inte längre luta sig mot budbärarimmuniteten, utan måste ta ansvar för precis allt som publiceras hos dem. Vilket som sagt skulle leda till att de får stänga butiken.

Vissa typer av begränsningar för vad internetjättarna tillåter är trots allt okay. De får ta bort spam och virus. De får ta bort rena olagligheter som bedrägeriförsök, uppmaningar till brott, rekrytering till terrorklassade organisationer och annat som är förbjudet i lag. De får sätta egna regler för hur mycket eller lite pornografi de tillåter. Den som vill kan tycka att Facebook är fåniga när de drar gränsen vid en kvinnlig bröstvårta, men det är en restriktion som användarna kan leva med, och ingenting som hotar de fria demokratiska samtalet.

Men vad som är helt oacceptabelt är om nätjättarna med monopolliknande ställning börjar ägna sig åt politiskt motiverad censur av åsikter som inte bryter mot några lagar. Tyvärr är det precis vad Facebook, Youtube och Twitter har börjat göra på senare tid. Den utvecklingen måste vi sätta stopp för innan den har gått ännu längre.

Enligt de lagar och regler som finns är det redan olagligt för Facebook, Youtube och Twitter att välja ut vilka politiska budskap som får spridas eller inte. Det bryter mot budbärarimmuniteten som är en förutsättning för deras verksamhet.

Men problemet är de flesta etablerade politiker i maktposition gärna ser mellan fingrarna när nätjättarna använder sin monopolliknande ställning till att blockera deras politiska motståndare. Därför ser vi nu en obehaglig symbios mellan de stora privata företagen som vill skydda sin monopolliknande ställning genom att vara makten till lags, och maktpolitiker som inte har något emot att deras motståndare hindras från att föra ut sitt budskap utan att maktpolitikerna behöver ta ansvar för det.

Censur och praktiska inskränkningar i yttrandefriheten är dåligt för demokratin och bryter mot medborgarnas grundläggande rättigheter. Det är alla politiker överens om i teorin, och när de håller högtidstal. Problemet är att det känns så bra när det är ens politiska motståndare som drabbas. När budskapen som blockeras är sådant som man själv tycker är idioter som säger idiotiska saker.

Därför är det tyvärr väldigt lockande för de etablerade politikerna att se genom fingrarna när de stora nätjättarna slutar vara neutrala budbärare, och istället systematiskt börjar blockera dem som försöker utmana makten politiskt.

Hjälper det till att få tyst på politiska motståndare finns det dessvärre många politiker som tycker inskränkningar i yttrandefriheten är bra — i synnerhet om de själva kan två sina händer genom att säga något i stil med att ”privata företag får ha vilka användarvillkor de vill”.  Att det inte är sant spelar ingen roll för politikerna som säger det, och att det skadar det öppna demokratiska samtalet har inte heller någon betydelse. Det handlar ju om att behålla makten.

Men vi vanliga medborgare har all anledning att reagera starkt mot att Facebook, Youtube och Twitter får en ställning som politiska grindvakter i maktens tjänst. Vi behöver politiker som är beredda att ta striden mot nätjättarna för att försvara yttrandefriheten i praktiken. Inte politiker som i tysthet gläds åt att deras motståndare tystas, medan de själva kan slippa ansvar genom att påstå att att nätjättar med dominerande marknadsställning får göra precis vad de vill.

Länk:

EU-kommissionen om E-handelsdirektivet