Christian Engström, Pirat

13 februari 2015

Debattare: Je suis Flashback – Vad är ni andra?

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 19:12

Jag skriver hos Nyheter Idag:

Vi blev alla skakade av terrorangreppet på Charlie Hebdo. Under 48 timmar tävlade så gott som alla etablerade politiker och media om att säga att de var Charlie Hebdo, och att yttrandefriheten måste försvaras. Sedan började de i handling attackera precis den yttrandefrihet som de just sagt så högtidliga och vackra saker om.

I Sverige har vi ingen kontroversiell satirtidning som Charlie Hebdo, som sparkade åt alla håll och gjorde vissa människor upprörda. Här har attackerna i stället riktat sig mot nätforumet Flashback, och dess nästan en miljon registrerade användare.

Läs min debattare hos Nyheter Idag: Je suis Flashback – Vad är ni andra?

…………

Referens: Anders Ygeman och andra politiker i Aftonbladet

2 mars 2014

Upphovsrätten inskränker yttrandefriheten

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 11:25

Sverigedemokraten Kent Ekeroth har stämt Göteborgsposten för upphovsrättsintrång, för att GP publicerat bilder ur ”järnrörsfilmen”. Det här är ytterligare ett exempel ur verkligheten på hur dagens regler för upphovsrätten inskränker yttrandefriheten.

Det här är inte något nytt. År 2007 skrev jag ett blogginlägg som är precis lika aktuellt idag, tyvärr. Jag återpublicerar det:

Upphovsrätten inskränker yttrandefriheten

Dagens upphovsrätt innebär allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten för den som vill använda de medel som den nya tekniken erbjuder, och som det moderna samhället kräver. Själv har jag varit politisk aktivist sedan 2004, och jag konfronteras regelbundet med problemet i praktiken. De sätt att uttrycka sig som fanns för hundra år sedan är fortfarande fredade. Men upphovsrätten belägger de flesta nyare uttrycksformer med omfattande restriktioner för gemene man. Jag ska ge tre konkreta exempel.

Film som uttrycksmedel
Antag att någon som är kritisk till USA:s agerande i Irak vill sätta ihop en film där han tar ett tv-tal av George Bush, och klipper ihop det med bilderna på övergreppen i Abu Ghraib-fängelset och bilder på sårade irakiska civila.

Det får han inte göra. George Bush äger upphovsrätten till sina tal. Bilderna från Irak ägs endera av vakterna som deltog i övergreppen eller av internationella nyhetsbyråer. Att använda dem för att uttrycka sin politiska åsikt på internet är ett brott mot upphovsrätten som kan leda till fängelse.

Det är fortfarande tillåtet att kritisera president Bush i textform. Men vill man uttrycka sig på ett modernt sätt, som har chansen att fånga uppmärksamheten, är det förbjudet. Det finns ingen automatisk citaträtt för vare sig för film eller stillbilder.

Bilder på bloggar
Ett ännu vardagligare exempel drabbar dagligen alla som bloggar om politik på internet. Det går bra att i textform kritisera [förre justitieminister] Thomas Bodström för alla hans förslag om att införa övervakningsstaten, eller Beatrice Ask för att hon okritiskt håller på att genomföra dem. Men vill man illustrera sitt inlägg med en nyhetsbild på någon av dem, hotas man återigen av böter eller fängelse. Någon annan äger ju bilden.

Som medborgare får man säga sin mening. Men bara så länge man gör det på ett tråkigt sätt som leder till att färre läser vad man har skrivit. Det formspråk som tidningarna gjort till en självklarhet, där text och bild samverkar för att föra fram budskapet, är i praktiken förbehållet dem som kan betala för sig. Vanliga medborgare får inte.

Översättningar i EU
Upphovsrätten lägger också allvarliga hinder i vägen för politiska organisationer som vill skapa en gemensam debatt över nationsgränserna i Europa, eftersom det är förbjudet att publicera översättningar utan tillstånd. Jag har själv konfronterats med det här problemet som aktivist inom den paneuropeiska rörelsen FFII.org, som kämpade mot EU-direktivet om mjukvarupatent.

Utan att närmare gå in på detaljerna var det vid ett tillfälle så att den danska ministern kom hem från ett ministerrådsmöte i Bryssel, och serverade en historia i danska medier där han skyllde på sin holländska kollega. I holländska medier påstod den holländska ministern något annat, och lade skulden på den danska ministern. (I själva verket hade de två ministrarna agerat i samförstånd för att ignorera direkta order från sina respektive parlament, men det är en annan historia.)

Vi ville gärna sammanföra de två olika nationella debatterna, så att danska medier kunde ta del av vad de holländska skrev och vice versa. Vi hade tillgång till både holländska och skandinaviska aktivister som kunde översätta tidningsartiklar till engelska. Men vi var förhindrade av upphovsrätten att göra det.

Naturligtvis hade vi kunnat skriva egna artiklar där vi i indirekt form rapporterade vad som skrevs i de två länderna. Men förutom att det skulle ha varit betydligt mer jobb, hade det inte givit samma resultat. För medierna är det en helt annan sak att ”Danmarks ledande morgontidning skriver…” jämfört med ”En aktivistorganisation hävdar…”.

Följden den här gången blev i alla fall att vi inte vågade lägga ut några översättningar, och att det aldrig blev någon debatt över nationsgränserna. Upphovsrätten hade lagt alltför stora hinder i vägen.

Är det här rimligt?
Piratpartiet tycker inte att det här är rimligt. Vi menar att all icke-kommersiell användning av upphovsrättsligt skyddat material borde vara fri. Det skulle lösa problemen ovan.

Jonas Modig som skrev repliken i Expressen [2007] representerar nöjesindustrin, och har därmed ett egenintresse av en så sträng och restriktiv upphovsrätt som möjligt. De gamla aktörerna inom den branschen vill naturligtvis behålla den kontroll de hade över det kulturella utbudet under det förra seklet. De vill fortsätta håva in pengar på samma sätt som förr, helt enkelt.

Men frågan om upphovsrättens utformning är betydligt större än så. Det handlar också om villkoren för det öppna demokratiska samtalet i det framväxande informationssamhället. Och det berör oss alla.

När en sverigedemokratisk riksdagsman år 2014 använder upphovsrätten för att aktivt försöka tysta en stor svensk tidning från att rapportera nyheter, är det ytterligare en illustration till att det inte bara är bloggare som berörs av problemet med upphovsrätten.

7 februari 2014

Offentlighetsprincipen är inte till för att hänga ut privatpersoner som hotas av våld

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 13:35

Offentlighetsprincipen används som argument för att förvägra kvinnor skyddad adress när de försöker gömma sig från hotande ex-partners. Aftonbladet skriver:

Ylva gömde sig efter att exsambon knivskurit henne över halsen på gatan mitt på ljusa dagen. Han är fortfarande kriminell och letar efter henne. Nu kan hon förlora skyddet.

Skyddet som Ylva och omkring 700 svenska kvinnor har kallas kvarskrivning och innebär att de är skrivna på sin gamla adress, fast de har flyttat. Bara några få personer på skattemyndigheten vet var de egentligen bor, och skickar deras post dit.

Nyligen fick Ylva veta i ett brev från skattedirektör Klas Nilsson att hennes kvarskrivning inte kan förlängas utan vidare. Han kräver bevis för aktuella och konkreta hot. Först blev hon “fruktansvärt rädd”, därefter även arg.

– Det finns en åsikt om att offentlighetsprincipen som grundlag väger tyngre än kvinnornas behov av skydd. Vilket jag tycker är barockt, säger Ylva. Hur stort hot är jag och andra våldsutsatta kvinnor för offentlighetsprincipen?

Fullständigt barockt är precis rätt ord. Om privatpersoner (kvinnor eller män) behöver få sin adress skyddad genom att skattemyndigheten tar på sig att eftersända deras post utan att avslöja vart, då finns det ingen anledning att vara snål med att bevilja det.

Offentlighetsprincipen är till för att granska makten, inte för att lämna ut privatpersoner.

Jag blir inte bättre på att upptäcka eventuellt myndighetsmissbruk inom skattemyndigheten för att jag vet var Ylva bor på riktigt.

Det finns ingen anledning alls att Ylvas nuvarande adress ska vara en offentlig handling. Den uppgiften bidrar inte till granskningen av någon myndighets eller domstols arbete.

Det är möjligt att någon jurist som ser frågan helt inom-juridiskt, utan att reflektera det minsta över lagstiftarens intentioner, kanske kan få för sig att offentlighetsprincipen skulle lägga hinder i vägen för Ylvas rätt till privatliv och säkerhet.

Men när man tillämpar en lag måste man alltid se till dess syfte. Offentlighetsprincipen är till för att medborgare och journalister ska kunna kontrollera hur myndigheter och domstolar utövar sin makt.

Offentlighetsprincipen är inte till för att det ska vara omöjligt för en vanlig privatperson att dölja sin riktiga adress från någon som hotar en, kanske till livet.

Offentlighetsprincipen är inte heller till för att företag som Lexbase ska kunna sammanställa ett privat brottsregister och lägga ut det till allmän beskådan.

Rätten till privatliv och skydd krockar tyvärr med offentlighetsprincipen i många fall. Då får man göra en avvägning.

I fallet med skyddad adress för människor som lever under hot känns den avvägningen mycket lätt. Där ska rätten till skydd självklart väga tyngre.

Uppgiften om var den hotade personen bor är ingenting som någon behöver för att kontrollera om någon myndighet eller domstol har gjort rätt. Den är mycket känslig privat information (i det läge som råder).

Därför hamnar all tyngd i vågskålen för privatliv det här fallet.

Att säga att offentlighetsprincipen kräver att Ylva blir av med sitt skydd är bara ytterligare ett försök att dra offentlighetsprincipen i smutsen.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet i maj och riksdagsvalet i september.

Vi slåss för att medborgarna ska ha privatliv, och makten vara utsatt för granskning.

…………

Läs också om Lexbase-fallet och offentlighetsprincipen

13 augusti 2013

Det verkliga demokratihotet

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 10:41

Ola Wong skriver i SvD:

Det vore bättre om vi idag insåg att hotet mot demokrati och frihet inte kommer från al-Qaida, Peking eller Heffaklumpen. Faran kommer från oss själva – och vår tystnad. Jag skriver det här som journalist. Men hade jag gett uttryck för mina tankar om jag exempelvis varit företagare med affärer i USA? Eller muslim? Hur många andra självcensurerar sig? Ja, det är som sagt problemet med självcensur.

Läs kolumnen hos SvD

23 januari 2013

EU vill ha rätt att bestraffa media och journalister

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 16:25

En expertgrupp har på uppdrag av EU-kommissionen tagit fram en rapport om hur EU ska säkerställa mångfald i media (”media pluralism”) i Europa. Det kanske låter bra när man hör det, men vägen till helvetet är som bekant kantad med goda föresatser.

Hax gör en snabb sammanfattning av förslaget.

Det här är inte något skarpt lagförslag ännu, och vi får hoppas att det inte blir det heller.

För att göra en lång historia kort tror jag inte att det är någon särskilt bra idé att inrätta en EU-myndighet med rätt att bötfälla och på andra sätt bestraffa media och journalister som de tycker rapporterar dåligt.

Det känns helt enkelt inte som en idé som hör hemma i en demokrati. Och även om EU med sin icke-valde president i och för sig inte är en demokrati, så finns det ingen anledning att lägga till ännu fler icke-demokratiska strukturer.

Läs mer hos Hax

…………

Andra om förslaget: Anna Troberg (PP), Aftonbladet, Resumé,

15 november 2011

EU vill förbjuda dåliga nyheter om euron

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 14:55

EU-kommissionen har kommit med ett förslag om att förbjuda kreditvärderingsinstitut att ge EU-länder sänkta kreditbetyg.

Det låter inte som någon särskilt lyckad idé. Vad EU behöver är knappast mindre transparens, som kommissionen föreslår, utan mer.

Och det vill nog till en hel del mer än tystade kreditvärderingsinstitut om EU vill skapa förtroende för euron.

Läs mer:

Karl Sigfrid (M): Fel av EU att försöka tysta kreditinstituten

Henrik Alexandersson: EU vill ha censur mot euro-krisen (!)

16 augusti 2011

Yttrandefrihet är idioters rätt att ha fel (och det är bra)

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 17:08

Vi måste stå ut med lite skitstank för att inte förlora viktigare värden

Storbritanniens premiärminister David Cameron vill begränsa olämpliga åsikter på nätet. Det är en mycket dålig idé. Jag återpublicerar ett inlägg jag skrev 2007:

Yttrandefrihet är att idioter ska har rätt att säga saker som är helt fel. Saker som är direkt anstötliga. Saker som alla vettiga människor inser är fullständigt uppåt väggarna.

När yttrandefriheten försvaras i högtidstal brukar man använda tjusigare beskrivningar av vad yttrandefrihet är för något. Men definitionen ovan är bättre, för den sätter fingret på det enda som är kontroversiellt med yttrandefriheten.

Det är ju bara saker som man uppfattar som fullständigt fel som man vill förbjuda. Ingen blir upprörd över att någon annan säger att det är bra med motion och nyttigt att äta grönsaker, även om den som säger det är världens mest odemokratiska eller rasistiska eller homofoba eller våldsglorifierande person eller organisation. Om det så var Hitler själv som bodde i en tvåa i Bagarmossen, skulle ingen vilja förbjuda honom från att framföra åsikten att det är bra att bygga mera motorvägar. Det är bara åsikter som är anstötliga och alldeles uppenbart tokfel som någon vill stoppa.

Och det är också bara folk som man uppfattar som fullständiga idioter som man vill inskränka yttrandefriheten för. Om någon samhällsdebattör som man normalt har respekt för plötsligt skriver något som är helt uppåt väggarna, då vill man ju inte förbjuda honom att yttra sig för det. När någon som man ser som en icke-idiot säger nånting totalknasigt blir ju ens spontana reaktion att man vill debattera med honom, inte få honom att bli tyst genom förbud.

Så det är bara när folk som man uppfattar som idioter säger saker som man uppfattar som fullständigt fel som frågan om man inte borde förbjuda dem att yttra sig kommer upp. Alla andra uttalanden är redan fredade automatiskt. Så är det både i Sverige och Kina och Nordkorea idag, och så var det även i Stalins Sovjet och Pinochets Chile. Det är inte där skiljelinjen mellan öppna och slutna samhällen går.

Så vad är det då för bra med att tillförsäkra idioter rätten att sprida dynga offentligt? Två saker:

1. Ibland har idioterna rätt. Katolska kyrkan tyckte att Galileo var en samhällsfarlig idiot som hade fel, och Sovjetregimen tyckte att Solzjenitsyn passade bäst på mentalsjukhus. Det tycker inte vi idag.

I princip alla stora samhällsförändringar börjar med en idé som de allra flesta tycker låter helt fel när de hör den första gången. ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win” sa Gandhi. Om vi förbjuder alla dåliga idéer, kommer vi också att förbjuda alla riktigt nya bra idéer. Helt enkelt för att de flesta kommer tycka att de ser dåliga ut när de först ser dem.

I ärlighetens namn ska man förstås påpeka att det är tämligen ovanligt att tankar som ser riktigt dåliga ut i själva verket är bra. Det allra mesta som ser ut som ren dynga är ren dynga. Men det är i den här gödselstacken som frön till nya sanningar först dyker upp, så vi måste stå ut med lite skitstank för att inte förlora viktigare värden.

2. Det blir för kladdigt att få tyst på dem. Det är den andra anledningen till varför yttrandefrihet är bra. För om det finns nånting som vi kan lära av både vår historia och vår samtid, då är det att det inte räcker med ett par lagparagrafer på ett papper för att få tyst på folk som har fått för sig att de vill säga någonting.

Det går åt väldigt mycket våld från samhällets sida om man ska lyckas tysta alla sina kritiker. Någon som vet mer om Kina än jag kanske kan ge en uppskattning på hur många politiska feltänkare regimen har fängslat, men man kan i vart fall konstatera att det inte har räckt för att utplåna all kritik. Ska man få ordning på vad folk säger duger det inte med silkesvantar. Människor fortsätter propagera för homosexuellas rättigheter i arabdiktaturer där regimen är beredd att stena dem.

Om staten menar allvar med att den vill få tyst på en viss åsikt, då får den lov att visa att den är beredd att ta till våld om det behövs. Och när staten väl har sagt A, då ökar risken för att den också kommer att känna sig tvingad att säga B. När det inte räcker med dagsböter för att få tyst på någon, då får man väl ta till fängelse. Men för varje samhällsfarlig idiot man sätter bakom lås och bom, blir det åtminstone ett dussin personer som har fått en nära vän eller familjemedlem fängslad av staten för sin åsikt. Om en eller två av dem blir aktivister i sin tur, då är det inget konstigt med det. Och så är våldsspiralen igång, och staten tvingas ta i ännu hårdare för att slippa känna sig besegrad.

Det här tycker jag man ska ha i åtanke när det rapporteras att EU har bestämt att det ska bli olagligt att förneka förintelsen, alltså just Hitlers folkmord på 30- och 40-talen. Bland annat Tyskland har redan ett sådant förbud.

Förintelseförnekarna är utan tvekan idioter, och de har utan tvekan fel. Men tar vi bort deras rätt att fortsätta vara idioter som har fel offentligt, då säger vi att yttrandefriheten inte är värd att försvara i den enda situation där den behövs. Som skydd för tankar som makten finner anstötliga, vare sig de är rätt eller fel.

I Tyskland 1943 var det förbjudet att säga att nazisterna höll på med folkmord. I Tyskland 2007 är det förbjudet att säga det motsatta. Men principen är precis densamma. Staten bestämmer vad invånarna får säga och inte säga.

Jag är alldeles säker på att de EU-parlamentariker som röstade för ett åsiktsförbud om förintelsen i EU gjorde det i tron att det är en bra symbolhandling för det öppna demokratiska samhället. Men det är precis tvärtom. När man väl har ruckat yttrandefriheten en gång, då har man inte längre något principiellt skäl att inte göra det en gång till. Och en gång till, och en gång till.

Att införa lagstiftning om vilka uppfattningar man får ha om nazismens gärningar är inte att ta avstånd från det som Hitler stod för. Det är att ta ett steg i hans fotspår. På en väg som är känd för att varje steg lätt leder till nästa.

…………

Uppdatering: la till ”(och det är bra)” i rubriken, för att inte ge fel intryck för dem som bara läser rubriken och inte själva artikeln.

Andra som skriver om yttrandefriheten på nätet: Anna Troberg, Henrik Alexandersson, Kulturbloggen, Malin Lernfelt, Unni Drougge, Magnihasa, Anders Mildner, SvD, SvD, Helsingborgs Dagblad, Helsingborgs Dagblad, Jinge, Tankar i gryningens ljus, Radikalen, Simon Lindgren och Ann Helena Rudberg

Tags: , , ,

29 augusti 2009

Ny kategori: informationspolitik

Filed under: delad kultur,fri kunskap,informationspolitik,skyddat privatliv,yttrandefrihet — Christian Engström @ 15:31
Informationspolitik

Informationspolitik

Jag har ändrat kategoriindelningen här på bloggen, och infört en ny:

Den är en sammanslagning av flera kategorier som jag använt hittills:

Anledningen är helt enkelt att kategorierna överlappar i hög grad. Censur och övervakning går ju hand i hand, och oftast är en av drivkrafterna bakom att någon vill försöka upprätthålla dagens upphovsrätt och jaga fildelare.

Ofta har jag har svårt att bestämma hur jag vill kategorisera mina inlägg. Då är det lika bra att erkänna att ämnena är intimt sammankopplade, och lägga dem i en gemensam kategori.

Det vore kul om fler börjar använda kategorin ”informationspolitik” för inlägg om de här ämnena. Då kan man hoppas på att någon sätter upp en planet eller liknande som samlar vad debattörer från olika politiska läger skriver om det här politikområdet.

Den informationspolitiska debatten i Sverige ligger längst fram i världen just nu, och förs till stor del på bloggarna. Då är det ju kul om det är lätt att hitta den.

…………

Andra bloggar om: , , ,

24 augusti 2009

Rättsväsendet trakasserar The Pirate Bay

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 17:08
Sverige 2009

Sverige 2009

The Pirate Bay har återigen blivit nedstängda av ett rättsväsende som går den amerikanska film- och skivindustrins ärenden.

Dagens Nyheter rapporterar.

Den här gången har film- och skivbolagen valt att attackera nätleverantören som förser The Pirate Bay med kapacitet. Stockholms Tingsrätt har lydigt levererat ett föreläggande mot nätleverantören som förbjuder dem att sälja kapacitet till The Pirate Bay, i väntan på att rättegången The Pirate Bay ska avgöras i sista instans.

Det här är censur, påpekar Piratpartiet i ett pressmeddelande. De stora film- och skivbolagen är inte ens beredda att invänta en lagakraftvunnen dom, utan kräver att en sajt tas bort från nätet ändå. Och Stockholms Tingsrätt gör som husse kräver.

I Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna står det att var och en ska ha frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Ibland kan man dömas i efterhand för vad man har spritt, men det ska inte få förekomma att myndigheter ger sig in och hindrar spridningen i förväg.

Den här regeln (som ingår i den svenska grundlagen) har nu tingsrätten bestämt sig för att strunta i. Det är uppriktigt sagt förjävligt.

Målet mot The Pirate Bay är stort och komplicerat, och av stor principiell betydelse. Är det lagligt att länka, eller kan man hållas till ansvar för att man erbjuder länkar till material som visar sig vara upphovsrättsskyddat? Det är den centrala frågeställningen i målet.

Men har man tillräckligt goda kontakter med rättsväsendet, vilket förstås film- och skivbranschens advokater har, då visar det sig att man inte behöver vänta på någon dom. Då räcker det med att peka på en sajt och säga att man vill ha bort den, för att domstolen ska lyda.

Men internets framtid kommer inte att avgöras i någon rättssal. Det är en politisk fråga, som bara kan avgöras på den politiska arenan. Ska det vara lagligt att länka, eller ska internet tillhöra dem som har tillgång till dyra advokater, jäviga domare och mutade poliser?

Den frågan är för stor för Stockholms Tingsrätt. Den måste politikerna, och ytterst alla vi medborgare, svara på. Nästa riksdagsval är i september 2010.

…………

Andra som kommenterar: Rick Falkvinge (PP), Opassande, Dexion

Andra bloggar om: , ,

20 augusti 2009

The Pirate Bay blockeras på Irland

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 13:53
Irland 2009

Irland 2009

Irlands största internetleverantör Eircom kommer att blockera The Pirate Bay från den 1 september, enligt en uppgörelse mellan Eircom och skivbolagsorganisationen Irma.

Men andra irländska internetleverantörer håller emot skivbolagen. Exempelvis skriver internetleverantören UPC i ett uttalande:

UPC has informed the rightsholders that there is no basis under Irish law requiring an ISP to block access to certain websites and that it will not agree to a request that goes beyond what is currently provided for under Irish law.

(…)

Should the rightsholders proceed with their threat of legal action if UPC fails to block access to Pirate Bay, UPC has every intention of vigorously defending its position in Court.

Fortsättning kommer alldeles säkert att följa.

Själv ska jag debattera ärendet live i irländsk radio med chefen för den irländska skivbolagsorganisationen om några timmar (via telefon). Jag tror inte vi kommer vara överens.

Länkar:
Eircom to block internet access to Pirate Bay as other firms refuse
Eircom, Irma, lawsuits and website blocking — the latest
Music-swapping sites to be blocked by internet providers

…………

Andra bloggar om: , ,

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: