Christian Engström, Pirat

30 december 2020

De privata nätjättarna får inte alls blockera vad de vill — och ska inte få det

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 13:57
Slutförhandling av Telekompaket i EU-parlamentet 2009. En av många EU-regleringar av internet och internetföretagen.

Sociala medieplattformar som Facebook, Youtube och Twitter är privata företag. Men det betyder inte att de har rätt att tillämpa vilka användarvillkor de vill. När stora företag får en dominerande ställning på marknaden måste de följa de regler som samhället sätter upp för aktörer med dominerande ställning. Och så ska det naturligtvis vara.

Mycket av den infrastruktur som vårt moderna samhälle bygger på tillhandahålls av privata företag. Det är omöjligt att leva ett normalt liv utan de tjänster som till exempel banker, elleverantörer och flygbolag står för. Utan tillgång till betaltjänster och elektricitet är det tveksamt om man överhuvudtaget skulle överleva. Och blev man förbjuden att resa för att de privata flygbolagen bestämde att de inte ville ha en som kund, skulle det vara en mycket stor begränsning ens personliga frihet och möjlighet att fungera i samhället.

Därför finns det omfattande regelverk för vad stora banker, elleverantörer och flygbolag får och inte får göra mot sina kunder. Att påstå att ”privata företag får göra vad de vill” är helt enkelt en felaktig beskrivning av hur våra lagar ser ut. Lagstiftaren har insett att total frihet för storföretagen som tillhandahåller infrastruktur skulle leda till stor ofrihet för vanliga medborgare. Därför är det reglerat via lag hur de företagen får agera.

Idag är internet en helt oundgänglig del av allas vårt vardagsliv. Precis som det inte går att leva ett normalt liv utan betaltjänster, el och möjlighet att resa, går det inte att leva normalt utan tillgång till nätet och de tjänster som finns där. Därför finns det ett omfattande regelverk som säger vad nätjättarna får och inte får göra.

Det mesta av regleringen av de stora internetföretagen ligger på EU-nivån. E-handelsdirektivet, Telekompaketet, GDPR och Digital Services Act är bara några av de ord som den som följer EU:s internetlagstiftning har fått lära sig. Det är lagar och förordningar som sätter spelreglerna för internet i Europa.

När jag själv satt i EU-parlamentet för Piratpartiet jobbade jag mycket med regleringen av internetföretagen, och vi nådde en del framgångar. I förhandlingarna om Telekompaketet 2009 lyckades vi etablera principen att internet är samhällskritisk infrastruktur, och att ingen får stängas av från nätet på ett godtyckligt sätt. Vi lyckades också få in skrivningar i annan lagstiftning om nätneutralitet, som innebär att de privata internetföretagen inte är fria att gynna eller missgynna viss trafik. Det här är bara två exempel på EU:s reglering av internet och internetföretag.

Att det finns så mycket lagstiftning om internet är naturligt. Internet är inte något vilda västen där de dominerande storföretagen får göra vad de vill, utan en helt central del av vårt samhälles infrastruktur. För att vårt samhälle ska fungera krävs det regler för vad de stora aktörerna får och inte får göra med nätet.

Budbärarimmunitet är en central del av internetlagstiftningen. Det innebär att företag som bara fungerar som neutrala budbärare inte behöver ta ansvar för vad deras användare använder tjänsten till. Precis som Postnord inte kan dömas som medskyldiga om du skickar knark eller brevbomber med posten, kan din internetleverantör inte dömas om du begår olagligheter på nätet. Den här immuniteten är helt nödvändig för att de privata företagen som tillhandahåller infrastruktur ska kunna göra det.

Facebook, Youtube och Twitter har också budbärarimmunitet. Det måste de ha för att kunna fungera som de gör. Om de tvingades ta publicistiskt ansvar för allt som sprids på deras plattformar skulle de tvingas stänga ner tjänsterna omedelbart.

Men budbärarimmuniteten för nätjättarna är förenad med villkor. Den gäller bara om de verkligen beter sig som neutrala budbärare. Börjar de göra ett redaktionellt urval av vad som får och får sägas på deras plattformar, då rör de sig i riktning mot att vara publicister snarare än budbärare. Då kan de inte längre luta sig mot budbärarimmuniteten, utan måste ta ansvar för precis allt som publiceras hos dem. Vilket som sagt skulle leda till att de får stänga butiken.

Vissa typer av begränsningar för vad internetjättarna tillåter är trots allt okay. De får ta bort spam och virus. De får ta bort rena olagligheter som bedrägeriförsök, uppmaningar till brott, rekrytering till terrorklassade organisationer och annat som är förbjudet i lag. De får sätta egna regler för hur mycket eller lite pornografi de tillåter. Den som vill kan tycka att Facebook är fåniga när de drar gränsen vid en kvinnlig bröstvårta, men det är en restriktion som användarna kan leva med, och ingenting som hotar de fria demokratiska samtalet.

Men vad som är helt oacceptabelt är om nätjättarna med monopolliknande ställning börjar ägna sig åt politiskt motiverad censur av åsikter som inte bryter mot några lagar. Tyvärr är det precis vad Facebook, Youtube och Twitter har börjat göra på senare tid. Den utvecklingen måste vi sätta stopp för innan den har gått ännu längre.

Enligt de lagar och regler som finns är det redan olagligt för Facebook, Youtube och Twitter att välja ut vilka politiska budskap som får spridas eller inte. Det bryter mot budbärarimmuniteten som är en förutsättning för deras verksamhet.

Men problemet är de flesta etablerade politiker i maktposition gärna ser mellan fingrarna när nätjättarna använder sin monopolliknande ställning till att blockera deras politiska motståndare. Därför ser vi nu en obehaglig symbios mellan de stora privata företagen som vill skydda sin monopolliknande ställning genom att vara makten till lags, och maktpolitiker som inte har något emot att deras motståndare hindras från att föra ut sitt budskap utan att maktpolitikerna behöver ta ansvar för det.

Censur och praktiska inskränkningar i yttrandefriheten är dåligt för demokratin och bryter mot medborgarnas grundläggande rättigheter. Det är alla politiker överens om i teorin, och när de håller högtidstal. Problemet är att det känns så bra när det är ens politiska motståndare som drabbas. När budskapen som blockeras är sådant som man själv tycker är idioter som säger idiotiska saker.

Därför är det tyvärr väldigt lockande för de etablerade politikerna att se genom fingrarna när de stora nätjättarna slutar vara neutrala budbärare, och istället systematiskt börjar blockera dem som försöker utmana makten politiskt.

Hjälper det till att få tyst på politiska motståndare finns det dessvärre många politiker som tycker inskränkningar i yttrandefriheten är bra — i synnerhet om de själva kan två sina händer genom att säga något i stil med att ”privata företag får ha vilka användarvillkor de vill”.  Att det inte är sant spelar ingen roll för politikerna som säger det, och att det skadar det öppna demokratiska samtalet har inte heller någon betydelse. Det handlar ju om att behålla makten.

Men vi vanliga medborgare har all anledning att reagera starkt mot att Facebook, Youtube och Twitter får en ställning som politiska grindvakter i maktens tjänst. Vi behöver politiker som är beredda att ta striden mot nätjättarna för att försvara yttrandefriheten i praktiken. Inte politiker som i tysthet gläds åt att deras motståndare tystas, medan de själva kan slippa ansvar genom att påstå att att nätjättar med dominerande marknadsställning får göra precis vad de vill.

Länk:

EU-kommissionen om E-handelsdirektivet

25 november 2020

Twitter har blockerat Cannabiskrysset

Filed under: droger,yttrandefrihet — Christian Engström @ 12:56
Twitter har bestämt sig för att censurera den politiska sajten Cannabiskrysset, utan att på något sätt berätta varför

Twitter har blockerat Cannabiskrysset, verkar det.

Twitter har inte meddelat mig något om saken, utan det var någon som råkade upptäcka det som berättade för mig. Twitter ger ingen som helst förklaring till varför.

Cannabiskrysset var en personvalskampanj inför riksdagsvalet 2018 som lyfte fram enskilda kandidater i riksdagspartierna som vill avkriminalisera cannabis.

På Twitter har Cannabiskrysset i första hand twittrat länkar till svenska debattartiklar om narkotikapolitik. Definitivt ingenting som strider mot några rimliga användarvillkor, utan helt vanlig politisk debatt.

Jag utgår från att skälet till att Twitter bestämt sig för att censurera Cannabiskrysset är att det handlar om cannabis. Men samtidigt är det väldigt konstigt att de ägnar sig åt politisk censur av ett ämne som numera är helt mainstream i USA. En tredjedel av USA:s befolkning har redan tillgång till laglig cannabis för rekreationsbruk. I senaste valet var det ytterligare 4 delstater som röstade ja till cannabislegalisering.

Men Cannabiskrysset får tydligen inte diskutera narkotikapolitk, har våra politiska överförmyndare på Twitter bestämt.

Cannabiskryssets sajt på WordPress finns dock kvar som tidigare på https://cannabiskrysset.org/

Kommentarer på Facebook

13 februari 2015

Debattare: Je suis Flashback – Vad är ni andra?

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 19:12

Jag skriver hos Nyheter Idag:

Vi blev alla skakade av terrorangreppet på Charlie Hebdo. Under 48 timmar tävlade så gott som alla etablerade politiker och media om att säga att de var Charlie Hebdo, och att yttrandefriheten måste försvaras. Sedan började de i handling attackera precis den yttrandefrihet som de just sagt så högtidliga och vackra saker om.

I Sverige har vi ingen kontroversiell satirtidning som Charlie Hebdo, som sparkade åt alla håll och gjorde vissa människor upprörda. Här har attackerna i stället riktat sig mot nätforumet Flashback, och dess nästan en miljon registrerade användare.

Läs min debattare hos Nyheter Idag: Je suis Flashback – Vad är ni andra?

…………

Referens: Anders Ygeman och andra politiker i Aftonbladet

2 mars 2014

Upphovsrätten inskränker yttrandefriheten

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 11:25

Sverigedemokraten Kent Ekeroth har stämt Göteborgsposten för upphovsrättsintrång, för att GP publicerat bilder ur ”järnrörsfilmen”. Det här är ytterligare ett exempel ur verkligheten på hur dagens regler för upphovsrätten inskränker yttrandefriheten.

Det här är inte något nytt. År 2007 skrev jag ett blogginlägg som är precis lika aktuellt idag, tyvärr. Jag återpublicerar det:

Upphovsrätten inskränker yttrandefriheten

Dagens upphovsrätt innebär allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten för den som vill använda de medel som den nya tekniken erbjuder, och som det moderna samhället kräver. Själv har jag varit politisk aktivist sedan 2004, och jag konfronteras regelbundet med problemet i praktiken. De sätt att uttrycka sig som fanns för hundra år sedan är fortfarande fredade. Men upphovsrätten belägger de flesta nyare uttrycksformer med omfattande restriktioner för gemene man. Jag ska ge tre konkreta exempel.

Film som uttrycksmedel
Antag att någon som är kritisk till USA:s agerande i Irak vill sätta ihop en film där han tar ett tv-tal av George Bush, och klipper ihop det med bilderna på övergreppen i Abu Ghraib-fängelset och bilder på sårade irakiska civila.

Det får han inte göra. George Bush äger upphovsrätten till sina tal. Bilderna från Irak ägs endera av vakterna som deltog i övergreppen eller av internationella nyhetsbyråer. Att använda dem för att uttrycka sin politiska åsikt på internet är ett brott mot upphovsrätten som kan leda till fängelse.

Det är fortfarande tillåtet att kritisera president Bush i textform. Men vill man uttrycka sig på ett modernt sätt, som har chansen att fånga uppmärksamheten, är det förbjudet. Det finns ingen automatisk citaträtt för vare sig för film eller stillbilder.

Bilder på bloggar
Ett ännu vardagligare exempel drabbar dagligen alla som bloggar om politik på internet. Det går bra att i textform kritisera [förre justitieminister] Thomas Bodström för alla hans förslag om att införa övervakningsstaten, eller Beatrice Ask för att hon okritiskt håller på att genomföra dem. Men vill man illustrera sitt inlägg med en nyhetsbild på någon av dem, hotas man återigen av böter eller fängelse. Någon annan äger ju bilden.

Som medborgare får man säga sin mening. Men bara så länge man gör det på ett tråkigt sätt som leder till att färre läser vad man har skrivit. Det formspråk som tidningarna gjort till en självklarhet, där text och bild samverkar för att föra fram budskapet, är i praktiken förbehållet dem som kan betala för sig. Vanliga medborgare får inte.

Översättningar i EU
Upphovsrätten lägger också allvarliga hinder i vägen för politiska organisationer som vill skapa en gemensam debatt över nationsgränserna i Europa, eftersom det är förbjudet att publicera översättningar utan tillstånd. Jag har själv konfronterats med det här problemet som aktivist inom den paneuropeiska rörelsen FFII.org, som kämpade mot EU-direktivet om mjukvarupatent.

Utan att närmare gå in på detaljerna var det vid ett tillfälle så att den danska ministern kom hem från ett ministerrådsmöte i Bryssel, och serverade en historia i danska medier där han skyllde på sin holländska kollega. I holländska medier påstod den holländska ministern något annat, och lade skulden på den danska ministern. (I själva verket hade de två ministrarna agerat i samförstånd för att ignorera direkta order från sina respektive parlament, men det är en annan historia.)

Vi ville gärna sammanföra de två olika nationella debatterna, så att danska medier kunde ta del av vad de holländska skrev och vice versa. Vi hade tillgång till både holländska och skandinaviska aktivister som kunde översätta tidningsartiklar till engelska. Men vi var förhindrade av upphovsrätten att göra det.

Naturligtvis hade vi kunnat skriva egna artiklar där vi i indirekt form rapporterade vad som skrevs i de två länderna. Men förutom att det skulle ha varit betydligt mer jobb, hade det inte givit samma resultat. För medierna är det en helt annan sak att ”Danmarks ledande morgontidning skriver…” jämfört med ”En aktivistorganisation hävdar…”.

Följden den här gången blev i alla fall att vi inte vågade lägga ut några översättningar, och att det aldrig blev någon debatt över nationsgränserna. Upphovsrätten hade lagt alltför stora hinder i vägen.

Är det här rimligt?
Piratpartiet tycker inte att det här är rimligt. Vi menar att all icke-kommersiell användning av upphovsrättsligt skyddat material borde vara fri. Det skulle lösa problemen ovan.

Jonas Modig som skrev repliken i Expressen [2007] representerar nöjesindustrin, och har därmed ett egenintresse av en så sträng och restriktiv upphovsrätt som möjligt. De gamla aktörerna inom den branschen vill naturligtvis behålla den kontroll de hade över det kulturella utbudet under det förra seklet. De vill fortsätta håva in pengar på samma sätt som förr, helt enkelt.

Men frågan om upphovsrättens utformning är betydligt större än så. Det handlar också om villkoren för det öppna demokratiska samtalet i det framväxande informationssamhället. Och det berör oss alla.

När en sverigedemokratisk riksdagsman år 2014 använder upphovsrätten för att aktivt försöka tysta en stor svensk tidning från att rapportera nyheter, är det ytterligare en illustration till att det inte bara är bloggare som berörs av problemet med upphovsrätten.

7 februari 2014

Offentlighetsprincipen är inte till för att hänga ut privatpersoner som hotas av våld

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 13:35

Offentlighetsprincipen används som argument för att förvägra kvinnor skyddad adress när de försöker gömma sig från hotande ex-partners. Aftonbladet skriver:

Ylva gömde sig efter att exsambon knivskurit henne över halsen på gatan mitt på ljusa dagen. Han är fortfarande kriminell och letar efter henne. Nu kan hon förlora skyddet.

Skyddet som Ylva och omkring 700 svenska kvinnor har kallas kvarskrivning och innebär att de är skrivna på sin gamla adress, fast de har flyttat. Bara några få personer på skattemyndigheten vet var de egentligen bor, och skickar deras post dit.

Nyligen fick Ylva veta i ett brev från skattedirektör Klas Nilsson att hennes kvarskrivning inte kan förlängas utan vidare. Han kräver bevis för aktuella och konkreta hot. Först blev hon “fruktansvärt rädd”, därefter även arg.

– Det finns en åsikt om att offentlighetsprincipen som grundlag väger tyngre än kvinnornas behov av skydd. Vilket jag tycker är barockt, säger Ylva. Hur stort hot är jag och andra våldsutsatta kvinnor för offentlighetsprincipen?

Fullständigt barockt är precis rätt ord. Om privatpersoner (kvinnor eller män) behöver få sin adress skyddad genom att skattemyndigheten tar på sig att eftersända deras post utan att avslöja vart, då finns det ingen anledning att vara snål med att bevilja det.

Offentlighetsprincipen är till för att granska makten, inte för att lämna ut privatpersoner.

Jag blir inte bättre på att upptäcka eventuellt myndighetsmissbruk inom skattemyndigheten för att jag vet var Ylva bor på riktigt.

Det finns ingen anledning alls att Ylvas nuvarande adress ska vara en offentlig handling. Den uppgiften bidrar inte till granskningen av någon myndighets eller domstols arbete.

Det är möjligt att någon jurist som ser frågan helt inom-juridiskt, utan att reflektera det minsta över lagstiftarens intentioner, kanske kan få för sig att offentlighetsprincipen skulle lägga hinder i vägen för Ylvas rätt till privatliv och säkerhet.

Men när man tillämpar en lag måste man alltid se till dess syfte. Offentlighetsprincipen är till för att medborgare och journalister ska kunna kontrollera hur myndigheter och domstolar utövar sin makt.

Offentlighetsprincipen är inte till för att det ska vara omöjligt för en vanlig privatperson att dölja sin riktiga adress från någon som hotar en, kanske till livet.

Offentlighetsprincipen är inte heller till för att företag som Lexbase ska kunna sammanställa ett privat brottsregister och lägga ut det till allmän beskådan.

Rätten till privatliv och skydd krockar tyvärr med offentlighetsprincipen i många fall. Då får man göra en avvägning.

I fallet med skyddad adress för människor som lever under hot känns den avvägningen mycket lätt. Där ska rätten till skydd självklart väga tyngre.

Uppgiften om var den hotade personen bor är ingenting som någon behöver för att kontrollera om någon myndighet eller domstol har gjort rätt. Den är mycket känslig privat information (i det läge som råder).

Därför hamnar all tyngd i vågskålen för privatliv det här fallet.

Att säga att offentlighetsprincipen kräver att Ylva blir av med sitt skydd är bara ytterligare ett försök att dra offentlighetsprincipen i smutsen.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet i maj och riksdagsvalet i september.

Vi slåss för att medborgarna ska ha privatliv, och makten vara utsatt för granskning.

…………

Läs också om Lexbase-fallet och offentlighetsprincipen

13 augusti 2013

Det verkliga demokratihotet

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 10:41

Ola Wong skriver i SvD:

Det vore bättre om vi idag insåg att hotet mot demokrati och frihet inte kommer från al-Qaida, Peking eller Heffaklumpen. Faran kommer från oss själva – och vår tystnad. Jag skriver det här som journalist. Men hade jag gett uttryck för mina tankar om jag exempelvis varit företagare med affärer i USA? Eller muslim? Hur många andra självcensurerar sig? Ja, det är som sagt problemet med självcensur.

Läs kolumnen hos SvD

23 januari 2013

EU vill ha rätt att bestraffa media och journalister

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 16:25

En expertgrupp har på uppdrag av EU-kommissionen tagit fram en rapport om hur EU ska säkerställa mångfald i media (”media pluralism”) i Europa. Det kanske låter bra när man hör det, men vägen till helvetet är som bekant kantad med goda föresatser.

Hax gör en snabb sammanfattning av förslaget.

Det här är inte något skarpt lagförslag ännu, och vi får hoppas att det inte blir det heller.

För att göra en lång historia kort tror jag inte att det är någon särskilt bra idé att inrätta en EU-myndighet med rätt att bötfälla och på andra sätt bestraffa media och journalister som de tycker rapporterar dåligt.

Det känns helt enkelt inte som en idé som hör hemma i en demokrati. Och även om EU med sin icke-valde president i och för sig inte är en demokrati, så finns det ingen anledning att lägga till ännu fler icke-demokratiska strukturer.

Läs mer hos Hax

…………

Andra om förslaget: Anna Troberg (PP), Aftonbladet, Resumé,

15 november 2011

EU vill förbjuda dåliga nyheter om euron

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 14:55

EU-kommissionen har kommit med ett förslag om att förbjuda kreditvärderingsinstitut att ge EU-länder sänkta kreditbetyg.

Det låter inte som någon särskilt lyckad idé. Vad EU behöver är knappast mindre transparens, som kommissionen föreslår, utan mer.

Och det vill nog till en hel del mer än tystade kreditvärderingsinstitut om EU vill skapa förtroende för euron.

Läs mer:

Karl Sigfrid (M): Fel av EU att försöka tysta kreditinstituten

Henrik Alexandersson: EU vill ha censur mot euro-krisen (!)

16 augusti 2011

Yttrandefrihet är idioters rätt att ha fel (och det är bra)

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 17:08

Vi måste stå ut med lite skitstank för att inte förlora viktigare värden

Storbritanniens premiärminister David Cameron vill begränsa olämpliga åsikter på nätet. Det är en mycket dålig idé. Jag återpublicerar ett inlägg jag skrev 2007:

Yttrandefrihet är att idioter ska har rätt att säga saker som är helt fel. Saker som är direkt anstötliga. Saker som alla vettiga människor inser är fullständigt uppåt väggarna.

När yttrandefriheten försvaras i högtidstal brukar man använda tjusigare beskrivningar av vad yttrandefrihet är för något. Men definitionen ovan är bättre, för den sätter fingret på det enda som är kontroversiellt med yttrandefriheten.

Det är ju bara saker som man uppfattar som fullständigt fel som man vill förbjuda. Ingen blir upprörd över att någon annan säger att det är bra med motion och nyttigt att äta grönsaker, även om den som säger det är världens mest odemokratiska eller rasistiska eller homofoba eller våldsglorifierande person eller organisation. Om det så var Hitler själv som bodde i en tvåa i Bagarmossen, skulle ingen vilja förbjuda honom från att framföra åsikten att det är bra att bygga mera motorvägar. Det är bara åsikter som är anstötliga och alldeles uppenbart tokfel som någon vill stoppa.

Och det är också bara folk som man uppfattar som fullständiga idioter som man vill inskränka yttrandefriheten för. Om någon samhällsdebattör som man normalt har respekt för plötsligt skriver något som är helt uppåt väggarna, då vill man ju inte förbjuda honom att yttra sig för det. När någon som man ser som en icke-idiot säger nånting totalknasigt blir ju ens spontana reaktion att man vill debattera med honom, inte få honom att bli tyst genom förbud.

Så det är bara när folk som man uppfattar som idioter säger saker som man uppfattar som fullständigt fel som frågan om man inte borde förbjuda dem att yttra sig kommer upp. Alla andra uttalanden är redan fredade automatiskt. Så är det både i Sverige och Kina och Nordkorea idag, och så var det även i Stalins Sovjet och Pinochets Chile. Det är inte där skiljelinjen mellan öppna och slutna samhällen går.

Så vad är det då för bra med att tillförsäkra idioter rätten att sprida dynga offentligt? Två saker:

1. Ibland har idioterna rätt. Katolska kyrkan tyckte att Galileo var en samhällsfarlig idiot som hade fel, och Sovjetregimen tyckte att Solzjenitsyn passade bäst på mentalsjukhus. Det tycker inte vi idag.

I princip alla stora samhällsförändringar börjar med en idé som de allra flesta tycker låter helt fel när de hör den första gången. ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win” sa Gandhi. Om vi förbjuder alla dåliga idéer, kommer vi också att förbjuda alla riktigt nya bra idéer. Helt enkelt för att de flesta kommer tycka att de ser dåliga ut när de först ser dem.

I ärlighetens namn ska man förstås påpeka att det är tämligen ovanligt att tankar som ser riktigt dåliga ut i själva verket är bra. Det allra mesta som ser ut som ren dynga är ren dynga. Men det är i den här gödselstacken som frön till nya sanningar först dyker upp, så vi måste stå ut med lite skitstank för att inte förlora viktigare värden.

2. Det blir för kladdigt att få tyst på dem. Det är den andra anledningen till varför yttrandefrihet är bra. För om det finns nånting som vi kan lära av både vår historia och vår samtid, då är det att det inte räcker med ett par lagparagrafer på ett papper för att få tyst på folk som har fått för sig att de vill säga någonting.

Det går åt väldigt mycket våld från samhällets sida om man ska lyckas tysta alla sina kritiker. Någon som vet mer om Kina än jag kanske kan ge en uppskattning på hur många politiska feltänkare regimen har fängslat, men man kan i vart fall konstatera att det inte har räckt för att utplåna all kritik. Ska man få ordning på vad folk säger duger det inte med silkesvantar. Människor fortsätter propagera för homosexuellas rättigheter i arabdiktaturer där regimen är beredd att stena dem.

Om staten menar allvar med att den vill få tyst på en viss åsikt, då får den lov att visa att den är beredd att ta till våld om det behövs. Och när staten väl har sagt A, då ökar risken för att den också kommer att känna sig tvingad att säga B. När det inte räcker med dagsböter för att få tyst på någon, då får man väl ta till fängelse. Men för varje samhällsfarlig idiot man sätter bakom lås och bom, blir det åtminstone ett dussin personer som har fått en nära vän eller familjemedlem fängslad av staten för sin åsikt. Om en eller två av dem blir aktivister i sin tur, då är det inget konstigt med det. Och så är våldsspiralen igång, och staten tvingas ta i ännu hårdare för att slippa känna sig besegrad.

Det här tycker jag man ska ha i åtanke när det rapporteras att EU har bestämt att det ska bli olagligt att förneka förintelsen, alltså just Hitlers folkmord på 30- och 40-talen. Bland annat Tyskland har redan ett sådant förbud.

Förintelseförnekarna är utan tvekan idioter, och de har utan tvekan fel. Men tar vi bort deras rätt att fortsätta vara idioter som har fel offentligt, då säger vi att yttrandefriheten inte är värd att försvara i den enda situation där den behövs. Som skydd för tankar som makten finner anstötliga, vare sig de är rätt eller fel.

I Tyskland 1943 var det förbjudet att säga att nazisterna höll på med folkmord. I Tyskland 2007 är det förbjudet att säga det motsatta. Men principen är precis densamma. Staten bestämmer vad invånarna får säga och inte säga.

Jag är alldeles säker på att de EU-parlamentariker som röstade för ett åsiktsförbud om förintelsen i EU gjorde det i tron att det är en bra symbolhandling för det öppna demokratiska samhället. Men det är precis tvärtom. När man väl har ruckat yttrandefriheten en gång, då har man inte längre något principiellt skäl att inte göra det en gång till. Och en gång till, och en gång till.

Att införa lagstiftning om vilka uppfattningar man får ha om nazismens gärningar är inte att ta avstånd från det som Hitler stod för. Det är att ta ett steg i hans fotspår. På en väg som är känd för att varje steg lätt leder till nästa.

…………

Uppdatering: la till ”(och det är bra)” i rubriken, för att inte ge fel intryck för dem som bara läser rubriken och inte själva artikeln.

Andra som skriver om yttrandefriheten på nätet: Anna Troberg, Henrik Alexandersson, Kulturbloggen, Malin Lernfelt, Unni Drougge, Magnihasa, Anders Mildner, SvD, SvD, Helsingborgs Dagblad, Helsingborgs Dagblad, Jinge, Tankar i gryningens ljus, Radikalen, Simon Lindgren och Ann Helena Rudberg

Tags: , , ,

29 augusti 2009

Ny kategori: informationspolitik

Filed under: delad kultur,fri kunskap,informationspolitik,skyddat privatliv,yttrandefrihet — Christian Engström @ 15:31

Informationspolitik

Informationspolitik

Jag har ändrat kategoriindelningen här på bloggen, och infört en ny:

Den är en sammanslagning av flera kategorier som jag använt hittills:

Anledningen är helt enkelt att kategorierna överlappar i hög grad. Censur och övervakning går ju hand i hand, och oftast är en av drivkrafterna bakom att någon vill försöka upprätthålla dagens upphovsrätt och jaga fildelare.

Ofta har jag har svårt att bestämma hur jag vill kategorisera mina inlägg. Då är det lika bra att erkänna att ämnena är intimt sammankopplade, och lägga dem i en gemensam kategori.

Det vore kul om fler börjar använda kategorin ”informationspolitik” för inlägg om de här ämnena. Då kan man hoppas på att någon sätter upp en planet eller liknande som samlar vad debattörer från olika politiska läger skriver om det här politikområdet.

Den informationspolitiska debatten i Sverige ligger längst fram i världen just nu, och förs till stor del på bloggarna. Då är det ju kul om det är lätt att hitta den.

…………

Andra bloggar om: , , ,

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: