Bredbandsskatt – en icke-lösning på ett icke-problem

Ladda ner ”En reformerad upphovsrätt” som PDF

Miljöpartiets kulturminster Alice Bah Kuhnke vill införa en bredbandsskatt och ge pengarna till ”kulturen”. Det är en mycket dålig idé.

Så här skrev jag och Piratpartiets tidigare partiledare Rick Falkvinge i boken En reformerad upphovsrätt 2012:

Bredbandsskatt, global license eller cultural flatrate är tre olika namn på en tanke som har föreslagits igen och igen i mer än ett decennium, men som aldrig har förverkligats. Det finns en anledning till det. Idén att lägga en avgift på alla internetabonnemang och dela ut pengarna till artisterna låter kanske enkel och tilltalande när man först hör den, men när man börjar titta på detaljerna för att formulera ett konkret förslag upptäcker man problemen.Att samla in pengarna är en sak. Man kan diskutera om det är rättvist att tvinga folk som faktiskt inte laddar ned något att betala i alla fall — inte ens förläggarna tycker det — eller varför vissa näringsidkare ska kompenseras för den tekniska utvecklingen, eller detaljer som hur man ska hantera det faktum att de flesta familjer har flera (mobila) internetanslutningar. Men vi lämnar det åt sidan.

Det är när man kommer till hur pengarna ska fördelas som det blir riktigt roligt.

• TV- och radiospelningar: Ge till de rika

Om man baserar utbetalningen till artister på vad som förekommer på TV och radio, kommer den största delen av pengarna att gå till etablerade artister som det redan går bra för. Det nuvarande systemet med avgifter för tomma skivor och USB-minnen fungerar på det sättet.

Men en av de mest tilltalande egenskaperna med internet är att mindre och ännu inte så etablerade artister kan nå en publik trots att de inte förekommer på TV eller i radio. Det här den ”långa svansen”, och alla de mindre artisterna utgör tillsammans en ganska stor del av vad som laddas ned från nätet.

Det här är den grupp av artister som de flesta vill stödja, både för den kulturella mångfald de representerar och för att de helt enkelt ofta behöver pengarna. Men med en bredbandsskatt byggd på antalet spelningar i TV och radio får de en väldigt liten del av de insamlade pengarna. Samtidigt har deras fans en mindre disponibel inkomst kvar att spendera på artisterna de faktiskt lyssnar på, eftersom fansen måste betala schablonbeloppet till de rika atisterna direkt ur sin hushållsbudget för kultur och underhållning.

Nettoeffekten kan mycket väl bli ett system som minskar intäkterna för fattiga artister, och ger pengarna till de redan rika.

Det alternativ som de flesta anhängare av bredbandsskatt förordar är istället att mäta vad som faktiskt sprids på nätet, och basera utbetalningarna på de siffrorna. Men det leder till andra problem.

• Miljarder till porr

35 procent av allt material som laddas ned från nätet är pornografi. Porr har exakt samma upphovsrättsskydd som andra audiovisuella verk. Om betalningarna från bredbandsskatten ska ses som ”kompensation” för nedladdningen av upphovsrättsskyddade verk, då ska 35 procent av pengarna rätteligen gå till porrindustrin. Tror du att politikerna vill skapa ett sådant system?

Syftet här är inte att kritisera pornografin som sådan. Det är en populär form av underhållning och det är inget fel med det. Men det innebär inte att den behöver miljarder i statliga subventioner. Genom historien har det här varit en bransch som tydligt visat sin förmåga att stå för sig själv, om det är ett lämpligt uttryck i sammanhanget.

Men om man vill utesluta pornografin från att få finansiering från bredbandsskatten, då räcker det inte med att skapa ”Europeiska nämnden för moral och god smak” eller någon liknande institution för att dra gränsen mellan konst och pornografi.

Man måste också släppa alla argument som handlar om bredbandsskatt som kompensation för rättighetshavarna. I bästa fall blir det ett slumpvis utdelat kulturstöd, i värsta fall en principlös huggsexa om pengar, om man bestämmer att pornografin ska undantas från att få stöd från bredbandsskatten.

• Fyll kablarna till brädden

Det är tekniskt möjligt att mäta vad som laddas ned från nätet med en någorlunda hög precision. En del lyfter fram integritetsfrågorna här, men i just det här speciella fallet skulle det inte behöva vara något problem. Det räcker att mätningen är ”tillräckligt bra”, den behöver inte spåra varje enskild nedladdning som var och en gör. Man kan ganska enkelt utforma ett system för att samla in tillräckligt bra statistik utan att kränka någons privatliv.

Men i samma ögonblick vi vet att någon betalar ut pengar enligt nedladdningsstatistiken förändrar vi vårt beteende. Om du gillar en artist som släppt ett nytt album, laddar du idag ned albumet en gång och lyssnar på det. Men om du vet att din favoritartist får pengar i proportion till hur många gånger albumet laddas ned, då inser du snabbt att du kan hjälpa artisten genom att ladda ned samma album om och om igen.

Eftersom det inte kostar dig några pengar alls, även om du laddar ned albumet tusen gånger eller en miljon gånger, är det precis vad många fans kommer göra. Vi vet att fans verkligen älskar sina idoler och vill att de också ska ha framgång ekonomiskt. Om allt man behöver göra är att starta ett treradigt script i datorn när den inte används till något annat, kommer massor med fans att göra det.

Den enda verkliga begränsningen av det totala antalet ”jag-villhjälpa- min-favoritartist-nedladdningar” är kapaciteten i internetinfrastrukturen. Med andra ord: med bredbandsskatt för att ge pengar till kulturen uppstår en permanent överbelastning på nätet av helt onödig trafik. Det kommer inte spela någon roll hur mycket pengar internetleverantörerna lägger på att öka kapaciteten, all ny kapacitet kommer sugas upp direkt.

• En intäktsström för virustillverkare

Datorvirus är ett stort problem idag, trots det faktum att det faktiskt är ganska svårt för virustillverkare att tjäna pengar på sina kriminella aktiviteter. Syftet med ett datorvirus är oftast att installera en bakdörr till datorn för att göra den till en del av ett så kallat ”botnät” bestående av tusentals datorer som virustillverkarna kan ta kontroll över när de vill.

En botnätsägare kan sälja sina tjänster till skurkar som vill skicka spam eller begå olika former av avancerade bedrägerier, men om virustillverkaren inte har kopplingar till organiserad brottslighet är det inte så enkelt att omvandla kunskaperna i virustillverkning till reda pengar. En bredbandsskatt där pengarna går till kulturen skulle ändra på det.

Allt ägare till ett illegalt botnät behöver är i princip en kompis som spelat in en låt som täcks av upphovsrätten. Botnätsägaren kan sedan beordra de tusentals datorer han har kontrollen över att ladda ned låten om och om igen. Tack vare systemet med bredbandsskatt resulterar nedladdningarna automatiskt i att pengar betalas ut till kompisen med upphovsrätt på låten.

Det kanske går lätt för polisen att upptäcka den här typen av brottslig aktivitet i dess mest primitiva form, men man inser lätt hur mer sofistikerade brottslingar skulle kunna utveckla systemet. Ett system med bredbandsskatt som pumpar ut miljarder kronor per år baserat på automatiserad statistik över nedladdningar blir ett högst intressant mål för kriminella. Och att tillverka skadliga datorvirus blir en mycket mer lönsam aktivitet än vad det är idag.

• Och det finns överhuvud taget inget problem att lösa

Det finns även många andra argument mot bredbandsskatt, men vi hoppar över dem och går direkt till det sista och mycket positiva argumentet mot bredbandsskatt:

Det finns inget problem som behöver lösas.

Internet är en revolutionerande teknologi som förändrar många av kulturindustrins förutsättningar. Det är inte politikernas uppgift att skydda gamla affärsmodeller eller uppfinna nya. Men politikerna har ett ansvar för att säkerställa att vi har ett samhälle där kulturen kan blomstra och där kreativa människor har en möjlighet att tjäna pengar på vad de gör.

För tio år sedan, när fildelning i stor skala via internet var ett nytt fenomen, var det kanske rimligt att fråga sig dels om den nya tekniken skulle påverka marknadsförhållandena för artister och upphovsmän så att de inte skulle kunna tjäna pengar på kultur, och dels om kulturproduktionen i samhället skulle komma att uppvisa en drastisk minskning.

Idag vet vi bättre. Vi vet att svaret på bägge farhågorna helt enkelt var ”nej”. Vi vet att mer kultur än någonsin skapas, och att de som förutspådde ”slutet för musiken” eller liknande domedagsvisioner helt enkelt hade fel. Det finns ett växande antal vetenskapliga forskningsrapporter som visar att artisterna tjänar mer pengar nu i fildelningstider än tidigare. Skivbolagen förlorar på fildelningen, men artisterna vinner på den.

Det är inte lätt att försörja sig som artist och det har det aldrig varit, men internet har öppnat nya möjligheter för kreativa människor som vill hitta en publik utan att behöva sälja sin själ till de stora företag som kontrollerade alla distributionskanaler. Det här är en mycket positiv förändring för artister och upphovsmän, både ur kulturellt och ekonomiskt perspektiv.

Det finns inget behov av att kompensera någon för det faktum att tekniska framsteg gör världen till en bättre plats.

Boken En reformerad upphovsrätt finns att ladda ner (och får naturligtvis spridas fritt). Jag hoppas, men tror kanske inte, att någon av kulturministerns partikamrater kan be henne läsa den.

Boken är finansierades av den Gröna gruppen i EU-parlementet när jag ingick där som ledamot under förra mandatperioden. Den Gröna gruppen i EU-parlamentet antog den politik som beskrivs i boken i oktober 2011. Miljöpartiet och kulturministern är välkomna att göra detsamma.

Läs också Hax: Miljöpartiets internetskatt är orimlig, orättvis och hotar kulturens frihet