Christian Engström, Piratpartiet: Tal till Rättighetsalliansen (utskrivet)

Video med mitt tal på Medborgarplatsen (17 min)

Igår demonstrerade vi för Piratpartiet på Medborgarplatsen i Stockholm, med anledning av att Rättighetsalliansen (f.d. Antipiratbyrån) har skickat ett juridiskt hotbrev till Piratpartiet.

Jag talade vid demonstrationen, och det här är vad jag sa:

När jag kom hem från Bryssel till familjen i torsdags — jag har en fru och en son som är 12, han fyller 13 om någon vecka — då ville de veta:

– Hur är det nu med det här hotbrevet som har kommit från Rättighetsalliansen, kan det bli så att vi måste flytta ifrån huset och blir av med allting?

Då svarade jag:

– Nej, det tror jag inte. Vi kommer sköta det här på ett sätt så att det inte blir så. Bland annat är det så att som Europaparlamentariker har just jag personligen parlamentarisk immunitet.

Det är någonting som finns för att skydda folkvalda representanter mot övergrepp i respektive medlemsland. Det var någonting som jag fick veta när jag blev invald 2009 att jag hade den här immuniteten. Då tänkte jag att det var ju kul, men det var verkligen ingenting som jag trodde att jag någon gång skulle behöva förlita mig på, eller börja tänka på i reella termer:

Att jag som svensk politiker i Sverige, som folkvald representant för Sverige i Europparlamentet, faktiskt skulle hamna i en situation där jag skulle behöva göra överväganden  där den parlamentariska immuniteten ingick. Att jag skulle behöva ens tänka på det här yttersta skyddet som just jag har.

För problemet är att det är bara jag och Amelia Andersdotter, som ju också är EU-parlamentariker, som har det här skyddet. Alla andra aktivister inom Piratpartiet, de är oskyddade.

Det här hotbrevet som vi fick motta riktade sig del mot Piratpartiet, men också mot styrelsen i Piratpartiet och mot andra aktiva personer.

Den här diskussionen har ett antal svenska politiker och svenska politiska aktivister nu de senaste dagarna fått pratat igenom med sin familj: Hur stor risken är att de blir ruinerade för livet och få flytta ifrån huset? Hur stor är risken att bli dömd till fängelsestraff så att vi får lov att vara ifrån varandra ett antal månader? Det här är alltså riskbedömningar som vanliga svenska politiska aktivister har behövt göra den här veckan.

Och då är det tråkigt — det är ett svagt ord, men ändå — det är tråkigt att tyvärr känner jag inte förtroende för det svenska rättsväsendet i fall som har med The Pirate Bay att göra, eller fall som har med upphovsrätten att göra över huvudtaget.

Domen mot The Pirate Bay 2009 var en rättsskandal. Den stred mot allting om hur det ska gå till i en svensk domstol. Jag var själv nämndeman under sju års tid, så jag har vad man brukar kalla rättegångsvana.

Pirate Bay-rättegången var helt annorlunda. Här hade rätten bestämt sig från början för att ”dom här ska vi nita till”. Sedan försökte man på olika sätt hitta argument för att göra det. Argumenten man hittade var inte några bra, starka, juridiska argument, men man klämde till dem i alla fall.

Dels de tre personerna som faktiskt hade anknytning till The Pirate Bay: två av grundarna och talespersonen. Men dessutom en fjärde person som inte hade ett dugg med saken att göra, utan bara hade haft oturen att bli meddragen i samma svep. Och den här gången var Rättvisan inte alls intresserad av rättvisa, utan bara av att statuera exempel.

Liknande har hänt i andra fall senare. Rättighetsmaffian, eller Rättighetsalliansen, har använt som taktik att ge sig på mellanhänderna, alltså de som förmedlar ettorna och nollorna på internet, de som bygger den här infrastrukturen som är vår gemensamma.

Där kan man säga: Hur kan de göra det, det står ju klart och tydligt i lagen, i EU’s e-handelsdirektiv, som är implementerat i den svenska Lagen om Elektronisk Kommunikation, där står att budbärarimmunitet gäller. Den som bara förmedlar någonting har aldrig ansvar för det.

Posten är Sveriges största distributör av narkotika. Ingen skulle komma på tanken att Posten har ett ansvar för det. Det är inte de som gör det, de bara bär fram breven, och det som är i breven har de inte med att göra. De har ingen rätt att undersöka det, och brevbäraren kan aldrig vara skyldig vad han än har burit ut för brev.

Vägverket är inte skyldigt när bankrånare använder vägarna för att fly, och så vidare. De som tillhandahåller infrastruktur ska inte löpa en risk att bedömas som medskyldiga för att någon eventuellt använder den för att begå brott. För annars skulle ingen kunna erbjuda vare sig vägar eller posttjänst eller internet, som i det här fallet.

– Men vi har ju lagen på vår sida, hur kan det här vara ett problem?

Svaret är att andra internetleverantörer, som också har haft lagen på sin sida, har blivit fällda. Man har fått förelägganden från domstolen som säger: ”Sluta omedelbart ge internetuppkoppling till den här sökmotorn The Pirate Bay, annars får ni betala en halv miljon om dagen” (eller vad det var i något exempel.

Då kan man ju tycka så här: Okay, om domstolen dömer så så må det vara hänt, det är rättsröta, men Piratpartiet skulle i vart fall kunna låta en domstol pröva om det här hotbrevet som har kommit från Rättighetsalliansen har något innehåll alls. Det skulle vi väl kunna göra?

Problemet är att för att få en prövning i domstolen måste man ha advokater själv. Det här är ett civilmål — Rättighetsalliansen är noga med hur de gör — och i civilmål har man ingen rätt att få en offentlig försvarare. Vill man ha en advokat, då får man betala det själv. Så det blir några hundra tusen även i billigaste fall.

Sedan är det så att om domstolen skulle bestämma sig för att dela ut ett föreläggande om att Piratpartiet får lov att sluta leverera bandbredd, då kommer Piratpartiet i så fall få betala även motståndarsidans advokatkostnader.

Och Rättighetsalliansen har alla Sveriges allra bästa och dyraste upphovsrättsadvokater på sin sida. Det är ju det de har, så att säga. Så den advokaträkningen blir inte billig. I något av de tidigare fallen har jag förstått det som att Rättighetsalliansens advokater kostade 790.000 kronor, som då internetleverantören som fick föreläggandet emot sig fick betala.

Den juridiska spelplanen är en spelplan där vi har väldigt, väldigt svårt att hävda våra rättigheter. Vi har rättigheterna, men vi har väldigt svårt att hävda dem, eftersom rättsväsendet i Sverige har visat sig vara korrupt när det gäller saker som har med The Pirate Bay att göra i synnerhet, och med upphovsrätten i allmänhet.

I andra mål är rättsväsendet ofta bra i Sverige, men här är det amerikanska intressen som väger tyngre.

Så det här är inte den spelplan där vi har de största chanserna att nå framgång, tyvärr.

Men de goda nyheterna är att den juridiska spelplanen är inte den enda. Det finns två till, som är minst lika viktiga.

Den första är den tekniska spelplanen. Den tekniska aktivismen, alltså de här killarna (och jag hoppas det är några tjejer också) som håller The Pirate Bay uppe hela tiden. Som håller alla de andra fildelningssajterna uppe. Som håller Wikileaks uppe, som klarar av att avkryptera filmer som visar amerikanska krigsbrott så att de kan läggas ut och visas offentligt.

Alla de här jätteduktiga teknikerna, som sysslar med den tekniska aktivismen. Det är de som håller oss på banan, det är de som gör att den här diskussionen är en diskussion.

För hade det varit så att Hollywood och deras advokater hade kunnat stänga ner The Pirate Bay, och stänga ner alla andra sajter som de inte gillar av ena eller andra anledningen, då skulle vi haft det mycket svårare. Då hade det blivit en väldigt abstrakt diskussion om att vi ville ha rätten att göra någonting som vi i alla fall i praktiken inte kunde göra.

Bland de här hjältarna vill hag speciellt nämna dem som startade The Pirate Bay och de som idag driver The Pirate Bay. Jag har själv ingen aning om vilka personer det är, i vilket land de bor eller vilka språk de talar — och jag vill verkligen inte veta heller.

Men jag hoppas att det finns någon som kan skicka mitt djupt kända tack till de här hjältarna.

Den tekniska aktivismen kan vara att hålla fildelningssajter uppe, att erbjuda säker kommunikation till aktivister i Syrien, eller, som sagt, att ta hand om Wikileaks. Det här är en viktig del.

Och på den här spelplanen, den tekniska, där är det vi — och när jag säger ”vi” menar jag inte just Piratpartiet, utan alla i svärmen som vill ha ett fritt och öppet internet — som har ett ganska stort försteg.

Våra tekniker är ofta bättre än deras, så här klarar vi oss. Det är en katt-och-råtta-lek, men vi klarar oss bra.

Det här var den andra spelplanen, den juridiska och den tekniska.

Men så finns också den tredje spelplanen, den rent politiska. Vi i Piratpartiet är ett politiskt parti helt enkelt för att vi vill ta oss an den fronten.

Det behövs att många olika människor jobbar på många olika sätt för att vi ska kunna bevara friheten på internet, och därmed i samhället. Piratpartiet är en sammanslutning för oss som tycker att vi vill jobba på just den politiska vägen.

Och på den här banan, där går det faktiskt ganska bra. Politik är alltid någonting långsamt, det är en långsam sport och det ska det vara. När politiska förändringar händer över en natt är de så gott som alltid dåliga politiska förändringar, så det här är så som spelet är.

Men som sagt, på den politiska spelplanen går det bra. Nere i Europaparlamentet i det dagliga arbetet när jag och Amelia pratar med kollegor från andra partier och andra länder, då känner jag att det går framåt. Det är en intellektuell rörelse på gång nere i Europaparlamentet, och rent allmänt i den politiska sfären.

Man kan tycka att det är frustrerande att det inte går fortare, men det är på gång, det händer saker. Konkreta exempel på vad vi har gjort nere i Europaparlamentet:

Vi stoppade ACTA. Hade inte Piratpartiet varit invalt i Europaparlamentet, då hade ACTA-avtalet gått igenom. Det vet jag, jag såg det från insidan, jag såg hur tajt det var.

I Disney-filmen Mulan pratar kejsaren om att utgången av kriget kan hänga på en enda soldat, på ett enda riskorn. När det gällde ACTA var vi, Piratpartiet, det riskornet.

Det här är vi väldigt stolta över, för det visar att vi kan göra någonting. Piratpartiet på insidan av parlamentet tillsammans med tusentals aktivister runt om i hela Europa som skapade politiskt tryck. Utan det politiska trycket från aktivister hade vi varit rökta, då hade vi förlorat.

Men när vanliga medborgare gick ut på gatorna, skrev mejl till parlamentariker, och visade att de brydde sig — det ändrade hela stämningen inne i parlamentet, och då blev det möjligt att vinna, och det gjorde vi. Det här är en konkret seger.

En annan konkret sak är den här boken: En reformerad upphovsrätt, som jag har skrivit tillsammans med Rick Falkvinge.

Det är Piratpartiets förslag till hur vi ska ändra lagstiftningen så att det blir lagligt att fildela, så att bibliotek och museer tillåts digitalisera vårt gemensamma kulturarv, så att blinda och synskadade kan få tillgång till böcker på tillgängliga format, etc.

Det är inte boken som sådan som är framgången, utan det faktum att den Gröna gruppen i Europaparlamentet antog det här programmet som sin officiella ståndpunkt i oktober 2011. Den Gröna gruppen har visserligen bara 7% av rösterna, så det är en bra bit kvar. Men jag och Amelia, våra två mandat var bara 0,3% av rösterna, så vi har i alla fall gått från tre promille till sju procent hittills i parlamentet.

Man känner att det är en rörelse på gång därnere. Jag vet inte hur många seminarier och olika evenemang jag springer på där man pratar om upphovsrätten. Det händer saker — det går långsamt, men det händer saker.

Jag tror att det finns en chans att om och när vi har kommit in nästa mandatperiod i EU-valet 2014, då tror jag att det finns en möjlighet att det faktiskt blir en ändring av lagen under den mandatperioden, så att det blir lagligt att dela med sig av kultur.

För så borde det vara, så måste det vara, och så kommer det att bli.

Hur mycket Hollywood och de stora skivbolagen och alla deras advokater än håller på, så kan de inte stoppa framtiden för evigt. De kan fördröja den, och de kan ställa till mycket skada. Det finns ingenting farligare än en döende dinosaurie. Den sparkar vilt omkring sig och bryr sig inte alls om vilken skada den tillfogar, men den är döende.

Jag tror och jag vet att vi tillsammans kommer kunna lösa de här problemen. Och jag hoppas, och jag tror faktiskt också, att det kan gå mycket, mycket fortare än vad Hollywood och skivbolagen och deras advokater drömmer om i sina allra värsta mardrömmar.

Jag heter Christian Engström, och jag är Europaparlamentariker för Piratartiet.

Tack, alla ni som har kommit hit idag!

…………

Andra om ämnet: Calandrella, Jonathan Rieder Lundkvist (bilder), Simon Lindgren

Video:
Filmat av Urban Sundström (17 min)
http://www.youtube.com/watch?v=J5Ft4orGef8&feature=youtu.be

Fler klipp av Urban Sundström
http://www.youtube.com/user/sunurb01/videos?view=0

Filmat av Mattias Winbladh (38 min), samtliga tal, mitt börjar på 20:50
http://www.youtube.com/watch?v=mMdwI-sL190&feature=youtu.be

Filmat av Ola Andersson, 14 min, mitt tal (första sekunderna saknas)
http://www.youtube.com/watch?v=8rvtzKbBDfs