Så myglar EU bort svensk nätfrihet

För tre veckor sedan vann vi som är för ett fritt internet en seger i europaparlamentet. Då antog EU-parlamentet en skrivning om att eventuella åtgärder för att censurera och filtrera saker på internet måste ha rimliga proportioner, och att de inte får gå på tvärs mot rätten till ett privatliv och rätten till korrekt rättsförfarande.

Skrivningen ingick i tillägg 166 till EU:s stora telekompaket. Tillägget var ursprungligen författat av Christofer Fjellner (m), men drevs efter lite olika turer igenom av Eva-Britt Svensson (v) istället. Föredömligt svenskt samarbete över blockgränsen, alltså.

Så här lyder texten på tillägget:

Artikel 32a

Tillgång till innehåll, tjänster och tillämpningar

Medlemsstaterna ska se till att eventuella begränsningar av användarnas rätt till tillgång till innehåll, tjänster och tillämpningar, om så krävs, genomförs med hjälp av lämpliga åtgärder i enlighet med principerna om rimliga proportioner, effektivitet och avskräckande verkan. Dessa åtgärder får inte hindra utvecklingen av informationssamhället, i enlighet med direktiv 2000/31/EG, och får inte gå på tvärs mot medborgarnas grundläggande rättigheter, inklusive rätten till ett privatliv och rätten till ett korrekt rättsförfarande.

Egentligen självklarheter, kan man tycka. Underhållningsbranschens krig mot fildelarna och den nya tekniken får inte leda till att vi avskaffar rättsstatens grundvalar, säger tillägget i all enkelhet.

Men det här var tydligen för mycket för de korporativa intressena i Bryssel. Oscar Swartz har fått tag på ett läckt dokument från EU som tyder på att den här texten inte kommer komma med i direktivet, trots att parlamentet antog den. Allt tyder på att tjänstemännen i Bryssel inte gillar tillägget, och därför helt sonika planerar att stryka det. Vilket de troligen har rätt till enligt reglerna.

Men låt oss ta det från början.

Telekompaketet behandlas i EU enligt en procedur som kallas för codecision procedure. Den är den som ger parlamentet mest inflytande, jämfört med de andra två procedurerna (som vi struntar i nu).

De som är för Lissabonfördraget brukar göra en stor affär av att fördraget innebär att fler frågor ska tas enligt codecision procedure. Det gör att parlamentets makt ökar, så därför är Lissabonfördraget bra för demokratin, brukar förespråkarna säga. Därför är det intressant att undersöka hur mycket makt parlamentet egentligen har enligt den här proceduren.

Precis som allt annat inom EU är det en enormt komplicerad procedur med massor av svåröverskådade steg. Det här diagrammet över codecision procedure ger en (förenklad) bild av hur gången är. Klicka på de olika boxarna i diagrammet på EU-sajten för att läsa lite utförligare beskrivningar av de olika stegen.

Det är en veritabel labyrint, men vi låter oss inte avskräckas. Jämfört med kartan över ett modernt äventyrsspel vilket som helst är den trots allt ganska hanterlig. 🙂

Just nu befinner sig telekompaketet alldeles i början av labyrinten, i den här delen av kartan:

EU:s Codecision Procedure - början

När parlamentet antog det svenska tillägget var det i Steg 2 – Första läsning i parlamentet (länken går till förklaringen som hör till diagrammet). Det steget avslutades alltså i och med omröstningen den 24 september, när vi alla var så glada över att (bland annat) tillägg 166 hade gått igenom.

Men vad händer med förslaget efter att parlamentet har sagt sitt?

Jo, då går det vidare till Steg 3 – Ändringar av kommissionen. Det är nämligen inte alls som det fungerar på andra håll (alltså i demokratier), att det som parlamentet beslutar gäller. Istället går parlamentets lista över beslutade ändringar tillbaka till tjänstemännen på kommissionen.

Nu kommer det roliga:

Efter att parlamentet har sagt sitt i första läsningen, tar kommissionen alla parlamentets ändringar och väljer själv om den vill

• ta med dem som de är,
• formulera om dem, eller
• strunta helt i dem.

I den förklarande texten till steg 3 står det på engelska:

[T]he Commission may incorporate into its amended proposal the European Parliament amendments which it supports, either unaltered or suitably reworded.

Observera att det står ”may”, alltså, inte ”shall” eller ”must”.

Rent teoretiskt skulle alltså kommissionen bestämma sig för att slänga ut samtliga förändringar som det folkvalda parlamentet har gjort, och istället köra vidare på sitt ursprungsförslag. Eller göra som i det aktuella fallet, att behålla alla okontroversiella mindre ändringar som parlamentet har gjort, och bara slänga ut det viktigaste.

(Just den här lilla detaljen brukar de som säger att Lissabonfördraget ger parlamentet mer makt lustigt nog aldrig komma ihåg att nämna. Men nu fortsätter vi genom labyrinten.)

Efter den här behandlingen går kommissionens omarbetade version vidare till Steg  4 – Första läsning i ministerrådet.

Ministerrådet kan då, om det vill, välja att anta kommissionens omarbetade förslag rakt av. I så fall blir det ingen ytterligare behandling, och förslaget är antaget. Parlamentet har i så fall ingen möjlighet att protestera, eller på annat sätt få tillbaka eventuella tillägg som ströks av kommissionen i steg 3.

Om ministerrådet däremot inte är helt nöjt med kommissionens förslag går processen vidare. Då tar tjänstemännen på ministerrådet fram en egen version av kommissionens förslag, som kallas för common position. I så fall går förslaget vidare genom beslutslabyrinten och hamnar sedemera hos parlamentet igen för en andra läsning. Då kan parlamentet försöka få tillbaka tilläggen igen.

Skulle det blir så att tillägg 166 stryks av tjänstemännen är det en sådan andra läsning vi skulle vilja se, men det ska vi inte fördjupa oss i för ögonblicket.

Just nu när det gäller telekompaketet ska vi hålla oss kvar vid vad det egentligen är för dokument som har läckt, och vad det kan innebära för det svenska tillägget 166.

För enligt Erik Josefsson, som är aktivist i Bryssel med mångårig erfarenhet av EU-labyrinten, kommer dokumentet tydligen inte från tjänstemännen vid kommissionen (som det ”borde” enligt steg 3), utan från tjänstemännen vid ministerrådet. Trots att vi ännu inte har kommit så långt att det är dags att utarbeta någon common position (steg 9) från rådet.

Men som jag förstår Eriks förklaringar i kommentarerna hos Oscar är det inte något märkligt med det. Även om det inte framgår alldeles tydligt av det schematiska labyrint-diagrammet, arbetar rådets och kommissionens tjänstemän väldigt nära varandra. De uppvaktas av samma lobbyister och går på samma eleganta seminarier och cocktailmottagningar, och lever rent allmänt i samma värld.

Om kommissionen vill ha igenom sina förslag utan att behöva bry sig så mycket om vad parlamentet säger, då räcker det ju med att tjänstemännen på kommissionen kommer överens med tjänstemännen på rådet, så att kommissionen kan lägga ett förslag som rådet kan anta direkt. Då spelar det ingen roll om parlamentet tyckte något annat.

Och rådets tjänstemän är mycket riktigt inblandade i processen med att arbeta fram kommissionens förslag parallellt med behandlingen i parlamentet. Det är alltså inget konstigt med att det finns arbetspapper hos rådet om hur de tycker att ett acceptabelt förslag från kommissionen borde se ut. Som jag förstår Erik Josefsson är det en del av den normala gången i de flesta frågor.

Så för att summera: Bli inte förvånad om Fjellners och Svenssons utmärkta tillägg till telekompaketet bara försvinner. Att det blev antaget av parlamentet är inte på något sätt en garanti för att det faktiskt kommer med i det dokument som går vidare till ministerrådet för övervägande och beslut.

– Men så kan det väl för fasen inte gå till i en demokrati? kanske någon invänder.

Nej, naturligtvis inte. I en demokrati skulle det förstås vara helt oacceptabelt och på gränsen till statskupp om en grupp tjänstemän bestämde sig för att bara strunta i vad parlamentet har röstat fram.

Men EU är inte en demokrati. Långt ifrån, faktiskt. Där kan det gå till på precis det viset, och gör det ofta i praktiken också.

För av allt att döma är den här hanteringen helt enligt reglerna. Både de regler som gäller idag, och de regler Lissabonfördraget var tänkt att permanenta för framtiden. Välkommen till det nya sköna Europa!

I grunden är det förstås det här vi måste ändra på. Det demokratiska underskottet måste åtgärdas. Men det kommer inte vara gjort i en handvändning. Tills dess får vi försöka göra vad vi kan för att tjänstemännen och lobbyisterna inte ska få alldeles fria tyglar.

Det kan vi göra genom att skapa politiskt tryck på den svenska regeringen och dess representanter i ministerrådet att inte acceptera att Fjellner/Svenssons tillägg 166 bara sopas under mattan och försvinner nere i Bryssel.

Det är det minsta vi kan kräva i en fråga som berör våra grundläggande fri- och rättigheter i det framväxande informationssamhället.

…………

Andra som skriver om hanteringen av tillägg 166: Christofer Fjellner, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll, Icmpecho, Henrik Alexandersson, Jens O, Johanna Nylander, Arvid Falk, Farmor Gun, Lite av varje, Josef, Opassande, Argast nu, Scaber Nestor, Johan Linander, Rick Falkvinge, Amelia Andersdotter

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, integritet, privatliv, telekompaketet, eu, demokrati, lissabonfördraget