När rättssystemet blir ett terrorvapen

Julian Assange på besök i EU-parlamentet

När Julian Assange från Wikileaks gästade EU-parlamentet för några veckor sedan, pratade han mycket om hur de som vill hindra känsligt material från att publiceras använder rättssystemet som ett vapen. Vad lagen faktiskt säger eller vem som har rätt spelar mindre roll.

– Problemet är inte vad som händer i sista instans, utan kostnaderna på vägen dit, sa Assange.

När det gäller Wikileaks och publicering av känsligt material är det främst olika lagar om ärekränkning som är problemet, i synnerhet den brittiska lagstiftningen på området.

Ett ärekränkningsmål i brittiska domstolar tar åratal och kostar miljoner. Även om den som har publicerat är säker på att han har rätt i sak, är det inte till någon större hjälp om han inte kan avsätta resurserna som behövs för att försvara sig om han skulle bli stämd av något rikt och mäktigt företag.

Det här vet naturligtvis alla rika och mäktiga företag, och juristerna som de anlitar. Därför har de ofta satt i system att hota svagare parter med stämningar även när de vet att de själva inte har på fötterna rent juridiskt. De behöver inte ha rätt för att vinna. Det räcker med att den svagare motparten inte kan eller vågar ta striden.

Det här problemet går igen på många juridiska områden.

En patentprocess kan med lätthet kosta flera miljoner kronor. En talangfull privatperson eller ett innovativt litet företag kan ha råd att utveckla en datorapplikation som blir det nästa Linux eller Google. Men de har inte råd att försvara sig om de skulle bli anklagade för patentintrång innan de själva har hunnit bli stora och mäktiga.

Just Linux och Google klarade sig undan det ödet. Därför känner vi till de namnen idag. Men många andra projekt som kanske hade samma potential, men inte hade samma tur, har vi inte ens hört talas om. De kvävdes i sin linda av något större företag som såg en potentiell konkurrent, och kunde använda rättsväsendet som terrorvapen.

Om det stora företagets anklagelse om patentintrång var befogad eller inte spelar ingen roll. Det är inte vad som skulle hänt i sista instans som är problemet, utan kostnaderna för att ta sig dit.

På upphovsrättens område är det samma sak. På ena sidan står de stora film- och skivbolagen, med i princip obegränsade juridiska resurser. På andra sidan står en vanlig svensk barnfamilj, där tonåringarna kanske eller kanske inte har laddat ner film och musik olagligt.

Om tonåringarna faktiskt är skyldiga eller inte spelar mindre roll. Hotar film- och skivbolagen med en civilrättslig stämning kan det kosta hundratusentals kronor. Hotar de med polisanmälan kan den som befinns skyldig få fängelse i upp till två år enligt upphovsrättslagen.

För ett år sedan dömdes fyra personer med anknytning till The Pirate Bay till ett års fängelse och 30 miljoner i skadestånd för att ha varit delaktiga i att 33 stycken verk fildelades illegalt. De allra flesta tonåringar i Sverige har delat ut betydligt mer än så. Risken att bli utvald som avskräckande exempel är minimal, men för den som får Svarte Petter är straffen drakoniska.

Det är helt riskfritt för de stora film- och skivbolagen att sätta i system att skicka ut mer eller mindre välgrundade kravbrev till internetanvändare, med hot om rättsliga åtgärder om man inte betalar någon godtyckligt vald summa omedelbart.

Även om film- och skivbolagen skulle förlora ett mål i slutändan behöver de inte betala mer än rättegångskostnaderna, som dessutom är helt avdragsgilla. De förlorar ingenting på att försöka.

Hotbrev från rättighetsinnehavare är redan en mångmiljonindustri inte bara i USA, utan även här i Europa i exempelvis Danmark. Med Ipred-lagen och de senaste skärpningarna av upphovsrättslagen har de nuvarande riksdagspartierna givit film- och skivbolagen de verktyg de behöver för att starta en liknande verksamhet i Sverige.

De kommer naturligtvis vänta till efter valet av taktiska skäl. Men från och med den 20 september har de ingen anledning att låta bli att använda de lagar de har lyckats lobba igenom.

I Piratpartiets valmanifest* föreslår vi att den som missbrukar upphovsrättslagen och kommer med uppenbart obefogade krav, ska riskera att dömas lika hårt som den som eventuellt har begått ett upphovsrättsintrång. Det skulle i så fall innebära fängelse i upp till två år, eftersom det är maximistraffet i upphovsrättslagen.

På så sätt skulle det åtminstone bli någon symmetri i rättssalen.

Johannes Forssberg på Expressen tycker att Piratpartiets förslag är helt orimligt. Vem vet, det kanske han på många sätt har rätt i.

Men om det är orimligt att film- och skivbolagens direktörer och jurister skulle riskera fängelse även när de uppenbart missbrukar upphovsrättslagen, varför är det då rimligt att vanliga familjer står under det hotet för att deras ungar är intresserade av film och musik?

I vart fall tills någon har kunnat ge ett bra svar på den frågan tycker jag kravet i vårt valmanifest är befogat. Om rättssalarna ska vara en djungel där den starkes lag råder, då bör vanliga medborgare som har oturen att bli indragna i spelet ha åtminstone något vapen att försvara sig med.

Kan vi få bukt med de stora aktörernas missbruk av rättsväsendet på något ännu bättre sätt är det förstås att föredra. Men någonting måste vi göra. Det här är verklighet redan idag i länder i Europa nära oss, och riskerar att bli det även i Sverige efter valet om ingenting görs.

Piratpartiet har givit ett förslag på en åtgärd, kanhända en något brutal sådan. Men vi är ensamma bland partierna som ställer upp i riksdagsvalet om att överhuvudtaget ta upp problemet.

Andra får gärna komma med andra förslag på vad vi ska göra, så får vi ta en debatt. Det är precis den debatten vi vill ha.

Piratpartiet ställer upp i riksdagsvalet den 19 september för att vi inte vill att rättsväsendet ska vara ett terrorvapen för den starke.

…………

Läs också:

Rick Falkvinge: Forssbergs elfenbenstorn

Fotnot:

* Det aktuella stycket i valmanifestet för kultur ser ut så här:

Portalförändringar av upphovsrätten

Det skrivs in i upphovsrättens portalparagraf omedelbart, alltså före den 1 januari 2011, att den endast gäller verksamhet som utförs inom och som en del av näringsverksamhet.

Det skrivs in i upphovsrättens portalparagraf omedelbart, alltså före den 1 januari 2011, att upphovsrätten aldrig berör den som förmedlar ett meddelande eller refererar (länkar) till ett verk. Upphovsrätten får aldrig kränka budbärarimmuniteten eller rätten att referera.

Upphovsrättsmissbruk kriminaliseras. Den som medvetet missbrukar upphovsrätten ska kunna få straffsatserna vända mot sig själv. Följande skrivs in i upphovsrätten snarast, alltså före den 1 januari 2012;

• Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot enskild person, där gärningen som lägger grund för talan inte skett som del av och inom näringsverksamhet, döms för försvårande av kulturspridning till fängelse mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
• Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot en förmedlare av ett meddelande döms för sabotage mot infrastruktur till fängelse i mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
• Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot någon som meddelat en referens (t.ex. en länk) till verk döms på samma sätt som om denne väckt talan mot förmedlare av meddelande.
• Om brott som ovan har utförts inom näringsverksamhet och som del av en organiserad verksamhet, ska näringsverksamhetens tillgångar förverkas. Om brottet har utförts på uppdrag av en annan näringsverksamhet, ska även dennas tillgångar förverkas.

Tags: piratpartiet, eu, politik, informationspolitik