Christian Engström, Pirat

1 februari 2016

Basinkomst kan ersätta a-kassan men inte sjukförsäkringen av politiska skäl

Filed under: informationspolitik — Christian Engström @ 9:01
DI medborgarlön

Läs ledaren hos Dagens Industri som kritiserar basinkomstidén

Intelligent kritik av basinkomstidén framförs av Tobias Wikström i en ledare hos Dagens Industri.

Wikström går först igenom de många fördelarna som garanterad basinkomst för alla skulle innebära. Minskade tröskeleffekter gör att det alltid lönar sig att jobba med basinkomst. Minskad administration för utbetalning av bidragen skulle spara pengar för det allmänna, och samtidigt göra bidragstagarna mindre utlämnade till godtyckliga bedömningar.

Men att ersätta dagens sjukförsäkring med basinkomst är politiskt omöjligt, konstaterar Wikström. Han skriver:

Medborgarlönen måste vara låg för att den ska stimulera till jobbsökande. Det skulle innebära kraftigt sänkta bidragsnivåer. Både Finlands och Sveriges socialförsäkringssystem bygger i stor utsträckning på inkomstrelaterade bidragsnivåer. En medborgarlön skulle däremot innebära en ”grundtrygghet”, alltså samma ersättning till alla. Grundtrygghet har i Sverige tydligast förfäktats av renläriga centerpartister, men är inget som partiet driver.

Den här politiska analysen är jag övertygad om är helt rätt. Att helt ta bort det nuvarande sjukförsäkringssystemet och ersätta det med en basinkomst runt 8-10.000 kronor skulle vara helt omöjligt politiskt.

Då ska man som politiker sitta i TV-soffan och först titta på ett reportage om en familj som får sin ekonomi helt krossad av förslaget, eftersom en funktionsnedsatt eller kroniskt sjuk familjemedlem får sin ersättning brutalt sänkt. Sedan ska man som politiker försöka försvara det.

Det går inte, man skulle bli helt krossad i debatten. Och det fattar alla politiker som någon gång varit i TV, så ingen kommer ta på sig det självmordsuppdraget.

Personligen tycker jag rent sakligt att det skulle vara en dålig idé att lägga ner sjukförsäkringssystemet och bara betala ut basinkomst till alla långtidssjuka och förtidspensionerade, men jag tänker inte bry mig om att argumentera i själva sakfrågan.

För även om någon skulle tycka tvärtom i sak, och verkligen vilja sänka ersättningen för långtidssjuka ner till basinkomstnivån, kan han eller hon fetglömma den saken ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Det går inte att få igenom den största politiska förändringen sedan folkhemstanken genom att börja med att rycka undan mattan för alla som är sjuka eller funktionshindrade.

Alla förslag som bygger på att ersätta det inkomstrelaterade sjukförsäkringssystemet med en enhetlig basinkomst är politiskt stendöda, vad man än råkar anse om idén som sådan.

Men a-kassan går att förändra. Det finns en jättestor skillnad som gör det politiskt möjligt att reducera beloppen i a-kassan, även om det är politiskt omöjligt att reducera sjukkassan:

Många av dem som är långtidssjuka eller funktionshindrade idag kommer med säkerhet vara det även om 5 eller 10 år.

Men ingen av dem som har hög a-kassa idag kommer ha kvar den förmånen om 5 eller 10 år, eftersom a-kassan är tidsbegränsad.

När man pratar om att sänka förmånerna i sjukförsäkringen finns det alltså tiotusentals eller hundratusentals personer som direkt kan se att sänkningen kommer slå direkt mot dem själva personligen. Det kommer de (med rätta) se som ett konkret hot som de måste bekämpa. De kommer ha en lättbegriplig och känsloladdad historia att berätta, perfekt anpassad för mediaformatet som handlar om att lyfta fram offer. Ingen politiker skulle ha en chans att vinna den diskussionen.

Men så är det inte med a-kassan. För var och en av oss gäller att vare sig vi har jobb eller a-kassa idag eller inte, vet ingen av oss hur just vi själva kommer ha det om 5 eller 10 år.

I filosofiska diskussioner om hur samhället borde se ut brukar man göra tankeexperimentet att man får designa ett framtida utopiskt samhälle hur man vill, men man får inte på förhand veta vilken samhällsklass eller livssituation man själv kommer att ingå i. Med den förutsättningen blir det lättare för alla att fokusera på hur man faktiskt uppnår så bra resultat för så många som möjligt, istället för att man (kanske omedvetet) startar en huggsexa där man försöker ge så mycket resurser som möjligt till den grupp där man själv ingår.

När det gäller a-kassan råkar vi ha nästan den perfekta filosofiska utgångspunkten alldeles automatiskt, mer eller mindre av en slump, tack vare dagens regler om utförsäkring ur a-kassan. De som idag har den högsta a-kassan får ut betydligt mer än den föreslagna basinkomsten. Men de får det bara i 300 dagar.

Själv tycker jag om att vara optimist när det gäller möjligheterna att göra politiska förändringar, och att göra dem snabbt. Men det är fullständigt uppenbart att vi inte kommer ha infört ett nationellt system för basinkomst om 300 dagar från nu. Få tror nog att det är realistiskt att det skulle vara genomfört ens inom 10 år, och ännu mindre inom 5.

Eftersom det även i bästa fall kommer ta många år innan en basinkomstreform kan vara genomförd i praktiken, kommer alla ha gott om tid att förbereda sig för det nya systemet.

Medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstskydd vid arbetslöshet, utöver vad basinkomsten ger, kommer ha gott om tid att skaffa sig det skyddet genom privata försäkringar. De kan endera erbjudas av privata försäkringsbolag eller av facket. Den typen av försäkringar finns redan idag, och det lär säkert öka.

Däremot finns det ju inte särskilt mycket som de med svåra kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle kunna göra för att förbättra sin situation om de blev av med sin sjukersättning, inte ens om de får 5 eller 10 års förvarning om den framtida försämringen.

Därför ser jag det som helt orealistiskt ur ett politiskt perspektiv att ersätta bidragen till sjuka och funktionsnedsatta med basinkomst, ens på medellång sikt. Men däremot är det politiskt möjligt att göra även stora förändringar i stödet till arbetslösa, så länge det görs med någorlunda lång förvarning.


Många basinkomstförespråkare ryggar säkert tillbaka inför tanken att vi skulle behålla sjukförsäkringssystemet även om vi ersätter a-kassan och försörjningsstödet med basinkomst. Vad är det då för vits, om vi ändå ska behålla en massa bidragsbyråkrati? skulle de fråga.

Men det skulle vara en stor vits att få ett robustare, begripligare och rättvisare system för att ta hand om de arbetslösa, även om vi låter sjukförsäkringen vara kvar som den är idag. Då får vi ett system som det går att argumentera för politiskt, utan att behöva ta en hopplös politisk diskussion om att försämra för de långtidssjuka.

Ekonomiskt går det att räkna hem ett basinkomstsystem utan att röra sjukförsäkringen. Besparingarna på att lägga ner Arbetsförmedlingen blir betydande (64 miljarder). Tillsammans med några andra finansieringskällor går det att få fram pengar för att införa ett basinkomstsystem som ersätter a-kassan och den kommunala försörjningsstödet.

En sådan reform blir inte lika stor och omfattande som de allra mest visionära och heltäckande förslagen till basinkomstsystem. Men i gengäld kan det bli politisk verklighet inom en någorlunda rimlig tidsgräns. Det finns all anledning för Sverige att ta inspiration från Finland, och börja fundera på hur vi kan införa basinkomst i praktiken.

20 oktober 2015

Bredbandsskatt – en icke-lösning på ett icke-problem

Filed under: Copyright Reform — Christian Engström @ 10:43
Ladda ner

Ladda ner ”En reformerad upphovsrätt” som PDF

Miljöpartiets kulturminster Alice Bah Kuhnke vill införa en bredbandsskatt och ge pengarna till ”kulturen”. Det är en mycket dålig idé.

Så här skrev jag och Piratpartiets tidigare partiledare Rick Falkvinge i boken En reformerad upphovsrätt 2012:

Bredbandsskatt – en icke-lösning på ett icke-problem

Bredbandsskatt, global license eller cultural flatrate är tre olika namn på en tanke som har föreslagits igen och igen i mer än ett decennium, men som aldrig har förverkligats. Det finns en anledning till det. Idén att lägga en avgift på alla internetabonnemang och dela ut pengarna till artisterna låter kanske enkel och tilltalande när man först hör den, men när man börjar titta på detaljerna för att formulera ett konkret förslag upptäcker man problemen.Att samla in pengarna är en sak. Man kan diskutera om det är rättvist att tvinga folk som faktiskt inte laddar ned något att betala i alla fall — inte ens förläggarna tycker det — eller varför vissa näringsidkare ska kompenseras för den tekniska utvecklingen, eller detaljer som hur man ska hantera det faktum att de flesta familjer har flera (mobila) internetanslutningar. Men vi lämnar det åt sidan.

Det är när man kommer till hur pengarna ska fördelas som det blir riktigt roligt.

• TV- och radiospelningar: Ge till de rika

Om man baserar utbetalningen till artister på vad som förekommer på TV och radio, kommer den största delen av pengarna att gå till etablerade artister som det redan går bra för. Det nuvarande systemet med avgifter för tomma skivor och USB-minnen fungerar på det sättet.

Men en av de mest tilltalande egenskaperna med internet är att mindre och ännu inte så etablerade artister kan nå en publik trots att de inte förekommer på TV eller i radio. Det här den ”långa svansen”, och alla de mindre artisterna utgör tillsammans en ganska stor del av vad som laddas ned från nätet.

Det här är den grupp av artister som de flesta vill stödja, både för den kulturella mångfald de representerar och för att de helt enkelt ofta behöver pengarna. Men med en bredbandsskatt byggd på antalet spelningar i TV och radio får de en väldigt liten del av de insamlade pengarna. Samtidigt har deras fans en mindre disponibel inkomst kvar att spendera på artisterna de faktiskt lyssnar på, eftersom fansen måste betala schablonbeloppet till de rika atisterna direkt ur sin hushållsbudget för kultur och underhållning.

Nettoeffekten kan mycket väl bli ett system som minskar intäkterna för fattiga artister, och ger pengarna till de redan rika.

Det alternativ som de flesta anhängare av bredbandsskatt förordar är istället att mäta vad som faktiskt sprids på nätet, och basera utbetalningarna på de siffrorna. Men det leder till andra problem.

• Miljarder till porr

35 procent av allt material som laddas ned från nätet är pornografi. Porr har exakt samma upphovsrättsskydd som andra audiovisuella verk. Om betalningarna från bredbandsskatten ska ses som ”kompensation” för nedladdningen av upphovsrättsskyddade verk, då ska 35 procent av pengarna rätteligen gå till porrindustrin. Tror du att politikerna vill skapa ett sådant system?

Syftet här är inte att kritisera pornografin som sådan. Det är en populär form av underhållning och det är inget fel med det. Men det innebär inte att den behöver miljarder i statliga subventioner. Genom historien har det här varit en bransch som tydligt visat sin förmåga att stå för sig själv, om det är ett lämpligt uttryck i sammanhanget.

Men om man vill utesluta pornografin från att få finansiering från bredbandsskatten, då räcker det inte med att skapa ”Europeiska nämnden för moral och god smak” eller någon liknande institution för att dra gränsen mellan konst och pornografi.

Man måste också släppa alla argument som handlar om bredbandsskatt som kompensation för rättighetshavarna. I bästa fall blir det ett slumpvis utdelat kulturstöd, i värsta fall en principlös huggsexa om pengar, om man bestämmer att pornografin ska undantas från att få stöd från bredbandsskatten.

• Fyll kablarna till brädden

Det är tekniskt möjligt att mäta vad som laddas ned från nätet med en någorlunda hög precision. En del lyfter fram integritetsfrågorna här, men i just det här speciella fallet skulle det inte behöva vara något problem. Det räcker att mätningen är ”tillräckligt bra”, den behöver inte spåra varje enskild nedladdning som var och en gör. Man kan ganska enkelt utforma ett system för att samla in tillräckligt bra statistik utan att kränka någons privatliv.

Men i samma ögonblick vi vet att någon betalar ut pengar enligt nedladdningsstatistiken förändrar vi vårt beteende. Om du gillar en artist som släppt ett nytt album, laddar du idag ned albumet en gång och lyssnar på det. Men om du vet att din favoritartist får pengar i proportion till hur många gånger albumet laddas ned, då inser du snabbt att du kan hjälpa artisten genom att ladda ned samma album om och om igen.

Eftersom det inte kostar dig några pengar alls, även om du laddar ned albumet tusen gånger eller en miljon gånger, är det precis vad många fans kommer göra. Vi vet att fans verkligen älskar sina idoler och vill att de också ska ha framgång ekonomiskt. Om allt man behöver göra är att starta ett treradigt script i datorn när den inte används till något annat, kommer massor med fans att göra det.

Den enda verkliga begränsningen av det totala antalet ”jag-villhjälpa- min-favoritartist-nedladdningar” är kapaciteten i internetinfrastrukturen. Med andra ord: med bredbandsskatt för att ge pengar till kulturen uppstår en permanent överbelastning på nätet av helt onödig trafik. Det kommer inte spela någon roll hur mycket pengar internetleverantörerna lägger på att öka kapaciteten, all ny kapacitet kommer sugas upp direkt.

• En intäktsström för virustillverkare

Datorvirus är ett stort problem idag, trots det faktum att det faktiskt är ganska svårt för virustillverkare att tjäna pengar på sina kriminella aktiviteter. Syftet med ett datorvirus är oftast att installera en bakdörr till datorn för att göra den till en del av ett så kallat ”botnät” bestående av tusentals datorer som virustillverkarna kan ta kontroll över när de vill.

En botnätsägare kan sälja sina tjänster till skurkar som vill skicka spam eller begå olika former av avancerade bedrägerier, men om virustillverkaren inte har kopplingar till organiserad brottslighet är det inte så enkelt att omvandla kunskaperna i virustillverkning till reda pengar. En bredbandsskatt där pengarna går till kulturen skulle ändra på det.

Allt ägare till ett illegalt botnät behöver är i princip en kompis som spelat in en låt som täcks av upphovsrätten. Botnätsägaren kan sedan beordra de tusentals datorer han har kontrollen över att ladda ned låten om och om igen. Tack vare systemet med bredbandsskatt resulterar nedladdningarna automatiskt i att pengar betalas ut till kompisen med upphovsrätt på låten.

Det kanske går lätt för polisen att upptäcka den här typen av brottslig aktivitet i dess mest primitiva form, men man inser lätt hur mer sofistikerade brottslingar skulle kunna utveckla systemet. Ett system med bredbandsskatt som pumpar ut miljarder kronor per år baserat på automatiserad statistik över nedladdningar blir ett högst intressant mål för kriminella. Och att tillverka skadliga datorvirus blir en mycket mer lönsam aktivitet än vad det är idag.

• Och det finns överhuvud taget inget problem att lösa

Det finns även många andra argument mot bredbandsskatt, men vi hoppar över dem och går direkt till det sista och mycket positiva argumentet mot bredbandsskatt:

Det finns inget problem som behöver lösas.

Internet är en revolutionerande teknologi som förändrar många av kulturindustrins förutsättningar. Det är inte politikernas uppgift att skydda gamla affärsmodeller eller uppfinna nya. Men politikerna har ett ansvar för att säkerställa att vi har ett samhälle där kulturen kan blomstra och där kreativa människor har en möjlighet att tjäna pengar på vad de gör.

För tio år sedan, när fildelning i stor skala via internet var ett nytt fenomen, var det kanske rimligt att fråga sig dels om den nya tekniken skulle påverka marknadsförhållandena för artister och upphovsmän så att de inte skulle kunna tjäna pengar på kultur, och dels om kulturproduktionen i samhället skulle komma att uppvisa en drastisk minskning.

Idag vet vi bättre. Vi vet att svaret på bägge farhågorna helt enkelt var ”nej”. Vi vet att mer kultur än någonsin skapas, och att de som förutspådde ”slutet för musiken” eller liknande domedagsvisioner helt enkelt hade fel. Det finns ett växande antal vetenskapliga forskningsrapporter som visar att artisterna tjänar mer pengar nu i fildelningstider än tidigare. Skivbolagen förlorar på fildelningen, men artisterna vinner på den.

Det är inte lätt att försörja sig som artist och det har det aldrig varit, men internet har öppnat nya möjligheter för kreativa människor som vill hitta en publik utan att behöva sälja sin själ till de stora företag som kontrollerade alla distributionskanaler. Det här är en mycket positiv förändring för artister och upphovsmän, både ur kulturellt och ekonomiskt perspektiv.

Det finns inget behov av att kompensera någon för det faktum att tekniska framsteg gör världen till en bättre plats.

Boken En reformerad upphovsrätt finns att ladda ner (och får naturligtvis spridas fritt). Jag hoppas, men tror kanske inte, att någon av kulturministerns partikamrater kan be henne läsa den.

Boken är finansierades av den Gröna gruppen i EU-parlementet när jag ingick där som ledamot under förra mandatperioden. Den Gröna gruppen i EU-parlamentet antog den politik som beskrivs i boken i oktober 2011. Miljöpartiet och kulturministern är välkomna att göra detsamma.

Läs också Hax: Miljöpartiets internetskatt är orimlig, orättvis och hotar kulturens frihet

5 september 2015

Krönika: Att Saurons öga inte fungerade är en bra metafor för massövervakningen

Filed under: datalagringen — Christian Engström @ 12:37

Saurons ögaJag skriver hos Frihetssmedjan:

Att Saurons öga inte fungerade är en bra metafor för massövervakningen

NSA har aldrig stoppat en enda terroristattack, trots att de har närmast obegränsade ekonomiska resurser, spionerar på precis allt de kan komma åt, och inte bryr sig ett jota om att följa de lagar som finns för att skydda allas vår rätt till privat kommunikation.

Och inte heller den svenska massövervakningen har avstyrt någon enda terroristkomplott. För att kunna säga det med säkerhet behöver vi inte tillgång till några hemliga källor. Det räcker med att veta vad som inte har stått i tidningarna de senaste decennierna.

Läs krönikan hos Frihetssmedjan

…………

Krönikan är ett svar på Ivar Arpis ledare hos Svenska Dagbladet: ”Vi behöver mer övervakning

Andra om ämnet:

Hax: Övervakning: Ivar Arpi – Saurons kolportör?
Rick Falkvinge hos SVT Opinion: Datalagringen varken effektiv eller acceptabel
Oisin Cantwell i Aftonbladet: Lagar tenderar få vidare ramar
DN: Mobilen spårar dig överallt

4 maj 2015

Krönika: Citizenfour visar hur källskyddet urholkats av massövervakningen

Filed under: informationspolitik — Christian Engström @ 11:32
Läs krönikan hos Frihetssmedjan

Läs mer hos Frihetssmedjan

I dagarna visar SVT (och SVT Play) den Oscarsvinnande dokumentären Citizenfour. Den berättar om de svårigheter visselblåsaren Edward Snowden ställdes inför när han hade bestämt sig för att blåsa i visselpipan, och läcka material om USA’s massavlyssning av oss alla. Hur gör man rent praktiskt för att i förtroende kontakta en journalist och berätta att allt avlyssnas — när allt avlyssnas?

Den här frågan skulle traditionella media behöva ta tag i, skriver jag i en krönika hos Frihtssmedjan.

Läs min krönika hos Frihetssmedjan

4 april 2015

Krönika: Utredare vill trotsa EU-domstolen och fortsätta datalagra‏

Filed under: datalagringen — Christian Engström @ 20:53

Datalagringsdirektivet är olagligt, eftersom det bryter mot EU’s stadga med våra grundläggande fri- och rättigheter, konstaterade EU-domstolen i en slutgiltig dom för ett år sedan. EU-direktivet upphävdes därför med omedelbar verkan. Men nu har den svenska regeringens ensamutredare Sten Heckscher kommit fram till att han tycker att Sverige kan strunta i det, och fortsätta kräva att mobil- och internetoperatörerna samla in uppgifter om vad vi alla gör med mobilen och på nätet.

Det är fullständigt oacceptabelt, skriver jag i en krönika hos Frihetssmedjan.

Läs mer hos Frihetssmedjan:  Utredare vill trotsa EU-domstolen och fortsätta datalagra‏

31 mars 2015

Läs gärna på om fildelningsfrågan, Jan Scherman

Filed under: Copyright Reform — Christian Engström @ 14:10
Ladda ner "En reformerad upphovsrätt" som PDF

Jag har skickat ”En reformerad upphovsrätt” till Jan Scherman. Ladda ner den som PDF

SvD Näringslivs debattredaktör Jan Scherman ondgör sig över fildelnigen, och jämför att dela med sig av kultur med att stjäla på ICA. Han har alltså inte gjort minsta försök att sätta sig in i frågan, utan bara skriver i ren oreflekterad ilska. Fildelning kan aldrig vara stöld, vare sig juridiskt, rent praktiskt eller moraliskt.

Jag har skickat honom boken En reformerad upphovsrätt (som också finns att ladda ner gratis), tillsammans med det här följebrevet:

Hej Jan,

Jag läste din krönika om fildelning på SvD Näringsliv den 29 mars.

Tyvärr kan jag inte påstå att jag håller med, eller att jag tycker analysen var särskilt djup eller faktabaserad.

Här är en bok som jag har skrivit tillsammans med Piratpartiets grundare Rick Falkvinge. I den förklarar vi konflikten mellan upphovsrätten och mänskliga rättigheter, och berättar hur vi vill lösa den konflikten.

Det enda sättet att ens försöka stoppa den illegala fildelningen är att övervaka allt som alla skickar till varandra på nätet. Så länge det finns möjligheter för människor att kommunicera med varandra utan att myndigheterna kan läsa det, kommer de möjligheterna att utnyttjas även för att sprida upphovsrättsskyddade verk. Just den här frågan är faktiskt ganska svart eller vit. Man kan inte vara ”lite grand” med barn.

Samhället står alltså inför ett val. Endera säger vi att rätten till privat kommunikation (artikel 8 i Europakonventionen) är överordnad. I så fall finns det inget sätt att stoppa fildelningen. Då får underhållningsbranschen anpassa sig den verkligheten. Eller så säger vi att upphovsrätten är viktigare är rätten till privatliv, och avskaffar rätten till skyddad kommunikation. Det tror jag uppriktigt sagt inte att du heller vill, eftersom det är en av de grundläggande fri- och rättigheterna som utgör grunden för det demokratiska samhället.

Och vad gäller underhållningsindustrins möjligheter att tjäna pengar även i den nya verkligheten finns det inte ens någon anledning att oroa sig. Det vet vi nu när vi har 15 års praktisk erfarenhet av fildelning i global skala på internet. Trots (eller tack vare) den illegala fildelningen har intäkterna för både film- och musikbranschen ökat stadigt under den här tiden. Det framgår av både branschernas egen statistik och en allt större mängd oberoende forskning.

Jag hoppas du tycker boken är intressant. Dessbättre visar det sig att dilemmat går alldeles utmärkt att lösa utan att inkräkta på de grundläggande fri- och rättigheterna, och utan att intäkterna för kultursektorn minskar.

Den Gröna politiska gruppen i EU-parlamentet (där jag ingick som ledamot för Piratpartiet förra mandatperioden) står bakom det förslag till reformerad upphovsrätt som presenteras i boken, inklusive en legalisering av fildelning.

Kontakta gärna mig om du har kommentarer eller frågor. Jag är alltid tillgänglig, och efter att ha arbetat med upphovsrättsreform under fem år som EU-parlamentariker är jag fortsatt intresserad av frågan.

Vänliga hälsningar,

Christian Engström

…………

Läs också vad andra pirater skriver:
Enligt min humla: Jan Scherman debuterar som satiriker
Mattias Bjärnemalm: Är fildelningsfrågan död?
Rick Falkvinge: Once You Accept File-Sharing Is Here To Stay, You Can Focus On All The Positive Things

7 mars 2015

Debattare: “Så mycket var alltså Miljöpartiets motstånd mot massövervakningen värt”

Filed under: FRA — Christian Engström @ 10:08
Läs min debattare om Miljöpartiets svek i övervakningsfrågan

Läs min debattare om Miljöpartiets svek i övervakningsfrågan

I veckan röstade Miljöpartiet nej till att riva upp FRA-lagen. Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, Maria Ferm, försvarar sig på Twitter med att säga att ”regeringspartier röstar ej på reservationer som uppmanar regeringen att göra något”. Jag kritiserar den inställningen i en debattartikel hos Altid.se:

“Riksdagen är folkets främsta företrädare”, står det i grundlagen. Det står inte “riksdagen är regeringens dörrmatta”, och det står heller inte att “riksdagspartier som är med i regeringen är skyldiga att göra det som USA kräver”. Jag hoppas Miljöpartiets väljare kommer påminna sina riksdagsledamöter om det.

Läs min debattare hos Altid.se

……

Läs också Hans Li Engnell på Motpol: MP som dörrmatta

6 mars 2015

Miljöpartiet försöker förklara sitt svek om FRA-lagen

Filed under: FRA — Christian Engström @ 9:44
Miljöpartiet gruppledare Maria Ferm försöker förklara varför MP röstade nej till att riva upp FRA-lagen

Miljöpartiets gruppledare Maria Ferm försöker förklara varför MP röstade nej till att riva upp FRA-lagen

I veckan röstade Miljöpartiet nej till att riva upp FRA-lagen. Så mycket var alltså Miljöpartiets motstånd mot massövervakningen värt när de väl hamnade i regeringsställning. Nu stödjer de FRA.

Det var en motion från Vänsterpartiet som föreslog att samarbetet mellan FRA och amerikanska spiontjänsten NSA ska granskas av en parlamentarisk utredning, och att FRA-lagen ska rivas upp. Men det röstade Miljöpartiet alltså nej till.

Jag ställde en fråga på Twitter till ett par miljöpartistiska ledamöter som har haft en hög svansföring i integritetsfrågorna och motståndet mot FRA-lagen:

Riksdagen: @Miljopartiet röstade MOT att riva upp #FRA-lagen. Varför gjorde ni det, @CarlSchlyter och @MariaFerm ? http://henrikalexandersson.blogspot.se/2015/03/riksdagen-miljopartiet-rostade-mot-att.html

Nu på morgonen svarade Miljöpartiets gruppledare Maria Ferm på varför de röstat mot motionen. Jättebra att hon svarade. Men det hon skriver är fullständigt motbjudande:

regeringspartier röstar ej på reservationer som uppmanar regeringen att göra ngt utan vi för diskussionen direkt m regeringen. [länk]

ett tillkännagivande innebär nämligen en uppmaning till regeringen, men vi sitter i regering och påverkar i regering.[länk]

som regeringsparti tar man fram skrivelser, propositioner etc. [länk]

i regeringsförklaringen står att skyddet för den personliga integriteten ska stärkas. Vi jobbar såklart med det. [länk]

detta är inte unikt för integritetsområdet, utan så fungerar regeringspartiers arbete på alla områden. [länk]

@HAX @Engstrom_PP ni verkar inte förstå hur regeringspartier påverkar. Väldigt annorlunda mot Bryssel såklart. [länk]

Maria Ferm har rätt i att jag inte förstår hur man kan gå till val på att skydda integriteten och riva upp FRA-lagen, och sedan, så fort valet är över, rösta emot precis det man gick till val på. Hon har också rätt i att det är väldigt annorlunda mot hur jag och Piratpartiet agerade i Bryssel när vi satt i EU-parlamentet. Då röstade jag i enlighet med vad vi hade gått till val på.

Men Miljöpartiet väljer att göra tvärt om, och väljer att strunta i allt de lovat om FRA i opposition och valrörelser. Ingen enda miljöpartist stödde Vänsterns förslag om att riva upp FRA-lagen.

Fy fan, rent ut sagt.

Om någon väljare får en stark känsla av illamående och politikerförakt när det gäller Miljöpartiet, är det inget att oroa sig för. Det är en fullständigt befogad känsla.

Läs mer hos Hax: Sorglig och enfaldig FRA-debatt i riksdagen

23 februari 2015

Citizen Four illustrerar vad datalagringen gör med källskyddet

Filed under: NSA — Christian Engström @ 14:11

När Edward Snowden hade bestämt sig för att blåsa i visselpipan och läcka materialet om USA’s massavlyssning stod han inför ett praktiskt problem. Hur gör man för att i förtroende kontakta en journalist och berätta att allt avlyssnas — när allt avlyssnas?

I den Oscarsvinnande dokumentären Citizen Four skildras problemen som Snowden stod inför. Först gjorde han ett försök att kontakta journalisten Glenn Greenwald direkt, och be honom installera möjligheten att ta emot krypterade mejl. Men eftersom Snowden ju inte kunde berätta varför så länge de kommunicerade okrypterat, blev Greenwald inte tillräckligt intresserad för att göra sig besväret att installera kryptering. Kontaktförsöket rann ut i sanden.

Då bestämde sig Snowden för att istället försöka kontakta dokumentärfilmaren Laura Poitras. Det skulle alltså leda till att hon kom att vinna 2015 års Oscar för bästa dokumentär, men det visste förstås ingen då. Att Snowden valde att försöka kontakta Poitras efter att han misslyckats med första försöket på Greenwald, berodde på två skäl. Dels visste han att hon var politiskt engagerad för friheten på internet och var på rätt sida politiskt, dels hade hon redan möjligheten att ta emot krypterade mejl.

Men det fanns ett problem. Poitras hade visserligen möjlighet att ta emot krypterade mejl som bara hon kunde läsa, men för att kunna skicka sådana mejl behövde Snowden tillgång till hennes publika krypteringsnyckel. Den hade han inte. Och eftersom han visste att den amerikanska spiontjänsten NSA lagrar kopior på allt och kan söka i informationen i efterhand, ville han inte skicka ett okrypterat mejl där han frågade om hennes kryptonyckel. Det skulle ha räckt för att avslöja både honom och Poitras när spiontjänsterna väl blev intresserade.

Datalagringen som pågår i både USA, Europa och resten av världen ställer till mycket stora praktiska svårigheter för visselblåsare som vill kontakta en journalist, och för journalister som vill skydda sina källor. Datalagringen fungerar inte mot terrorism och grov brottslighet har det visat sig.

Men datalagringen fungerar helt perfekt mot journalisters källor.

Datalagringen tuffar hela tiden på i bakgrunden och registrerar de digitala fotspåren för alla, inklusive alla journalister. Så länge det inte står något utöver det vanliga i tidningarna händer ingenting, och säkerhetstjänsterna behöver inte ens titta på övervakningsinformationen som samlas in.

Men så fort en story som bygger på en visselblåsares uppgifter blir publicerad, finns allt data lagrat om säkerhetstjänsterna känner för att efterforska källan. Vem journalisten som står för storyn är framgår av hennes byline. Och i databasen som säkerhetstjänsterna har tillgång till finns uppgifter om alla hon har haft kontakt med de senaste sex månaderna (minst). Om det till exempel finns ett okrypterat mejl där någon frågar om journalistens kryptonyckel, och det några månader senare dyker upp ett scoop som bygger på en visselblåsares uppgifter från just den journalisten, då klarar nog även en ganska slötänkt säkerhetstjänst att lägga ihop ett och ett i efterskott.

Det här är verkligheten för källskyddet i både Sverige och resten av världen idag. Grundlagsskyddet för journalisters källor finns fortfarande kvar i lagboken. Men samtidigt vet både vi, alla journalister och alla tilltänkta visselblåsare att FRA har tillgång det amerikanska söksystemet XKeyscore, som kan söka fram varje journalists alla kontakter med bara en knapptryckning.

Edward Snowden lyckades till sist etablera en säker krypterad kontakt med Laura Poitras, genom att gå via ytterligare en mellanhand som de bägge litade på. Det ledde sedemera till att han fick den kontakt med Glenn Greenwald som han varit ute efter från början, vilket i sin tur ledde till ett hotellrum i Hongkong och den fortsatta rafflande historien som skildras i Citizen Four.

Men även om just Snowden lyckades upprätta kontakt med journalisterna utan att bli avslöjad, var det alltså inte alls någon särskilt lätt operation. Och då ska man hålla i minnet att Snowden själv är NSA-utbildad expert på de globala övervakningssystemen, och att journalisterna han ville ha kontakt med redan hade arbetat med övervakningsfrågor. Ändå var det så pass svårt.

Hur säker kan en vanlig visselblåsare, som inte själv är utbildad på hur massövervakningen fungerar, vara på att han verkligen har tänkt på allt när han tar kontakt med en journalist? Och hur säker kan han i så fall vara på att journalisten är tillräckligt kunnig och noggrann för att lyckas dölja sin källa från de tyvärr ganska allseende säkerhetstjänsterna?

Jag blev väldigt glad när jag hörde att Citizen Four vunnit en Oscar, och jag skickar mina varmaste gratulationer till Laura Poitras och alla andra som varit delaktiga. Och till Snowden själv, förstås.

Nu hoppas jag att den uppmärksamhet filmen får kommer leda till en diskussion om vad som har hänt med det journalistiska källskyddet i massövervakningens tidsålder.

15 februari 2015

Massövervakningen stoppade inte Köpenhamnsdådet heller

Filed under: datalagringen,FRA — Christian Engström @ 12:07

Ett fruktansvärt terrorattentat har skett i Köpenhamn. Som vanligt kom det som en fullständig överraskning för de berörda säkerhetstjänsterna. Trots att de lägger miljardbelopp på massövervakning av oss alla. Eller kanske delvis just därför.

Massövervakningen har inte stoppat ett enda terroristangrepp, vare sig i Europa eller in USA
. Det är helt enkelt inte effektivt att lägga resurserna på att övervaka miljontals vanliga oskyldiga medborgare, och istället försumma riktigt polisarbete som kanske skulle ha kunnat ge resultat. Men självklart kommer maktens män och kvinnor ändå använda Köpenhamnsdådet som ursäkt för ännu mer massövervakning.

Det är vad som hände efter Parisdådet mot Charlie Hebdo. Trots att massövervakningen uppenbarligen inte lyckades stoppa det dådet heller, tog det bara några dagar för EU’s inrikesministrar att enas om att rätt åtgärd var förstärkt massövervakning och åtgärder för att begränsa yttrandefriheten.

Nu får vi se hur makthavarna väljer att använda Köpenhamnsdådet för att flytta fram positionerna för övervakningssamhället ytterligare. Exakt på vilket område de kommer fokusera sin attack på det öppna samhället är svårt att gissa så här på förhand. Men att attacken kommer komma kan vi nog tyvärr vara alldeles säkra på.

Terrorister kan aldrig avskaffa våra medborgerliga fri- och rättigheter. Det kan bara politiker göra. Och tyvärr är det vad nästan alla politiker från de etablerade partierna håller på med för fullt.

………

Läs också Hax: Vilks, jihadisterna och massövervakningen

Nästa sida »

Rubric-temat. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 099 andra följare

%d bloggare gillar detta: