Insamlingssällskapen: Allt ska tillhöra oss!
Insamlingssällskapen, alltså STIM och alla dess systerorganisationer, vill att EU bestämmer att de ska få äganderätten till allt upphovsrättsskyddat som skapades under 1900-talet, där inte den rättmätiga ägaren hör av sig.
Det vill de dels för att tjäna mer pengar att ge till sina medlemmar och använda till administration. Men också för att förhindra konkurrens från hela 1900-talets kulturskatt.
Konstruktionen kallas för collective licensing, eller ”avtalslicenser”. Den innebär att rätten till alla orphan works, alltså föräldralösa verk där rättighetshavaren inte är känd, ska tillfalla insamlingssällskapet som normalt har hand om den typen av verk. Insamlingssällskapen är STIM och SAMI för musik, BUS för bildkonst etc.
Den som vill använda eller sprida något av verken får sedan förhandla med insamlingsällskapet om en licens, och betala för den. Insamlingssällskapet behåller pengarna, för den händelse att den rättmätige rättighetsinnehavaren skulle dyka upp. Gör han inte det tillfaller pengarna insamlingssällskapet.
Det är lätt att förstå varför insamlingssällskapen tycker att det här vore en bra modell.
Insamlingssällskapen har lyckats övertyga de nationella radio- och tevebolagen i Norden om att det här vore en bra modell. Föreningen Nordic PSB, där de nordiska public service-bolagen ingår, har skickat ett uttalande till alla oss 18 EU-parlamentariker där de propagerar för modellen med avtalslicenser.
Då skulle radio- och tevebolagen kunna göra sina programarkiv tillgängliga för allmänheten, om de kommer överens med insamlingssällskapen och betalar dem en del av pengarna från tevelicenserna.
Det här modellen vore i och för sig en förbättring jämfört med dagens situation. Idag går det inte att använda föräldralösa verk alls, eftersom det inte ens finns någon att förhandla om en licens med. Om insamlingssällskapen får ta över rättigheterna vet man åtminstone vem man ska förhandla med.
Men varför ska just insamlingssällskapen få de här rättigheterna? De är ju inte ens part i målet. Det enda man vet om föräldralösa verk är att upphovsmannen inte har valt att registrera det hos något insamlingssällskap. Kanske för att han inte iddes. Kanske för att han uttryckligen ville att hans verk skulle spridas om någon tyckte om det, och därför inte ville skriva över sina rättigheter till något insamlingssällskap.
En mycket bättre lösning på problemet med föräldralösa verk är att använda ett statutory exception, eller ”lagstadgat undantag”. Det är den lösning som biblioteken helst vill ha. Då får vi alla tillgång till 1900-talets gemensamma kulturarv utan att insamlingssällskapen kan sko sig på rättigheter som de inte äger.
EU kan lagstifta om att rättighetsinnehavare som vill ha kvar sina rättigheter till ett verk mer än (säg) 10 år efter det att det först publicerades, får anmäla det till ett register. EU har redan ett sådant register som heter Arrow. I det lagstadgade undantaget föreskriver man sedan att verk som inte anmälts när 10-årsgränsen har passerats blir fritt tillgängliga för alla.
Ett sådant system ger rättslig säkerhet. Den som vill använda eller sprida något som är äldre en 10 år behöver bara söka i registret. Hittar han det inte efter en ”diligent search”, en noggrann sökning i registret, så är det fritt fram att använda verket. Annars har han åtominstone fått veta vem rättighetshavaren är, så han kan kontakta denne.
Med ett statutory exception tillfaller 1900-talets kulturarv oss alla. Sveriges Television kan släppa sitt stora arkiv fritt utan att behöva betala extra till insamlingssällskapen. Då kan de använda sina surt hopsamlade licenspengar till att göra nya program istället.
Men framför allt innebär ett statutory exception att alla andra också får tillgång till den gemensamma kulturen. Dokumentärfilmare som vill använda historiska klipp kommer kunna göra det utan att lägga stora pengar på att leta upp rättighetshavare. Google Books, Europeana och Projekt Runeberg, som alla vill digitalisera böcker från 1900-talet, kommer kunna göra det. Wikipedia får lättare att publicera bilder. Alla som vill skapa ny spännande kultur kommer få en gigantisk kulturskatt att hämta material från.
EU-kommissionen vill göra något åt problemet med orphan works. Det är bra, och det är därför olika intressenter har börjat opinionsbilda i frågan nu. Kommissionen har ännu inte bestämt sig för vilken metod den ska välja. Insamlingssällskapen vill alltså ha collective licensing, men den modellen gynnar i första hand dem och de stora rättighetsinnehavarna.
Ett statutory exception, som alla har nytta av, är en mycket bättre lösning. Den lösningen bör vi välja.
…………
Tidigare inlägg om orphan works:
Orphan works hearing in JURI
A librarian’s views on orphan works
A collecting society’s views on orphan works
Andra bloggar om: piratpartiet, eu, politik, informationspolitik
Christian Engström, former Member of the European Parliament 2009-2014 for Piratpartiet, Sweden
Christian Engström, Pirat 
Mycket kreativt, Christian!
Jag kommer att följa upp den här diskussionen, och fördjupa mig mer i upphovsrätt, för det här med tidsbegränsad upphovsrätt som upphovspersonen kan förlänga om han eller hon vill, det känns som en oerhört bra variant.
I egenskap av upphovsrättsinnehavare, och konstnärligt skapande person som har levt på just upphovsrättsskyddat material i hela mitt liv, så känns det som ett Columbi ägg i den här upphovsrättsdiskussionen.
För det första får vi bort den här idiotiska lagen om att konstnärliga verk ska vara skyddade i 70 år efter kreatörens död, å andra sidan kan jag som upphovsperson styra mer över mina egna verk, genom att uppdatera skyddet för mina egna verk.
Jättebra!
Kommentar av Carl Johan Rehbinder — 20 december 2009 @ 14:25
Bra. PP borde ta ställning i den här frågan som organisation, och inte bara genom sin ytterligt kompetenta parlamentariker.
Kommentar av Rick Falkvinge (PP) — 20 december 2009 @ 14:38
Ja, jag instämmer till 100 % med dig, Rick. Detta är en fenomenalt intressant lösning på en fråga som hittills varit en svår nöt att knäcka även för mig. Jag vill ju inte urholka rätten för oss kulturskapare att få behålla en viss kontroll över våra verk, även kommersiell kontroll, och kan jag då göra det genom att helt enkelt se till att mina bilder, mina texter, min musik etc. är registrerad som min, så kan jag det.
En fin service är då att när licenstiden för ett musikverk, t.ex., är på väg att ta slut, så ska ett meddelande om detta gå ut till den kreatör som innehar upphovsrätten, så att denne kan förnya sin licens – eller inte.
Ett kul incitament för konstnärer att göra sina verk till allmän egendom kan vara att ge konstnären en bonus, en ekonomisk ersättning för att släppa sina verk fria. Det skulle vara en synnerligen god kulturgärning, åt båda hållen. Den som skapar får en ersättning, och vi som konsumerar får fri tillgång.
Indiens regering har registrerat all yoga och ayurveda som allmän egendom, så att inga läkemedelsföretag plötsligt patenterar något av detta. Det tycker jag är oerhört intressant, och ett steg i rätt riktning.
Kommentar av Carl Johan Rehbinder — 20 december 2009 @ 14:54
Värt att notera är att många kreatörer väljer att INTE vara medlemmar i upphovsrätts-sällskap därför att villkoren för medlemskap kommer i konflikt med möjligheterna att verka proffesionellt inom t ex reklambranschen.
Kommentar av Rasmus — 20 december 2009 @ 18:01
Jag är bara lekman när det gäller upphovsrätt, men det verkar helt sjukt att insamlingssällskapen vill lägga beslag på något som aldrig har tillhört dem. Det är att sno kulturen från allmänheten och sälja tillbaka den.
Jag tycker att om man vill stå som upphovsman så får man se till att registrera det, annars får man räkna med att ens verk blir public domain.
Kommentar av Mr President — 20 december 2009 @ 18:57
Ja, det är verkligen otroligt fräckt. Huggsexa, liksom. Det här vill vi ha, så det tar vi.
Kommentar av Carl Johan Rehbinder — 20 december 2009 @ 19:06
Noterbart är att Landes och Posner i ”The Economic Structure of Intellectual Property Law” förespråkar att efter en viss tid måste rättighetsinnehavaren aktivt (och mot avgift) registrera sin upphovsrätt. En sådan registrering skulle enligt deras modell kunna göras om, faktiskt, oändligt många gånger. För en extremt liten del av allt skapat skulle alltså upphovsrätten bli ”evigheten minus en dag”. Men det allra allra mesta skulle automatiskt bli fritt.
Deras tänkta ursprungliga skyddstid är betydligt kortare än de tider som gäller nu, fast längre än PP:s 5 år.
De stöder sig delvis på data från förnyelseregistreringarna som fanns i den gamla amerikanska upphovsrätten. Det mesta förnyas aldrig. Att något förnyas två gånger är extremt ovanligt.
Moderaterna i sitt nyliga förslag ville att *användarna* av föräldralösa verk skulle vara de som skulle registrera sig…Man tar sig för pannan.
Kommentar av viktualiebroder — 20 december 2009 @ 20:15
Låter som en god idé, men skulle det inte uppstå problem i förhållande till Bernkonventionen som, såvida jag inte missförstått saken, säger att verk inte ska behöva registreras för att omfattas av upphovsrättsskyddet?
En lösning där insamlingssällskapen har hand om licensiering minskar måhända transaktionskostnaderna för medieföretag som vill använda sig av äldre material, men för vanliga privatpersoner som vill använda och bygga vidare på sådant material skulle transaktionskostnaderna i de flesta fall bli oacceptabelt höga.
Historiskt ligger för övrigt andelen upphovsrättsinnehavare som förnyat sin upphovsrätt ligger mellan 8 och 15%. Även under upphovsrättens tidiga historia när skyddstiden var betydligt mycket kortare än idag var andelen mycket låg. Det vore en ovärderlig kulturhandling om man kunde ändra default-värdena så att inte verk slentrianmässigt kom att omfattas av skyddet.
Kommentar av Tor — 20 december 2009 @ 20:45
Bernkonventionen ÄR problemet 🙂
Kommentar av viktualiebroder — 20 december 2009 @ 20:50
Jag är kluven. Jag vill att det jag skriver och offentliggör skall vara tillgängligt för alla, men samtidigt vill jag behålla upphovsrätten i den händelse något alster skulle bli kommersiellt intressant (och vad som blir intressant vet jag inte i förväg). Jag tror dessutom att en uppdelning av verk i ett A-lag (skyddade som förut) och ett B-lag (bara skyddade i tio år) vore olycklig, kanske inte för upphovsmännen själva, men för vår syn på upphovsrätten (och lagen) som gällande lika för alla.
I praktiken verkar detta snarlikt moderaternas förslag om att man som upphovsman skall kunna avsäga sig upphovsrätten, vilket sågades eftersom det främst skulle gynna förlagsbranschen. Att man förlorar upphovsrätten genom passivitet skulle väl gynna förlagen i än högre grad än att man uttryckligen avsäger sig den? I ena fallet behöver förlaget visa upp ett underskrivet papper med en rättighetsavsägelse, i det andra räcker det med att inte kunna visa upp något papper alls.
Om man inte vet vem som har författat en viss text, hur vet man då hur gammal den är? Måste man visa upp texten för notarius publicus och sedan vänta i tio år innan man kan publicera den, eller finns det enklare sätt?
Registreringskravet innebär att det, jämfört med i dag, vid varje tidpunkt bara kommer att finnas ungefär en tiondel så många verk som skyddas av upphovsrätt (ett fåtal verk skyddas av upphovsrätt A som varar i genomsnitt i 100 år, medan merparten ligger under upphovsrätt B i tio år). Det är en förenkling ur kvantitativ synvinkel (färre verk att hålla reda på), men samtidigt förlorar vi en väsentlig del av proportionalitetsargumentet: Är det rimligt att hota med böter och fängelse för att människor inte skall sprida upphovsrättsskyddad information till sina vänner?
– Nej, inte så länge varenda tidningsinsändare är lika skyddad som Hollywoods senaste film; vi kan inte ha taxametrar kopplade till alla datorer och kopiatorer.
– Ja, om endast en promille av all kultur är skyddad, då får man finna sig i konsekvenserna av att sprida just det skyddade materialet.
Att mängder av fritt material sprids helt legalt med hjälp av Pirate Bay har hittills inte hindrat advokaterna från att angripa sajten. Det räcker tydligen med att åklagaren kan peka på en handfull skyddade verk bland miljoner för att domstolen skall fälla för ”medhjälp”. Spridda protester hörs från de upphovsmän som gillar spridningen, men med registreringskravet minskar antalet upphovsmän drastiskt, och kvar bli nästan bara gärningsmän (spridare). Vilka legitima intressen kan de anföra för att polisen inte skall konfiskera deras gemensamma ”tryckpress”?
Sedan förmodar jag att förslaget inte är förenligt med Bernkonventionen, mer specifikt artikel 5(2) som stadgar att upphovsrätt skall gälla utan något formkrav såsom registrering. Enligt artikel 7(1) skall denna formalitetsfria upphovsrätt gälla i minst 50 år efter upphovsmannens död. Det går att ändra i Bernkonventionen, men det fordrar att Bernunionens medlemsstater går med på det, inte bara EU.
Att det finns ett dåligt förslag till lösning (kollektivavtalslicens från insamlingssällskapen) av ett problem (föräldralösa verk) innebär inte att alla alternativa förslag till lösning av samma problem är bra.
Kommentar av Anders Andersson — 20 december 2009 @ 20:55
En frivillig förlängning efter 50 år, som först då skulle kräva (avgiftsbelagd) registrering skulle inte strida mot Bernkonventionen.
De juridiskt/praktiska problemen med sådana sajter som Pirate Bay som blandar tillgång till skyddat och oskyddat tar L&P inte upp, i alla fall inte som jag minns eller kan hitta just nu. Men vi är väl överens om att TPB inte ändå inte kan göras ansvariga för vad tjänsten används till. Eller 😉
När det gäller Anders Anderssons invändning om A- och B-lag så skall man ju inte se det som att något tas ifrån ”B-laget”, utan att ”A-laget” mot en ansträngning (aktiv registrering) och avgift får något mera.
Landes och Posner har för övrigt ett mera obskyrt förslag när det gäller föräldralösa verk: Den som ”hittar” ett föräldralöst verk akulle kunna få bli registrerad som innehavare om ingen rättmätig sådan anmält sig inom rimlig tid. Det motsvarar lite som när kyrkogårdsförvaltningar sätter en skylt på gravar som inte underhålls, och om ingen anmäler sig inom en viss tid, återanvänder graven. Anledningen är risken att föräldralösa verk annars skulle förbli i glömska, därför att ingen skulle vilja ta risken att återutge dem.
L&P är förresten en bok om är väldigt upplysande,(fast lite tungläst) även om man inte håller med om allt de skriver. Och patentdelen är svajig, dels för att det inte är riktigt deras gebit (det märks), dels för att deras utgångspunkt i att patent är till för att främja innovation/utgör monopol är felaktig som jag ser det (Encyklopedi-visionen kommer först, resten är mer eller mindre effektiva medel för den visionen).
Kommentar av Bengt Jonsson — 20 december 2009 @ 21:26
Det mest behändiga är väl om de pengarna går direkt ner i EU-politikernas fickor. Det minskar ju mycket papperarbete och byråkrati tycker jag.
Kommentar av Pirat så klart — 21 december 2009 @ 10:20
Nej, nej, det går inte. Vi ger alltihop till Warner Brothers. Det är mycket bättre.
I alla fall för Warner Brothers.
Kommentar av Carl Johan Rehbinder — 21 december 2009 @ 10:30
Hej Christian,
Hur menar du att det lagstadgade undantaget skulle fungera? Skulle rättighetshavarna inte ha någon rätt till ersättning när public service-företagen använder de verk och prestationer som ligger i deras arkiv?
Kommentar av Anna — 21 december 2009 @ 14:15
Verkar som om telia åt upp min komentar så vi försöker igen 🙂
Jag tycker att vi skall utnyttja de bra delarna från insamlingssälskapen men inte låta dem få alla pengarna.
Detta främst för att ett ”statutory exception” inte säkert klarar av de olika konventionernas krav.
så snarare än att skriva lag som kommer att överklagas till höger och vänster medan vi kämpar för nya vettigare IP avtal. så kan vi gå runt problemet.
Välj ut en myndighet som skall övervaka systemet (vi kan ta skatteverket de har vana av att driva databaser och hålla ordning på saker 🙂 )
skapa en process för hur man skall göra en ”good enough” sökning efter upphovsrättsägare.
Processen skall vara resonabelt billig att utföra.
Om ingen sådan ägare hittas så skall detta registreras hos myndigheten och verket skall därefter få användas under en ”statutory licence” som betalas till myndigheten. (förslagsvis skall licensen för icke kommersiellt nyttjande vara LÅGT)
I fall upphovsrättsinehavaren dyker upp innan verket blivit fritt så inget problem, skicka över licencpengarna. annars så skickas licenspengarna till allmäna arvs eller liknande den dag verket blivit fritt. (eller efter viss tid. tex rullande 10-års period)
Kommentar av christoffer — 21 december 2009 @ 14:22
@Anna,
Jovisst, rättigheteshavarna ska ha rätt att kräva ersättning av public-service-företagen om de vill, endera själva eller via insamlingssällskap om de väljer att gå med där. Kravet är bara att de måste registrera sina rättigheter i Arrow-systemet först (om det är saker som är äldre än 10 år).
Det jag vänder mig mot är förslaget att insamlingssällskapen skulle ha rätt att kräva pengar för rättigheter som de inte har.
Kommentar av Christian Engström — 21 december 2009 @ 15:26
@christoffer,
Upphovsrättshökarna brukar ofta hänvisa till de internationella konventionerna och påstå att vi inte kan ändra upphovsrätten (i mildare riktning). Det är ren lögn.
Både Bern och de andra konventionerna innehåller klausuler om att länder (eller EU) får göra undantag om det behövs.
Läs mer hos Rick: Sverige kan legalisera fildelning imorgon.
Just det inlägget handlar om legalisering av icke-kommersiell spridning och användning, men samma sak gäller om man vill införa ett lagstadgat undantag enligt de linjer som jag beskriver i inlägget. Det handlar bara om politisk vilja.
Kommentar av Christian Engström — 21 december 2009 @ 15:32
Bengt Jonssons (#11) förslag att ge alla verk skydd i 50 år (efter upphovsmannens död) i stället för 10 år (efter publiceringen) gör det hela förenligt med Bernkonventionen, men i övrigt är det bara en kvantitativ skillnad gentemot Christians ursprungliga förslag ovan. Det jag vänder mig mot är inte den ena eller andra skyddstiden, utan att man alls gör åtskillnad mellan olika verk beroende på en formell registrering eller anmälan.
Jag anser att 1995 års förlängning av skyddstiden från 50 till 70 år efter upphovsmannens död dels var onödig ur kulturpolitisk synvinkel, dels genomfördes på ett juridiskt felaktigt sätt. Jag vill därför återgå till 50 år (Bernkonventionens minimikrav, det som gällde när jag växte upp) som utgångspunkt för den fortsatta diskussionen. Att då lägga till en möjlighet till ”frivillig” förlängning av skyddstiden efter 50-årsstrecket ser jag som fullständigt omotiverat. Hur länge skulle skyddet kunna förlängas? I tio år, 20 år eller rentav intill evigheten minus en dag (bara rättsinnehavaren betalar)? Skall man kunna köpa sig vilka monopol som helst?
För övrigt finner jag det missvisande att kalla förlängningen ”frivillig”, eftersom den är frivillig endast för rättsinnehavaren. För alla andra utgör förlängningen ett tvång, ett förbud att befatta sig med det skyddade verket under överskådlig tid. Det är som att låta brottsoffret begära förlängt fängelsestraff för den dömde gärningsmannen, och kalla förlängningen ”frivillig” eftersom brottsoffret inte är tvungen att förlänga straffet. Det är liksom inte frivilligt för gärningsmannen att avtjäna det (ens om brottsoffret får betala en avgift för att begäran skall godkännas).
Det är därför vi inte låter någon av de berörda parterna själva bestämma straff respektive skyddstid, utan tiden bestäms i båda fallen av någon oberoende instans, antingen av en brottmålsdomstol (fängelsestraffet) eller av lagstiftaren (skyddstiden). Även om man bara låter tiden variera inom snäva gränser, säg minst 10 och högst 20 år, så innebär den ena partens valfrihet ett osäkerhetsmoment för den andra.
Visst är det irriterande att inte våga sprida ett hundra år gammalt verk av rädsla för att någon tidigare okänd arvinge skall dyka upp och hota med ersättningskrav eller åtal, men allvarligt talat, hur stort är det här problemet i jämförelse med den pågående klappjakten på och skinnandet av fildelare som sprider färskt material? De rättsinnehavare som finansierar denna klappjakt förtjänar inte att få någon förlängd skyddstid alls, men de kommer att vara först med att kräva förlängning om de bara får chansen, och jag vill inte ens stå i andra änden av samma kö utanför Patent- och registreringsverket (eller vilken myndighet som nu får hand om administrationen).
Dagens regelverk är ett sammelsurium av inbördes osammanhängande bestämmelser just därför att man har lappat och lagat för att lösa problem som det äldre regelverket har skapat, i stället för att se över hela lagen och fråga sig vad man vill åstadkomma med den. Problemet med ”orphan works” fanns inte före upphovsrättens tid; då är det fel sätt att försöka lösa det problemet med nya specialparagrafer i upphovsrättslagen utan att ta bort någonting gammalt.
Och om det anförs flera olika anledningar till att sänka skyddstiden till tio år och samtidigt införa differentierat skydd via registrering, då talar vi inte längre om ett problem som behöver lösas, utan om en lösning i desperat jakt på ett problem.
Mitt eget förslag till lösning på problemet ”orphan works” är att helt ta bort möjligheten till åtal och straff ur upphovsrättslagen, för alla verk. Enda möjligheten att beivra intrång blir då civilrättslig, via krav på skadestånd som endast utdöms när det är befogat. Om man själv inte ger ut sitt (en gång offentliggjorda) verk, då skall man inte kunna erhålla skadestånd för att någon annan gör det. Jag tror att denna lösning även är förenlig med Bernkonventionen. Den är däremot inte förenlig med IPRED.
Kommentar av Anders Andersson — 21 december 2009 @ 20:35
@Christian (#17), var i Bernkonventionen hittar du något undantag som kan tillämpas på 100 procent av alla verk, så att skyddet upphör redan efter tio år om man inte registrerar det? Här är de möjliga nationella undantag jag hittar vid en genomläsning av konventionen:
– Artikel 2(2): Ej fixerade verk
– Artikel 2(4): Allmänna handlingar
– Artikel 2(7): Industriell design
– Artikel 2bis(1): Politiska och rättsliga anföranden
– Artikel 2bis(2): Offentliga tal och föreläsningar
– Artikel 7(3): Verk av okända upphovsmän som förmodas ha avlidit för mer än 50 år sedan
– Artikel 7(4): Fotografiska bilder och brukskonst som framställts för mer än 25 år sedan
– Artikel 9(2): Användning i vissa fall som inte inkräktar på normal exploatering (det är denna som Rick hänvisar till)
– Artikel 10(2): Användning i undervisning
– Artikel 10bis(1): Användning i rapportering om aktuella ekonomiska, politiska och religiösa frågor
– Artikel 10bis(2): Oavsiktlig återgivning i samband med nyhetsrapportering
– Artikel 11bis(2): Offentliga framföranden
– Artikel 11bis(3): Radio- och TV-stationers tillfälliga inspelningar
– Artikel 13(1): Inspelningar av musikaliska framföranden
– Artikel 14bis(2): Krav på skriftligt avtal för filmatisering av litterärt verk
– Artikel 14ter(2): Ersättning vid försäljning av originalkonstverk
– Artikel 15(4): Rätt att föra okänd upphovsmans talan
Artikel 9(2) torde vara den som redan idag möjliggör vårt undantag för ”privat bruk” (tidigare ”enskilt bruk”), så i likhet med Rick finner jag det naturligt att klämma in privat fildelning där. Det är en begränsad typ av användning, som inte nödvändigtvis konkurrerar med normal exploatering (även om det sticker i ögonen på somliga företrädare för historiska näringsgrenar).
När du säger att samma resonemang kan tillämpas på ditt förslag till villkorad upphovsrätt för verk äldre än tio år, då tror jag att du har fel. Det du föreslår är inte ett undantag för viss slags användning eller för vissa typer av verk, utan du föreslår ett krav på registrering för alla verk som skall vara skyddade mot någon användning efter tioårsgränsen. Det är inte ett enstaka ”undantag” från någon i övrigt giltig regel, utan det är en helt ny regel. Bernkonventionen öppnar inte för något undantag från vare sig frånvaron av formkrav i artikel 5(2) eller minimiskyddstiden i artikel 7(1), och då kan du knappast kringgå detta genom en så vid tolkning av artikel 9(2) att alla oregistrerade verk som är mer än tio år gamla betraktas som ”vissa speciella fall”.
Det stämmer säkert att det mesta är möjligt om bara den politiska viljan finns, men jag vill hävda att det ändå inte är rättsligt möjligt att göra som du föreslår med mindre än att vi ändrar (eller lämnar) Bernkonventionen. Insamlingssällskapens förslag till lösning av problemet ”orphan works” täcks faktiskt hjälpligt av artikel 15(4). Mitt eget förslag (avkriminalisering av upphovsrättsintrång) täcks på samma sätt av artikel 5(2) vad gäller de ekonomiska rättigheterna och artikel 6bis(3) beträffande de ideella.
Skall vi nu tävla om vem som lyckas slå huvudet i den tjockaste tegelväggen? 😉
Kommentar av Anders Andersson — 21 december 2009 @ 22:04
Christian Engström – Du har i Ditt inlägg ovan tänkt och skrivit det mest Förnuftiga jag hittills har läst rörande upphovsrättsfrågan, verkligen… 💡
Patent (av latin: li’tterae pate’ntes, öppna brev) är en tidsbegränsad och lagbunden rätt att inneha ensamrätten till att dra kommersiell nytta av en viss uppfinning. Något s k världspatent, som det ibland talas om, finns inte. Uppfinnaren har att söka patent — och erlägga fastställda avgifter — inom varje jurisdiktion, där han söker skydd. Numera har man dock möjlighet att centralt söka patent som om det beviljas går att få för hela EU-området. Man är dock fortfarande tvungen att betala för patenträttigheten i varje land där man vill ha skyddet.
Skulle patent-principen = att upphovsrättsinnehavaren betalar en årsavgift för sin kommersiella rätt till sina verk – på något sätt kunna vara tänkbar för upphovsrättsskyddat material också ❓ – undrar Josef B.
Kommentar av Josef Boberg — 22 december 2009 @ 13:35
A great job, Christian! This is why we’re so happy with you in Brussels! A very happy holiday to you and yours.
Kommentar av Rick — 22 december 2009 @ 14:20
Man kan ju frånträda Bern-konventionen om man vill. Det vore klokt av EU att nu bryta upp ACTA-förhandlingarna, åtminstone i den delen som rör upphovsrätt.
Först borde man komma fram till vilken upphovsrätt man ska ha, sen kan man förhandla om hur den ska skyddas internationellt.
Trots att systemet är lappat och lagat nu, så vore det ändå bra om man tog ett grepp kring orphan works som är ett akut problem. Men man ska hela tiden passa på att påminna om att hela systemet kring upphovsrätten behöver ses över.
En hake är bara att vinden måste vända i t.ex. Frankrike. Annars riskerar man att få bindande EU-regler som är sämre än de vi har nu (vilket säkert är möjligt).
Kommentar av Johan Tjäder — 23 december 2009 @ 14:30
Vill man kasta in fler modeller i debatten finns ett förslag här:
1) Att man inför schablonersättningar för ”orphan works”, samma modell som den kommersiellla radion fick igenom på 1920-talet för att betala för musik. T.ex.: foto 40 kr, filmklipp 60 kr, längre textcitat 20 kr, osv.
2) Att ersättning för ”Orphan works” ska deponeras hos Länstyrelsen. Om ingen upphovsman hör av sig inom 25 år ska pengarna tillfalla kulturellt skapande.
Kommentar av Putte — 28 december 2009 @ 23:59
Eller så låter man dessa föräldralösa verk vara helt fria, utan kostnader alls.
Blandar man in Länsstyrelsen så vet man att det kommer att gå troll i det, och bli ohanterlig byråkrati.
Då kommer de där priserna gå upp, eftersom Länsstyrelsen kommer att lägga till sina ”administrativa kostnader”, samt att det blir handläggningstider på flera månader, vilket knappast kan vara konstruktivt i ett kreativt arbete.
Dessutom kommer Länsstyrelsens tjänstemän förstås att betrakta dessa föräldralösa verk som ”sina”, vilket innebär att folk som struntar i att betala de där småslantarna kommer att bli anmälda och bötfällda av Länsstyrelsen – för något som inte var deras från början.
Låt alla konstnärliga verk som saknar upphovsrättsinnehavare fortsätta vara just ”konstnärliga verk som saknar upphovsrättsinnehavare”, och därmed 100 % fria att använda för alla och envar.
Kommentar av Carl Johan Rehbinder — 29 december 2009 @ 7:14
[…] även Kulturbloggen och skriver om Stim. Christian Engström skrev nyligen intressant om Stim och herrelösa verk. Posted by Tor M Filed in Upphovsrätt […]
Pingback av Stims fildelningslicens « Upphovsträtan — 31 december 2009 @ 8:41