Lissabonfördraget flyttar makten fel

EU-minister Cecilia Malmström (FP)

EU-minister Cecilia Malmström (FP) har skrivit ett inlägg i debatten om Lissabonfördraget och hur EU borde fungera. Det tycker jag är väldigt positivt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar en konstruktiv debatt, och det är roligt att en minister deltar. Andra som debatterat frågan är Karl Sigfrid (M), Staffan Danielsson (C) och Mikael Ståldal (FP).

Cecilia Malmström har uppfattat mig helt rätt i att jag tycker att Europaparlamentets roll bör stärkas och att EU måste bli öppnare. Så långt tycks vi vara överens, vilket förstås gläder mig. Men jag tror att jag bör förtydliga vad det är jag menar på en punkt.

Jag vill stärka Europaparlamentet i förhållande till EU-kommissionen och ministerrådet. Absolut inte på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamentens bekostnad. Det är därför jag och Piratpartiet är motståndare till Lissabonfördraget.

Det är sant att Lissabonfördraget innebär en liten förbättring av Europaparlamentets ställning, i och med att fler frågor ska tas enligt det så kallade medbeslutandeförfarandet (codecision procedure). Det är i och för sig bra. I dagsläget finns det en hel massa frågor som avgörs helt på egen hand av det slutna ministerrådet och den icke-valda kommissionen. Så ska inte lagar stiftas i ett demokratiskt samhälle.

Men även medbeslutandeförfarandet innehåller ett alldeles för stort demokratiskt underskott. Upprinnelsen till hela den här diskussionen var att jag kritiserade ministerrådets roll i samband med telekompaketet.

Telekompaketet går redan under medbeslutandeförfarandet enligt dagens regler. Om Lissabonfördraget redan hade blivit antaget skulle det inte ha lett till någon förbättring alls vad gäller telekompaketet. När jag ställer frågan om ministrar själva ska stifta lagar, och kritiserar att makten utövas bakom stängda dörrar, då riktar sig den kritiken både mot dagens EU och ett potentiellt EU enligt Lissabon.

Skillnaden om Lissabonfördraget skulle gå igenom är bara att fler EU-direktiv skulle tas på det här sättet. Själva sättet de tas på skulle vara behäftat med exakt lika stora problem både med och utan Lissabon.

Den stora skillnaden som Lissabonfördraget inför är istället att EU får makten att lägga under sig fler politikområden. Det sker på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamentens bekostnad.

Det är helt fel väg för Europa att gå, menar jag. Makten borde istället ligga så nära medborgarna som möjligt. Bara de frågor som verkligen måste hanteras på EU-nivån borde höra hemma där. Med Lissabon går vi istället åt motsatt håll.

Cecilia Malmströms andra försvar för Lissabonfördraget är själva processen för hur det togs fram. Hon skriver:

För det andra är Lissabonfördraget en produkt av just det Engström beskriver: att Europa samlades i ett konvent för att förutsättningslöst diskutera hur EU bör se ut.

Visst, så långt har jag inga invändningar. Det är så man brukar göra när man tar fram nya konstitutioner.

Men hon glömmer den lilla detaljen vad som hände sedan. Frankrike, Nederländerna och Irland röstade NEJ. Men det struntar politikerna fullständigt i. De bara fortsätter köra på som om inget hade hänt.

Det är inte rätt sätt att åtgärda det demokratiska underskottet inom EU. Det går inte att bygga ett demokratiskt system genom att börja med att köra över medborgarna totalt.

Man skulle ha hoppats att även de politiker som är för Lissabonfördraget i sak skulle vara beredda att hålla med om det. Men det är de inte. Fråga inte mig hur de tänker.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu