PR-perspektiv på rättegången

Erik Lakomaa

Erik Lakomaa är politisk konsult och grundare av PR-byrån Erik Lakomaa + Company. År 2004 utsågs han till världens bästa politiska konsult under 40 av den amerikanska branschtidningen Campaigns and Elections, för sitt arbete för nej-sidan i folkomröstningen om euron.

Här gästbloggar han om rättegången mot The Pirate Bay:

Problemet för upphovsrättsindustrin i den pågående rättegången kring TBP är att de sitter i en rävsax och egentligen förlorar hur än det går.

En friande dom innebär naturligtvis en katastrof för upphovsrättsindustrin, kring detta råder inget tvivel: Den skulle– även om det inte var den juridiska innebörden – tolkas som att det var fritt fram att fildela.

Även en fällande dom skulle dock innebära en förlust: Fildelningen skulle knappast upphöra genom domen. En stängning av TBP skulle bara leda till att trafiken flyttade någon annanstans. De kommunikativa konsekvenserna skulle samtidigt kunna leda till kraftiga intäktsförluster för skiv- och filmindustrin.

Problemet för upphovsrättsindustrin är att fildelarna samtidigt är deras kunder. Att ge sig på kunderna med lagboken i handen är en beprövat usel affärsmodell eftersom kunderna då riskerar att gå någon annanstans. Om missnöje med fildelarjakten får kunderna att vardera köpa ett album mindre per år uppväger det lätt alla eventuella förluster från utebliven försäljning genom fildelning. Den som ser sina kunder som fiender blir sällan långlivad på marknaden (om man inte har staten som ägare som SJ eller SAS).

Utifrån detta perspektiv är det det faktiskt obegripligt att det här målet har hamnat i domstol. Det finns inget att vinna varken varken affärs- eller kommunikationsmässigt på det. En förklaring till man från film- och musikindustrin försatt sig i denna situation är att man låtit frågan hanteras av piratjägarorganisationer Anti-Piratbyrån, och IFPI. För dem spelar det ingen roll om Time Warner eller BMG säljer färre skivor pga. negativ publicitet. Dessa organisationer har dessutom bara ett verktyg – stämningar – i sin verktygslåda, och då angriper man alla problem med stämningar.

Upphovsrättsindustrin hade sannolikt tjänat på att försöka hantera frågan på ett mindre publikt sätt. En domstolsprocess är inte bara ett juridiskt utan också ett kommunikativt projekt, och det kommunikativa utfallet kan vara viktigare än det juridiska. Hur många kommer exempelvis ihåg att den kvittoklippande landshövdingen Sigvard Marjasin faktiskt friades av rätten?

I media spelar deltagarna i en rättegång bestämda roller. Det finns en skurk, och det finns ett offer, en David och en Goliat. Folk tenderar att sympatisera med offret och med David. Skall upphovsrättsindustrin ha någon chans måste de därför framställa de åtalade som skurkar och sig själva som offer. Hittills har man dock (förvisso med benäget bistånd från åklagaren) närmast lyckats uppnå det motsatta.

Skall man ge några råd till målsägarsidan (med reservation att det är i sista minuten) blir det följande:

• Ett: Finn en talesperson som ser ut som ett offer (exempelvis en fattig musiker som inte har råd till hyran eftersom ingen längre köper hans skivor utan bara fildelar dem). Undvik samtidigt att anlita talespersoner som kan misstas för Cruella deVille.
• Två: Håll personer – exempelvis poliser som knäckt extra åt målsägaren, eller amerikanska skivbolags VD:ar – som kan förstärka bilden av de åtalade som offer så långt borta som möjligt från rampljuset.
• Tre: Tänk på att det är era kunder det handlar om och anpassa uppträdandet efter det. Musik- och filmindustrins framtid avgörs inte i Stockholms tingsrätt utan på marknaden. Där kommer man inte långt utan kundernas sympati.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, the pirate bay, tpb, politisk rättegång, erik lakomaa