Vattenmärkning är värre än DRM

Företaget Headweb ska försöka sälja film på nätet enligt ett delvis nytt koncept, rapporterar IDG. Filerna ska distribueras med bittorrent-tekniken och ska inte vara belagda med kopieringsspärrar (DRM, Digital Restrictions Management). Det låter ju bra så långt. Men en bit ner i artikeln kommer dråpslaget mot affärsidén:

Istället för DRM ska filerna vara märkta med ”vattenstämplar”, som ska göra det möjligt att spåra varje nedladdad fil till den kund som betalt för den. Låt oss omedelbart slå fast:

Vattenmärkning är om möjligt ännu mer konsumentfientligt än DRM.

Varför påstår jag det? Den som har ”rent mjöl i påsen” har väl ingenting att frukta?

Jo, det har han. Låt oss titta på vad som är ”worst case scenario” för den som av någon anledning insisterar på att använda betaltjänster istället för att fildela på vanligt sätt. Vad är det värsta som kan hända?

• Med DRM kan det hända att filmen/låten man köpt inte går att spela på den utrustning man har eller kan komma att skaffa sig i framtiden. Maximal riskexponering: några tior (eller vad man nu betalade för filen)
• Med vattenmärkning kan det hända att filen man köpt på ena eller andra sättet hamnar i fildelningsnätverken, med en vattenstämpel som knyter den till en själv. Maximal riskexponering: obegränsat belopp, beroende på vad film- eller skivbolagen väljer att stämma en för. Kanske 1,4 miljoner kronor som den amerikanska tvåbarnsmamman Jammie Thomas blev dömd att betala i USA. Eller kanske bara några hundra tusen, eftersom skadeståndsbeloppen ännu så länge är lägre i Sverige än på andra sidan Atlanten. Men det kan man inte veta förrän man faktiskt sitter där med stämningen i handen.

Hur gärna man än vill se en speciell film, skulle i vart fall jag inte vara beredd att ta den risken. Visst kan det vara kul att kolla på en rulle, men inte till priset av att man när som helst efteråt riskerar att bli stämd till atomer av ett girigt filmbolag som vill statuera exempel.

– Men filer ”råkar” ju inte bara hamna på fildelningsnätverken, invänder någon. Ligger den ute är det väl för att man själv har lagt den där, och då får man stå sitt kast. Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.

Men den invändningen håller inte. Det finns ett antal tänkbara scenarion där man själv inte har brutit mot någon lag, men att filen har kunnat spridas ändå. Det kan till exempel ske genom att

• ens bärbara spelare eller brända CD/DVD kommer bort eller blir stulen
• någon tar sig in i ens trådlösa nätverk
• en kompis eller familjemedlem som man delat med sig av filen till ger den till någon tredje, osv
• någon av ens ungars kompisar kopierar filen till sitt USB-minne när han är hemma hos en
• någon annan som har tillgång till ens dator, till exempel en servicetekniker, kopirerar filen
• trojaner eller virus i den egna datorn som ger andra tillgång till den

Allt det här går naturligtvis att skydda sig mot i viss mån. Man kan låta bli att utnyttja sig lagliga rätt att dela med sig av filen till familjemedlemmar och nära kompisar. Man kan kryptera sin hårddisk och låta bli att lämna ut lösenordet till någon (så länge det fortfarande är lagligt). Man kan förbjuda ungarna att ta hem kompisar. Man kan slänga sin dator och köpa en ny om den går sönder, istället för att lämna in den på service med hårddisken i.

Men det här är ganska stora uppoffringar som man måste vara beredd att göra i sitt liv, för att kunna köpa sådana här filer på ett någorlunda säkert sätt. Och risken att man super bort eller blir bestulen på sin bärbara spelare kan man ju aldrig helt skydda sig från. Jag kan inte föreställa mig någon film eller poplåt som skulle vara så fantastisk att det är värt att dra på sig den här risken och de här åtagandena under resten av sitt liv.

– Men blir man bestulen kan man ju hänvisa till det i domstolen, invänder samma någon som ovan.

Javisst kan man det, och har man tur tror domstolen på en. Har man otur gör den det inte. Det handlar ju om ett civilmål, så beviskraven är mycket lägre än om det var ett brottsmål. Det var det Jammie Thomas fick erfara (hon dömdes mot sitt nekande i ett civilmål).

Men även om man lyckas bli frikänd i slutändan i ett civilmål, är det förenat med en hel del besvär och oftast en hel del kostnader att ens få en rättvis prövning. Så innan man köper sin första vattenmärkta fil bör man som konsument ta sig en ordentlig funderare på om man är beredd att utsätta sig för den risken.

Själv har jag mitt svar färdigt: – No F****** Way!!!

Men var och en bestämmer ju själv vilka risker han vill ta.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, vattenmärkning, headweb, jammie thomas