Federley visar hur lätt man halkar på det sluttande planet

Fredrick Federley (C) är ingen ond man, eller ens ond politiker. Han är motståndare till övervakningssamhället, och han skulle helst se att FRA-lagen aldrig hade gått igenom, även om han själv röstade för den 2008. Redan då tyckte han att den föreslagna lagen var att ta ett steg för mycket åt fel håll.

Men ändå röstade han ja till FRA-lagen. Det berodde på det spända politiska läge som rådde då.

Det var inte att Federley hade vaknat upp just den morgonen och känt att han ville göra någonting riktigt ondskefullt, och inte heller att han vid den tidpunkten trodde att det kanske faktiskt behövdes mer övervakning. Han tyckte redan då att det var fel.

Men statsminister Reinfeldt hade i praktiken hade ställt kabinettsfråga om FRA-lagen, och hotat med att regeringen kunde tvingas avgå om inte alla Alliansens riksdagsmän, inklusive Federley, röstade ja till lagen.

Varför Reinfeldt hade manövrerat in sig i det politiska hörnet blev jag aldrig riktigt klok på då, och vet inte om jag riktigt har förstått ännu. Varför var det så viktigt att få igenom FRA-lagen att han behövde sätta hela sin regering på spel för den? Varför kunde han inte bara ta förlusten, rycka på axlarna och fortsätta utan FRA? Det skulle jag gärna vilja ha ett bra svar på. Men åter till Federley de dramatiska dagarna 2008.

Federley tvingades välja mellan stå upp för sina principer om övervakningsstaten, eller att rädda regeringen. I det läget valde han, under mycket stor vånda, att rädda regeringen.

Och där ligger själva kärnan. Han gjorde ingenting konstigt. Han gjorde bara precis det som varje minister från Allianspartierna eller Socialdemokraterna skulle ha gjort, alltid har gjort, och alltid kommer göra.

Om en regering anser att den behöver tumma lite på principerna för rättsstaten för att sitta kvar i ett spänt politiskt läge, då kommer den i slutändan nästan alltid göra det. Ofta kanske mycket motvilligt. Men den kommer att göra det om den kan och det behövs.

Sverige är inte Ukraina, och det kan tyckas som att vi ligger i olika världar. I Ukraina används massövervakningstekniken till öppet brutalt förtryck och skrämseltaktiker. Den ukrainske presidenten gör det för att han ser det som nödvändigt för att rädda regeringen. Det är fullt tänkbart att det är motvilligt som han gör det, men det spelar i så fall ingen roll. Det viktiga är att han använder de verktyg han har när han känner att han måste.

Här i väst ser vi hur USA använder massövervakningen för att hålla koll på grävande journalister, och trakassera dem när de reser eller på andra sätt. Jag kan mycket väl tänka mig att president Obama står bakom de här handlingarna mycket motvilligt, men inte heller det spelar någon roll. Han gör det också när han känner att han måste.

I Sverige hade vi för några årtionden sedan en omfattande registrering och svartlistning av människor med vänstersympatier. Den snickare som hade otur i övervakningslotteriet fick finna sig i att inte få några jobb, och aldrig få någon förklaring på varför. Jag kan mycket väl tänka mig att de Socialdemokratiska statsråd som godkände att man tummade på de medborgerliga rättigheterna gjorde det motvilligt.

Vi har haft IB-affären och Geijer-affären, där de dåvarande statsråden stod inför valet att tumma på de medborgerliga rättigheterna eller riskera regeringens fall. Alldeles säkert motvilligt och under stor vånda.

Och när den svenska regeringen valde att utvisa två egyptier med ett CIA-plan så att de kunde skeppas till Egypten och torteras, då var det inte heller något som de svenska ministrarna tyckte var ett roligt beslut. De tog det mycket motvilligt, för att de kände att de måste.

Därför kan man inte klandra Federley för att han också valde att vika ner sig i det läge där han faktiskt hade kunnat göra skillnad, och hellre motvilligt tumma på principerna än att se regeringen falla.

Eller, jo, naturligtvis kan man klandra honom för det, för det var fel gjort.

Men man ska komma ihåg att Federley inte skiljer sig alls från de flesta andra politiker från regeringspartier, i Sverige eller i resten av världen. I ett skärpt läge är det tyvärr snarare regel än undantag att även vanliga, hyggliga och i grunden snälla politiker tar till de verktyg de har tillgång till för att rädda sin regering från att falla.

Därför är verktygen för övervakning farliga även i fredliga demokratiska länder som våra i väst. Finns verktygen säger all erfarenhet att de tyvärr löper stor risk att användas, även av politiker som gör det motvilligt.

Därför är kampen mot övervakningssamhället på allvar även för oss i Sverige.

Fredrick Federley själv är ett perfekt exempel på varför. Han är ingen ond politiker. Han bara orkade inte riktigt stå emot ett fullständigt övermäktigt tryck från omgivningen i ett spänt läge, och gick motvilligt med på att göra det som behövdes för att rädda regeringen den gången.

Om vi i Sverige installerar samma övervakningssystem som Ukrainas president använder för att rädda sin regering — och det har vi redan gjort, med bland annat Centerns stöd — då lägger vi bördan på alla framtida politiker i ledande ställning att visa mer återhållsamhet än vad majoriteten av deras kollegor genom historien har förmått visa i skärpt läge.

Det är inte en rimlig börda att lägga på politiker från nu och för all tid framåt. Varje samhällssystem som bygger på att alla är perfekta helgon hela tiden misslyckas.

Att bygga övervakningssystemen och ställa dem till den politiska maktens förfogande leder oundvikligen till att den politiska makten någon gång kommer att använda dem på det sätt som behövs.

Hur lätt det blir så, trots alla goda intentioner, vet Federley bättre än någon annan. Han var ju där, i riksdagens plenisal när han tryckte på ja-knappen. Därför borde egentligen han, om någon, förstå varför kampen mot övervakningen är på allvar även hemma hos oss här i Sverige och i västvärlden.

Men det förstår Fredrick Federley inte, i vart fall inte ännu. Vaknar han upp och inser att det här är en medborgarrättskamp som är lika viktig för vårt samhälle på 2000-talet som 1900-talets stora medborgarrättsrörelser var, då är han välkommen över till vårt parti. Integritetsvänner har nog inte så mycket att hämta hos Centern, tyvärr.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet i maj och riksdagsvalet i september.

Vi gör det för att vi tar friheten på nätet och i samhället på allvar på riktigt.