Christian Engström, Pirat

2 mars 2016

Basinkomst: Låt föräldrapenningen också vara kvar

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 9:33

xxbarnledigFöräldrapenningen tänker jag mig också ska vara kvar oförändrad när vi inför basinkomst. Skälet är detsamma som varför jag vill behålla sjukförsäkringen:

Det skulle i praktiken vara politiskt omöjligt att få igenom en försämring av föräldraförsäkringen, och det är inte nödvändigt för att räkna hem en basinkomstreform. Då finns det ingen anledning att ge sig in i den politiska striden.

Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar för ett barn. I 390 dagar baseras ersättningen på den inkomst du har (dagar på sjukpenningnivå). De övriga 90 dagarna är ersättningen 180 kronor per dag (dagar på lägstanivå). Det här framgår av Försäkringskassans websajt.

Om man är två föräldrar finns det regler för hur man får dela upp föräldrapenningsdagarna mellan sig, men de reglerna behöver vi inte gå in på här. Jag tänker mig att de ska vara kvar oförändrade.

Med basinkomst blir det en förbättring av villkoren i föräldraförsäkringen. De 90 dagarna på lägstanivån 180 kronor om dagen ger en ersättning som är lägre än nivån för basinkomst. När vi inför basinkomst kommer den att ersätta dagarna på lägstanivå, och ge mer pengar i plånboken. Det här gäller alla familjer, vare sig de har inkomster eller inte.

För föräldrar med jobb är föräldrapenningen de första 390 dagarna högre än basinkomsten. Då får de behålla föräldrapenningen och får ingen basinkomst, precis som idag.

Men för föräldrar som är arbetslösa eller har väldigt låga inkomster, kommer dagens föräldrapenning inte upp i basinkomsten. De föräldrarna skulle få basinkomst istället, och mer pengar i plånboken.

Att låta föräldraförsäkringen finnas kvar är ett designval av systemet som många basinkomstförespråkare kanske tycker är oväntat, precis som att jag vill behålla sjukförsäkringen.

Man kan ha filosofiska invändningar mot att föräldraförsäkringen är inkomstbaserad, och därför ger mer pengar till höginkomsttagare som får barn. Varför ska inte principen om lika lön för lika arbete gälla? Det är ju inte mer jobb att ta hand om ett höginkomsttagarbarn än ett barn till en arbetslös. Varför ska då höginkomsttagaren få mer betalt?

Men de här invändningarna är just filosofiska, och har ingenting med den praktiska politiska debatten att göra. Om det hade funnits en politisk majoritet för ett system med samma ersättning till alla föräldrar, då hade vi redan haft ett sådant system. Men någon sådan majoritet finns inte, vare sig i riksdagen eller ute bland väljarna.

Föräldraförsäkringen ser ut som den gör för att det är så en mycket stor majoritet vill att den ska se ut så. Föräldraförsäkringen är en av de allra mest genomdiskuterade politiska frågorna vi har, och debatten om olika detaljjusteringar är mer eller mindre ständigt aktuell.

Att få igenom en total omläggning av föräldraförsäkringen efter helt nya principer (alltså utan inkomstförsäkring) skulle inte vara möjligt ens om man ville det. Och jag är inte alls övertygad om att man skulle vilja det, ens om det gick.

Att basinkomsten förstärker föräldraförsäkringen för de familjer som är mest ekonomiskt utsatta är bra. Det händer mer eller mindre automatiskt när vi inför basinkomsten, och ligger helt i linje med själva grundtanken för basinkomst, att alla ska ha sin försörjning garanterad utan behovsprövning och byråkrati.

Och eftersom vi inte behöver ge oss in i det politiska självmordsuppdraget att försöka försämra för barnfamiljer i medelklassen, har vi ingen anledning att göra det.

Faktum är att jag vill inte lägga ner några fler av dagens trygghetssystem alls. För finansieringen av basinkomsten räcker det med att lägga ner de tre system som jag har pekat på i tidigare blogginlägg: försörjningsstödet 11 miljarder, Arbetsförmedlingen 64 miljarder, och studiemedlen 17 miljarder. Det blir 92 miljarder tillsammans.

Resten av finansieringen tänker jag mig ska komma från att vi tar bort momssubventionerna som vissa branscher får idag. Men det är ett eget ämne, så det får vänta tills nästa blogginlägg i serien.

———

Det här är del 18 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

1 mars 2016

Basinkomst kan inte ersätta sjukförsäkringen av politiska skäl — men a-kassan går att ändra

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 9:08
vinnare och förlorare

All mediarapportering om politiska förslag sker i termer av ”vinnare” och ”förlorare”

I de två föregående blogginläggen har jag först argumenterat för att basinkomsten kan ersätta a-kassan, trots att a-kassan är inkomstrelaterad. Därefter har jag sagt att det är politiskt omöjligt att sänka sjukersättningen för långtidssjukskrivna, eftersom sjukersättningen är inkomstrelaterad.

Är inte det en smula ologiskt, frågar sig ”Vän av ordning”?

Nej, för det finns en jättestor skillnad som gör det politiskt möjligt att reducera beloppen i a-kassan, även om det är politiskt omöjligt att reducera sjukkassan:

De allra flesta som är beroende av sjukersättning eller aktivitetsersättning idag, kommer med säkerhet vara det även om 5 eller 10 eller 20 år. Själva definitionen som Försäkringskassan använder är att det ska vara människor som ”troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid någonsin mer i livet”.

Men ingen av dem som har hög a-kassa idag kommer ha kvar den förmånen om 5 eller 10 eller 20 år, eftersom a-kassan är tidsbegränsad.

När man pratar om att sänka förmånerna i sjukförsäkringen finns det alltså tiotusentals eller hundratusentals personer som direkt kan se att sänkningen kommer slå direkt mot dem själva personligen, under resten av deras liv. Det kommer de (med rätta) se som ett konkret hot som de måste bekämpa. De kommer ha en lättbegriplig och känsloladdad historia att berätta, perfekt anpassad för mediaformatet som handlar om att lyfta fram offer. Ingen politiker skulle ha en chans att vinna den diskussionen.

Men så är det inte med a-kassan. För var och en av oss gäller att vare sig vi har jobb eller a-kassa idag eller inte, vet ingen av oss hur just vi själva kommer ha det om 5 eller 10 eller 20 år.

I filosofiska diskussioner om hur samhället borde se ut brukar man göra tankeexperimentet att man får designa ett framtida utopiskt samhälle hur man vill, men man får inte på förhand veta vilken samhällsklass eller livssituation man själv kommer att ingå i. Med den förutsättningen blir det lättare för alla att fokusera på hur man faktiskt uppnår så bra resultat för så många som möjligt, istället för att man (kanske omedvetet) startar en huggsexa där man försöker ge så mycket resurser som möjligt till den grupp där man själv ingår.

När det gäller a-kassan råkar vi ha nästan den perfekta filosofiska utgångspunkten alldeles automatiskt, mer eller mindre av en slump, tack vare dagens regler om utförsäkring ur a-kassan. De som idag har den högsta a-kassan får ut betydligt mer än den föreslagna basinkomsten. Men de får det bara allra högsta ersättningen i 100 dagar. Därefter börjar a-kassan trappas ner.

Själv tycker jag om att vara optimist när det gäller möjligheterna att göra politiska förändringar, och att göra dem snabbt. Men det är fullständigt uppenbart att vi inte kommer ha infört ett nationellt system för basinkomst om 100 dagar från nu.

Eftersom det även i bästa fall kommer ta många år innan en basinkomstreform kan vara genomförd i praktiken, kommer alla ha gott om tid att förbereda sig för det nya systemet.

Medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstskydd vid arbetslöshet, utöver vad basinkomsten ger, kommer ha gott om tid att skaffa sig det skyddet genom privata försäkringar. De kan endera erbjudas av privata försäkringsbolag eller av facket. Den typen av försäkringar finns redan idag, och det lär säkert öka.

Däremot finns det ju inte särskilt mycket som de med svåra kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle kunna göra för att förbättra sin situation om de blev av med sin sjukersättning, inte ens om de får 5 eller 10 eller 20 års förvarning om den framtida försämringen. Eftersom de här personerna redan är sjuka, kan de inte få någon försäkring på den privata marknaden. Och att säga till dem att se till att bli friska eller skylla sig själva fungerar ju inte, vare sig på ett mänskligt plan eller på något annat sätt.

Därför ser jag det som helt orealistiskt ur ett politiskt perspektiv att ersätta bidragen till sjuka och funktionsnedsatta med basinkomst, ens på medellång sikt. Men däremot är det politiskt möjligt att göra även stora förändringar i stödet till arbetslösa, så länge det görs med någorlunda lång förvarning.

Många basinkomstförespråkare känner sig säkert tveksamma till att behålla sjukförsäkringssystemet när vi ersätter a-kassan och det kommunala försörjningsstödet med basinkomst. Vad är det då för vits, om vi ändå ska behålla en massa bidragsbyråkrati? skulle de fråga.

Men det skulle vara en stor vits att få ett robustare, begripligare och rättvisare system för att ta hand om de arbetslösa, även om vi låter sjukförsäkringen vara kvar som den är idag. Då får vi ett system som det går att argumentera för politiskt, utan att behöva ta en hopplös politisk diskussion om att försämra för de långtidssjuka.

Ekonomiskt går det att räkna hem ett basinkomstsystem utan att röra sjukförsäkringen. Besparingarna på att lägga ner Arbetsförmedlingen blir betydande (64 miljarder). Tillsammans med några andra finansieringskällor går det att få fram pengar för att införa ett basinkomstsystem som ersätter a-kassan och den kommunala försörjningsstödet.

En sådan reform blir inte lika stor och omfattande som de allra mest visionära och heltäckande förslagen till basinkomstsystem. Men i gengäld kan det bli politisk verklighet inom en någorlunda rimlig tidsgräns.

———

Det här är del 17 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

29 februari 2016

Basinkomst: Låt sjukförsäkringen vara kvar

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 9:34

försäkringskassanI de allra flesta förslag till basinkomstsystem brukar en av förutsättningarna vara att basinkomsten ska ersätta sjukförsäkringen, i vart fall för långtidssjuka och funktionsnedsatta. Spontant är det en lockande tanke. Men tittar man lite närmare på hur sjukförsäkringssystemet fungerar idag, ser man att det är problematiskt att ersätta det med basinkomst.

Jag föreslår inga nedskärningar alls i sjukförsäkringssystemet. Basinkomsten får komplettera sjukförsäkringen för dem som idag har det sämst, men ingen som har sjukförsäkring förlorar några bidrag eller förmåner.

Basinkomsten går att finansiera ändå, så det är inte nödvändigt att göra några försämringar för sjuka eller funktionshindrade för att få det att gå ihop. Men det är ändå intressant att titta lite på det system vi har idag, även om jag tänker mig att det ska finnas kvar även när vi infört basinkomst.

Utgiftsområdet ”Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning” är den största enskilda utgiftsposten i statens budget. Den uppgick till 100 miljarder år 2015, och har ökat till 110 miljarder i budgeten för 2016. Men i den summan ingår många olika system som är uppbyggda med olika motiv och riktar sig till olika grupper. Ska man få någon rätsida på det här området måste man dyka lite djupare i siffrorna än bara totalsumman i statsbudgeten.

För det första måste man skilja på kort- och långtidssjuka. Den som har ett jobb och blir tillfälligt sjuk får sjukpenning. De första två veckorna betalar arbetsgivaren. Därefter träder Försäkringskassan in och betalar sjukpenning i upp till 364 dagar.

Sjukpenningen för korttidssjuka med jobb har inte mycket med basinkomst att göra, så den kan vi lämna därhän. Den är en inkomstbortfallsförsäkring för folk som i de flesta fall har ett jobb som de kan gå tillbaka till när de väl blivit friska. Den som vill föreslå förändringar av sjukpenningssystemet är naturligtvis fri att göra det, men det finns ingen anledning att koppla det till diskussionen om basinkomst. Det handlar ju som sagt om människor som redan har ett jobb och kan försörja sig själva.

Det är de långtidssjuka som är intressanta i diskussionen om basinkomst. Förr kallades det för sjukpension, men nu heter det istället sjukersättning eller aktivitetsersättning, beroende på hur gammal man är. Försäkringskassan förklarar begreppen:

  • Sjukersättning är en ersättning för personer mellan 30 och 64 år och som troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning.
  • Aktivitetsersättning är en ersättning för personer som är mellan 19 och 29 år och troligen inte kommer att kunna arbeta heltid på minst ett år på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning.

Av Försäkringskassans årsredovisning framgår att

  • Sjukersättningen kostade 42,7 miljarder i utbetalningar och 0,5 miljarder i administration (sid 106)
  • Aktivitetsersättningen kostade 3,4 miljarder i utbetalningar och 0,4 miljarder i administration (sid 102)

Tillsammans blir det 47 miljarder om året för de här två ersättningarna, och de försörjde 293.000 personer omräknat till helårsekvivalenter.

47 miljarder om året för att försörja 293.000 människor ger en kostnad på 160.000 kronor per person och år. Det är mer än de 100.000 per person och år som basinkomst skulle kosta.

Det får det naturligtvis att vattnas i munnen på den som letar efter finansiering till en basinkomstreform. Siffrorna är i och för sig inte helt jämförbara, eftersom sjukersättningarna är beskattade och basinkomsten inte skulle vara det. Men ändå, mellan tummen och pekfingret. Kunde man lägga vantarna på de här pengarna, vore det ett välkommet tillskott till att räkna hem en basinkomstreform. Men det är inte en realistisk tanke.

Sjuk- och aktivitetsersättningen är inkomstbaserad. Om man har oturen att drabbas av en sjukdom eller olyckshändelse som gör att man aldrig mer kommer kunna jobba, beror ersättningen man får resten av livet på hur mycket man tjänade innan man blev sjuk.

Den lägsta ersättningen, för dem som hade låga inkomster eller inga alls innan de blev sjuka, kallas för ”garantiersättning”. Garantiersättningen är på 8.860 kronor i månaden före skatt, eller cirka 6.800 efter skatt (inget jobbskatteavdrag).

För de långtidssjukskrivna som har den lägsta ersättningen blir basinkomsten en förbättring, från 6.800 i månaden till 8.333. Det är en välkommen effekt, och helt i linje med den grundläggande tanken bakom basinkomst, att alla ska vara garanterade samma miniminivå, no matter what.

Men för dem som hade en inkomst innan de blev långtidssjukskrivna, och därför har en högre sjuk- eller aktivitetsersättning, skulle basinkomsten innebära en försämring jämfört med dagens nivåer.

Den högsta sjukersättningen ligger på 17.914 kronor före skatt, eller cirka 12.800 efter skatt per månad (återigen, inget jobbskatteavdrag). Det är betydligt högre än förslaget till basinkomst på 8.333 per månad.

Om man tänker sig att helt ta bort det nuvarande sjukförsäkringssystemet för långtidssjuka och ersätta det med en basinkomst lika för alla, skulle en stor grupp långtidssjuka och funktionshindrade få en drastisk sänkning av bidragen från staten.

En sådan sänkning skulle vara helt omöjlig att få igenom politiskt. Då ska man som politiker sitta i tv-soffan och först titta på ett reportage om en familj som får sin ekonomi helt krossad av förslaget, eftersom en funktionsnedsatt eller kroniskt sjuk familjemedlem får sin ersättning brutalt sänkt. Sedan ska man som politiker försöka försvara det.

Det går inte, man skulle bli helt mosad i debatten. Och det fattar alla politiker som någon gång varit i tv, så ingen kommer ta på sig det självmordsuppdraget.

Personligen tycker jag rent sakligt att det skulle vara en dålig idé att lägga ner sjukförsäkringssystemet och sänka ersättningen för en stor grupp långtidssjuka och förtidspensionerade. Men jag tänker inte bry mig om att ens argumentera i själva sakfrågan.

För även om någon skulle tycka tvärtom i sak, och verkligen vilja sänka ersättningen för alla långtidssjuka ner till basinkomstnivån, kan han eller hon fetglömma den saken ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Det går inte att få igenom den största politiska förändringen sedan folkhemmet genom att börja med att rycka undan mattan för människor som är sjuka eller funktionshindrade. Alla förslag som bygger på att ersätta det inkomstrelaterade sjukförsäkringssystemet med en enhetlig basinkomst är politiskt stendöda, vad man än råkar anse om idén som sådan.

Istället tänker jag mig att sjukförsäkringssystemet får finnas kvar och samexistera med basinkomsten. De som är långtidssjuka skulle i så fall få det belopp som är högst. De som idag har garantiersättningen och får ut mindre i månaden än vad basinkomsten skulle ge, får basinkomsten istället.

För långtidssjukskrivna med garantiersättning innebär basinkomst en direkt förbättring med 1.500 kronor mer i månaden. Det är en rejäl förstärkning jämfört med idag.

De långtidssjuka som i dagens system är berättigade till en högre ersättning än vad basinkomsten skulle ge, får fortsätta få ut den högre ersättningen enligt sjukförsäkringssystemet.

På så sätt skapas det inga förlorare när vi inför basinkomsten. Vi förbättrar för de sjuka och funktionshindrade som har det sämst, men vi försämrar inte för dem som har det bäst. Då har vi en konstruktion av basinkomstförslaget som kan bli verklighet politiskt.

Och basinkomst ökar tryggheten även för dem som idag har en högre sjukersättning än vad basinkomsten skulle ge.

För många långtidssjukskrivna är en stor källa till oro att de riskerar att bli utförsäkrade, och då inte ha något annat val än att vända sig till socialkontoret för den förnedrande och destruktiva processen att få försörjningsstöd. Den här otryggheten vill jag påstå är det i särklass största problemet för dem som är långtidssjukskrivna idag. Det problemet mildras betydligt om vi inför basinkomst, samtidigt som vi behåller dagens sjukförsäkringssystem.

De som idag har en sjukersättning som ger mer än 8.333 kronor netto i månaden skulle behålla sin nuvarande sjukersättning, och inte få någon basinkomst. Men de skulle slippa oron över att vara hänvisade till socialkontoret om de av ena eller andra anledningen blir utförsäkrade. Det tror jag är en förbättring som väldigt många långtidssjukskrivna skulle välkomna.

Jag inser att många blir förvånade över att jag föreslår att sjukförsäkringssystemet ska vara kvar. I de flesta skisser till basinkomstsystem brukar det ses som mer eller mindre en självklarhet att basinkomsten ska ersätta sjukförsäkringen. Men jag har alltså valt en annan väg.

Basinkomsten går att räkna hem utan att montera ned sjukförsäkringen. Och eftersom det inte är ekonomiskt nödvändigt att göra några försämringar i sjukersättningen för att finansiera basinkomst, finns det inga skäl att ta den politiska striden — i synnerhet eftersom den aldrig går att vinna. Mitt förslag att vi låter bli att banka huvudet i just den betongväggen, och istället fokuserar på att hitta en modell för basinkomst som faktiskt kan bli verklighet rent politiskt.

Det är bra för alla, både för dem som har sjukersättning idag och dem som inte har det.

———

Det här är del 16 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

28 februari 2016

Finansiering av basinkomst del 3: Ersätt studiemedlen (17 miljarder)

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 12:08
csn-webb-jpg

Basinkomsten ersätter studiemedlen, som idag kostar 17 miljarder

Studenter på högskola är den grupp som kanske allra tydligast blir vinnare om vi inför basinkomst.

Idag får studenterna studiemedel av Centrala Studiestödsnämnden CSN. Nivån på dagens studiemedel är densamma som förslaget till basinkomst, 100.000 kronor per år. Men medan det mesta av studiemedlen är lån som ska betalas tillbaka, är basinkomsten pengar som man får behålla. Det är en enorm förbättring för studenterna.

Studiemedlen ligger på 9.904 kronor per 4 veckor, men normalt får man bara studiemedel 40 veckor om året om man pluggar heltid. På ett år blir det alltså 99.040 kronor för en heltidsstudent. Men av de pengarna är bara en dryg fjärdedel, eller 28.160 kronor, bidrag som man får behålla. De resterande 70.880 kronorna är lån som man måste börja betala av på när man är färdig med studierna.

Studiemedelssystemet som vi har idag är det väl i och för sig inget större fel på. Nivån räcker verkligen inte till något lyxliv, men de flesta studenter klarar sig ändå. För studenter som av ena eller andra anledningen har halkat efter med tentorna, är det en stressfaktor att de blir av med sin försörjning om de inte lyckas hålla det föreskrivna tempot i studierna. Men på det hela taget är det inga jättestora problem förknippade med studiemedlen — i synnerhet inte om man jämför med det destruktiva och integritetskränkande försörjningsstödet (socialbidraget), eller den otrygga och byråkratiska a-kassan.

Att jag räknar med att basinkomsten helt ersätter studiemedelssystemet beror alltså inte på några akuta problem i studiemedelssystem, utan snarare att det blir så av sig självt. Om man behöll bägge systemen parallellt och lät människor välja, skulle ju ingen välja att få 100.000 i studiemedel varav 70.000 ska betalas tillbaka, om de istället kan få 100.000 i basinkomst som de får behålla.

Totalt lägger staten 21 miljarder om året på Utgiftsområde 15 – Studiestöd. Det mesta av de här pengarna går till att finansiera studiemedlen från CSN till högskolestudenter, men inte riktigt allt.

Summerar man de tre posterna ”Studiemedel”, ”Avsättning för kreditförluster” och ”Statens utgifter för studiemedelsräntor” blir de tillsammans ca 17 miljarder. Det här är, såvitt jag förstår, den årliga kostnaden för studiemedelssystemet för högskolestudenter.

Förutom några andra smärre bidragssystem går resten av CSNs anslag, 3,3 miljarder, till ”Studiehjälp”. Det är bidrag som betalas ut till ungdomar från 16 till 20 år som går på gymnasiet på heltid. Studiebidraget till unga gymnasister är 1050 kronor i månaden. Det är precis samma summa som barnbidraget (som upphör när man fyller 16), men till skillnad från barnbidraget betalas studiebidraget bara ut 10 månader om året.

Studiebidraget är alltså i allt väsentligt en fortsättning på barnbidraget, fast under annat namn. Studiebidraget till tonåringar i gymnasiet ska finnas kvar även om vi inför basinkomst för vuxna som fyllt 20, så i den delen finns det inga pengar att hämta. Men de 17 miljarderna som studiemedelssystemet för högskolestudenterna kostar idag, kan vi använda som delfinansiering av basinkomsten, eftersom högskolestudenterna automatiskt täcks in av basinkomsten.

Då kommer högskolestudenterna få lika mycket i plånboken per år medan de studerar, men de slipper helt att dra på sig några studielån. Det här är det grundförslag som jag har räknat på.

Men jag är medveten om att det här är väldigt generöst mot studenterna, och att det finns argument mot att gynna en specifik grupp så mycket när basinkomsten införs. Allt som idag är lån ersätts ju med lika mycket pengar i rent bidrag. Istället för att dra på sig 70.000 kronor i studieskuld för varje år man studerar (som det är idag), skulle de som studerar ta examen utan någon studieskuld alls.

Det skulle vara en enorm förbättring för alla nyblivna akademiker. Kanske lite väl stor. Även om högskolestudier inte längre är någon garanti för ett välbetalt jobb resten av livet (som det mer eller mindre var när studiemedelssystemet infördes 1965), är nyblivna akademiker generellt inte någon av de mest utsatta grupperna i samhället. Då kan man ifrågasätta om det är rimlig fördelningspolitik att gynna just den gruppen så mycket. Det är en fråga som tål att diskuteras.

Om man vill begränsa förbättringen för högskolestudenterna är det lätt att göra rent tekniskt. Då låter man dem få basinkomst precis som alla andra, men inför samtidigt terminsavgifter på högskolan, och låter studenterna låna till de avgifterna av CSN.

Beroende på hur högt man sätter terminsavgifterna kan man få vilken fördelningsprofil man vill, så det är inte en svartvit fråga där man måste välja allt eller inget.

Vill man att det ska fortsätta vara exakt likvärdigt med idag för studenterna, skulle man sätta terminsavgiften för att studera på högskola till 35.000 kronor per termin. Då skulle studenterna låna 35.000 per termin av CSN, precis som idag, men pengarna skulle gå till terminsavgifter istället för till studentens uppehälle, när uppehället är betalt av basinkomsten. Slutresultatet skulle bli detsamma som idag, att studenterna har 100.000 om året att röra sig med medan de studerar, och går ut högskolan med 70.000 i studieskulder för varje år de studerat.

Vill man göra en viss förbättring för studenter och nyblivna akademiker, men inte så mycket att studielånen försvinner helt, då kan man välja en annan nivå på terminsavgifterna. Om man till exempel sätter dem till 17.500 kronor per termin skulle studenterna dra på sig hälften så mycket lån som idag innan de tar examen. Det skulle också vara en väldigt stor förbättring, men inte lika stor som att låta alla studenter ta examen helt skuldfria.

Kanske är det rimligare i en första version av basinkomstsystemet — eller kanske inte.

Jag lämnar frågan öppen för hur man ska utforma basinkomstsystemet på den här punkten. I mina beräkningar har jag utgått från den allra generösaste modellen, där ingen behöver ta några studielån alls. Då får alla studenter full basinkomst utan att behöva betala några terminsavgifter. I så fall blir det 17 miljarder från studiemedelssystemet som kan användas för att delfinansiera de 132 miljarder som basinkomsten kostar totalt (för både studenter och alla andra).

Inför man terminsavgifter blir det ännu mer pengar än de 17 miljarderna att lägga in i basinkomstsystemet. Hur mycket det blir beror förstås på hur högt man sätter terminsavgifterna, men att man på det här sättet skulle kunna dra in ytterligare något tiotal miljarder är fullt möjligt. De miljarderna skulle i så fall kunna användas till valfritt behjärtansvärt ändamål, till exempel att ge universiteten större anslag, att höja grundnivån i basinkomsten för alla, eller vad som helst annat som vore trevligt men som kostar pengar.

Men som sagt, i det förslag som jag har räknat på har jag utgått från att vi inte inför några terminsavgifter, utan låter de nyblivna akademikerna gå ut högskolan helt skuldfria. Då har vi 17 miljarder till finansieringen av basinkomstsystemet.

———

Det här är del 15 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

 

27 februari 2016

Finansiering av basinkomst del 2: Lägg ner Arbetsförmedlingen (64 miljarder)

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 12:24

arbetsförnedringenArbetsförmedlingen kostade 64 miljarder år 2014. Av Arbetsförmedlingens årsredovisning framgår på sid 136:

  • Verksamhetens kostnader: 8 miljarder
  • Transfereringar: 56 miljarder, varav
    • utbetalda bidrag 35,5 miljarder
    • kostnader för erkända arbetslöshetskassor 15,6 miljarder
    • köp av utbildningar och andra tjänster cirka 4,9 miljarder

Byråkratin (”verksamhetens kostnader”) kostade alltså 8 miljarder, jämfört med 56 miljarder i transfereringar. Administrationskostnaden räknad på det sättet blir 14% av det utbetalda beloppet.

Men även om transfereringarna är på 56 miljarder, är det bara 35,5 av dem som står som ”utbetalda bidrag”. Sätter man de 8 miljarderna i relation till det, blir administrationskostnaden för utbetalningarna i så fall 23%.

Man kan säkert diskutera vilket som är det rimligaste sättet att räkna ut administrationskostnaden för att dela ut pengar via Arbetsförmedlingen, men oavsett om man väljer 14% eller 23%, är det en ganska hög kostnad. Inte så hög som många på den borgerliga sidan tror, att administrationskostnaderna faktiskt till och med skulle kunna vara högre än det utbetalda beloppet. Men både 14% och 23% är högt om man jämför med till exempel Försäkringskassan och Centrala Studiestödsnämnden, som ligger på några enstaka procent av det utbetalda beloppet.

Men ur ett basinkomstperspektiv kan man om man vill betrakta overheadkostnaderna för Arbetsförmedlingen på ett tredje sätt.

Arbetsförmedlingen försörjer ungefär 270.000 personer, om man räknar om det till så kallade helårsekvivalenter. I ett basinkomstsystem där var och en av dem fick 100.000 om året i handen, skulle det kosta 27 miljarder. Men Arbetsförmedlingen kostar idag 64 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som basinkomst för 270.000 personer skulle kosta, eller 37 miljarder mer. Här finns det pengar att hämta, som kan hjälpa till att finansiera basinkomsten.

Att Arbetsförmedlingen är ett så mycket dyrare sätt än basinkomst att försörja 270.000 människor, beror framför allt på två orsaker.

För det första går a-kassan åtminstone delvis enligt inkomstbortfallsprincipen. Så här beskriver Arbetsförmedlingen reglerna på sin sajt:

Du kan få ersättning under högst fem dagar per vecka (måndag-fredag). Antalet ersättningsdagar per vecka minskar om du är sjuk eller har annat hinder för att ta arbete.

Inkomstrelaterad ersättning

Du kan få högst 910 kronor per dag i inkomstrelaterad ersättning under de första 100 ersättningsdagarna. Därefter är taket 760 kronor per dag.

Hur mycket du får beror på vilken genomsnittlig inkomst du hade under de tolv månaderna innan du blev arbetslös. Under de första 200 ersättningsdagarna är din ersättning högst 80 procent av din tidigare genomsnittliga inkomst. Om du fortfarande är arbetslös efter 200 ersättningsdagar får du högst 70 procent av din tidigare genomsnittliga inkomst i ersättning.

För att få inkomstrelaterad ersättning måste du ha varit medlem i en a-kassa i minst tolv månader (medlemsvillkor). Du måste också ha uppfyllt ett arbetsvillkor under medlemstiden.

Grundbelopp

Grundbeloppet kan du få som inte är medlem i en a-kassa eller som inte varit medlem tillräckligt länge. Du måste ha fyllt 20 år. Grundbeloppet är högst 365 kronor per dag. Är din genomsnittliga arbetstid innan arbetslösheten lägre än heltid så minskar beloppet.

Det är din a-kassa som beslutar om vilken ersättning du kan få.

Eftersom man bara får ersättning måndag till fredag blir det ca 22 ersättningsdagar per månad. 910 kronor om dagen motsvarar då 20.020 kronor i månaden, 720 kronor blir 16.720 kronor i månaden. Man måste betala skatt på de här ersättningarna, men de är ändå högre än förslaget till basinkomst.

Det innebär att en del av dem som just nu har a-kassa får ut mer i månaden än vad basinkomsten skulle ge. De kommer visserligen bara behålla den allra högsta a-kassan i högst 100 dagar. Sedan börjar ersättningen trappas ner i olika steg. Men under den tiden de får hög a-kassa drar de upp genomsnittet.

Fast å andra sidan är det många arbetslösa som får mindre idag än vad de skulle få med basinkomst. Grundersättningen på 365 kronor motsvarar bara 8.030 kronor i månaden räknat på 22 dagar, vilket är mindre än 8.333.

Det skulle vara intressant att veta hur många arbetslösa det är som får de olika nivåerna av dagersättning, men någon sådan statistik har jag inte tillgång till. Det är därför oklart hur mycket man kan skylla på inkomstbortfallsprincipen när det gäller att förklara Arbetsförmedlingens höga kostnader per försörjd arbetslös. Vi kan notera att det är en faktor, men vi kan inte veta hur stor den är utan en noggrannare utredning baserad på mer statistik.

Men det andra skälet till att Arbetsförmedlingen kostar så mycket per arbetslös är mer uppenbart, och alldeles säkert en mycket viktigare förklaring. Det är alla aktiviteter och kurser som Arbetsförmedlingen ordnar, och som de arbetslösa är tvingade att gå på om de inte vill förlora sin ersättning.

Ibland är de här aktiviteterna och kurserna värdefulla för enskilda arbetslösa, men väldigt ofta uppfattas de som meningslös terapiverksamhet. Då blir det bara ett sätt att utöva tvång mot de arbetslösa.

För det grundläggande problemet är inte om Arbetsförmedlingens aktiviteter och kurser är bra eller inte. Hur bra de än vore, blir det inte fler jobb för det. Vi har 370.000 arbetslösa och inte i närheten av lika många lediga jobb.

Oberoende av om Pelle eller Britta får ett visst jobb, blir den andra utan. Hur duktiga arbetsförmedlarna än är på att hjälpa vissa individer få en bättre chans i tävlingen, blir det inte fler priser (alltså jobb) att dela ut för det.

I ett läge där problemet är brist på jobb, går det inte att lösa det problemet genom att bearbeta de arbetslösa. Om Pelle blir mer attraktiv på arbetsmarknaden och skickligare på att söka jobb, är det förstås jättebra för honom. Men om alla hans och Arbetsförmedlingens ansträngningar i slutändan leder till att ha lyckas få ett jobb som annars skulle gått till Britta, tjänar inte samhället någonting alls på det. Nu är ju Britta arbetslös istället.

Följden blir att det enda som Arbetsförmedlingens verksamheter faktiskt producerar ur ett samhällsperspektiv, är otrygghet för de arbetslösa. Det är inte för att arbetsförmedlarna är onda eller vill göra så, utan för att det är en direkt följd av reglerna.

Reglerna säger att den arbetssökande måste göra det ena och det andra, och det är arbetsförmedlarens sak att bedöma om det är tillräckligt för att den arbetslösa ska få ut sina bidrag. Eftersom det är en bedömning (och det står det i lagen att det ska vara) kan den arbetssökande inte vara säker på att få ut pengar att leva på. En bedömning betyder ju att det kan bli endera ja eller nej. Och det blir det också, ofta på grunder som i vart fall den arbetssökande tycker är godtyckliga och fel. Det skapar otrygghet.

Att lägga ner Arbetsförmedlingen är en hörnsten i finansieringen av basinkomsten. Det står för nästan halva kostnaden (64 miljarder av 132).

Men det är också en hörnsten av mer principiella skäl. Det gör att vi tar bort godtycket och otryggheten som Arbetsförmedlingen skapar genom att ägna sig åt behovsprövning och tvångsaktiviteter, och ersätter det med en rak och enkel rättighet till försörjning, enligt regler som är lika för alla.

Då tar vi bort att samhället erbjuder sig att hjälpa Pelle konkurrera ut Britta på arbetsmarknaden (eller tvärtom).

Istället får alla arbetslösa säkerheten att de får till sin försörjning varje månad så länge de behöver, utan att vara utlämnade till godtycke och bedömningar. Det är själva kärnan i tanken på basinkomst.

Inkomstförsäkringen vid kortare arbetslöshet försvinner när vi ersätter dagens Arbetsförmedling och a-kassa med basinkomst. Men den funktionen kommer kunna finnas kvar ändå, utanför själva basinkomstsystemet.

Redan dagens a-kasseregler bygger på att människor själva betalar en del av vad inkomstförsäkringen kostar med egna pengar. Staten skjuter till en del, som vi ser av siffrorna ovan, men resten är pengar som de som har jobb själva betalar in för att vara berättigade till a-kassa om och när de blir arbetslösa.

Privata inkomstförsäkringar, både från privata försäkringsbolag och via fackföreningarna, kommer dyka upp på marknaden för medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstbortfallsskydd. Basinkomsten utgör grunden som alla arbetslösa har rätt till. Men medel- och höginkomsttagare som så önskar kan skaffa sig ett ytterligare skydd med en försäkring.

Den inkomstförsäkringen får det i så fall betala själva. Men det har de ju i så fall råd med, eftersom de är just medel- eller höginkomsttagare, och därmed har pengar som de kan välja själva hur de disponerar. Eftersom basinkomsten står för grundtryggheten, och inkomstförsäkringen bara ska täcka extrapengarna utöver basinkomsten, behöver de här försäkringarna inte bli orimligt dyra.

Fackföreningarna kommer fortsätta spela en viktig roll i det sociala trygghetssystemet genom att de kan erbjuda inkomstbortfallsförsäkringar till sina medlemmar. Men basinkomsten ger alla en grundtrygghet, vare sig de uppfyller dagens regler för a-kassa eller inte.

Och ingen arbetslös kommer tvingas delta i några meningslösa arbetsmarknadsaktiviteter, eller bli utsatta för en handläggares godtycke, för att få pengar till mat på bordet. Det uppnår vi genom att ersätta Arbetsförmedlingens byråkrati med basinkomst, och låta facken och andra aktörer erbjuda tilläggsförsäkringar för inkomstskydd till dem som vill ha det.

———

Det här är del 14 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Bilden kopierad från en debattartikel om Arbetsförmedlingen hos von Mises-institutet

26 februari 2016

Finansiering av basinkomst del 1: Ersätt försörjningsstödet (11 miljarder)

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 11:06
Socialkontor

Basinkomsten ersätter försörjningsstödet som administreras av socialkontoren

Det basinkomstförslag som jag har presenterat i den här bloggserien skulle kosta staten 132 miljarder per år att införa. Det är mycket pengar, men det är inte omöjligt mycket pengar. Det går att finansiera på ett realistiskt sätt i budgeten.

Finansieringen består för det första i att basinkomsten ersätter det kommunala försörjningsstödet (11 miljarder), studiemedlen (17 miljarder) och arbetsförmedling och a-kassa (64 miljarder). Det blir 92 miljarder i rena besparingar.

För det andra föreslår jag att man återinför enhetlig moms på 25%, alltså höjer mat- och bokmomsen till samma nivå som gäller för allting annat. Det skulle ge 50 miljarder i ökade skatteintäkter.

Tillsammans blir det 142 miljarder i finansiering, vilket mer än väl täcker kostnaden på 132 miljarder för basinkomsten.

Försörjningsstöd 11 miljarder

Försörjningsstöd, alltså det som förr kallades socialbidrag, betalas idag ut av kommunerna till dem som inte kan försörja sig på annat sätt. Det är dagens motsvarighet till basinkomst. Det är inte ett riktigt basinkomstsystem, eftersom varje utbetalning behovsprövas av handläggare, men det är det system som har som uppgift att se till att alla i Sverige får så de åtminstone klarar sig. När vi inför ett basinkomstsystem behövs inte längre försörjningsstödet, så de pengarna kan vi använda som en del av finansieringen av basinkomsten.

För hela Sverige betalar kommunerna ut ca 11 miljarder per år i försörjningsstöd. Det framgår av Socialstyrelsens rapport Ekonomiskt bistånd – Årsstatistik 2014.

Totalt var det 410.000 personer som fick försörjningsstöd någon gång under 2014, men i de allra flesta fall fick de inte försörjningsstöd hela året.

Hos Statistiska Centralbyrån finns statistik där man räknat ut hur många helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 år som försörjs med sociala ersättningar och bidrag. Där kan man se att det kommunala försörjningsstödet (under rubriken ”Ekonomiskt bistånd”) motsvarade att 100.000 personer blev försörjda hela året.

Själva utbetalningarna från försörjningsstödet ligger alltså på 11 miljarder för 100.000 personer, vilket ger 110.000 per person och år. Det är väldigt nära de 100.000 per år som jag föreslår i basinkomst.

(Att dagens genomsnittliga försörjningsstöd ligger aningen högre — 110.000 istället för 100.000 — beror troligen till stor del på att siffran för dagens försörjningsstöd även innefattar extrabetalningar till mottagare som har barn. Som jag skrivit tidigare har jag ännu inte tagit in den delen i kostnaden för basinkomstförslaget ännu, så ett färdigt basinkomstförslag lär bli några miljarder dyrare än den beräkning jag presenterat. Men som man kan se av jämförelsen med dagens försörjningsstöd, lär det inte handla om mer än några enstaka miljarder, så det påverkar inte genomförbarheten av basinkomst på något avgörande sätt.)

Hur mycket administrationen kostar för att betala ut försörjningsstödet har jag aldrig sett några officiella siffror på. Den kostnaden ligger utspridd på kommunernas biståndshandläggare på socialkontoren.

Mattias Lundbäck på bloggen Den hälsosamme ekonomisten har gjort en uppskattning utifrån statistik från Socialstyrelsen, och publicerat den med rubriken Administrationskostnaden för försörjningsstödet är betydande. Han skriver:

Tittade lite i Socialstyrelsens publikation Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd och noterade att det i genomsnitt går 33 biståndshushåll på varje socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd […]
[I] statistiken kan man också utläsa att varje biståndshushåll (i Sverige alltså) i genomsnitt får 44 000 kronor om året. Och vad ska vi tro att en socialsekreterare kostar? Gissar på en miljon per år inklusive alla omkostnader.

Delar vi upp kostnaden för socialsekreteraren på 33 klienter får vi en snittkostnad på 30 300 kronor per hushåll. Vilket innebär att administrationskostnaden för utbetalningen av försörjningsstöd utgör 41 procent av det utbetalade beloppet.

Om uppskattningen att administrationen — byråkratin — ligger runt 41% är det en anmärkningsvärt hög siffra. Att betala ut 11 miljarder till dem som behöver det skulle då kosta 4,5 miljarder i administration.

Men det spelar ingen roll för den ekonomiska kalkylen för finansiering av basinkomst som jag presenterar här, vad den exakta administrationskostnaden ute i kommunerna är. Jag har ändå inte räknat med den potentiella besparingen i kalkylen.

När jag har räknat på finansiering av basinkomst genom att plocka bort ansvaret för försörjningsstöd från kommunerna, föreställer jag mig att alla socialarbetare uti i kommunerna ska jobba kvar precis som idag. Men istället för att högt utbildade socionomer ska använda sin tid till att sitta och nobba folk stålar, kan de istället göra det som de är utbildade för, nämligen att hjälpa människor som har mer komplicerade problem än bara att de saknar inkomst till att köpa mat.

I slutändan är det förstås upp till varje kommun hur de vill hantera de goda nyheterna. Basinkomst avlastar socialkontoren en ganska omfattande arbetsuppgift. En del kommuner kanske vill utnyttja det till att minska socialtjänsten och sänka skatten. Men i tider när vi hör många rapporter att socialsekreterarna ute i kommuner inte hinner med sitt jobb på grund av extrem arbetsbelastning, skulle nog många kommuner välkomna en möjlighet att låta socialsekreterarna fokusera på annat än bara bidragsadministration.

Det främsta skälet för att avveckla det behovsprövade försörjningsstödet och ersätta det med ovillkorlig basinkomst, är att det ökar både tryggheten och friheten för individerna. Men att det dessutom avlastar hårt pressade kommuner är ju ingen nackdel.

Att basinkomst frigör socialarbetarresurser ute i kommunerna är en positiv effekt som jag inte har räknat med i den ekonomiska kalkylen. Men den finns där, och är säkert mycket välkommen i många kommuner.

Som delfinansiering av basinkomsten räcker det med att vi tar i anspråk de 11 miljarder som faktiskt betalas ut.
———

Det här är del 13 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

———

Länkar om kostnaden för dagens system:
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/ekonomisktbistand
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/manadsstatistikomekonomisktbistand

Sida med publikationer om ekonomiskt bistånd som går att ladda ner:
http://www.socialstyrelsen.se/ekonomisktbistand

24 februari 2016

Att höja basinkomsten över 8.333:- per månad blir ganska dyrt

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 10:18

I förra blogginlägget konstaterade vi att en basinkomst på 8.333:- per månad med 33% avtrappning av bidraget kostar 132 miljarder för staten. Jag presenterade också beräkningar av vad det skulle kosta att välja en lägre marginaleffekt (alltså att de med basinkomst får behålla mer än 33% av vad de lyckas tjäna in själva). Dessvärre visar det sig vara ganska dyrt att sänka marginaleffekten.

Marginaleffekten är summan av kommunalskatten och avtrappningen av basinkomstbidraget, som vi har konstaterat tidigare. En avtrappning av bidraget med 33% och en kommunalskatt på 33% ger en total marginaleffekt på 67% (efter ett smärre avrundningsfel).

Det är det som är huvudförslaget som jag har räknat på.

Men vad händer om man skulle sätta basinkomsten till en högre summa än 8.333:- per månad, utan att ändra marginaleffekten till 67%? Det kan man också räkna på med hjälp av kalkylarket som ligger till grund för beräkningarna. Här är en tabell:

Basinkomst- nivå per månad Marginal- effekt i % Kostnad (miljarder) Brytpunkt för BI (månadslön)
8000 67 125 17000
8333 67 132 18200
9000 67 149 20000
10000 67 178 22600
11000 67 214 25300
12000 67 256 27900

Ritar man den här tabellen som ett diagram ser det ut så här:

Kostnad för basinkomst vid olika nivåer

Värdena på x-axlen är basinkomstnivån per månad (från 8.000 till 12.000 kronor). Y-axeln visar hur många miljarder per år det blir i kostnad för staten.

I tabellen och diagrammet kan man se att det blir ganska dyrt för staten att höja basinkomsten. Basinkomsten på 8.333 kronor kostar 132 miljarder. Höjer man basinkomsten till 9.000 per månad (alltså bara 677 kronor i månaden i höjning) kostar hela systemet istället 149 miljarder, eller 17 miljarder mer.

Höjer man till 10.000 kronor i månaden blir merkostnaden 46 miljarder. Skulle man sätta basinkomsten till 12.000 skulle merkostnaden bli 122 miljarder — nästan en fördubbling av totalkostnaden, jämfört med nivån 8.333 kronor.

Att det blir så pass dyrt beror på en kombination av två effekter. Dels får staten betala ut mer pengar till dem som får basinkomst om man höjer nivån. Det är ju själva poängen med att höja nivån, så det är inget konstigt med det.

Men höjer man grundnivån blir det också fler människor som får en skattesänkning till följd av basinkomstsystemet. De ser vi i kolumnen längst till höger i tabellen. Som jag skrev i förra inlägget, är brytpunkten för basinkomst den punkt kurvan för vad en basinkomsttagare får behålla i plånboken möter kurvan för det vanliga skattesystemet.

Alla som tjänar över brytpunkten fortsätter betala precis lika mycket som idag i inkomstskatt. Men alla som ligger under brytpunkten får mer i plånboken än idag. De som tjänar allra minst får utbetalningar av basinkomsten, och får mer i plånboken därför. Och de som har halvlåga inkomster under brytpunkten får en skattesänkning jämfört med idag.

Höjer man nivån på basinkomsten höjs brytpunkten, vilket gör att det är fler människor som får en skattesänkning. Vid basinkomstnivån 8.333 kronor hamnar brytpunkten på 18.200 kronor. Men med en basinkomst på exempelvis 10.000 kronor, hamnar brytpunkten på 22.600 kronor istället.

Det innebär att förutom att vi vid en höjning ska ge mer pengar till alla som tjänar under 18.200 kronor, ska vi dessutom ge en skattesänkning till alla som tjänar mellan 18.200 och 22.600 i månaden. Det vore förstås trevligt, och jag säger inte nödvändigtvis att det vore orimligt.

Men i inkomststatistiken iv kalkylarket kan vi se att det är cirka 725.000 människor som ligger mellan 18.200 och 22.600 i månadslön. Det är inte så konstigt att det kostar en del pengar att sänka skatten får så många människor.

Egentligen skulle jag gärna vilja lägga basinkomsten lite högre än de 8.333 kronor i månaden som jag har föreslagit. Jag tror att det skulle bli ett ännu bättre system, med ännu mer positiva samhällseffekter, om vi kunde lägga basinkomsten på kanske 10.000 eller 12.000 i månaden.

Men eftersom det skulle bli så pass dyrt att göra det föreslår jag inte det, i vart fall inte till en början.

Redan ett basinkomstsystem på nivån 8.333 kronor skulle vara enormt mycket bättre än det system med försörjningsstöd och a-kassa som vi har idag. Det skulle inte nödvändigtvis bli så mycket mer pengar i plånboken för de mest utsatta jämfört med idag. Men en väldig massa negativa bieffekter av dagens system skulle försvinna: otryggheten, godtycket och byråkratin, och destruktiviteten i dagens system som pressar ut människor längre i utanförskap, och sätter dem fast i en bidragsfälla. Det slipper vi med basinkomst.

Min förhoppning är att det kan bli en tvåstegsraket av det hela. Om vi först kan införa en basinkomst på nivån 8.333 är det en enormt bra och positiv reform redan i sig självt. Men när vi väl har gjort det, och vi har kunnat se hur systemet fungerar (och att samhället inte har gått under), då hoppas jag att framtidens politiker gradvis kan höja nivån på basinkomsten.

Även en tusenmilaresa börjar med ett steg, och en basinkomstreform på nivån 8.333 kronor skulle vara ett fantastiskt jättekliv i rätt riktning. Men att förbättra samhället är ett projekt som aldrig tar slut, så jag hoppas att det första basinkomststeget med tiden kan följas av ytterligare steg där nivån höjs, i den takt samhället har råd med.

Men det kan vi prata mera om då, när vi väl har infört den första versionen av basinkomst.:)

———

Det här är del 12 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

23 februari 2016

Basinkomst med 33% avtrappning av bidraget kostar 132 miljarder

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 9:27

Att garantera alla 8.333 kronor i månaden skulle kosta 102 miljarder, konstaterade vi genom att räkna på inkomststatistiken. Då skulle basinkomsttagare som får inkomster inte får behålla något extra alls, men alla skulle åtminstone vara garanterade att få så de kan klara sig varje månad.

Ett sådant system skulle vara bättre än dagens försörjningsstöd och a-kassa, eftersom det skulle bli enklare, rättvisare och mindre godtyckligt. Men det skulle fortfarande var ett dåligt system.

Om man inte får behålla någonting alls när man börjar tjäna egna pengar, kan man uttrycka det som att marginaleffekten är 100%. En marginaleffekt på 100% innebär att om man lyckas tjäna ihop lite extra pengar, går 100% av de pengarna tillbaka till staten, och man får inte ett öre extra i plånboken.

Så fungerar till exempel försörjningsstödet (socialbidraget) idag. Men det är en dålig utformning av systemet, eftersom det skapar en bidragsfälla som är svår att ta sig ur.

Så vad skulle det kosta att trappa ner basinkomsten lite långsammare, så att det blir åtminstone något extra i plånboken för den basinkomsttagare som lyckas tjäna några tusenlappar av egen kraft? Låt oss börja med att titta på hur skattesystemet ser ut idag.

Exakt hur hög inkomstskatt man betalar beror på vilken kommun man bor i, eftersom skattesatsen varierar mellan olika kommuner och landsting. Enligt en artikel i DN i maj 2012 är den genomsnittliga kommunal- och landstingsskatten 33%. Jag har inte hittat någon senare uppgift, så jag antar att det fortfarande är skattetabell 33 som ligger närmast genomsnittet i landet. Därför har jag gjort alla beräkningar utifrån den tabellen.

Ritar man upp skattetabell 33 som ett diagram ser den ut så här:

Skattetabell 33

På x-axeln ser man månadslönen brutto före skatt. Den mörkblå kurvan visar hur mycket man idag får behålla vid olika inkomster.

Det här diagrammet kan vi bygga på för att illustrera olika förslag till basinkomstsystem.

I diagrammet kan man se att den som bara tjänar några tusen i månaden betalar väldigt lite i skatt. Det beror på grundavdraget i dagens skattesystem, som sänker skatten för låginkomsttagare. Men som vi konstaterat hjälper inte det dem som inte har några inkomster alls. De har ingen glädje av grundavdraget, eftersom de inte har något att göra avdrag ifrån.

Tanken med basinkomst är att den som inte tjänar några pengar alls ska få en basinkomst av staten på 8.333 kronor i månaden. Det kan man åstadkomma rent tekniskt genom att ersätta grundavdraget för låginkomsttagare med ett grundbidrag. Då får de som är helt utan inkomster en utbetalning från Skatteverket av grundbidraget på 8.333 kronor i månaden

Det här bidraget ska trappas ner för personer som har inkomster, så att det bara är de som faktiskt behöver få bidrag som får det. Medel- och höginkomsttagare ska fortsätta betala skatt enligt samma skatteskala som idag, så för dem ska systemet inte innebära några förändringar (under förutsättning att vi i övrigt kan räkna hem reformen så att den blir budgetneutral).

Startpunkten i diagrammet är alltså att den som har noll i inkomst ska få 8333 kronor i bidrag. För människor med inkomster ska bidraget trappas ner. Frågan är med hur mycket.

När man funderar på hur basinkomstsystemet ska fungera för människor helt utan inkomster som börja tjäna en del egna pengar, är det marginaleffekten som är intressant.

Marginaleffekten består av två delar. Dels den inkomstskatt som basinkomsttagaren betalar på sina egna inkomster. Dels nedtrappningen av grundbidraget från nivån 8.333 för helt inkomstlösa.

För individen får sänkta bidrag och inbetald skatt samma effekt i plånboken (nämligen att det blir mindre där). Därför är det intressant att titta på marginaleffekten, som är summan av skatten och bidragssänkningen.

Beroende på hur hög marginaleffekt på nedtrappningen av basinkomsten man är beredd att acceptera, kommer linjen för basinkomst korsa linjen i den nuvarande skattetabellen på olika punkter. Vi kan undersöka olika alternativ med hjälp av diagrammet över dagens inkomstskatter, och några varianter på basinkomstsystem med olika marginaleffekt inritade:

:

22 Marginaleffekter 8333 diagram

Brytpunkten för basinkomst är den punkt där den räta linjen för basinkomsten möter kurvan för dagens skattetabell. Med 100% marginaleffekt (alltså att varje intjänad krona dras av från basinkomsten) skär de två kurvorna varandra vid en bruttoinkomst på 9.800 kronor. Brytpunkten för basinkomst hamnar då på 9.800 kronor i månaden. Det är den tjocka svarta streckade linjen i diagrammet.

Allt man tjänar mellan 0 och 8.333 dras av från bidraget, allt man tjänar mellan 8.333 och 9.800 går i skatt för att man ska ”komma ikapp” den nuvarande skattetabellen. Vid inkomster över 9.800 betalar man skatt enligt dagens regler, och får inget basinkomstbidrag av staten.

Med 100% marginaleffekt skulle alla som tjänar under brytpunkten 9.800 få det bättre än idag, och de som tjänar över 9.800 fortsätter ha det precis som idag. 100% marginaleffekt minimerar vi antalet människor som påverkas direkt (får det bättre) av reformen, eftersom den bara kommer att gälla dem som tjänar högst 9.800 i månaden före skatt. Därför är 100% marginaleffekt den variant som skulle vara billigast för staten.

Men som vi har konstaterat är det inte särskilt lämpligt att sätta marginaleffekten så högt som 100%. Dagens försörjningsstöd är visserligen utformat med 100% marginaleffekt. Men det är en dålig egenskap hos det systemet, eftersom de låser fast människor i bidragsberoende genom att det inte finns några ekonomiska incitament att jobba lite grand för den som kan. Det är önskvärt att även den som lever helt på basinkomst har möjligheten att få lite extra i plånboken genom att jobba lite extra om en möjlighet yppar sig. Då ska inte marginaleffekten vara 100%

Å andra sidan går det inte att göra nedtrappningen av basinkomstbidraget alltför långsam, om man inte vill ge medel- och höginkomsttagare en massa mer pengar i plånboken än idag. Det vore ju i och för sig trevligt att göra om det fanns oändligt med pengar, men det gör det ju inte. Syftet med reformen basinkomst är heller inte att ge mer pengar till medelinkomsttagare som har jobb, utan att bygga ett skyddsnät som täcker alla som står utanför arbetsmarknaden, eller har mycket låga inkomster.

Sätter man marginaleffekten till 50% (vilket ju inte låter särskilt lågt spontant) möts kurvan för den nya basinkomsten och den nuvarande skattetabellen inte förrän vid en bruttoinkomst på ungefär 34.000 i månaden (utanför diagrammet). Brytpunkten vid 50% marginaleffekt hamnar alltså på 34.000. Det här är den rosalila streckade linjen i diagrammet.

Alla som tjänar upp till 34.000 skulle få mer pengar i handen än idag med ett sådant system. Det vore ju i och för sig trevligt om det gick, men det gör det inte, eftersom vi skulle behöva finansiera skattesänkningar för stora grupper av normalinkomsttagare. Om vi tittar på det diagrammet över inkomstfördelningen i förra avsnittet, ser vi att över 80% av alla i yrkesaktiv ålder tjänar mindre än 34.000 före skatt. Det säger sig nästan självt att ett system som innebär skattesänkningar för över 80% av den vuxna befolkningen blir dyrt.

Delar man upp marginaleffekten i det som är skatt och det som är bidragsminskning, blir det ännu tydligare varför det skulle bli dyrt för staten.

Utav marginaleffekten på 50% går först 33% bort i kommunalskatt, som alla betalar. Nedtrappningen av grundbidraget från nivån 8.333 kronor sker bara med 17%. Det är en för långsam nedtrappning för att behålla fokuset på de riktiga låginkomsttagarna.

Om det ska finnas en chans att räkna hem basinkomstsystemet måste vi dessvärre sätta en högre marginaleffekt än 50%. Men vi behöver inte lägga oss på de 100% som gör försörjningsstödet till en bidragsfälla idag.

Med hjälp av kalkylarket kan vi se vad basinkomstsystem med olika tänkbara marginaleffekter skulle kosta per år för staten. Här har jag sammanställt de beräkningarna i en tabell:

Nivå basinkomst per månad Marginal- effekt i % Kostnad (miljarder) Brytpunkt för BI (månadslön)
8333 100 102 9800
8333 80 115 13000
8333 75 120 15000
8333 70 127 16500
8333 67 132 18200
8333 65 137 19000
8333 60 151 22300
8333 55 176 26600
8333 50 217 34000

Ritar man den här tabellen som ett diagram ser det ut så här:

Kostnad för basinkomst vid olika marginaleffekter

På x-axeln är olika föreslagna procentsatser för marginaleffekten, från 100% ner till 50%. Kurvan visar hur många miljarder per år ett basinkomstsystem med olika marginaleffekter skulle kosta.

Som vi kan se i diagrammet drar kostnaden för systemet iväg ganska kraftigt om man sänker marginaleffekten ned mot 50%. Vill man att marginaleffekten ska vara 50%, skulle totalkostnaden för systemet bli cirka 207 miljarder. Det är lite för dyrt för att vara realistiskt, eftersom vi då inte bara ska finansiera en basinkomst till alla med låga eller inga inkomster, utan också skattesänkningar för alla medelinkomsttagare upp till 34.000.

Men vid 67% marginaleffekt stannar totalkostnaden på 132 miljarder. En marginaleffekt på 67% motsvarar att grundbidraget (basinkomsten) minskas med en tredjedel av vad man tjänar själv, samtidigt som man betalar en tredjedel (33%) i kommunalskatt.

Brytpunkten (där de två kurvorna korsar varandra) hamnar då på 18.200 kronor i månaden. Alla som tjänar 18.200 eller mindre kommer att få mer i plånboken än idag med ett basinkomstsystem med 67% marginaleffekt. De som tjänar mer fortsätter ha det precis som idag. Den här modellen går att räkna hem ekonomiskt.

Förslaget till basinkomst med 33% avtrappning ser ut så här om man ritar in det i diagrammet över hur inkomsterna bland vuxna i Sverige är fördelade.

 

12 Basinkomst 8333-67 med inkomstfördelning.png

I det här diagrammet är de blå staplarna nettolön som folk får behålla efter skatt, och det röda är inkomstskatten. För alla inkomster över brytpunkten på 18.200 kronor i månaden, är de röda och blå staplarna precis som de är idag, med dagens skattesystem.

Det som är nytt är det gula området i diagrammet. Det är det som är basinkomsten. För dem som tjänar allra minst representerar det gula att Skatteverket betalar ut reda pengar i basinkomst. För dem som tjänar lite mer, men fortfarande under brytpunkten 18.200 kronor, representerar det gula en skattesänkning jämfört med idag.

Som synes i diagrammet har förslaget en mycket tydlig fördelningsprofil, där alla pengarna går till personer med låga inkomster eller inga alls. Det är precis som det är tänkt.

Förslaget till basinkomst ser då så här:

  • Systemet omfattar alla mellan 19 och 64 som bor i landet

  • Den som inte har några andra inkomster får 8.333 kronor i månaden i bidrag av staten. Det ska täcka hyra, mat och allt annat.

  • Den som tjänar under 18.200 kronor betalar kommunalskatt (33%) från första hundralappen, samtidigt som basinkomsten trappas ner med en tredjedel av de egna inkomsterna.

  • Den som tjänar exempelvis 6.000 kronor betalar alltså 2.000 i kommunalskatt, och får basinkomstbidraget sänkt med 2.000 (en tredjedel av 6.000). Det ger totalt 4.000 i nettolön + 6.333 i bidrag = 10.333 kronor i plånboken.

  • Alla som tjänar över 18.200 kronor i månaden fortsätter betala inkomstskatt enligt precis samma regler som gäller idag.

Det här förslaget skulle kosta 132 miljarder per år i statsbudgeten. Nästa steg är att titta på hur vi kan finansiera den kostnaden på ett rimligt sätt. Det ska jag göra i några framtida blogginlägg.

Men redan nu kan jag komma med en spoiler: Det kommer gå bra. En basinkomstreform där kostnaden stannar på 132 miljarder går att finansiera på ett fullt realistiskt sätt.

———

Det här är del 11 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Basinkomst: Grundbidrag istället för grundavdrag för låginkomsttagare

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 1:01
Tabell grundavdrag

Grundavdraget i dagens skattesystem

Hur ska man ändra skattesystemet för att på ett smidigt sätt få in basinkomst? Man kan tänka sig flera olika varianter som skiljer sig åt rent skattetekniskt, men ger samma effekt i plånboken.

Jag föreslår en variant där man byter ut dagens grundavdrag mot ett grundbidrag för låginkomsttagare. Det är ett sätt att införa negativ inkomstskatt för dem som tjänar allra minst.

I dagens skattesystem har vi något som kallas för ”grundavdrag”. Det innebär att man slipper betala skatt på de allra första tusenlapparna man tjänar varje år.

Den som tjänar upp till 1.575 kronor i månaden (18.900 per år) betalar ingen skatt alls, tack vare grundavdraget. Tjänar man mer får man börja betala skatt, men grundavdraget finns där för alla, och gör att skatten blir lite lägre än den skulle ha varit utan grundavdrag.

För den som har löneinkomster varierar den exakta nivån på grundavdraget på ett krångligt sätt. Allra högst grundavdrag får de som tjänar mellan 10.000 och 11.000 i månaden. För dem är grundavdraget 34.300 per år, eller 2.850 per månad. Sedan trappas grundavdraget ner för dem som tjänar mer. För den som tjänar 29.000 i månaden eller mer är grundavdraget 13.100 kronor per år, eller 1.100 per månad.

Det här krånglet med att grundavdraget varierar med inkomsten är en del av en gammal skatteuppgörelse, där man bestämde sig för att man ville förbättra för en viss grupp av låginkomsttagare. I praktiken lågbetalda deltidsjobb, eftersom det är de som hamnar runt 10 – 11.000 i månaden. Det kanske var bra i och för sig, även om det är ytterligare en detalj som gör skattesystemet krångligare och svårare att begripa för vanliga dödliga.

Men det finns ett problem med grundavdraget, som har att göra med att det är just ett avdrag. För alla som har inkomster — höga, låga eller mittemellan — gör grundavdraget att de får mer kvar i plånboken efter skatt. Den största skattesänkningen i procent räknat går till låginkomsttagare.  So far, so good.

Men den som inte tjänar något alls får inget grundavdrag alls. Hen har ju inga inkomster att göra avdrag från, och får noll kronor i plånboken både före och efter skatt.

Grundavdraget finns av fördelningspolitiska skäl, för att underlätta lite grand för låginkomsttagare. Men det räcker inte alls för att de med riktigt låga inkomster ska kunna försörja sig. Att man helt slipper betala skatt om man tjänar upp till 1.575 kronor i månaden är i och för sig trevligt. Men ingen människa kan ju klara sig på 1.575 kronor i månaden. Och den som inte har några inkomster alls, får som sagt ingen hjälp av grundavdraget alls.

Basinkomst löser det här problemet. I ett basinkomstsystem får den som helt saknar inkomster ett grundbidrag varje månad som det går att klara sig på. När man börjar tjäna egna pengar trappas grundbidraget ner gradvis, men i så pass långsam takt att alla låginkomsttagare får mer kvar i plånboken än idag.

Rent skattetekniskt kan man uttrycka det som att:

Basinkomst innebär att grundavdraget ersätts med ett grundbidrag, för alla med låga inkomster eller inga alls. Det gör att man kommer ifrån problemet att avdrag är värdelösa för den som inte har någon inkomst att göra avdrag från.

Genom att ersätta grundavdraget med ett grundbidrag, får vi ett skattesystem som gör att alla, både låginkomsttagare och de som är helt utan inkomst, får så de klarar sig, och slipper gå till socialen med mössan i hand.

Jag föreslår ett basinkomstsystem där nivån för den som helt saknar inkomster ligger på 8.333 kronor i månaden. Avtrappningen av basinkomstbidraget sker i sådan takt att alla som tjänar under brytpunkten 18.200 kronor i månaden får mer att leva på än de har idag. För dem som tjänar mer blir det varken någon höjning eller sänkning av inkomstskatten, utan de fortsätter betala precis samma skatt som idag.

Uttryckt i termer av grundavdrag och grundbidrag ser förslaget ut så här:

  • De som tjänar över 18.200 kronor i månaden får grundavdrag enligt samma regler som idag, och får lika mycket i plånboken efter skatt som idag.

men

  • De som tjänar under 18.200 kronor i månaden får istället ett grundbidrag  som gör att de får mer i plånboken än idag.
  • Grundbidraget är på 8.333 kronor i månaden skattefritt för den som saknar inkomster.
  • Grundbidraget ersätter grundavdraget, så de som får grundbidrag betalar vanlig kommunalskatt från första hundralappen.
  • Grundbidraget trappas ner med 33% för den som börjar tjäna egna pengar.

Kommunalskatten varierar mellan olika kommuner, men ligger runt 33% i snitt. Tillsammans med nedtrappningen av grundbidraget med 33%, innebär det att basinkomsttagare som börjar tjäna pengar ökar sitt netto i plånboken med en tredjedel av vad de tjänar in (plus basinkomsten på 8.333).

För basinkomsttagare som lyckas tjäna 3.000 kronor på egen hand blir det alltså en tusenlapp i kommunalskatt, en tusenlapp i minskat grundbidrag, och en tusenlapp i plånboken.

Och så fort en basinkomsttagare tjänar tillräckligt för att det ska vara lönsammare med grundavdrag istället för grundbidrag med avtrappning, får hon grundavdraget enligt dagens regler istället. Det gäller alla som tjänar 18.200 kronor eller mer i månaden.

Sammanfattat till en någorlunda tv-mässig soundbite skulle det kunna låta så här:

Avdrag på skatten är värdelöst för den som inte har något att göra avdrag från. Därför ersätter vi grundavdraget med ett grundbidrag på 8.333 kronor i månaden för dem som saknar inkomster. Grundbidraget trappas ner med 33% när man börjar tjäna egna pengar, samtidigt som man betalar vanlig kommunalskatt på det man tjänar själv.

———

Det här är del 10 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Referens om grundavdraget: http://www.momsens.se/brytpunkt-statlig-skatt-2015

 

22 februari 2016

Med statistiken över inkomstfördelning kan vi räkna på vad basinkomst kostar

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 14:15

Kostnaden för att införa basinkomst beror på hur många det är som ska få utbetalningar. Som vi redan har konstaterat blir 8.333:- per månad lika med 100.000 per person och år. Basinkomst till 100.000 personer kostar då 10 miljarder. Till 200.000 personer blir det 20 miljarder, och så vidare.

För att få en känsla för storleksordningen kan vi jämföra med vad dagens system kostar. Arbetsförmedlingen kostade 64 miljarder kronor år 2014. De pengarna skulle alltså räcka till att istället betala ut basinkomst till 640.000 människor. Så många arbetslösa har vi inte.

Enligt Ekonomifakta hade vi ca 370.000 arbetslösa i december 2015 efter utjämning av säsongsvariationer, vilket motsvar en arbetslöshet på 7%.

Så här långt ser kalkylen för basinkomst extremt lovande ut. Arbetsförmedlingen kostar idag 64 miljarder. Basinkomst till 370.000 personer skulle bara gå på 37 miljarder. Strålande!

Men riktigt så billigt blir det inte. Det tillkommer ett antal hundratusen personer som visserligen saknar inkomst och skulle vara berättigade till basinkomst, men som inte finns med i den officiella statistiken över arbetslösa.

För att göra en mer realistisk skattning av vad basinkomstsystemet skulle kosta, behöver vi statistik över hur många som saknar inkomst, och hur inkomsterna för dem som har jobb är fördelade.

Den statistiken finns att få tag på från Statistiska Centralbyrån SCB. SVT Pejl har gjort en snygg infografik som visar hur inkomsterna är fördelade, uppdelat på hundradelar av befolkningen. Där kan man också se hur inkomstfördelningen ser ut i olika åldersgrupper, inklusive gruppen 20-64 år som vi är intresserade av. SVT Pejls diagram visar bruttoinkomster, alltså inkomster före skatt.

Här jag jag ritat om diagrammet så att man också ser hur mycket människor får behålla netto (blått), och hur mycket av inkomsterna som går bort i skatt (rött). Det har jag räknat ut genom att slå upp var och en av bruttoinkomsterna i  Preliminärskattetabell 33 (som ligger närmast snittet för riket). Jag har också ritat in med gult var nivån 8.333 kronor ligger, som referens för diskussionerna här.

11 Inkomstfördelning

Fördelningen av månadslöner för befolkningen 20-64 år. Blått är nettolön och rött är skatt. Varje stapel motsvarar en hundradel av befolkningen.

FIG 1. Brutto och nettoinkomster

Varje stapel motsvar en hundradel av befolkningen mellan 20 och 64 år. Eftersom det totalt finns 5,6 miljoner människor i de åldrarna, representerar varje stapel 56.000 människor.

Jag har använt det här kalkylarket  för att ta fram diagrammet, och för att räkna på kostnaden för olika delar av basinkomstförslaget.

I diagrammet (och kalkylarket) ser vi att den översta procenten i snitt har en månadslön på 120.000 kronor, medan alla andra tjänar betydligt mindre. Men nu är det inte dem som tjänar mest vi är intresserade av, utan dem som tjänar minst.

Vi ser att 7% av befolkningen i de här åldrarna helt saknar inkomst. Det motsvarar de 7 helgula staplarna längst till vänster i diagrammet. De är 390.000 personer. Att ge dem 8.333 i månaden, alltså 100.000 om året, skulle kosta 39 miljarder.

Dessutom finns det 500.000 personer som tjänar lite grand, men inte tillräckligt för att komma upp i 8.333 netto. Med hjälp av kalkylarket kan vi räkna ut vad det skulle kosta att ge dem så mycket som var och en av dem behöver för att komma upp i 8.333. Det visar sig kosta ytterligare 26 miljarder. I diagrammet motsvarar det den gula triangeln närmast till höger om de 7 helgula staplarna.

Hittills är vi alltså uppe i 39 + 26 = 65 miljarder, för att göra så att alla i diagrammet får minst 8.333 kronor i månaden.

Men då har vi inte räknat med de arbetslösa som idag är försörjda av Arbetsförmedlingen. I diagrammet över inkomstfördelningen räknas de som försörjda, och arbetslöshetsersättningen ser ut som lön från ett riktigt jobb. Det är missvisande i det här sammanhanget. Om vi lägger ner Arbetsförmedlingen och de bidrag som den betalar ut, måste vi ta med de människor som idag är försörjda av arbetslöshetsersättningarna i kalkylen för basinkomst. Det blir en ytterligare kostnad för basinkomstsystemet.

Hur många är då försörjda av Arbetsförmedlingen idag? Som vi konstaterat har vi 370.000 arbetslösa, men det betyder inte att alla de är försörjda av Arbetsförmedlingen. Ett av de stora problemen med dagens system är ju just att inte alla som är arbetslösa har rätt till ersättning som de kan leva på.

Statistiska Centralbyrån har svaret på hur många i åldrarna 20-64 år som försörjs av de olika bidragssystemen:

Personer
Sjukpenning 144299
Sjuk- och aktivitetsersättning 292905
Arbetslöshet 87575
Arbetsmarknadsåtgärder 184476
Försörjningsstöd (”ekonomiskt bistånd”) 100035
Totalt: 809290

Om vi summerar dem som försörjs av arbetslöshetsersättning och av arbetsmarknadsåtgärder är det alltså ca 270.000 personer. Att ge var och en av dem en basinkomst på 100.000 skulle kosta 27 miljarder om året. De ska vi lägga till de 65 miljarder som vi fick fram ur diagrammet och kalkylbladet. 65 + 27 = 92.

Då återstår bara en sista post, nämligen de 10 miljarderna som vi tidigare kom fram till att det skulle kosta att ge alla 19-åringar basinkomst. Uträkningen här inkluderar ju bara åldersgruppen 20-64 (eftersom det är en åldersgrupp som ofta används i statistik, inklusive den statistik som fanns tillgänglig för de beräkningarna om basinkomst).

92 miljarder + 10 miljarder = 102 miljarder, så:

En generell inkomstgaranti på 8.333 kronor i månaden skulle kosta 102 miljarder om året.

Till skillnad från dagens försörjningsstöd skulle det här vara ett mycket enkelt och lättfattligt trygghetssystem. Alla i yrkesaktiv ålder som inte får ut minst 8.333 kronor i månaden efter skatt, får endera nedsatt skatt eller en utbetalning från Skatteverket, så att de kommer upp i precis den summan.

Inga blanketter att fylla i, inga förnedrande besök på socialkontoret, och inga krav på att man ska göra sig av med allt man äger för att få en nådegåva. Istället plingar det till i mobilen en gång i månaden med ett meddelande som säger att Skatteverket har satt in pengar på kontot så man klarar sig.

Redan det här skulle vara ett mycket bättre system än dagens. Mer robust, mer värdigt och betydligt mindre destruktivt.

Men eftersom marginaleffekten är 100% skulle det fortfarande vara ett dåligt system. Vi slipper de allra mest kränkande och destruktiva inslagen i dagens försörjningsstöd, där den som är i behov av stöd måste göra sig helt utblottad innan stödet börjar betalas ut. Men med 100% marginaleffekt — alltså att bidraget minskar med 100% av vad man eventuellt kan tjäna in själv — blir det fortfarande en bidragsfälla som är svår att ta sig ur.

För den som får basinkomsten i ett sådant här system, lönar det sig aldrig att jobba ihop några tusen om det dyker upp en möjlighet till det. Kommer man inte upp över basinkomstnivån blir det inte ett öre extra kvar i plånboken.

Och ofta blir det en del extra levnadsomkostnader för att gå till ett jobb jämfört med att bara vara hemma. Arbetsresor, lunch på jobbet, kanske lite snyggare kläder. I ett system med 100% marginaleffekt blir det i praktiken mindre kvar i plånboken för den som lyckas få ett påhugg och tjäna några tusen av egen kraft. Och på de nivåer vi pratar om, precis i närheten av existensminimum och socialbidragsnorm, då betyder varje hundralapp plus eller minus otroligt mycket.

Om man inte får en krona extra i plånboken om man lyckas tjäna lite pengar själv, utan i praktiken får mindre att röra sig med, då är systemet en bidragsfälla. Så vill vi inte ha det. Marginaleffekten måste vara lägre än 100%.

Att sänka marginaleffekten gör att systemet blir dyrare, men det kan inte hjälpas. I nästa blogginlägg kommer jag att undersöka hur mycket dyrare det blir med olika marginaleffekter, och var vi realistiskt sett kan lägga oss.

Men kalkylen hittills ser i alla fall hoppfull ut. För 102 miljarder kan vi få ett system som visserligen har 100% marginaleffekt och är en bidragsfälla, men som i vart fall skulle ge alla ett ovillkorat skyddsnät som det inte går att falla igenom, till skillnad mot dagens system. Vi är på rätt väg.

———

Det här är del 9 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

« Föregående sidaNästa sida »

Rubric-temat. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 248 andra följare

%d bloggare gillar detta: