Nyliberalen no 1/2009
I dagarna har ett nytt nummer av tidningen Nyliberalen kommit ut. Det innehåller bland annat en debattartikel av mig om storebrorssamhället. Eftersom den inte finns tillgänglig på nätet publicerar jag den även här.
Dags att stoppa storebror
Den östtyska regimen före Berlinmurens fall förtryckte sitt folk med hjälp av papper, pennor, skrivmaskiner och kartotek. Det var en tämligen personalkrävande verksamhet, och trots att den hemliga polisen Stasi hade tiotusentals anställda kunde de inte övervaka allt folk gjorde. Men de kunde ändå uträtta tillräckligt för att lägga en våt filt av misstänksamhet och rädsla över hela samhället. Östtyskland var inget särskilt trevligt land.
Idag har den nya tekniken gjort att politikerna har tusenfalt kraftigare verktyg till sitt förfogande. I slutet av 2007 fick Försvarets Radioanstalt FRA en superdator som var den femte snabbaste i världen när den levererades. De naturliga begränsningarna som fanns när man var hänvisad till karbonpapper och kartotek är borta. Nu är det tekniskt möjligt att bygga det kontrollsamhälle som Stasi bara kunde drömma om. Men vill vi verkligen det?
Vi måste se till helheten när vi diskuterar vilken väg Sverige och Europa ska välja. De föreslagna och införda lagarna är illa nog var och en för sig. Men tillsammans är de ännu värre. Varje ny lag motiveras med syften som i och för sig kanske låter hedervärda, i vart fall i många väljares öron. Men tillsammans lägger de inte bara grunden för ett samhälle där allt som medborgarna gör blir registrerat och noterat av staten. De etablerar också principen i lagstiftningsarbetet att individens frihet alltid kommer i andra hand, så fort någon politiker kan hävda att en viss lag behövs för samhällskroppens bästa. Det är en farlig princip.
Först var det FRA-lagen. Med hänvisning till att samhället behöver skydda sig mot olika luddigt definierade ”yttre hot”, har FRA sedan den 1 januari i år rätt att ta en kopia på all telefon- och internettrafik som passerar landets gränser. När det gäller internet betyder det i praktiken nästan all trafik, även sådan som användaren själv uppfattar som rent inhemsk, eftersom mycket av trafiken passerar gränsen av rent tekniska skäl.
Den 1 oktober ska kablarna kopplas in. I ett slag har staten berett sig tillgång till en mycket stor del av medborgarnas privata kommunikation. Den som vill kommunicera förtroligt sin advokat, en journalist som man vill tipsa, en präst eller psykolog som man söker stöd hos, eller bara en helt vanlig kompis, får acceptera att staten via FRA får en kopia.
Regelverket säger att FRA ska förstöra kopian så snart de har analyserat den och kommit fram till att den inte föll under någon av definitionerna för ”yttre hot”. Men först ska de få tillgång till det förtroliga meddelandet så att de kan analysera det. Rätten till privat kommunikation och elektronisk brevhemlighet har blivit en nådegåva från staten istället för en fundamental rättighet för individen.
Sedan kom privatpolislagen Ipred. Här handlar det inte så mycket om att införa ny övervakning, utan om vem som ska få tillgång till de uppgifter om medborgarna som samlas in. Hittills har det varit strängt förbjudet för internetoperatörer att dela med sig av trafikuppgifter om kunderna till utomstående. Inte ens till polisen, om det inte rörde sig om mycket allvarliga brott som skulle leda till långa fängelsestraff. Det var en del av brev- och telehemligheten, som var till för att skydda medborgarnas frihet.
Från den 1 april, när Ipred trädde i kraft, blir det som tidigare var förbjudet istället obligatoriskt. Genom ett enkelt domstolsförfarande (där motparten inte ens är representerad i domstolen) blir internetoperatörerna tvungna att dela med sig av sina kunders trafikuppgifter till film- och skivbolagen som ber om dem. Då kan de stora underhållningsföretagen och deras intresseorganisationer själva ta över jakten på fildelare, istället för att behöva vända sig till polis och åklagare.
För politiker som utan att märka det själva har hamnat i ett korporativt tankesätt, kanske det inte är någonting märkvärdigt att privata företag plötsligt får större befogenheter än polisen att få ut uppgifter om enskilda medborgare. Men i vart fall har de en lösning på just det problemet.
Polismetodutredningen (SOU 2009:1), som regeringen presenterade i januari, föreslår mycket riktigt att även polisen ska få fri tillgång till samma trafikuppgifter som storföretagen får via Ipred. Och varför skulle de inte få det, med regeringens sätt att tänka? Har man väl en gång släppt tanken på att en privat sfär för individen har ett värde i sig, då finns det inte så många fler naturliga stoppunkter på det sluttande planet. Då kan varje nytt steg motiveras med det föregående.
Nu kommer datalagringsdirektivet, och regeringen har aviserat att de ska presentera en proposition så fort EU-valet är överstökat (och väljarna har somnat om, får man anta att de tänker). Som så mycket annat när det gäller uppbyggnaden av kontrollsamhället är det ett EU-direktiv som ligger till grund, och som nu ska införas i svensk lag.
Datalagringdirektivet innebär att telefonoperatörerna blir skyldiga att lagra uppgifter om alla som du har ringt eller messat, samt var din mobiltelefon har befunnit sig. Internetoperatörer blir skyldiga att lagra alla ip-nummer med tid, klockslag och användaruppgifter.
Det senare passar förstås som hand i handske med Ipred. Idag skulle internetoperatörer kunna skydda sina kunder från film- och skivbolagen genom att helt enkelt se till att inte lagra uppgiften om vem som hade ett visst ip-nummer vid en viss tid. Med datalagringslagen blir operatörerna skyldiga att spara uppgifterna vare sig de vill eller inte. Då kan film- och skivbolagen vara säkra på att uppgifterna finns, så att de kan kräva ut dem. Och även polisen, förstås.
Det är inte innehållet i kommunikationen mellan människor som operatörerna ska tvingas spara, utan bara trafikuppgifterna om vem som kontaktade vem vid vilken tid. Men det räcker långt. Under FRA-debatten lärde vi oss ordet ”sociogram”, alltså kartläggningar av en individ eller en grupp och alla de kommunicerar med. Har man den informationen är det ofta av mindre betydelse exakt vad de säger till varandra. I stora delar överlappar datalagringsdirektivet och FRA-lagen. I bägge fallen handlar det om att samla in den information man behöver för att kunna göra sociogram. Det är ett mycket kraftfullt verktyg i händerna på en regim som vill utnyttja det.
Man börjar med en eller ett par personer som är att betrakta som suspekta ur regimens synvinkel. Kanske för att de sprider olämpliga politiska tankar, eller bara för att de företräder en allmänt osund och depraverad livsstil, enligt de styrandes sätt att se det. Och när man väl har hittat några människor som tänker fel sorts tankar, då är det bara att nysta vidare och se vilka de umgås med.
Så här har totalitära stater arbetat i alla tider. Hitta dem som intresserar sig för fel politiska idéer, kartlägg nätverket runt dem, och slå till. Det forna Östtyskland är bara ett exempel, och långt ifrån det värsta. Staten är inte alltid god.
Just idag kanske vi känner någorlunda förtroende för den regering vi har, men Sverige är inte mer immunt än andra länder. På sjuttiotalet ägnade sig socialdemokraterna åt olaglig politisk registrering av radikala vänstersympatisörer. Det var det som var IB-affären. I strid med grundlagen sysslade Informationsbyrån IB med att identifiera personer med radikala politiska tankar, och kartlägga nätverken runt dem.
På den tiden var det en ganska ansträngande operation, som krävde mycket arbete och många personer inblandade. Men det var då det. Med de lagar och tekniska system som regeringen har infört och vill införa, kommer det gå på en eftermiddag i framtiden. Varje tillträdande ny regering kommer redan första dagen vid makten kunna vaska fram vilken politisk, religiös, sexuell eller etnisk gruppering som helst. Man behöver inte vara särskilt paranoid för att känna tveksamhet inför det scenariot.
Men vi kan stoppa det här, och göra så att Sverige väljer en annan väg in i informationssamhället. Att tekniken har gjort det möjligt att bygga ett kontrollsamhälle som överträffar våra värsta mardrömmar, betyder inte att vi är tvingade att göra det. Vi kan säga nej till storebror, och istället säga ja till alla de fantastiska möjligheter som internet och den nya informationsteknologin erbjuder för att öka friheten för individen.
Jag tror inte att de gamla partierna egentligen har några onda avsikter, men de behöver definitivt väckas ur sin slummer och inse att de är på fel spår. Piratpartiet ställer upp i EU-valet av två skäl. Dels vill vi komma ner till Bryssel för att kunna påverka besluten där de tas. Men nästan lika viktigt är att sända en signal till våra svenska riksdagspartier här hemma. De måste få svart på vitt på att de kommer att förlora väljare om de inte börjar ta övervakningsfrågorna på allvar. Den signalen går bara att sända via valurnorna.
Den 7 juni är det val till Europaparlamentet. Det kan bli ett av de viktigaste valen i Sverige på länge.
Christian Engström
Vice ordförande Piratpartiet
Kandidat till EU-parlamentet
…………
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, övervakning, integritet, privatliv, ipred, acta, eu, eu-valet 2009
Christian Engström, former Member of the European Parliament 2009-2014 for Piratpartiet, Sweden
