Jag skriver hos Frihetssmedjan:
Om vi vill, kan vi bestämma oss för att beröva de kriminella gängen deras viktigaste inkomstkälla. Så länge all narkotikahantering är kriminell, kommer de kriminella fortsätta ha monopol, med åtföljande monopolvinster. Men samhället kan återta kontrollen över narkotikan om vi väljer att reglera den, istället för att krampaktigt hålla fast vid den förbudslinje som vi nu vet att den inte fungerar.
Läs krönikan hos Frihetssmedjan
Jag skriver hos Frihetssmedjan:
Sveriges repressiva narkotikapolitik, med nollvisioner och nolltolerans, fungerar inte. Den må ha varit välment, men den har visat sig vara ett misslyckande. Det är en något mindre andel av befolkningen i Sverige som erkänner att de provat på droger än i Nederländerna. Det lyfter förespråkarna för dagens politik fram som en seger. Men det är fem gånger så många som dör i Sverige, som en direkt följd av den politiken. Så kan vi inte fortsätta.
Läs min krönika hos Frihetssmedjan
Sajten Cannabisnyheter.se publicerar en intervju med mig om cannabis och drogpolitik:
Hur ser du på legaliseringsvågen som pågår runt om världen?
”Kriget mot narkotikan” har inte fungerat och har skapat väldigt mycket död och lidande. Det är väldigt positivt att det tycks vara en omsvängning på gång, speciellt i USA. Med tanke på hur följsamma de flesta svenska politiker är mot USA hoppas jag att det med tiden kan leda till en omsvängning även i Sverige.
Läs resten av intervjun med mig på Cannabisnyheter.se
Spice är en livsfarlig skitdrog som man varken ska sälja eller köpa, alldeles oberoende av om det råkar vara lagligt eller inte. Kvällens Uppdrag Granskning belyste hur riskabla de nya syntetiska drogerna är. Piratpartiet tar kraftigt avstånd från försäljning av spice.
Men att det överhuvudtaget finns en marknad för spice och andra oprövade nydesignade droger, beror på Sveriges misslyckade repressiva narkotikapolitik. Den må ha varit välment, men den fungerar bevisligen inte. Det senaste årets tragiska dödsfall på grund av spice är bara toppen på ett isberg. Vi måste lägga om kursen och börja sikta på skademinimering och att rädda liv istället.
Att spice finns beror enbart på att cannabis är kriminaliserat. spice är specifikt framtaget för att efterlikna cannabis, men komma runt lagstiftningen och inte synas i urinprov som testar för cannabis. Men problemet är att spice är en familj av mångfalt tyngre och farligare droger än cannabis. Att använda spice bara en enstaka gång kan leda till döden. Ingen har någonsin dött av cannabis.
Det finns en liten grupp med tyngre blandmissbruk som har blivit beroende av just spice. Men vittnesmålen från den fullständigt överväldigande majoriteten av alla som någon gång använt spice är desamma. Man röker spice endera för att man inte fick tag på riktig cannabis, eller för att man inte vill ta risken att bli upptäckt om man tvingas lämna urinprov.
Att svenska ungdomar tar risken att röka spice är en direkt följd av den narkotikapolitik vi för. Den hårda synen på cannabis, och det faktum att polisen ägnar sig åt att jaga enskilda brukare med hjälp av urinprover, har skapat ett utrymme på narkotikamarknaden för de nydesignade och ofta livsfarliga syntetiska drogerna.
Kriget mot narkotikan är som alla andra krig: det kostar oskyldiga liv. Det här är väl känt, och framgår fullständigt glasklart ur den officiella statistiken. Sverige har fler som dör av överdoser och dåligt knark än länder med en mer human och verklighetsanpassad narkotikapolitik, som Nederländerna och Portugal. Skademinimering som ledstjärna för narkotikapolitiken räddar liv. Dogmatiska visioner om ett narkotikafritt samhälle har den motsatta effekten. De dödar istället för att hjälpa.
Avkriminalisera cannabis, så kommer de livsfarliga spice-varianterna försvinna från marknaden av sig själva. Att fortsätta med den nuvarande svenska narkotikapolitiken är helt enkelt inte moraliskt försvarbart. Låt oss lägga om kursen till en faktabaserad narkotikapolitik som syftar till skademinimering, innan ännu fler av våra ungar har drivits i döden av en politisk dogm som inte fungerar.
Richard Branson skriver om svensk narkotikapolitik på sin blogg
Superentreprenören Richard Branson var i Göteborg nyligen för att tala om narkotikapolitik, och jag var där och satt i publiken. Nu har han skrivit ett blogginlägg som sina intryck från Sverigebesöket. Här är min (oauktoriserade) översättning.
Jag tillbringade nyligen två dagar i förtjusande (men ganska kyliga) Sverige, och talade i Stockholm och Göteborg […]
I Göteborg fick vi också tillfälle att visa filmen Breaking the Taboo, Sundog Pictures’ kritikerrosade dokumentär om det misslyckade kriget mot narkotikan. Värdar var Svenska Brukarföreningen, ledda av den oförvägne Berne Stålenkrantz, och det stod klart under debatten som följde på filmen att det kommer bli en kamp i uppförsbacke att reformera narkotikapolitiken i Sverige — mycket förvånande för ett land som allmänt anses ligga långt framme när det gäller social förnyelse och progressivitet.
Som bakgrund har Sverige aningen mindre befolkning än Portugal, där all användning av droger avkriminaliserades 2001. Men trots det dog över 400 människor i Sverige av drogrelaterade orsaker 2012, jämfört med 16 drogrelaterade dödsfall i Portugal samma år. Det är en drastisk skillnad, och även om det finns flera bidragande orsaker, har Sveriges dödstal mer än fördubblats sedan början av 2000-talet — trots några av de striktaste och hårdaste narkotikalagarna i något EU-land.
En del av det svenska problemet tycks vara villfarelsen att det med rätt blandning av socialpolitik och straffrättsliga åtgärder går att skapa ett narkotikafritt samhälle. Jag tycker det är dags för svenskarna att göra sig av med de här utopiska idealen och anta en faktabaserad politik som erkänner att droger och droganvändning är en del av verkligheten i så gott som alla samhällen på vår planet.
Alkoholförbudet i USA misslyckades å det grövsta, och förbudet mot narkotika har inte heller gjort någonting för att minska vare sig efterfrågan eller tillgång. Jag slår vad om att vem som helst som kommer till Göteborg, Stockholm, Malmö eller i princip vilken annan stad som helst för att konsumera droger, kan få tag på dem inom några timmar. Den stora frågan är hur många av Sveriges narkotikadödsfall som skulle ha kunnat undvikas om narkotikaanvändrana hade haft tillgång till en säkrare miljö, inklusive brukarrum och sprutbytesprogram.
Som jag fick veta i Göteborg finns det bara sex stycken sprutbytesprogram i Sverige, delvis på grund av de byråkratiska hinder som finns mot att starta dem. Än värre, är det vanligt att brukare sparkas ut från behandlingsprogram om de upptäcks ha använt andra droger medan de blev behandlade. Skademinimering verkar vara en fjärran tanke i Sverige.Flera av panelisterna som gjorde mig sällskap i en livlig debatt efter filmvisningen efterlyste vetenskapligt underbyggda åtgärder som ser till fakta (ökande dödlighet, ingen brist på tillgång) och lägger om kursen i enlighet med det. Men kommunalrådet från Göteborg [David Lega (KD)] ville inte veta av något sådant.Istället fortsatte han upprepa samma gamla uttjatade repliker som man kan höra från alla politiker som är mer intresserade av den allmänna opinionen än vetenskapliga bevis.
jag kunde nätt och jämnt hålla inne den frustration jag kände inför hans vägran att gå med på att förbudspolitiken inte har fungerat någonstans, och att den repressiva narkotikapolitiken inte har gjort någonting för att skydda svenska barn från droger, och att den förda politiken fortsätter göra stor skada och stärka den organiserade brottsligheten.
Han kanske borde ha lyssnat på föredraget jag gav inför näringslivsfolk lite tidigare. På frågan om de höll med om att narkotika borde hanteras som ett folkhälsofråga istället för en polisfråga, räckte nästan alla i rummet upp handen.
Det, tillsammans med de framsteg som görs i många länder världen över, gör att jag hoppas att Sverige till slut kommer bryta tabut.
…………
Translated without permission by Christian Engström
Magnus Callmyr har skrivit en lysande replik på sin blogg till göteborgsläkaren Kai Knudsens debattinlägg på SVT Opinion om de syntetiska nätdrogerna Spice. Även jag deltar i den debatten. Tyvärr valde SVT Opinion att inte ta in Callmyrs replik, men jag återpublicerar den här med hans tillstånd:
Magnus Callmyr skrev på sin blogg:
Om man i svensk narkotikadebatt vill underminera och misskreditera någon tar en del gärna till det som blivit ett skällsord, drogliberal. Kai Knudsen försöker sig på något liknande när han svarar på min tidigare debattartikel. Jag skrev att vi i debatten om spice behöver utgå från ”forskning, verklighet och fakta”, tyvärr glömde jag att lägga till hederlighet också. Ingenstans i mina debattartiklar kring spiceproblematiken har jag argumenterat för en legalisering, inte heller på min blogg, varför Knudsens replik är lite svårförståelig.
Låt vara att Knudsen vill debattera med hjälp av koppla samman mig med något jag inte har framfört, han berör trots allt de viktiga frågorna om vad som driver spiceanvändning och vad vi kan göra åt det. Det förtjänar ett par kommentarer. Jag avstår dock från att bemöta den utvalda statistik kring Holland som Knudsen tar upp då det är allt för komplex fråga för att beröra i en replik som handlar om spice och svensk narkotikapolitik.
Kai Knudsen skriver att ”en restriktivitet med spice medför färre överdoseringar och färre sjuka ungdomar”. Som belägg för det anger han en studie från Australien (nr 163 i denna PDF). Den visar att de efter att ha förbjudit ett antal varumärkesnamn fått en minskning från 70 till 20 sjukhusbesök under en femmånadersperiod år 2013. Hur antalet sjukhusbesök ser ut beror sannolikt en hel del på vilka syntetiska cannabinoider som för tillfället ingår i det som säljs som spice snarare än varumärkesnamnet. Ett nytt varumärke går att etablera och det har sedan 2013 blivit allt vanligare att användare och langare framställer eget spice än köper varumärken. Olika syntetiska cannabinoider har dessutom olika toxitet och ger därmed varierande beläggning i sjukvården. Det som sker i Sverige just nu har med stor sannolikhet en koppling till att en särskilt farlig variant (MMB-CHMINACA) har kommit ut på marknaden. Vi som följer NPS-området har även kunnat notera allt fler och allt mer allvarliga skaderapporter i takt med att tidigare syntetiska cannabinoider har försvunnit från marknaden och nya tillkommit till följd av narkotikaklassningen.
Knudsen skriver även att det inte förefaller som att laglighet har betydelse för användning. Som belägg för det anges dels Global Drug Survey 2014 och dels några berättelser från Göteborg. Tyvärr redovisar Knudsen inte GDS korrekt då han i sin uppräkning av länder med mest spice-användning enligt GDS utgått från stapeln som mäter spice tillsammans med övriga Nya Psykoaktiva Substanser (NPS), för att få fram korrekt rangordning måste man subtrahera stapeln som mäter NPS från den stapel som Knudsen trodde mätte syntetiska cannabinoider. Det ger en annan problembild än den Knudsen anger, även om man kan dra slutsatsen att ett lands legala status för cannabis inte är det enda som påverkar i vilken grad spice används.
Berättelserna från Göteborg behöver systematiseras genom vetenskapliga metoder för att kunna ge några slutsatser som kan ha betydelse för vilka åtgärder som vi bör företa oss och inte. Studerar vi forskning (ex 1, ex 2, ex 3) i stället för anekdoter framgår att just en önskan att undvika lagföring är en mycket viktig anledning till varför spice, och andra NPS, brukas. Det må vara en obekväm sanning, men vi måste förhålla oss till den, allt annat är att lura oss själva.
Jag menar att lösningen är inte att legalisera några droger för att motverka NPS, men lösningen är inte heller att fortsätta i de gamla hjulspår som driver fram nya farligare substanser. Det finns andra åtgärder som vi kan vidta, och vi måste börja en diskussion om vilka dessa kan vara. Riktmärken för den debatten bör vara forskning, fakta, verklighet samt hederlighet. Och gärna en dos nytänkande!
Läs min debattare hos SVT Opinion
Spicedöden i Sverige är en perfekt illustration till hur vår dogmatiskt restriktiva narkotikapolitik kanske i och för sig är välment, men i praktiken ökar problemen istället för att minska dem, skriver jag idag i en debattartikel hos SVT Opinion.
Läs min debattare ”Sverige borde lära sig av Nederländerna”
SVT Debatt ikväll, torsdagen den 13 november 22:00 i SVT1, ställer frågan hur vi ska stoppa drogen Spice. Jag är inbjuden som en av debattörerna, och mitt svar är: genom att avkriminalisera cannabis.
Spice är en samlingsbeteckning för ett antal syntetiska droger som är framtagna för att efterlikna effekterna hos cannabis, men rent tekniskt vara lagliga (ännu så länge) och inte synas på urinprover som testar för cannabis. Enda skälet till att Spice har kunnat etablera sig på narkotikamarknaden är att cannabisbruk är kriminaliserat. Men problemet är att Spice, till skillnad från cannabis, är livsfarligt.
Spice-döden är ett klockrent exempel på hur Sveriges ”nollvision” och ”krig mot narkotikan” leder till mer död och elände istället för mindre, som syftet förstås var. Men att syftet med den nuvarande narkotikapolitiken var gott hjälper inte när vi kan se svart på vitt att effekten blivit den motsatta.
Piratpartiet vill se en faktabaserad narkotikapolitik som bygger på avkriminalisering och skademinimering, och därmed rädda unga människors liv. Vi har mycket att lära av Nederländerna, som tillämpat en sådan politik i flera decennier, och som har en femtedel så stor narkotikarelaterad dödlighet som Sverige.
Men jag misstänker att andra debattörer ikväll kommer ha en annan åsikt. 😉
Se SVT Debatt ikväll torsdagen den 13 november 22:00 i SVT1
Läs min debattartikel hos Nyheter24
I dag presenterade regeringen ett förslag för hur de ska stoppa spice-döden, som riktat fokus på den svenska narkotikapolitiken, och på de ungdomar som dör i onödan som en följd av den politiken. Visionen om ett narkotikafritt samhälle kanske är vacker. Men i praktiken skördar den dogmatiska restriktiva narkotikapolitiken liv. Sverige borde lära av de positiva erfarenheterna från andra länder, och satsa på en narkotikastrategi som bygger på avkriminalisering, skademinimering och ordentliga resurser till vården i stället för mer poliser och straff, skriver jag på Nyheter24.
Läs min debattartikel hos Nyheter24
…………
Referenser:
Washington Post: Since marijuana legalization, highway fatalities in Colorado are at near-historic lows
Washington Post: After California decriminalized marijuana, teen arrest, overdose and dropout rates fell
…………
Läs också Gustav Nipe (PP): Legalisering av droger skulle rädda liv
Vi behöver inte tycka och tro så mycket som vi gör i narkotikadebatten. En hel del kan vi faktiskt veta. Olika länder i Europa har under flera decennier baserat sin politik på olika strategier för att reducera skadeverkningarna som följer av missbruk av narkotika. Därför har vi en fantastisk möjlighet att utvärdera de olika narkotikapolitiska strategierna, och se vilken som har fungerat bäst.
Sverige och Nederländerna är två länder som är speciellt intressanta att jämföra. På de allra flesta områden är Sverige och Nederländerna ganska lika. Vi är bägge lite lagom stora, lagom sekulariserade protestantiska handelsnationer på ungefär samma välståndsnivå. I de flesta frågor som diskuteras i EU-parlamentet brukar Sverige och Nederländerna ligga på ungefär samma linje.
Men det finns en stor skillnad: narkotikapolitiken. Sverige är ett av de allra mest restriktiva länderna i Europa och västvärlden, med ”nolltolerans mot narkotika” som officiell dogm och riktmärke. Alla som använder någon form av narkotika betraktas som kriminella av samhället, och behandlas därefter. Den missbrukare som ringer efter ambulans när en kamrat drabbats av en överdos, får räkna med att ambulanspersonalen har sällskap av poliser när de kommer.
Nederländerna, å andra sidan, är ett av världens mest liberala länder i sin syn på narkotika. Amsterdams coffee shops (som bara undantagsvis serverar kaffe) är kända över hela världen. I hanteringen av tyngre droger styrs den nederländska narkotikapolitiken av tankar om skademinimering. Polisen prioriterar inte att jaga brukare och missbrukare, utan samhället försöker istället möta de människor som fått problem med narkotika med olika former av hjälp och stöd. Sprutbytesprogram för att minska spridningen av aids och gulsot, och injektionsrum med tillgång till vårdpersonal, är bara två exempel. Förutom att cannabis är avkriminaliserat och säljs öppet i coffee shops, alltså.
Genom att Sverige och Nederländerna är hyfsat lika i de flesta andra avseenden, men representerar två olika ytterligheter i frågan om narkotikapolitiken, har vi ovanligt bra möjligheter att göra jämförelser. Både Sverige och Nederländerna är dessutom länder med långa traditioner av att ha god kvalitet på den officiella statistiken, vilket också är en fördel.
EU-organet EMCDDA, European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, samlar in statistik från de europeiska länderna som gör det möjligt att jämföra utfallet av respektive lands narkotikapolitik. Här är en sådan tabell som visar antalet narkotikadöda per år per miljon vuxna invånare i landet:
(klicka för bättre bild)
I diagrammet kan man se att (med de definitioner som EMCDDA använder):
I Sverige dör alltså 5 gånger så många människor av narkotika som i Nederländerna varje år.
I Uppdrag Granskning igår visades ett mycket gripande reportage, där vi fick träffa mammorna till två unga missbrukare som gått bort. Det var en påminnelse om att varje siffra i statistiken är en människa av kött och blod, och någons son eller dotter. Om Sverige hade fört en narkotikapolitik som var lika framgångsrik som Nederländernas när det gäller att minska antalet dödsfall till följd av narkotika, då är chansen stor att de två unga männen som skildrades i Uppdrag Granskning hade levt idag.
Frågan vi måste ställa oss är: vill vi fortsätta ha det så här?
Att tala om nollvisioner om ett narkotikafritt samhälle kanske låter fint när man hör det. Men siffrorna talar ett annat språk. Efter fyrtio år av ”krig mot narkotikan” är utopin om ett narkotikafritt samhälle mer avlägsen än någonsin. Den svenska narkotikapolitiken fungerar inte. Tvärtom, så kostar det unga människors liv att huvuddelen av de svenska resurserna på narkotikaområdet går till polis och rättsväsende, istället för till vård och stöd för de utsatta.
Piratpartiet vill se en narkotikapolitik som syftar till att minimera skadorna som missbruk av narkotika ställer till med. Vi vill avkriminalisera personligt innehav och bruk alla droger — från cannabis till heroin. Människor som fastnat i ett problematiskt missbruk ska få vård och hjälp av samhället, inte straff.
Vi vill se en medmänsklig narkotikapolitik som bygger på fakta och siffror, och principen om skademinimering. Sveriges narkotikapolitik kan inte fortsätta bygga på orealistiska nollvisioner och verklighetsfrämmande utopier om vad som ”borde” fungera, när vi kan se svart på vitt i statistiken att den politiken kostar ungdomar livet. Här har vi mycket att lära av Nederländerna.
Christian Engström, former Member of the European Parliament 2009-2014 for Piratpartiet, Sweden
