Sex och knark: Samma idiotargument från moralisterna på Ottars tid som idag

Elise Ottesen-Jensen – ”Ottar” – kämpade för en human och skademinimerande sexualpolitik, med legalisering av preventivmedel och aborter, för snart hundra år sedan

SVT visar en dokumentär om sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, och hennes kamp för att legalisera preventivmedel och aborter på 1920- och 30-talet. Motargumenten då var precis desamma som vi kan höra i narkotikadebatten idag, nästan hundra år senare.

–Ungdomarna kommer ha ormgropar överallt och samhället kommer gå under, sa de moralistiska motståndarna då.

–Ungdomarna kommer knarka hela tiden och samhället kommer gå under, säger de moralistiska motståndarna idag.

Men att det var hundratals ungdomar som dog i illegala aborter då, eller att det är hundratals ungdomar som dör av dåligt knark och överdoser idag, det sket moralisterna i då, och det skiter de i idag.

Då handlade det om nolltolerans mot sex, nu är det nolltolerans mot knark. Men logiken var precis densamma. Hur många som dör eller får sina liv förstörda av politiken spelar ingen roll, bara moralisterna får känna sig moralistiska, och driva på för nolltolerans mot den mänskliga naturen.

Olika frågor, men exakt samma politiska spelplan: Dogm och moralism vs. fakta och medmänsklighet.

Det är förjävligt, förstås.

Men Ottar kan ändå tjäna som en stor inspirationskälla, för hur omöjligt det än kunde verka för hundra år sedan att få en rimlig och humanitär sexualpolitik, så blev det ändå så till slut. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när det känns hopplöst att få till en rimlig och humanitär narkotikapolitik i Sverige idag.

Det är aldrig hopplöst så länge man inte ger upp hoppet.

”Omänskligt att vägra legalisera cannabis”

”Kriget mot narkotika har blivit ett krig mot sjuka, fattiga, utslagna och icke-vita” skriver Ivan Olausson Klatil, känd som artisten och låtskrivaren General Knas.

Läs debattartikeln hos Aftonbladet

Tant Rumptumme, riksdagsledamoten Lena Emilsson (S), hatar medicinsk cannabis och ryggmärgsskadade

Tant Rumptumme, riksdagsledamoten Lena Emilsson (S), vill på alla sätt motverka att patienter med kronisk smärta får tillgång till medicinsk cannabis som hjälper

Satirprogrammet Svenska Nyheter tog upp frågan om medicinsk cannabis i senaste avsnittet (från 12:50 in i videon), och gjorde det på ett alldeles utmärkt pedagogiskt sätt. Det handlar om ryggmärgsskadade patienter som lider av kronisk neuropatisk smärta. Översatt till begriplig svenska betyder det fullständigt outhärdlig överjävlig smärta, som de här patienterna upplever varje sekund av varje minut 24 timmar om dygnet utan uppehåll.

Det har visat sig att cannabis kan hjälpa många av de här patienterna att bli kvitt smärtan och kunna leva ett drägligt liv. Ett exempel är Andreas Thörn, som är rullstolsbunden med skadad ryggrad efter en motorcykelolycka för över 20 år sedan. Han lider av neuropatisk smärta, och han har bokstavligen provat alla smärtstillande medel som finns på apoteket, inklusive de allra tyngsta opiaterna. Men inga av dem hjälper mot smärtan.

Men cannabis fungerar mot smärtan för Andreas Thörn, och för många andra patienter i samma situation. Därför började Andreas odla cannabis, som han använde för att framställa en olja som han tog en tesked av i kaffet varje morgon. Då försvann smärtan, och han kunde återigen börja fungera som far till sina barn och till och med börja jobba 100%.

Men så kom polisen, som tog cannabisplantorna i beslag och åtalade honom för narkotikabrott. Smärtorna kom tillbaka, och Andreas fick sluta jobba och återgå till att sitta i rullstolen och lida helveteskval. I november 2017 fastslog Högsta Domstolen domen mot Andreas. Cannabis är knark, sa domstolen, och att Andreas hade befunnit sig i en nödsituation hjälper inte. Sådan är lagen idag.

Men lagar kan ändras om politikerna i riksdagen bestämmer sig för att göra det, och en liten uppmjukning för medicinsk cannabis har skett. Efter domen i HD har Andreas Thörn blivit beviljad en dispens av Läkemedelsverket som innebär att han kan få cannabisbaserad medicin utskriven av läkare. Han är en av tolv (12) patienter som fått en sådan dispens i Sverige. Det är väldigt lite i förhållande till hur många patienter som kanske skulle kunna få lindring av kronisk smärta med medicinsk cannabis. Men det är en början i alla fall.

Lena Emilsson (S) är en riksdagsledamot som har engagerat sig i frågan om medicinsk cannabis. Men inte för att hjälpa Andreas Thörn och andra patienter i samma situation. Tvärtom. Hon vill på inga villkor göra det möjligt för patienter med nervsmärtor att få tillgång till laglig cannabismedicin som kan hjälpa dem. Hon har skrivit en motion till riksdagen (2017/18:1639) där hon vill göra det ännu svårare för patienter med kronisk smärta att få chansen att prova cannabis för att se om det hjälper. Hon är motståndare till varje försök att mjuka upp lagstiftningen runt medicinsk cannabis.

”På detta vis slås det in en kil i den tidigare så solida svenska narkotikapolitiken” skriver hon i sin riksdagsmotion.

Det är en ganska olycklig formulering, konstaterade Svenska Nyheter när de lyfte fram Lena Emilssons motion i programmet. Den neuropatiska smärtan som de här patienterna upplever kan beskrivas just som att någon har slagit in en kil i den tidigare så solida ryggraden, och sedan håller på och vickar och drar i kilen för att kontrollera att den sitter riktigt ordentligt fast i sagda ryggrad. Den smärtan tycker Lena Emilsson att de får lov att fortsätta utstå, hellre än att hon och andra politiker ska behöva erkänna att de har haft fel och ändra på lagstiftningen.

”Tant Rumptumme” döpte Svenska Nyheter Lena Emilsson till. Inte i första hand för att hon formulerar sig som en rumpnisse när hon skriver ”på detta vis” i riksdagsmotionen. Utan för att Lena Emilssons engagemang mot smärtlindring för ryggmärgspatienter verkar komma sig av att hon var tulltjänsteman innan hon blev invald i riksdagen.

Hon är mot införsel av cannabispreparat i landet. Men hon är för införsel av tulltjänstemäns fingrar i … ja, ni fattar.

Vi kanske kan peta Lena Emilsson (S) ur riksdagen med personkryss

Lena Emilsson framstår som ett perfekt exempel på någon som inte borde sitta i riksdagen. Och möjligen har vi en god chans att göra så att hon faktiskt åker ut nu i valet i höst. Om vi kan hitta en bättre kandidat längre ner på Socialdemokraternas lista i Lena Emilssons valkrets, då kan vi driva en personkrysskampanj för den socialdemokraten, och förhoppningsvis göra så att han/hon tar Lena Emilssons mandat och hon åker ur riksdagen. Det vore välförtjänt.

Nu vet vi inte om Lena Emilsson ställer upp till omval och i så fall på vilken plats på listan. Det får vi inte veta förrän runt den 10 april, när riksdagslistorna för de olika partierna publiceras på Valmyndighetens sajt val.se. Men vi kan titta på det förra riksdagsvalet 2014 för att få en bild av hur det var då.

Lena Emilsson stod på plats nummer 4 på Socialdemokraternas lista i valkretsen Skåne läns västra inför valet 2014. Socialdemokraterna tog 4 mandat i den valkretsen, så hon kom in i riksdagen på det sista S-mandatet tack vare sin placering på listan. Hon fick bara 1,5% personkryss, så hon var långt ifrån de 5% som hon skulle behövt för att bli inkryssad på personröster. Med andra ord:

Lena Emilsson var petningsbar i valet 2014.

Om vi hade haft en kandidat på sossarnas riksdagslista i Skåne västra och vi hade lyckats kampanja ihop 5% personkryss till den kandidaten, då hade Lena Emilsson inte suttit riksdagen.

Hur det ser ut inför valet 2018 får vi som sagt veta någon gång runt den 10 april. Kanske kandiderar inte Lena Emilsson till omval, och då slipper vi ju henne automatiskt i nästa riksdag. Eller så har hon blivit uppflyttad så högt på Socialdemokraternas lista att det inte är realistiskt att tro att vi kan få bort henne genom att personkryssa någon annan. Då får vi kämpa mot henne på andra sätt. Men den tredje möjligheten är att hon kandiderar igen och står på samma plats på riksdagslistan som hon gjorde i förra valet.

I så fall kan vi ha en chans att peta ut Lena Emilsson ur riksdagen genom att personkampanja för någon bättre socialdemokrat i hennes valkrets.

Men som sagt, svaret på om det är möjligt får vi runt den 10 april när riksdagspartiernas listor publiceras. Det ska bli spännande.

Håll gärna tummarna – men håll dem borta från andra människors rumpor!

Se Svenska Nyheter – avsnitt 3 (inslaget om medicinsk cannabis börjar 12:50 in i videon)

Riksdagsledamöter på narkotikaseminarium för att #stoppabegravningarna

Riksdagsledamöterna Maria Abrahamsson (M), Anders W Jonsson (C), Hillevi Larsson (S), Karin Rågsjö (V), Christina Örnebjär (L) och Anders Schröder (MP) på seminarium för en förändrad narkotikapolitik

Riksdagsledamöter från sex olika partier (alla utom SD och KD) ordnade ett mycket intressant seminarium om narkotikapolitik i riksdagen igår den 14 mars.

Temat för seminariet var #stoppabegravningarna, alltså vår katastrofalt höga narkotikadödlighet. Det inleddes av tre mammor som alla har förlorat ett barn till följd av en överdos, och som har berättat om sina tragedier i en bok. Det är väldigt gripande att så konkret bli påmind om att bakom varje siffra i statistiken, finns det människor som råkar ut för det värsta man kan tänka sig.

Tonen på seminariet var helt inriktad på att vi måste förändra narkotikapolitiken för att få ner dödligheten. Det pratades mycket om att vi bör avkriminalisera bruket av narkotika, så att brukare med problem vågar söka hjälp, och inte blir behandlade som brottslingar och andra klassens medborgare när de gör det. Alla politikerna på scen var i princip överens om att så bör vi göra, eller i vart fall röra oss i den riktningen. Det var alltså en alltigenom konstruktiv och positiv diskussion, som var inriktad på vad vi ska förändra för att minska skadorna.

Men innan alla som vill se en förändrad narkotikapolitik blir alldeles för glada ska jag lägga till en viktig sak. Med ett enda två undantag var det inte de olika partiernas talespersoner i narkotikafrågor som hade ordnat seminariet, utan enskilda ledamöter som uttryckligen har en annan (och mer progressiv) syn på narkotikafrågan än sina partier. Det är alltså just de här politikerna som är bra, inte deras respektive partier.

– Vill du personligen avkriminalisera? frågade moderatorn uttryckligen, och begärde ett rakt ja/nej-svar av politikerna.

• Anders W Jonsson (C) var den enda av politikerna som svarade nej på om han ville avkriminalisera. Det var inte så förvånande, för han var den enda av politikerna som var sitt partis officiella talesperson i narkotikafrågor, så han svarade vad Centern som parti tycker. Centern vill inte avkriminalisera. Just Anders W Jonsson var iofs vettig inom ramen för vad C står för, och han pratade varmt för att vi måste se till att narkotikapolitiken bygger på vetenskap. Men han verkade mer intresserad av att utreda ytterligare, istället för att försöka sätta in konkreta åtgärder direkt. Och som sagt, han vill inte avkriminalisera, så han är knappast aktuell för några personkryss.
• Maria Abrahamsson (M) hade bra och vettiga åsikter, men hon gjorde väldigt klart att hon sa vad hon själv tycker, inte vad partiet anser. Hon ställer tyvärr inte upp till omval.
• Anders Schröder (MP) vill avkriminalisera, och står på riksdagslistan i Gävleborgs län på plats nummer 6. MP har idag 1 mandat i Gävleborg, så om han inte får tillräckligt med personkryss har han ingen chans att bli omvald.
• Christina Örnebjär (L) vill också avkriminalisera. Hon står på plats 2 på listan i Örebro län, där L bara har 1 mandat. Behöver rimligen personkryss för att ha en chans.
• Hillevi Larsson (S) framstod i mina ögon som att hon ville avkriminalisera när moderatorn frågade alla på scen, men när jag pratade med henne efteråt menade hon att det ville hon nog inte egentligen. Hon sa många bra saker om att vi bör byta till en nollvision för antalet narkotikadöda (istället för nollvision mot bruket), och att vi ska satsa på skademinimering som till exempel sprutbyten och Naloxon, så hon har en vettig inställning i narkotikafrågan rent allmänt. Men det är lite oklart om hon faktiskt vill avkriminalisera cannabis, och det är i vart fall inget hon kommer driva aktivt. Hon står på plats 2 på listan för Malmö. Där har Socialdemokraterna 3 mandat idag, så hon kommer in vare sig hon får kryss eller inte.
• Karin Rågsjö (V) är Vänsterns talesperson i hälsofrågor (vilket innefattar narkotikapolitiken) och vill avkriminalisera allt bruk, precis som V som parti vill. Jag hann tyvärr aldrig säga mer än hej till henne, så jag vet inte exakt vad hon har för inställning till personligt innehav (som V inte vill avkriminalisera). Jag vet inte heller om hon kommer kandidera för omval, men jag hoppas förstås att hon gör det. Vi får se när listorna presenteras på Val.se (vilket jag tror kommer hända i mitten av april).

Så för att sammanfatta: ett mycket bra seminarium som var både gripande och konstruktivt, ordnat av sex riksdagsledamöter som vill lägga om narkotikapolitiken för att #stoppabegravningarna. De har inte sina partier med sig ännu, men det är en början.

Det är på väg att vända i narkotikafrågan!

Video från seminariet (90 min)

Kommentarer i Facebook-gruppen Avkriminalisera Cannabis

Krönika: Legalisering av narkotika är ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten

Jag skriver hos Frihetssmedjan:

Om vi vill, kan vi bestämma oss för att beröva de kriminella gängen deras viktigaste inkomstkälla. Så länge all narkotikahantering är kriminell, kommer de kriminella fortsätta ha monopol, med åtföljande monopolvinster. Men samhället kan återta kontrollen över narkotikan om vi väljer att reglera den, istället för att krampaktigt hålla fast vid den förbudslinje som vi nu vet att den inte fungerar.

Läs krönikan hos Frihetssmedjan

Krönika: Den svenska narkotikapolitiken dödar fler än narkotikan

Jag skriver hos Frihetssmedjan:

Sveriges repressiva narkotikapolitik, med nollvisioner och nolltolerans, fungerar inte. Den må ha varit välment, men den har visat sig vara ett misslyckande. Det är en något mindre andel av befolkningen i Sverige som erkänner att de provat på droger än i Nederländerna. Det lyfter förespråkarna för dagens politik fram som en seger. Men det är fem gånger så många som dör i Sverige, som en direkt följd av den politiken. Så kan vi inte fortsätta.

Läs min krönika hos Frihetssmedjan

Intervju: Ska Sverige ändra sin drogpolitik? – Ja, absolut

Sajten Cannabisnyheter.se publicerar en intervju med mig om cannabis och drogpolitik:

Hur ser du på legaliseringsvågen som pågår runt om världen?

”Kriget mot narkotikan” har inte fungerat och har skapat väldigt mycket död och lidande. Det är väldigt positivt att det tycks vara en omsvängning på gång, speciellt i USA. Med tanke på hur följsamma de flesta svenska politiker är mot USA hoppas jag att det med tiden kan leda till en omsvängning även i Sverige.

Läs resten av intervjun med mig på Cannabisnyheter.se

Avkriminalisera cannabis så försvinner marknaden för spice

Spice är en livsfarlig skitdrog som man varken ska sälja eller köpa, alldeles oberoende av om det råkar vara lagligt eller inte. Kvällens Uppdrag Granskning belyste hur riskabla de nya syntetiska drogerna är. Piratpartiet tar kraftigt avstånd från försäljning av spice.

Men att det överhuvudtaget finns en marknad för spice och andra oprövade nydesignade droger, beror på Sveriges misslyckade repressiva narkotikapolitik. Den må ha varit välment, men den fungerar bevisligen inte. Det senaste årets tragiska dödsfall på grund av spice är bara toppen på ett isberg. Vi måste lägga om kursen och börja sikta på skademinimering och att rädda liv istället.

Att spice finns beror enbart på att cannabis är kriminaliserat. spice är specifikt framtaget för att efterlikna cannabis, men komma runt lagstiftningen och inte synas i urinprov som testar för cannabis. Men problemet är att spice är en familj av mångfalt tyngre och farligare droger än cannabis. Att använda spice bara en enstaka gång kan leda till döden. Ingen har någonsin dött av cannabis.

Det finns en liten grupp med tyngre blandmissbruk som har blivit beroende av just spice. Men vittnesmålen från den fullständigt överväldigande majoriteten av alla som någon gång använt spice är desamma. Man röker spice endera för att man inte fick tag på riktig cannabis, eller för att man inte vill ta risken att bli upptäckt om man tvingas lämna urinprov.

Att svenska ungdomar tar risken att röka spice är en direkt följd av den narkotikapolitik vi för. Den hårda synen på cannabis, och det faktum att polisen ägnar sig åt att jaga enskilda brukare med hjälp av urinprover, har skapat ett utrymme på narkotikamarknaden för de nydesignade och ofta livsfarliga syntetiska drogerna.

Kriget mot narkotikan är som alla andra krig: det kostar oskyldiga liv. Det här är väl känt, och framgår fullständigt glasklart ur den officiella statistiken. Sverige har fler som dör av överdoser och dåligt knark än länder med en mer human och verklighetsanpassad narkotikapolitik, som Nederländerna och Portugal. Skademinimering som ledstjärna för narkotikapolitiken räddar liv. Dogmatiska visioner om ett narkotikafritt samhälle har den motsatta effekten. De dödar istället för att hjälpa.

Avkriminalisera cannabis, så kommer de livsfarliga spice-varianterna försvinna från marknaden av sig själva. Att fortsätta med den nuvarande svenska narkotikapolitiken är helt enkelt inte moraliskt försvarbart. Låt oss lägga om kursen till en faktabaserad narkotikapolitik som syftar till skademinimering, innan ännu fler av våra ungar har drivits i döden av en politisk dogm som inte fungerar.

Richard Branson i Göteborg: Kan Sverige bryta tabut i narkotikapolitiken?

Richard Branson skriver om svensk narkotikapolitik på sin blogg

Superentreprenören Richard Branson var i Göteborg nyligen för att tala om narkotikapolitik, och jag var där och satt i publiken. Nu har han skrivit ett blogginlägg som sina intryck från Sverigebesöket. Här är min (oauktoriserade) översättning.

Richard Branson skriver:

Jag tillbringade nyligen två dagar i förtjusande (men ganska kyliga) Sverige, och talade i Stockholm och Göteborg […]

I Göteborg fick vi också tillfälle att visa filmen Breaking the Taboo, Sundog Pictures’ kritikerrosade dokumentär om det misslyckade kriget mot narkotikan. Värdar var Svenska Brukarföreningen, ledda av den oförvägne Berne Stålenkrantz, och det stod klart under debatten som följde på filmen att det kommer bli en kamp i uppförsbacke att reformera narkotikapolitiken i Sverige — mycket förvånande för ett land som allmänt anses ligga långt framme när det gäller social förnyelse och progressivitet.

Som bakgrund har Sverige aningen mindre befolkning än Portugal, där all användning av droger avkriminaliserades 2001. Men trots det dog över 400 människor i Sverige av drogrelaterade orsaker 2012, jämfört med 16 drogrelaterade dödsfall i Portugal samma år. Det är en drastisk skillnad, och även om det finns flera bidragande orsaker, har Sveriges dödstal mer än fördubblats sedan början av 2000-talet — trots några av de striktaste och hårdaste narkotikalagarna i något EU-land.

En del av det svenska problemet tycks vara villfarelsen att det med rätt blandning av socialpolitik och straffrättsliga åtgärder går att skapa ett narkotikafritt samhälle. Jag tycker det är dags för svenskarna att göra sig av med de här utopiska idealen och anta en faktabaserad politik som erkänner att droger och droganvändning är en del av verkligheten i så gott som alla samhällen på vår planet.

Alkoholförbudet i USA misslyckades å det grövsta, och förbudet mot narkotika har inte heller gjort någonting för att minska vare sig efterfrågan eller tillgång. Jag slår vad om att vem som helst som kommer till Göteborg, Stockholm, Malmö eller i princip vilken annan stad som helst för att konsumera droger, kan få tag på dem inom några timmar. Den stora frågan är hur många av Sveriges narkotikadödsfall som skulle ha kunnat undvikas om narkotikaanvändrana hade haft tillgång till en säkrare miljö, inklusive brukarrum och sprutbytesprogram.

Som jag fick veta i Göteborg finns det bara sex stycken sprutbytesprogram i Sverige, delvis på grund av de byråkratiska hinder som finns mot att starta dem. Än värre, är det vanligt att brukare sparkas ut från behandlingsprogram om de upptäcks ha använt andra droger medan de blev behandlade. Skademinimering verkar vara en fjärran tanke i Sverige.Flera av panelisterna som gjorde mig sällskap i en livlig debatt efter filmvisningen efterlyste vetenskapligt underbyggda åtgärder som ser till fakta (ökande dödlighet, ingen brist på tillgång) och lägger om kursen i enlighet med det. Men kommunalrådet från Göteborg [David Lega (KD)] ville inte veta av något sådant.

Istället fortsatte han upprepa samma gamla uttjatade repliker som man kan höra från alla politiker som är mer intresserade av den allmänna opinionen än vetenskapliga bevis.

jag kunde nätt och jämnt hålla inne den frustration jag kände inför hans vägran att gå med på att förbudspolitiken inte har fungerat någonstans, och att den repressiva narkotikapolitiken inte har gjort någonting för att skydda svenska barn från droger, och att den förda politiken fortsätter göra stor skada och stärka den organiserade brottsligheten.

Han kanske borde ha lyssnat på föredraget jag gav inför näringslivsfolk lite tidigare. På frågan om de höll med om att narkotika borde hanteras som ett folkhälsofråga istället för en polisfråga, räckte nästan alla i rummet upp handen.

Det, tillsammans med de framsteg som görs i många länder världen över, gör att jag hoppas att Sverige till slut kommer bryta tabut.

…………

Translated without permission by Christian Engström

Magnus Callmyr ger Kai Knudsen svar på tal om spice-statistik

Magnus Callmyr har skrivit en lysande replik på sin blogg till göteborgsläkaren Kai Knudsens debattinlägg på SVT Opinion om de syntetiska nätdrogerna Spice. Även jag deltar i den debatten. Tyvärr valde SVT Opinion att inte ta in Callmyrs replik, men jag återpublicerar den här med hans tillstånd:

Magnus Callmyr skrev på sin blogg:

Om man i svensk narkotikadebatt vill underminera och misskreditera någon tar en del gärna till det som blivit ett skällsord, drogliberal. Kai Knudsen försöker sig på något liknande när han svarar på min tidigare debattartikel. Jag skrev att vi i debatten om spice behöver utgå från ”forskning, verklighet och fakta”, tyvärr glömde jag att lägga till hederlighet också. Ingenstans i mina debattartiklar kring spiceproblematiken har jag argumenterat för en legalisering, inte heller på min blogg, varför Knudsens replik är lite svårförståelig.

Låt vara att Knudsen vill debattera med hjälp av koppla samman mig med något jag inte har framfört, han berör trots allt de viktiga frågorna om vad som driver spiceanvändning och vad vi kan göra åt det. Det förtjänar ett par kommentarer. Jag avstår dock från att bemöta den utvalda statistik kring Holland som Knudsen tar upp då det är allt för komplex fråga för att beröra i en replik som handlar om spice och svensk narkotikapolitik.

Kai Knudsen skriver att ”en restriktivitet med spice medför färre överdoseringar och färre sjuka ungdomar”. Som belägg för det anger han en studie från Australien (nr 163 i denna PDF). Den visar att de efter att ha förbjudit ett antal varumärkesnamn fått en minskning från 70 till 20 sjukhusbesök under en femmånadersperiod år 2013. Hur antalet sjukhusbesök ser ut beror sannolikt en hel del på vilka syntetiska cannabinoider som för tillfället ingår i det som säljs som spice snarare än varumärkesnamnet. Ett nytt varumärke går att etablera och det har sedan 2013 blivit allt vanligare att användare och langare framställer eget spice än köper varumärken. Olika syntetiska cannabinoider har dessutom olika toxitet och ger därmed varierande beläggning i sjukvården. Det som sker i Sverige just nu har med stor sannolikhet en koppling till att en särskilt farlig variant (MMB-CHMINACA) har kommit ut på marknaden. Vi som följer NPS-området har även kunnat notera allt fler och allt mer allvarliga skaderapporter i takt med att tidigare syntetiska cannabinoider har försvunnit från marknaden och nya tillkommit till följd av narkotikaklassningen.

Knudsen skriver även att det inte förefaller som att laglighet har betydelse för användning. Som belägg för det anges dels Global Drug Survey 2014 och dels några berättelser från Göteborg. Tyvärr redovisar Knudsen inte GDS korrekt då han i sin uppräkning av länder med mest spice-användning enligt GDS utgått från stapeln som mäter spice tillsammans med övriga Nya Psykoaktiva Substanser (NPS), för att få fram korrekt rangordning måste man subtrahera stapeln som mäter NPS från den stapel som Knudsen trodde mätte syntetiska cannabinoider. Det ger en annan problembild än den Knudsen anger, även om man kan dra slutsatsen att ett lands legala status för cannabis inte är det enda som påverkar i vilken grad spice används.

Berättelserna från Göteborg behöver systematiseras genom vetenskapliga metoder för att kunna ge några slutsatser som kan ha betydelse för vilka åtgärder som vi bör företa oss och inte. Studerar vi forskning (ex 1, ex 2, ex 3) i stället för anekdoter framgår att just en önskan att undvika lagföring är en mycket viktig anledning till varför spice, och andra NPS, brukas. Det må vara en obekväm sanning, men vi måste förhålla oss till den, allt annat är att lura oss själva.

Jag menar att lösningen är inte att legalisera några droger för att motverka NPS, men lösningen är inte heller att fortsätta i de gamla hjulspår som driver fram nya farligare substanser. Det finns andra åtgärder som vi kan vidta, och vi måste börja en diskussion om vilka dessa kan vara. Riktmärken för den debatten bör vara forskning, fakta, verklighet samt hederlighet. Och gärna en dos nytänkande!