Christian Engström, Pirat

12 oktober 2017

FASIT 2016 — Ränteavdrag 17 miljarder

Filed under: basinkomst — Christian Engström @ 13:29

Ränteavdraget kostade staten 17 miljarder i utebliven skatt år 2016. Vi hittar den siffran på rad 107 i kalkylarket FASIT-körning för 2016, som jag har bloggat om tidigare.

fig 05 ränteavdrag

Jag har inte tagit med ett avskaffat ränteavdrag i mitt förslag på hur man kan finansiera ett basinkomstsystem för Sverige. Skälet till att jag inte har gjort det är lite ovanligt: Det är en alldeles för bra idé.

Ränteavdraget bör avskaffas omedelbart

Ränteavdraget bör definitivt avskaffas, men jag vill inte vänta med den saken tills vi fått politisk majoritet för att införa basinkomst. Även under det mest optimistiska scenario som tänkas kan, kommer det ta åtminstone fem eller tio år innan det är rimligt att tro att det ligger en proposition om basinkomst på riksdagens bord. Det är alldeles för lång tid att vänta med att ta bort ränteavdraget. Det bör göras nu, så fort som möjligt.

Just nu är ränteläget så lågt som det överhuvudtaget kan vara. Riksbankens ränta när den lånar ut pengar till bankerna är till och med negativ, och har varit det sedan 2015. Ju lägre räntan är när man tar bort ränteavdraget, desto mindre blir chocken för de högst belånade hushållen. Ett bättre läge än just nu, med negativ riksbanksränta, kommer aldrig att inträffa.

Ränteavdraget blåser upp bostadsbubblan

Den främsta effekten av att man får dra av för räntor är att hushållen blir mer okänsliga för hur stora lån de tar. Ju lägre ränta man behöver betala efter skatt, desto mindre roll spelar det för hushållen om de behöver låna en extra miljon eller två för att köpa en bostad. Det driver på bostadspriserna, som redan för länge sedan har tappat all rimlig kontakt med verkligheten. Men så länge det är så billigt att låna att månadskalkylen går ihop, kommer budgivningarna som trissar upp bostadspriserna fortsätta.

Tills kraschen kommer, vill säga.

Att bostadspriserna i Sverige är en bubbla som en dag kommer att spricka är alla överens om. Frågan är bara när det händer och hur brutalt det blir. Den exakta tidpunkten kommer bero på någon oväntad yttre händelse som inte går att förutse, så den går det inte att göra så mycket åt. Men vi kan mildra brutaliteten i den kommande kraschen genom att börja lägga om politiken redan nu, medan det kan ske under kontrollerade former.

En snabb och resolut avveckling av ränteavdragen löser inte hela problemet med bostadsbubblan, men är åtminstone ett någorlunda stort steg i rätt riktning.

Ränteavdraget är en gökunge som kan stiga till 60 miljarder eller mer

Med 17 miljarder år 2016 var ränteavdraget en stor post i budgeten. För att få något att sätta det i relation till kan man jämföra med den totala kostnaden för polisen, som var 22 miljarder år 2016 (sid 85 i Polisens årsredovisning), eller med barnbidraget, som kostade 26 miljarder (rad 149 i FASIT-körningen).

Men till skillnad från anslagen till polis eller barnbidrag, har politikerna ingen direkt kontroll över kostnaden för ränteavdraget. Med dagens regler beror statens kostnad för ränteavdraget inte på några politiska beslut, utan på hur högt ränteläget råkar vara.

2016 års kostnad på 17 miljarder är mer eller mindre ett all time low. Bara några år tidigare, när räntan var högre, var kostnaden för staten 30 miljarder (det framgår inte i artikeln exakt vilket år det gällde, men en annan källa tyder på att det var år 2013).

När räntan går upp igen, vilket den kommer att göra, kommer kostnaden för ränteavdraget öka igen helt automatiskt. ”Om tio år beräknas statens årliga kostnad för ränteavdraget nästan ha fyrdubblats till över 60 miljarder kronor” skriver SvD i ingressen till en (låst) artikel från 2017. Men siffran 60 miljarder är bara en gissning baserad på prognoser om det framtida ränteläget. Det kan bli mindre, men det kan också bli ännu mer. Notan för staten bestäms av räntemarknaden, inte av politiska beslut i budgetprocessen.

Ränteavdraget går till de rika

Fördelningspolitiskt har ränteavdraget en mycket tydlig profil: Det gynnar de rika på de fattigas bekostnad.

Att det blir så är inte det minsta konstigt. När banker lånar ut stora belopp gör de det till rika låntagare, inte till fattiga. Ingen som är fattig och arbetslös får låna 10 miljoner till en bostad, men är man rik och har goda inkomster möts man av glada leenden och positiva besked om man kommer in på banken och ber om ett sådant lån.

Statistiska Centralbyrån har tagit fram statistik där de har delat in alla hushåll i tio grupper (deciler) från de fattigaste till de rikaste, och tittat på hur mycket de har i ränteavdrag i medeltal. Fördelningsprofilen är glasklar:

Ranteavdrag-2013

Just den här statistiken är från inkomståret 2013, men profilen är densamma varje år. Ränteavdraget går till de rika.

Att så är fallet gör att det är svårt att se några objektiva argument för att bevara ränteavdragen. Att staten flyttar runt pengar och inför specialregler för att gynna fattiga hushåll går att motivera, eftersom ett visst mått av inkomstutjämning ingår i den välfärdsstat som har ett mycket brett politiskt stöd.

Men regler och system som aktivt flyttar pengar i motsatt riktning, från fattiga till rika, är det väldigt svårt att motivera ur ett objektivt perspektiv. I synnerhet när det gäller regler som har så uppenbara negativa samhällseffekter som ränteavdraget, som blåser upp bostadsbubblan och om några år kommer bli en gökunge i statsbudgeten.

Men givet att läget är som det är idag, är det ändå positivt att det mest är de rika hushållen som har glädje av ränteavdragen. Det gör det lättare att argumentera för en förändring.

Hur och när man än väljer att ta bort eller reducera ränteavdragen, kommer det alltid bli vissa enskilda hushåll som hamnar i kläm. Det är tråkigt, men det är tyvärr oundvikligt. Enkelt uttryckt handlar det om hushåll som har köpt de allra senaste åren, men som inte var så rika som de egentligen borde ha varit för att dra på sig så stora lån som de gjort.

Men i första hand kommer de borttagna ränteavdragen mest påverka de hushåll som har det så gott ställt att de har råd med det. De kommer säkert dra på sig offerkoftan och gråta i media i alla fall, och SVT kommer med all sannolikhet lyckas hitta någon familj som det blir ganska synd om på riktigt, och som kan väcka sympati för att bevara den här subventionen till de rika. Vi kan bara hoppas att de politiska partierna klarar av att stå emot, för att avskaffa ränteavdragen är en reform som behöver göras.

Det politiska läget idag

Att reducera eller ta bort räntebidragen är en extremt känslig fråga politiskt, eftersom den direkt påverkar många människors ekonomi på ett konkret och påtagligt sätt, som går att räkna ut på öret.

”Chockförslag: Si och så mycket mindre i plånboken!” är alltid medias favoritrubrik när de ska rapportera om politik. Därför har de politiska partierna (utom Vänstern, som ju inte har något emot att chocka de rika) varit rädda för att ta i den här heta potatisen.

Men kanske är det en förändring på gång, för vad de än vågar eller inte vågar säga offentligt med mindre än ett år kvar till nästa val, är alla partierna medvetna om att det här är en fråga som måste hanteras.

Finansministern: Ränteavdraget kan trappas ner” var Aftonbladets rubrik på en artikel för några veckor sedan. Hon är inte beredd att gå så långt att hon lägger något konkret förslag, och lär knappast göra det före valet. Men hennes varning att ”bostadsköpare bör räkna med att avdraget kommer att justeras” kanske ändå är ett tecken på att något är på gång.

Jag hoppas att det är så. För vare sig det är valår eller inte, är det nu vi har ett historiskt lågt ränteläge.

Om de politiska partierna inte kan samla sig till att genomföra den här nödvändiga reformen nu, när omställningseffekterna är så små som de någonsin kommer bli, då lär de inte klara av det senare heller, när räntan har börjat krypa uppåt igen. Då kommer vi att fortsätta i samma hjulspår tills vi hamnar i diket och kraschar. Och när det väl händer, då kommer det bli en gigantisk omställningschock som kommer drabba många hushåll hårt och blint, vid en tidpunkt när de redan har problem för att räntan har börjat stiga.

Det här går att undvika om politikerna är beredda att ta sitt ansvar och agera nu, innan det window of opportunity som det låga ränteläget innebär har försvunnit.

Vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, som är bostads- och demokratiborgarråd i Stockholm, skrev en utmärkt debattartikel för ett par år sedan där hon föreslog att ränteavdragen ska trappas ner med 5 procentenheter per år från dagens 30 procent, så att avdragen är helt avvecklade om sex år. I artikeln argumenterar hon med siffror för varför sex års avvecklingstid skulle vara en rimlig takt. Personligen tycker jag kanske att även sex år skulle vara på gränsen till för långsamt, men jag kan vara beredd att köpa hennes argumentation — om vi börjar nu.

Gör vi det nu kan det ske under någorlunda ordnade former. Väntar vi tills nästa finanskris tvingar oss, kommer det ske på ett kaotiskt sätt som blir mycket mera smärtsamt för alla berörda.

Det framtida basinkomstsystemet får vi finansiera på annat sätt, för utfasningen av ränteavdragen är en reform som inte kan vänta.

…………

Nästa inlägg: ROT- och RUT-avdrag 15 miljarder

Kommentarer på Facebook

FASIT 2016 — Index

Annonser

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: