Christian Engström, Pirat

12 december 2014

Richard Branson i Göteborg: Kan Sverige bryta tabut i narkotikapolitiken?

Filed under: droger — Christian Engström @ 15:52
Richard Branson skriver om svensk narkotikapolitik på sin blogg

Richard Branson skriver om svensk narkotikapolitik på sin blogg

Superentreprenören Richard Branson var i Göteborg nyligen för att tala om narkotikapolitik, och jag var där och satt i publiken. Nu har han skrivit ett blogginlägg som sina intryck från Sverigebesöket. Här är min (oauktoriserade) översättning.

Richard Branson skriver:

Jag tillbringade nyligen två dagar i förtjusande (men ganska kyliga) Sverige, och talade i Stockholm och Göteborg […]

I Göteborg fick vi också tillfälle att visa filmen Breaking the Taboo, Sundog Pictures’ kritikerrosade dokumentär om det misslyckade kriget mot narkotikan. Värdar var Svenska Brukarföreningen, ledda av den oförvägne Berne Stålenkrantz, och det stod klart under debatten som följde på filmen att det kommer bli en kamp i uppförsbacke att reformera narkotikapolitiken i Sverige — mycket förvånande för ett land som allmänt anses ligga långt framme när det gäller social förnyelse och progressivitet.

Som bakgrund har Sverige aningen mindre befolkning än Portugal, där all användning av droger avkriminaliserades 2001. Men trots det dog över 400 människor i Sverige av drogrelaterade orsaker 2012, jämfört med 16 drogrelaterade dödsfall i Portugal samma år. Det är en drastisk skillnad, och även om det finns flera bidragande orsaker, har Sveriges dödstal mer än fördubblats sedan början av 2000-talet — trots några av de striktaste och hårdaste narkotikalagarna i något EU-land.

En del av det svenska problemet tycks vara villfarelsen att det med rätt blandning av socialpolitik och straffrättsliga åtgärder går att skapa ett narkotikafritt samhälle. Jag tycker det är dags för svenskarna att göra sig av med de här utopiska idealen och anta en faktabaserad politik som erkänner att droger och droganvändning är en del av verkligheten i så gott som alla samhällen på vår planet.

Alkoholförbudet i USA misslyckades å det grövsta, och förbudet mot narkotika har inte heller gjort någonting för att minska vare sig efterfrågan eller tillgång. Jag slår vad om att vem som helst som kommer till Göteborg, Stockholm, Malmö eller i princip vilken annan stad som helst för att konsumera droger, kan få tag på dem inom några timmar. Den stora frågan är hur många av Sveriges narkotikadödsfall som skulle ha kunnat undvikas om narkotikaanvändrana hade haft tillgång till en säkrare miljö, inklusive brukarrum och sprutbytesprogram.

Som jag fick veta i Göteborg finns det bara sex stycken sprutbytesprogram i Sverige, delvis på grund av de byråkratiska hinder som finns mot att starta dem. Än värre, är det vanligt att brukare sparkas ut från behandlingsprogram om de upptäcks ha använt andra droger medan de blev behandlade. Skademinimering verkar vara en fjärran tanke i Sverige.Flera av panelisterna som gjorde mig sällskap i en livlig debatt efter filmvisningen efterlyste vetenskapligt underbyggda åtgärder som ser till fakta (ökande dödlighet, ingen brist på tillgång) och lägger om kursen i enlighet med det. Men kommunalrådet från Göteborg [David Lega (KD)] ville inte veta av något sådant.

Istället fortsatte han upprepa samma gamla uttjatade repliker som man kan höra från alla politiker som är mer intresserade av den allmänna opinionen än vetenskapliga bevis.

jag kunde nätt och jämnt hålla inne den frustration jag kände inför hans vägran att gå med på att förbudspolitiken inte har fungerat någonstans, och att den repressiva narkotikapolitiken inte har gjort någonting för att skydda svenska barn från droger, och att den förda politiken fortsätter göra stor skada och stärka den organiserade brottsligheten.

Han kanske borde ha lyssnat på föredraget jag gav inför näringslivsfolk lite tidigare. På frågan om de höll med om att narkotika borde hanteras som ett folkhälsofråga istället för en polisfråga, räckte nästan alla i rummet upp handen.

Det, tillsammans med de framsteg som görs i många länder världen över, gör att jag hoppas att Sverige till slut kommer bryta tabut.

…………

Translated without permission by Christian Engström

8 kommentarer

  1. Kan du belägga påståendet att ”förbudet mot narkotika har inte heller gjort någonting för att minska vare sig efterfrågan eller tillgång” och påståendet att ”den repressiva narkotikapolitiken inte har gjort någonting för att skydda svenska barn från droger”?

    Att det blir en massa skador av en politik som inte satsar på skademinimering känns ganska självklart, och att vi har högre dödlighet bland missbrukare är med den förda politiken naturligt, om än beklagligt. Men mitt intryck var att vi har färre personer som prövar droger och färre missbrukare totalt sett, om man jämför med liknande länder med mer tillåtande politik. Jag trodde att vi lyckas minska efterfrågan, till priset av att de som missbrukar råkar illa ut. Det faktum att den som drogar tenderar att råka illa ut är väl i sig lite avskräckande, eller har det inte fungerat så i praktiken?

    Kommentar av Christian — 12 december 2014 @ 19:26

  2. Hej Christian. Uppenbarligen har vi inte lyckats minska efterfrågan, om folk t.o.m. hellre riskerar livet med spice och andra experimentella otestade droger och ”forskningskemikalier” än att hamna i polisregistret för vältestad relativt ofarlig marijuana. Det görs ju löpande undersökningar i högstadie och gymnasieåldrar och där är det ganska många procent som svarar att de provat marijuana. Om jag inte minns fel var siffran ca 20% nånstans att ungdomar 15-18 hade provat marijuana när jag gick i skolan.

    Sånt som är förbjudet är tvärt om extra spännande för många barn och ungdomar. Det vet väl varje förälder..?

    Kommentar av gurrfield — 12 december 2014 @ 23:54

  3. Christian (kommentatorn ovanför alltså): Jag är varken Richard Branson eller Christian Engström, men min teori – som jag erkänner att jag ej har belägg för – är att Sveriges relativt låga andel narkotikaanvändare först och främst är ett kulturellt fenomen, inte ett resultat av vår politik. Snarare så är det politiken som är ett resultat av att svensk kultur har upphöjts till lag – eftersom motstånd mot droger är populärt i svensk kultur har vi gjort dem olagliga.

    Vi människor är sociala varelser, flockdjur om man vill sätta en negativ klang på det, som påverkas av det som finns runtomkring oss. Det är därför det finns olika kulturer i olika delar av världen, för att folk anammar det beteendet, de inställningarna osv som finns runtomkring dem. Är man uppvuxen i ett samhälle där ”alla” ogillar droger är det stor risk att man kommer anamma den inställningen själv, av den enkla anledningen att människor tenderar att anamma det som finns runtomkring dem. Med andra ord så är användning av droger impopulärt i Sverige av samma anledning som pasta är populärt i Italien eller kiltar är populära på skottländska bröllop. Pasta är inte populärt i Italien för att det finns vetenskapliga bevis för att pasta är bra för hälsan – det är populärt för att det ingår i landets kultur och folk som bor där är uppvuxna med det. På samma sätt så är svenskars motstånd mot droger inte ett resultat av att vi är rationella varelser som insett att droger är dåliga, eller ett resultat av vår restriktiva politik, utan vi ogillar droger helt enkelt eftersom motstånd mot droger ingår i svensk kultur.

    Det är iallafall vad jag tror.

    Kommentar av Liam — 13 december 2014 @ 0:16

  4. För er som missade seminariet så ligger det uppe på tuben

    Kommentar av Maria Larsson — 13 december 2014 @ 1:57

  5. Vad man oftast menar, när man pratar om låg användning av narkotika i Sverige, är barn och ungdomar i åldrarna 13-18. Där har vi lyckats genom skrämseltaktiker och information. Förbudspolitiken har där ingen effekt eftersom den skulle fungera likadant om vi hade haft en reglerad avkriminalisering på samma sätt som alkohol och tobak där vi också ligger lägre än resten av Europa. Däremot så ligger vi ungefär i mitten av skalan när det gäller droganvändning gällande VUXNA människor. Vilket jag inte ens förstår varför det skulle vara ett problem då 90% (Källa: Samhället i Narkotikan, Ted Goldberg) av dessa inte ens är problematiska brukare utan personer med jobb, barn och som betalar skatt och som aldrig kommer ha något med varken rättssystemet eller missbruksenheter att göra (så tillvida de inte råkar bli påkomna, vilket också kommer göra mer skada än själva drogen).

    En förändring i narkotikapolitiken skulle INTE öka prevalensen av narkotika i samhället på lång sikt. Möjligtvis skulle användandet av lättare droger som t.ex. Cannabis gå upp något på kort sikt eftersom det antagligen skulle finnas en del som skulle våga prova. Men TRO DET ELLER EJ! Det finns faktiskt folk som INTE uppskattar ruset av cannabis, precis som det finns människor som inte uppskattar ruset av alkohol. Det som skulle bli den enda skillnaden med en avkriminalisering och en satsning på sjukvård där man inte kastar ut missbrukare när de visar symptom på sitt problem är att man skulle minska dödligheten och man skulle minska stigmatiseringen i samhället. Folk skulle helt plötsligt kunna föra en dialog. Både om missbruk och normal användning av narkotika på ett sätt som inte skulle sopa problemen under mattan så som det ser ut idag. För tro mig. Alla som står och slår sig för bröstet att de, minsann inte känner några missbrukare och aldrig har sett något… de har förmodligen både en eller två personer i sin familj, släkt eller vänner som provar eller missbrukar narkotika utan att de vet om det.

    Kommentar av Dencrypt McKenna — 13 december 2014 @ 7:50

  6. Hej Liam. Det kan nog vara så att användande förnekas antingen 1) för att det är olagligt, eller så kan det vara 2) av rädsla att andra ska se ner på en. Men i vilket som helst av de båda fallen så är det destruktivt, om målet är att de som fastnar i ett riskbruk ska kunna få hjälp. Det är ju lika dåligt för brukarna oavsett om anledningen att de mörkar sitt bruk är lagen eller socialt stigma.

    Kommentar av gurrfield — 13 december 2014 @ 9:56

  7. Dencrypt McKenna: Och de personerna som står och slår sig för bröstet och säger att de minsann inte känner några som provat knark är i allmänhet inte de man vill ha som vänner när man själv råkar illa ut. För då känner de en plötsligt inte..

    Kommentar av gurrfield — 13 december 2014 @ 10:10

  8. Aha. Men om vi gör såhär skulle han känna sig tvungen att stanna till och snacka med lite folk. Kanske rentav knyta an till någon för en gångs skull.

    Kommentar av paranoidcynikerjävel — 13 december 2014 @ 12:37


RSS feed for comments on this post.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: