Christian Engström, Pirat

2 februari 2014

Man kan och bör skilja på journalistiska artiklar och persondatabaser

Filed under: offentlighetsprincipen — Christian Engström @ 11:18

Företaget Lexbase publicerar personuppgifter om domar på nätet, i en sökbar databas. Domarna är i och för sig offentliga uppgifter, som Lexbase har fått ut från tingsrätterna enligt offentlighetsprincipen. Betyder det att det är okay att Lexbase skapar ett privat brottsregister och gör det tillgängligt för allmänheten?

Nej, det är inte okay att skapa databaser där känsliga uppgifter om privatpersoner hängs ut och görs tillgängliga på ett okontrollerat sätt. Sedan mitten av sjuttiotalet har vi haft personuppgiftslagar i Sverige som varit fullständigt klara på den punkten.

Databasen som Lexbase har sammanställt och gjort tillgänglig på nätet är fullständigt olaglig enligt personuppgiftslagen PUL. Det är inte ens en juridisk bedömningsfråga, det bara är så.

Så långt är allting väl. Men sedan dyker problemen upp.

Lexbase har ett utgivningsbevis för tidningar, som de betalar 2000 kronor om året för. Enligt dem själva betyder det att de står över personuppgiftslagen, och får lägga ut hur kränkande uppgifter som helst på nätet.

Den här lagtolkningen tycks dessvärre ha stöd av ett antal jurister som ser hela frågan inomjuridiskt, och väljer att läsa lagen som fan läser Bibeln.

Jag ser det som helt bisarrt att man kan läsa lagen så. Varför tror juristerna att lagstiftarens önskan var att vi ska ha en detaljerat utformad Personuppgiftslag, men för 2000 kronor om året kan företag som vill köpa sig helt fria från den?

Jag har faktiskt följt med i integritetsdebatten sedan den första personuppgiftslagen kom i Sverige i mitten av 70-talet (jag gick i gymnasiet då och var intresserad av frågan). Aldrig någonsin har jag hört någon lagstiftare säga i någon politisk debatt att de avsåg att personuppgiftslagarna skulle vara frivilliga för företag som var beredda att köpa sig fria för en administrativ avgift.

Det har helt enkelt aldrig varit lagstiftarens intention.

Persondatabaser och tidningsartiklar är två helt olika företeelser.

Om vi för ett ögonblick höjer blicken från de juridiska texterna och ser oss omkring i världen utanför juristernas elfenbenstorn, vet vi alla att en tidningsartikel är en sak, och en persondatabas någonting annat.

Lagstiftarna som har skapat personuppgiftslagar de senaste 40 åren har sett det på samma sätt när de skrev lagarna.

Det är precis lika idiotiskt att påstå att ett automatiskt sökbart personregister är en tidningsartikel, som det är att påstå att en bloggpost om att en namngiven konfirmand har stukat foten är en persondatabas med medicinska uppgifter.

Persondatabaser och tidningsartiklar är olika saker. I vart fall i den verkliga världen är det så. Där är det normalt solklart för vilken vanlig betraktare som helst vilket som är vilket.

Och skulle det dyka upp gränsfall som ligger i en gråzon, då har vi domstolar som kan reda ut den saken. Domstolar hanterar gråzoner i lagstiftningen varenda dag. Det är det de är till för, så det är inget problem att ge dem uppgiften att dra en skiljelinje mellan journalistiska texter och persondatabaser.

Tryckfrihetsförordningen ska gälla journalistiska texter, Personuppgiftslagen ska reglera persondatabaser.

Om det inte är tydligt i nuvarande lagstiftning får vi ändra lagen och göra det tydligt.

Jag är inte jurist och jag har ingen önskan att bli det, så jag tänker inte ge mig in i något långt resonemang om dagens lagar på området är tillräckligt tydliga och välskrivna eller inte. Som vanlig medborgare undrar jag om det inte skulle räcka med att jurister och domstolar började tolka lagen enligt lagstiftarens intentioner och lite sunt förnuft.

Men kanske är de respektive lagarna så illa skrivna att det inte riktigt går. I så fall får vi ändra lagarna så att de uttrycker det vi vill.

Att tidningar kan skriva om enskilda brottsmål och domar är helt okay, även om det ibland inbegriper att de rapporterar människors riktiga namn. Det är en viktig del av den offentliga granskningen av den dömande makten. Om det behövs göras ändringar i Tryckfrihetsförordningen får de ändringarna inte inskränka den rätten.

Men att känsliga personuppgifter i bulk görs direkt sökbara och tillgängliga för alla nyfikna som är intresserade, det är inte okay.

Bara den som förblindat sig genom att stirra alltför mycket på juridiska paragrafer, och aldrig har höjt blicken och tittat på verkligheten omkring oss, kan hävda att det är omöjligt att skilja på de två fallen.

…………

Andra om ämnet: Hax, Gustav Nipe (PP), MinaModerataKarameller,

14 kommentarer

  1. Vill vi att domar skall vara offentliga så är det svårt att förbjuda att någon skapar databaser över alla domar. Det går inte ihop. Domar måste vara offentliga, det ingår i en viktig transparens mot rättsväsendet som då behövs för att garantera ett rättsäkert samhälle.

    Det man traditionellt gjort är att man gjort det så dyrt och krångligt att skapa databaserna att de inte finns ekonomisk vinning att skapa databasen.

    Nu har detta ändras genom IT har intagit världen. För att lösa detta så behöver man se över hur man kan fördyra skapandet av databaser.

    Men man kan inte förbjuda skapandet av databaser.

    Nils Funkes påpekande att förtalslagen är rätta vägen att stoppa möjligheten för folk att tjäna pengar på denna typ av integritetskränkande är helt korrekt. Det kräver dock att vi har en JK som i allt högre grad är aktiv i att stoppa de som missbrukar sitt utgivningsbevis till att då sprida integritetskränkande information genom att då åtala tjänster som ratsit och lexbase.

    Kommentar av Anders S Lindbäck — 2 februari 2014 @ 11:47

  2. @Christian

    ”Persondatabaser och tidningsartiklar är två helt olika företeelser.”

    Men båda företeelserna är information och jag tycker mig ofta ha hört flertalet PPrepresentanter hävda att information vill och skall vara fri att söka och dela.

    Kommentar av Sten — 2 februari 2014 @ 13:18

  3. Sten:

    Det är skillnad på information som är avsedd att publiceras och information som inte är avsedd att publiceras. Något som skyddas av upphovsrätten och som tydligt avses distribueras kommer ju inte skyddas av personuppgiftslagen. Varje upphovsmakare bestämmer för varje verk om det verket ska publiceras eller inte.

    Sen är det även skillnad på folkvalda representanter och vanligt folk. Folket måste kunna kontrollera den offentliga makten ( transparens ) annars är det mycket möjligt att valen inte gör någon som helst nytta då de folkvalda utan insyn kan förhandla om olika beslut bakom folkets rygg. Inte mycket nytta till att ha val om de som väljer inte kan kolla så att representanterna sköter jobbet.

    Kommentar av gurrfield — 2 februari 2014 @ 13:41

  4. Det är mindre intressant med databasen i sig, än hur den sprids. Men visst går den förbjuda, i den mån den inte redan är det, frågan är om det avskräcker dem man vill stoppa. Att fördyra skapandet är troligen ingen framkomlig väg, Lexbase fick nog inga subventioner för att skapa sin databas om man säger så.

    Det vettiga sättet att hantera frågan är genom att minska efterfrågan av tjänsten, genom att under kontrollerade former göra information nåbar direkt hos domstolarna. Som jag ser det finns det ett legitimt behov av möjligheten att enkelt söka domar med avseende på brottsrubriceringar, straff, domstolar, domare mm, vilket idag saknas. Om man idag som privatperson ska skapa sig en bild om anomalier i rättsskipningen så är det praktiskt omöjligt idag pga de stora resurserna som krävs. Och det är i praktiken svårt att granska utan att röja sin identitet, något som direkt strider mot offentlighetsprincipens syfte, att staten inte ska ha verktyg för att granska granskarna.

    Bilregistret har löst likartade problem hyfsat bra genom att separera sökbar och känslig (men offentlig) information, den senare kräver viss spårbarhet för att få ut digitalt och kan bara fås ut styckvis. Samma sak bör gå att göra med domar, men det saknas diskussion om hur detta bör göras. För de flesta är domarnas innehåll intressantare än inblandade personer.

    Kommentar av pwq — 2 februari 2014 @ 13:45

  5. Till pwq Ja, du är inne på ett intressant spår. Men det är intressant att just ha en databas med många (alla eller ett slumurval) domar för att kunna kritiskt granska domstolsväsendet. Märk att något sånt inte sker alls idag. Att greja integriteten kan man ju göra genom att kryptera fälten för alla namn och bara ha A och B i texterna.

    Kommentar av Kari Lantto — 2 februari 2014 @ 16:48

  6. @gurrblurrfield

    ”Det är skillnad på information som är avsedd att publiceras och information som inte är avsedd att publiceras.”

    Läs CHristians text;
    Domarna är i och för sig offentliga uppgifter, som Lexbase har fått ut från tingsrätterna enligt offentlighetsprincipen.

    Det är offentliga uppgifter och hur du än vrider på detta så är domarna information som redan är publikt tillgängliga så hur skall du kunna hindra någon att publicera ngt de har all rätt att få en papperskopia av?

    Kommentar av Sten — 2 februari 2014 @ 22:42

  7. […] Christian Engström menar att lösningen är att stärka Personuppgiftslagen och göra tydlig skillnad mellan en sökbar databas och en löpande text (t.ex. en artikel). Frågan är om det fungerar. Globala söktjänster som Google gör att alla allmänt tillgängliga texter på Internet blir sökbara. […]

    Pingback av Mikael Ståldal » Arkiv » Lex Lexbase — 2 februari 2014 @ 22:54

  8. Grundproblemet är att våra grundlagar som reglerar tryck- och yttrandefriheten är gjorda för en annan tid då det var en liten klick människor i landet som satt på sådana distributionskanaler och dessa personer var i stort sett till att lita på eftersom deras agerande avgjorde framtiden för ett mer eller mindre stort medieföretag. Därför har man också kunnat lämna stora och rätt tydliga luckor i lagstiftningen på områden där man funnit det för svårt eller för känsligt att reglera. I dag kan i stort sett alla skaffa sig samma position. Grundförutsättningarna för att skriva lagstiftning på yttrandefrihetens område har förändrats och utredning på utredning har försökt att hitta en lösning. Ingen har lyckats riktigt väl. Problemet är tämligen likt de problem vi sett på upphovsrättens område, där ett fåtal priviligierade kunnat distribuera kreativa verk och tjäna pengar på det – och så plötsligt så sitter den makten i var mans hand.

    I debatten har föreslagits att man ska angripa Lexbase genom förtalsåtal. Ja då ska man veta att lagstiftaren i första hand sett förtal som något som gäller mellan privatpersoner och att förtalet sker med begränsad spridning. Därför ingriper sällan staten mot den som förtalar, utan man måste själv driva enskilt åtal. Och den som händelsevis vill driva enskilt åtal mot ett medieföretag ska veta att det är nästan omöjligt att vinna, därför det finns en presumtion, om än ej uttalad, att ett stort medieföretag klarar att göra publicistiska avvägningar och rätten vill ogärna överpröva dessa och skapa prejudikat. Förlorar man får man förstås betala rättegångskostnader. Justitiekanslern kan väcka åtal i förtalsmål mot ansvarig utgivare om det är påkallat av allmänna skäl. Hittills har det inte skett när det gäller ”icke-traditionella” medieföretag vad jag känner till. Det närmaste var när det väcktes allmänt åtal i Instagrammålet, men det var ju inte ett tryckfrihetsmål eftersom Instagramkonton inte har någon ansvarig utgivare.

    Även på europeisk nivå är man ambivalent. Dataskyddsdirektivet som givit upphov till PUL talar om undantag för journalistiska ändamål, utan att närmare beskriva vad det är för något. Och Europakonventionen gör förstås inte heller någon klar avvägning mellan å enda sidan privatliven och å andra sidan yttrandefriheten mer än att båda förstås kan begränsas genom lagstiftning. Konventionen uppfanns ju långt före Internet så det är väl inte så märkligt.

    Men mina två öre i just den frågan är att det inte kan anses vara förenligt med Europakonventionens artikel 10 att publicera ett stort personregister med känsliga personuppgifter. Det finns ett berättigat intresse att granska domstolarnas dömande, så det kan vara befogat att en redaktion samlar på sig omfattande material – men sedan finns det många sätt för den journalistiska professionen att berätta om sin granskning utan att i sig publicera integritetskränkande personuppgifter. Sådant görs ju hela tiden. Som nämns här ovan så skulle man kunnat hantera frågan bättre om staten hade tagit initiativ till att publicera domar på ett kontrollerat sätt. Justitieministern Beatrice Ask har fått den frågan i riksdagen och svarat att det skulle bli för dyrt. Fast det var ju några år sen nu så kanske även justitieministern kanske har insett att Internet är mer än en fluga. Men i förevarande fall måste jag säga att artikel 8 om skydd för privatlivet måste anses väga tyngre. Det måste understrykas att det redan i svensk praxis anses vara förtal och olagligt att utmåla någon som klandervärd, t.ex. genom att förevisa en dom – alltså även om uppgiften är sann och offentlig i sig.

    Vad göra åt saken? Jo, det första måste förstås dagens politiker sluta blunda för IT-revolutionen. De som inte kan förstå eller vill förstå – de måste helt enkelt bytas ut. De som aspirerar att få vara våra ledare, de måste också kunna möta morgondagens problem. När man ser hur politiken misslyckats med att hantera den betydligt mindre frågan om upphovsrätt, då finns det all anledning att vara oroad. Hur ska de som inte ens lyckas dra en tydlig rågång mot rent kommersiella intressen i underhållningsindustrin kunna klara av att göra känsliga avgöranden när det gäller grundvalen för vår demokrati – det fria ordet. Jag tror inte de gör det med flit. De har helt enkelt inte lagt ner den tid och tankemöda som ämnet kräver.

    Och det är nästa punkt: yttrandefriheten på internet måste in i skolundervisningen. Tidigt. Redan i tvåårsåldern är man idag internetanvändare. I helgen har det susat runt en bild på ett pennfodral som en lärare i Kalmar spritt som ett exempel för sina fjärdeklassare hur lätt det är att saker sprids på nätet. Hon trodde själv att det skulle bli runt 30 delningar. Senast jag kollade var man på väg mot 100.000 delningar. Det finns fortfarande lärare i Sverige som är rena datoranalfabeter. Hur ska de förväntas inpränta en känsla för publicistisk moral i IT-generationen, när eleverna springer i cirklar runt om dem?

    Och det leder oss till nästa slutsats. Vi kan förtydliga våra lagar, vi kan åtala fler men precis som i den upphetsade debatten om våldtäktsmål så är rättsväsendet inte lösningen, utan det är en attitydförändring som måste till. Den stora framtidsfrågan är: tror vi att vi kan ingjuta en attityd i folk att man inte får använda det massmedium man trots allt har i sin telefon eller dator till att skada andra – lika lite som det är okej att gå fram till någon man inte känner och slå den på käften. Det vore i såfall ett alternativ som låter oss fortsätta i stort sett i samma fotspår.

    Det andra alternativet, kanske mer intressant, är om vi kan ingjuta en attityd i folk att inte bry sig om det som sägs på nätet när insynen i folks privatliv blir större. Att vi faktiskt börjar förstå att världen är stor och att alla inte beter sig som jag, men det är okej ändå. Den senaste fyllebilden på någon ska inte få mig att se ner på denne. Att jag vet att någon är dömd ska inte få mig att behandla den personen annorlunda. Att vi faktiskt börjar tolerera varandras olikheter, och det kommer nog att bli mer än fina ord ju längre malströmmen får virvla. Ont kommer det att göra, och människor brukar inte vilja ha ont. Frågan är om man är villig att avskaffa yttrandefriheten för att slippa.

    Kommentar av Johan Tjäder — 3 februari 2014 @ 0:13

  9. Principen: Allt om makten (t.ex. domstolen) ska vara offentligt, men allt om individen (t.ex. den dömde) under individens kontroll.
    Men i detta fall kolliderar principens båda delar. Domstolen dömer den dömde. Informationen om processen kan inte vara både offentlig och under individens kontroll

    Man måste balansera intressena mot varandra

    1. Intresset av att se att domstolarna dömer rätt. Öppna förhandlingar redan i forntiden, nu öppna domar. Kanske också i register tillgängliga för alla.
    2. Intresset av personlig integritet för den dömde. Sekretessbelägg hans namn och offrens m.fl integritetskänsliga uppgifter?
    2.1 Den dömde borde förstås kunna kräva/bevilja att hans namn visas öppet. Samtycke. Det kan han tjäna på i vissa fall. Kolla Quick nu.

    Kommentar av Kari Lantto — 3 februari 2014 @ 20:22

  10. @Kari:
    2. Tyvärr fungerar inte detta. Beskrivningen av vekligheten i en dom är ofta tillrättalagd för att passa ihop med domskälen. För den som råkat ut för en sned dom där man tummat på verklighetsbeskrivningen kommer det rimligen att vara viktigt att kunna hitta andra som råkat ut för samma sak i t.ex. samma domstol. Ett mycket bättre sätt är att sätta begränsningar för hur informationen får spridas. Om man läser lagtexten för förtal inser man att detta med informationsspridning är något som lagstiftaren tänkt på sedan länge, men problemet är att den nuvarande skrivningen är svår att tillämpa.
    3. Just detta med sekretess används inom socialtjänsten effektivt för att omöjliggöra granskning, detta även gentemot dem som sekretessen är satt att skydda. Det är många fall varje år där man behövt använda domstol för att få ut sina dokument från socialtjänsten. Där finns just en sådan skrivning du pratar om i lagen. Kort sagt en sådan mekanism kommer med största sannolikhet inte att fungera i verkligheten.

    Kommentar av pwq — 3 februari 2014 @ 22:22

  11. ”Men båda företeelserna är information och jag tycker mig ofta ha hört flertalet PPrepresentanter hävda att information vill och skall vara fri att söka och dela.

    Kommentar av Sten — 2 februari 2014 @ 13:18”

    Och i det fallet att informationen är av både kränkande och felaktig natur rör det sig om vad man kallar för förtal.
    Det finns en milsvid skillnad mellan att en person får lov att hämta ut en dom och publicera den – och att i samband med detta upprätta ett register som inte bara hänger ut privatpersoner utan dessutom garanterar att fel personer hängs ut.

    Se exemplet med lärarinnan vars diarie gällande hennes fortkörningsbot delade nummer med ett annat fall så att hon hängdes ut som misshandlare i stället.
    Eller, med tanke på att folkbokföringen aldrig hänger med ett diarienummer, faktum att den brottsling som sedermera flyttat via Lexbase lämnat efter sig skampålen till vem som nu flyttat in därnäst.

    Skall man behandla information som spridbar? Absolut. Och om den är inkorrekt och kränkande öppnar man sig därmed för förtalsåtal. Vilket lexbase har gjort.

    Kommentar av Scary Devil Monastery — 4 februari 2014 @ 17:13

  12. @pwq
    Nej, mitt förslag löser inte alla problem, men det uppstår data för kontroll av domstolarna utan att de dömdas identitet blir allmänt känd. Det bästa kan lätt bli det godas fiende.
    @Scary Devil Monastery
    1. Uppgifter i ett gott register måste nog vara daterade, det måste vara lösbart på sikt. 2. Att dela diarienummer är så illa så. Såna fel får inte förekomma. Är inte slutsatsen att dokumentation måste granskas och rättas, hellre än att den inte får spridas. Kanske om alla fick kopior på (alla?) sina data?

    Kommentar av Kari Lantto — 5 februari 2014 @ 21:37

  13. @Kari Lantto

    Nyckelordet varandes ”ett gott register”. Det Lexbase förde kan knappast beskrivas så. Och vad gäller det allmänna finns goda orsaker till varför ett register oftare är en felkälla än tvärtemot. En reéll kriminell, exempelvis, brukar ofta en ”målvakt” så att man enbart via folkbokföringen ej lättvindigt kan nå personen i fråga. Alltså blir ett register ett hot mot oskyldiga som ej finner för gott att gömma sig snarare än ett hot för dem som vet att de har något att dölja.

    Angående att dela diarienummer är anledningen tämligen simpel. Tingsrätter samkörs ej med varandra vilket naturligtvis innebär att olika lokala domstolar ej bokför sina fall gemensamt.
    Normalt sett inga problem. Var bara smart nog att förutom diarienummer även ange namn eller ort så ordnar det sig.

    Att en dom måste betraktas offentlig information är lätt förståelig. Alternativet blir rent ut sagt fruktansvärt redan från början. Gällande integritetskrav finns redan principen med lyckta dörrar. Och där måste man konstatera att samhället förlorar långt mer än det vinner. Bekymret blir som alltid att den information som sprids oftare än inte är osann.

    Kommentar av Scary Devil Monastery — 6 februari 2014 @ 17:10

  14. […] Läs också om Lexbase-fallet och offentlighetsprincipen […]

    Pingback av Offentlighetsprincipen är inte till för att hänga ut privatpersoner | Christian Engström, Pirate MEP — 7 februari 2014 @ 13:35


RSS feed for comments on this post.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: