Idag för 10 år sedan sa svenska folket nej till euron. Det var ett mycket klokt beslut.
Idag för 10 år sedan, den 14 september 2003, röstade svenska folket nej till att införa euron som valuta. Med facit i hand torde det vara ett av de klokaste beslut vi någonsin har fattat.
Idag vet vi att nej-sidan i princip hade rätt i allt den sa. Den gemensamma har skapat stora problem för Europa. Eurokrisen har pågått i flera år nu, och något slut på den verkar inte vara i sikte.
Den enda missbedömning man eventuellt kan klandra nej-sidan för är att de kanske underskattade hur fort eurons kollaps skulle komma. Verkligheten har visat sig vara ännu värre än de allra mest pessimistiska bedömningarna för 10 år sedan.
Motståndet mot euron var en tvärpolitisk rörelse som samlade folk från hela höger-vänster-spektrumet. I både Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna (som på den tiden bara kallades för ”de borgerliga” som samlingsbeteckning) och i Socialdemokraterna var den officiella partilinjen för att införa euron i Sverige fortast möjligt, men det fanns dissidenter i alla de partierna.
Segern i EMU-omröstningen kom sedan att leda till bildandet av den tvärpolitiska Junilistan, som tog 14% och 3 mandat i EU-valet 2004.
Junilistans dåvarande partiledare Nils Lundgren skriver på sin blogg:
”EMU-folkomröstningen är en milstolpe i svenska folkets historia, en folklig myndighetsförklaring, som markerar slutet på en epok.”
Etablissemanget gjorde allt för att pressa fram ett ja i folkomröstningen, och hade en kampanjbudget på en halv miljard kronor. Men det hjälpte dem inte. Just den här gången vann det sunda förnuftet, och svenska folket motstod locktonerna från den politiska eliten och röstade nej.
Det har vi all anledning att vara glada åt idag.
Christian Engström, former Member of the European Parliament 2009-2014 for Piratpartiet, Sweden
Christian Engström, Pirat 
Jag erkänner att i det korta perspektivet och vad så att säga var moget, var ett Nej till EMU. Jag var för tidig när jag röstade JA. Min tanke är att vi skall ena folken och upplösa nationerna, vi har drygt 200 nationer och drygt 3 000 folk, det är ohållbart. Ett gemensamt betalningssystem, om vi nu skall betala något alls i framtiden, för det som är oss givet och som alla inser att vi skall ge till varandra.
Den pågående så kallade ekonomiska krisen är ju bara ett bollande med superrikas intressen, i reell mening kan och har inget förlorats – allt är oss fortfarande givet, så det räcker åt alla, bara vi avlövar de som stulit det mesta till så kallat privat ägo.
Sakta (saktmodigt) växer medvetenheten om slaveriet och underkastelsens system, trots mutorna till de besuttna. När även vi som har det bra inser att vi inte kan må så bra som det är möjligt att må utan att dela med oss så att alla mår bra och känner innanförskap, då kommer paradigmskiftet. Dvs ett ändrat tankeklimat – från tagande till givande som ger enormt överflöd på livets väsentligaste områden. Vi är bara en tanke ifrån eller de trettio centimetrarna från hjärnan till hjärtat.
Kram Bo
Kommentar av Bo Wennström — 14 september 2013 @ 12:36
Hm, jag tror nog att man kan dra vissa paralleller till en annan utveckling som visserligen fått lite debatt nu, men som, om debatten misslyckas, kommer att gå riktigt illa riktigt fort.
Kommentar av Ano Nym — 14 september 2013 @ 20:24
Euron är bara en peng. Det är inte den som har ställt till det.
Grundorsaken till Europas problem är att det saknas en relevant politisk diskussion i Europa om vilken välfärd vi ska ha och hur den ska betalas. Europas folk har gått omkring som godtrogna får och trott att sociala ”rättigheter” är någonting som bara finns lika självklart som tyngdkraften. De europeiska ländernas politiska system har mer eller mindre misslyckats med att ta upp det här till diskussion. Se bara vilket väsen det blev här i Sverige när Reinfeldt andades om att höja pensionsåldern.
Så när jobb och inkomster flyttats ut så har man fortsatt ge sig själv samma dyra välfärd och för att betala den så har man lånat, antingen privat eller offentligt. Ingen av oss kan privat låna i all oändlighet utan att det kommer reaktioner. Det är inte eurons fel. Det är ett misslyckande för det demokratiska samtalet och en av det demokratiska systemets stora fallgropar – nämligen att folket tycker att verkligheten är för otäck och väljer något annat.
Denna lånehysteri som vi har sett har i och för sig underblåsts av banker och finansinstitut som kastat all kreditprövning överbord och villigt lånat ut till den som vill ha. Man brukar säga att detta beror på att hela Europa fick samma långa ränta med euron. Men det är uppenbart nonsens. Det finns ingenting som förbjuder banker att göra en vettig kreditprövning. Det finns ingenting som förbjuder euroländer att ha vettiga kapitaltäckningskrav på bankerna. Dessa faktorer som påverkar marknadsräntorna var inte påverkade. Alltså, bankkrisen är inte heller eurons fel.
Jag är inte heller så säker på att det i det stora hela har varit bra för Sverige att stå utanför. Vi har i stället varit i händerna på Sveriges Riksbank som ska hålla ett inflationsmål. Något som Riksbanken misslyckats med fullständigt. Med en välskött ekonomisk politik minskar risken oavsett vilken valuta man handlar med. Som litet exportberoende land drabbas vi ändå av när euroländerna har problem. Det är inte otänkbart att svenska synpunkter på hur krisande banker ska hanteras hade haft större tyngt om vi varit med.
Visst, vi har haft hjälp stundtals av en gynnsam kronkurs, men det viktiga i sammanhanget är det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet. Det hade inte varit fel om det blivit en svensk exportvara.
Att införa euron har gjort det svårare att smita från problemen, men att avskaffa den löser inga problem heller.
Kommentar av Johan Tjäder — 14 september 2013 @ 20:46
Nej det är inte euron som peng som ställt till det. Utan europatanken. Monokultur. Makropati.
Diversitet för riskspridning. En centraliserad ekonomisk politik är en antites till en välskött ekonomisk politik.
Kommentar av viktualiebroder — 15 september 2013 @ 12:52
Det saknas en central del av analysen, Viktualiebrodern är inne på samma linje. Svenska företag har haft en konkurrensnackdel beroende på att svenska kronan har varit så högt värderad. Hade Sverige gått med i Eurosamarbetet hade svensk industri haft samma konkurrensfördel som andra Euroländer. Vilket hade inneburit starkare svenska företag och ännu bättre ekonomi för Sverige.
Frågan är hur stor del av skillnaden mellan arbetslösheten i Tyskland och i Sverige som beror på att vi står utanför Euron?
Det är olyckligt när våra EU politiker inte har bättre koll på nationalekonomi.
Kommentar av Thomas — 15 september 2013 @ 17:03