Christian Engström, Pirat

13 augusti 2013

Det verkliga demokratihotet

Filed under: yttrandefrihet — Christian Engström @ 10:41

Ola Wong skriver i SvD:

Det vore bättre om vi idag insåg att hotet mot demokrati och frihet inte kommer från al-Qaida, Peking eller Heffaklumpen. Faran kommer från oss själva – och vår tystnad. Jag skriver det här som journalist. Men hade jag gett uttryck för mina tankar om jag exempelvis varit företagare med affärer i USA? Eller muslim? Hur många andra självcensurerar sig? Ja, det är som sagt problemet med självcensur.

Läs kolumnen hos SvD

5 kommentarer

  1. Bra skrivet, och verkar vara dagens tema: https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=Kn5JRgz3W0o

    Kommentar av Daniel Otterholm — 13 augusti 2013 @ 11:39

  2. Det kan ge en känsla av hopplöshet, att det inte spelar någon roll om man gör bra eller dåligt ifrån sig. Det finns ändå ingen frihet. Gör man något bra så snor de som spionerar det ifrån en. Gör man något dåligt så blir man hånad för det. Bäst är att göra ingenting. Då gör man åtminstone inte fel…

    Kommentar av gurra — 13 augusti 2013 @ 14:22

  3. Jaså, det går bra att skälla på folk för att de inte vågar, istället för att skälla på dem som skräms. Helt enkelt ett omklätt ”inget att dölja, inget att frukta”-argument.

    Vad vill den där Ola Wong – egentligen?

    Kommentar av Ano Nym — 13 augusti 2013 @ 17:42

  4. Precis gurra. I en allför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. Vi får ett anvarslöst samhälle där folk gör så lite som möjligt och i stor skala får det konsekvenser för hela landets välfärd. Vi såg det bakom järnridån och det är den vägen vi slagit in på, folk blir allt mindre autonoma med allt vad det innebär.

    Kommentar av steelneck — 14 augusti 2013 @ 0:53

  5. Var och en tycks mig utgå ifrån ett givet tillstånd. Utan våra förgivettaganden kan vi inte leva. Med den utgpkt kan hen börja läsa Wong. Om något är… förutsätts det vara och kan så tillvida kanske hotas med något medel som kan skada, såra, till-ingenting-göra eller helt till-inte-göra det som för tillfället upplevs eller uppfattas vara fallet. Hotandet är ett faktum innan det i själva verket är fallet som handlingens förutskickade händelse. Trovärdighet och/eller bristen på TilliT avgör om hotandet upplevs som hotfullt i någon verklig mening..

    ”Demokrati” är, som sagt var, bara ett begrepp som ständigt söker sin mening. Men inte ”bara”.

    Inte bara eller ens först och främst en slags parlamentariskt representativ ordning, vilken svarar an till en idé om ”rättssamhällets” frihetsinskränkningar, demos ”krati” som ”folkets” välde eller ”väldets” folk av (med-)borgare, utan främst ett sätt att vara genom sina handlingar vars etiska karaktär av ovald förmedlas eller motsatt kommer till uttryck i och med våra göromål, si eller så. Det är inte huruvida ett beslut är fattat i vederbörlig parlamentarisk ordning som gör beslutet demokratisk, utan dess åsyftande verkan. En majoritet har inte rätt för att dess rätt är en majoritetsuppfattning. Att språkligt förväxla det parlamentariska systemets konstitutionella förordningar med innebörden av begreppet ”demokrati” är bara ett exempel på en metonymisk handling som omedvetet förskjuter betydelsen från ett personligt etiskt ”mänskligt” ansvar för sitt bete i och med omgivning till ”ordningen”. Våra i och med uttrycket ”demokratiska” strävanden bör i egentlig mening syfta till att vara och bli mer dem-o-kratiska … vi säger alltför ofta inte vad vi menar och menar inte ”bara” det vi säger.

    Frihet är tvånget att välja – ironins existens är existensens ironi. Och att utstå livets paradoxer kan ge en känsla av hopplöshet: ”Vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter” och ”Djävulen spökar i detaljerna”. Klokskapandets ”fronesis” är liksom bara lagom laget om lagom mitt i mellan.

    Vi är alla kommunister. En blandning av o- >ochoch< "samhälle".

    Det känns som en sanning att "folk", levande kommunister av kött och blod, ser ut att abdikera från ansvar, i synnerhet de som högljutt anmält att de gärna tar ansvaret för allas vår skull med löner, bonus och alla andra typer av sociala ersättningar för förlorad erkänsla när ansvaret ska utkrävas av ett "systemfel". "Folk" tystnar till "synes" an-svars-lösa därför att de gör för mycket, inte för lite, utan så mycket som möjligt… Dessutom de flest alldeles i onödan. "Folk" blir nog bara till "synes" allt mindre autonoma, tecknen på det kan lika väl läsas av som alltmer myndiga. "Curlandet" är inte uttryck för att de inte kan göra något själva, utan just att de gör det de kan, nämligen; så lite som möjligt för konsumismens tillväxt.

    Rut och Rot sover visserligen tungt, som tecken på ett "systemfel"… men ändå i lugn förvissning om att tummen varken sitter mitt i handen eller i häcken på oss.

    Kommentar av Nils Ivar Tenmann — 15 augusti 2013 @ 12:04


RSS feed for comments on this post.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: