Christian Engström, Pirat

3 februari 2013

Piratpartiets EU-kritik är inte nykläckt

Filed under: demokrati i eu,valplattform — Christian Engström @ 11:22

Piratpartiet är kritiskt till hur EU fungerar i praktiken, och det har vi god anledning till. Nästan alla sakfrågor som vi slåss emot i det dagliga arbetet — skärpt fildelarjakt och ökad övervakning, filtrering och blockering av internet, datalagring, Ipred, ACTA och så vidare — är saker som kommer från Bryssel. Det här är ingen slump. Det beror på det demokratiska underskottet i EU.

Under den tid Piratpartiet har suttit i Europaparlamentet har vi kämpat i de olika sakfrågorna och i alla sammanhang pläderat för ökad öppenhet. Det ska vi naturligtvis fortsätta med, men det räcker inte.

På sikt måste vi göra någonting åt det underliggande problemen med EU: bristen på öppenhet och bristen på demokrati. Samtidigt som vi fortsätter bekämpa symptomen av det demokratiska underskottet måste vi också försöka gå till roten av problemet.

Vi vill ha en folkomröstning som inför ett nytt grundläggande fördrag för EU. Det nu gällande fördraget är Lissabonfördraget, som EU-eliten till slut lyckades baxa igenom trots nej i tre folkomröstningar (Frankrike, Nederländerna och Irland) och köra ner i halsen på medborgarna mot deras vilja. Så här kan det inte fortsätta. Vi behöver bygga om EU från grunden om vi ska fortsätta vara med på lång sikt.

David Camerons tal i januari 2013 har på ett oväntat sätt öppnat en möjlighet att vi kanske kan få till en verklig debatt om demokratin i EU. Att britterna får folkomrösta om de vill vara kvar i EU är bra. Men i de andra länderna i EU är vi 450 miljoner medborgare till, och vi vill också ha demokrati.

Jag vill absolut inte att Storbritannien lämnar EU. Jag vill att EU skärper sig så mycket att de brittiska medborgarna vill vara med frivilligt. Då blir det ett bättre EU för oss svenskar också, och för alla andra européer som tror på samarbete men vill ta tillbaka makten från Brysselbyråkraterna.

I en debattartikel på Europaportalen anklagar EU-parlamentarikern Olle Schmidt (FP) mig för att vara ”nykläckt EU-kritiker” med ”minst sagt låg trovärdighet”. Det är tråkigt att han ser det så, men han har fel i sak.

Den kritik som jag riktar mot EU är inte på minsta sätt ”nykläckt”. Camerons tal har öppnat en möjlighet att diskutera de här frågorna just nu, men det här är inget nytt ställningstagande från Piratpartiets sida. Så här har vi sett på EU sedan vi startade som parti.

De som är anhängare av EU som tanke har rätt att kräva ett demokratiskt Europa som de kan vara stolta över. Och de som är skeptiska till EU har i vart fall rätt att kräva att det är demokratiskt.

Så skrev jag oktober 2007 (alltså nästan två år innan jag tillträdde som EU-parlamentariker) i ett längre inlägg där jag går igenom kopplingen mellan Piratpartiets sakpolitik och synen på EU.

Det är precis lika aktuellt idag, så jag återpublicerar inlägget ”EU:s demokratiska underskott i praktiken” från 2007 här:

Det demokratiska underskottet ger lobbyisterna makten
Felet med [Lissabonfördraget] är att det permanentar det demokratiska underskottet. I klartext betyder det att det blir ännu lättare för storföretagens lobbyister att få EU-kommissionen att göra som de vill, och ännu svårare för aktivister i gräsrotsrörelser att göra sig hörda. Vi pirater har sett vad det innebär i praktiken.

Piratpartiet står för delad kultur, fri kunskap och ett skyddat privatliv. De senaste åren har vi sett en utveckling i helt fel riktning på just de områdena. Upphovsrätten har skärpts, det patenterbara området har växt och skyddet för privatlivet är på väg att försvinna helt, i en strid ström av nya förslag om övervakning och kontroll. Allt på initiativ från Bryssel.

Faktum är att nästan alla de lagar och förslag vi pirater slåss emot kommer just från EU-kommissionen därnere. Det är ingen slump. Det beror på det demokratiska underskottet. De dåliga lagar vi ser införas i Sverige är bara effekten av ett underliggande systemfel i hur makten i EU är uppdelad. Jag ska berätta varför jag ser det så.

Parlamentariker lyssnar, kommissionärer kör bara på
Innan jag engagerade mig i Piratpartiet var jag aktivist mot mjukvarupatent. Det gjorde att jag fick anledning att på nära håll följa hur det går till när EU fattar beslut i en kontroversiell fråga. På ena sidan stod EU-kommissionen. På den andra vi aktivister. Slagfältet var EU-parlamentet. Så brukar det alltså alltid vara, men det visste jag inte då.

När man är politisk aktivist försöker man (bland annat) kontakta politiker och presentera fakta och sakargument, för att försöka övertyga dem om att fatta rätt beslut. Det fungerar faktiskt mycket bättre än man tror. Mejlar man till en EU-parlamentariker eller riksdagsman och redogör sakligt för vad sin ståndpunkt, kommer det att bli läst. Oftast får man ett svar också. Vad man än kan tro innan man faktiskt har försökt själv, är det lätt att få kontakt med EU-parlamentariker och riksdagsmän. De blir glada över att väljare vill prata med dem, och är ofta uppriktigt intresserade av att få höra genomtänkta argument och relevanta fakta.

Men det här gäller inte för statsråd i regeringen eller kommissionärer nere i Bryssel. Där är det tvärtom. Som aktivist lär man sig snabbt: Riksdagsmän och EU-parlamentariker är lätta, ministrar och kommissionärer är omöjliga för en vanlig medborgare att få kontakt med. Och så ska det faktiskt vara också. Det är skillnaden mellan den representativa makten (riksdag och parlament) och den verkställande (regering och kommission). Ministrarna och kommissionärerna är helt enkelt för upptagna med att sköta den dagliga verksamheten för att ha tid att också sköta kontakten med medborgarna. Det är de folkvalda parlamentarikernas jobb. Ministrarnas och kommissionärernas jobb är att köra på och se till att verksamheten går framåt.

Men för att det här systemet ska fungera måste det finnas en tillräckligt stark återkoppling från det folkvalda parlamentet till den verkställande makten. I den svenska riksdagen (och alla andra parlamentariska demokratier) finns den återkopplingen i och med att regeringen bara kan fortsätta vara regering så länge den har parlamentets förtroende. Men i EU fungerar det inte så. EU-kommissionärerna utses inte av det folkvalda parlamentet, utan av de olika medlemsländernas regeringar. Den skillnaden är själva kärnan i det demokratiska underskottet. Det är det som gör EU så odemokratiskt. Och det är därför de flesta av kommissionens förslag är beställningsprodukter från storföretagen som är impopulära bland vanligt folk.

Sverige är en parlamentarisk demokrati
I en parlamentarisk demokrati är det regeringen – den verkställande makten – som sitter på det mesta av makten. Det är som det ska vara. När riksdagen väl har valt en statsminister är det han som bestämmer. Det enda riksdagen kan göra (för att hårddra det) är att sparka ut honom om han inte håller måttet, och välja någon annan istället.

Det är bara regeringen som har förslagsrätt (kan lägga propositioner), och det är bara regeringen som kan göra av med statens pengar (enligt budgetpropositionen som läggs av regeringen). Riksdagsmännens roll är i första hand att hålla koll på att regeringen sköter sig bra, och vara beredd att ställa ett misstroendevotum om så inte är fallet.

Riksdagsmännen har ett egenintresse av att sköta den här uppgiften så bra de kan. Riksdagsmännen är nämligen beroende av folket för att få behålla sina mycket attraktiva jobb som parlamentariker även efter nästa val. Om de fortsätter stödja en regering som fattar väldigt mycket impopulära och dumma beslut, riskerar de själva att bli av med jobbet.

Därför funkar den parlamentariska demokratin åtminstone någorlunda bra i praktiken. Riksdagsmännen har ett egenintresse av att lyssna på vanligt folk, för att kunna behålla sina jobb. Det är förklaringen till varför det är så jättelätt att få kontakt med en riksdagsman. De har också ett egenintresse av att berätta för sina partikamrater i regeringen vad det är för strömningar som rör sig i folkdjupet. Medborgarna bryr sig ju bara om vad det är som faktiskt händer, och det är bara regeringen som kan få saker att hända.

Hackordningen är alltså: Folket på parlamentarikerna, och parlamentarikerna på regeringen. Folket kan avsätta parlamentarikerna vart fjärde år, så folket har makt att sätta bakom orden. Och parlamentarikerna kan avsätta regeringen när som helst, så de har också ett trovärdigt hot att backa upp sina ord med. På det hela taget fungerar det här systemet hyfsat.

Men EU är annorlunda
I EU är det nästan på samma sätt, men med en fundamental skillnad som gör att den demokratiska återkopplingen inte funkar.

Den verkställande makten, regeringen, motsvaras i EU av kommissionen. Det är bara den som har förslagsrätt (kan lägga propositioner, även om det kallas något annat i EU), och det är bara den som kan göra av med pengar på något seriöst sätt. Det är också kommissionen som har den direkta kontrollen över hela EU:s byråkratiska apparat, precis som regeringen i Sverige har den direkta kontrollen över den svenska statsförvaltningen.

Om det var EU-parlamentet som utsåg kommissionen skulle det vara en helt vanlig parlamentarisk demokrati. Men det är det inte. Kommissionärerna utses nämligen inte alls av en regeringschef som har parlamentets förtroende. De är istället icke-valda tjänstemän som är utsedda av de olika medlemsländernas regeringar.

Det gör att kedjan folket -> parlamentet -> makten inte längre funkar. Det första steget fungerar bra. EU-parlamentariker är lätta att få kontakt med, och är intresserade av vad de får höra från engagerade medborgare. Men steg två fungerar inte. Parlamentet har inte samma makt att byta ut den verkställande makten som det skulle haft i en demokrati. Det leder till att makten – kommissionen – inte har samma egenintresse av att lyssna på parlamentarikerna som det har i demokratiska system.

Det leder till stora skillnader i praktiken. Eftersom kommissionärerna inte är beroende av att ”ställa sig in” hos folket för att få behålla sina jobb, har de inte någon särskild anledning att lyssna så mycket på vad parlamentarikerna har fått höra från vanligt folk. Lite grand lyssnar de förstås av ren hövlighet, men när ”push comes to shove” vet de att de i praktiken kan köra över både parlamentet och medborgarna utan några särskilda efterräkningar.

Kommissionen har inget direkt egenintresse av att göra det som folket vill att de ska göra. Kommissionen kan bestämma själv vad den vill göra, och sitta kvar ändå. Och då blir det som det blir.

Därför suger det mesta från Bryssel
De enskilda kommissionärerna är förstås inte onda människor av naturen, utan drivs säkert av en önskan att göra det som de tror är bäst för Europa och dess folk. Men eftersom de inte är beroende av feedback från sagda folk, lyssnar de inte särskild mycket på den allmänna opinionen. De får istället sin världsbild av dem de umgås med i det dagliga livet. Och vilka är det då?

Jo, det är tjänstemännen som arbetar för dem inom EU-byråkratin. Och det är lobbyisterna som har resurser att ordna spännande dyra seminarier, bjuda på dyra luncher på exklusiva Brysselrestauranger, och rent allmänt alltid servera sina argument tillsammans med champagne.

Ingen människa är mer än människa, och det gäller kommissionärer i Bryssel lika väl som alla andra. Man färgas av den grupp man ingår i. Man smittas av den världsbild som de man pratar med har. Man ser frågor ur det perspektiv alla runt omkring en gör.

Och däri ligger knuten. EU-kommissionen, som är sätet för den verkliga makten över EU, lever i en värld som består av dels EU-byråkraternas egna intressen, dels storföretagens intressen via lobbyisterna.

Resultatet kan ses i en lagstiftning nära dig. Mer eller mindre vartenda direktiv som kommer från Bryssel ser ut som ett beställningsjobb från storföretagen och makteliten. Copyrightdirektivet, datalagringsdirektivet, sanktionsdirektivet IPRED1, kriminaliseringsdirektivet IPRED2, etc, etc. Nämn vilket direktiv eller EU-initiativ som helst, och nästan utan undantag passar det in i det här mönstret.

Det är inte en slump. Det är ett symptom på det som brukar kallas det demokratiska underskottet. På lång sikt är det det här vi ska ändra på. Just nu håller vi pirater på och slåss mot olika direktiv ett och ett, för att åtminstone begränsa skadeverkningarna så långt det går. Det är ett viktigt arbete, och det ska vi fortsätta med.

Men på sikt måste vi göra något åt själva strukturen som producerar den strida strömmen av förslag som driver Europa allt längre mot ett samhälle vi inte vill ha.

De som är anhängare av EU som tanke har rätt att kräva ett demokratiskt Europa som de kan vara stolta över. Och de som är skeptiska till EU-tanken har i vart fall rätt att kräva att det är demokratiskt.

Dit ska vi. Men det kommer inte gå på en kafferast.

5 kommentarer

  1. Felet är väll att brister i EU-demokrati ligger väll i att marknaden å dess lobbyister styr EU länders politik

    Kommentar av Anonym — 3 februari 2013 @ 11:58

  2. Jag ångrar ofta att jag röstade för att Sverige skulle gå med i EU. Man blir mörkrädd när man ser hur EU fungerar i praktiken. Att låta EU parlamentet tillsätta EU kommissionen kan vara ett steg i rätt riktning dock om det går att få igenom ett sådant förslag. De som har maken idag vill ju inte gärna släppa ifrån sig den.

    Kommentar av Anonym — 3 februari 2013 @ 15:58

  3. Reblogged this on Urbansundstrom’s Weblog.

    Kommentar av urbansundstrom — 3 februari 2013 @ 22:13

  4. Det finns mycket att hålla med om i det här inlägget, men på en avgörande punkt är det faktiskt fel. Kommissionen kan bara sitta kvar om Parlamentet har förtroende för den. Men det har hittills aldrig hänt att Parlamentet har sparkat ut en kommission vad jag vet. Om pappa aldrig tar en i örat, hur kan man förbli annat än en busunge?

    Regeringarna som utser kommissionärer måste också fås att förstå att de inte kan skicka vad skit som helst till Bryssel. Sveriges tre försök har väl varit sisådär: Anita-ingen-minns-vad-jag-gjorde-Gradin, Margot-fick-min-post-i-julklapp-av-HSB-Wallström, och Cecilia-jag-vet-inte-vad-jag-säger-men-jag-talar-ändå-Wallström. Men vad vet man. Kanske är det synd om dessa miljonavlönade satar, ty de är säkert hållna som gisslan av både sina regeringar, EU-byråkratin och lobbyisterna. Fast ännu så länge inte av den institution som faktiskt kan ge dem sparken.

    Kommentar av Johan Tjäder — 4 februari 2013 @ 1:26

  5. @Johan Tjäder,

    Det är sant att vi (parlamentet) har rätt att sparka kommissionen, men eftersom vi inte har något inflytande över vilka regeringarna skickar som kommissionärer istället, eller vem som blir ny kommissionsordförande, blir det inte ett instrument som är politiskt användbart i praktiken.

    Parlamentet har visat tänderna en gång, när den tvingade Santer-kommissionen att avgå på grund av anklagelser om korruption. Det var ju i och för sig bra gjort, men det är ändå inte detsamma som ett misstroendevotum skulle vara i svenska riksdagen, just eftersom vi inte har något inflytande över vem som kommer istället.

    Kommentar av Christian Engström — 4 februari 2013 @ 15:26


RSS feed for comments on this post.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: