Christian Engström, Pirat

10 september 2009

Luringen i 138:an

Filed under: informationspolitik,Telecoms Package — Christian Engström @ 11:13
Monica Horten, University of Westminster

Monica Horten, University of Westminster

Striden om telekompaketet handlar i huvudsak om ett enda litet stycke i texten, det beryktade tillägg 138. EU-parlamentet antog det tillägget i en viss formulering i en omröstning den 6 maj. Ministerrådet, som leds av infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) under det svenska ordförandeskapet, vill ha en något annorlunda formulering av tillägget.

Telekompaketet är ett stort och komplicerat paket. Det består av fem olika direktiv, och reglerar ett antal olika mer eller mindre tekniska aspekter av telekommarknaden. Det är allt från att göra det lättare för konsumenter att byta operatör till regler om uppdelning av det elektromagnetiska frekvensspektrumet.

Många av de här delfrågorna är i sig mycket mer komplicerade än de kan låta, och har varit föremål för segdragna förhandlingar innan man har lyckats hitta de kompromisser som nu ingår i telekompaketet. Skulle telekompaketet falla för att parlamentet och ministerrådet inte kan komma överens om tillägg 138, skulle man hamna på ruta ett igen i alla de frågorna. Det vill ingen, vare sig företagen inom de berörda branscherna eller någon annan. Men ministrarna är ändå beredda att ta den risken.

DN sammanfattar kärnan i konflikten så här:

Oenigheten handlar specifikt om parlamentets ändringsförslag 138. Förslaget säger att ingen ska kunna stängas av från internet med mindre än att saken först har prövats i domstol.138:an var bland annat ett svar på händelseutvecklingen i Frankrike, där president Sarkozy försökt driva igenom en lag som skull göra det möjligt att porta illegala fildelare från internet.

Ministerrådet har markerat att man inte kan gå med på 138:an, med argumentet att den gäller sådant som medlemsländerna ska besluta själva om.

Åsa Torstenssons målsättning är att förlikningen ska inriktas på att lösa konflikten om förslag 138.

Det här är den underliggande politiska verkligheten bakom konflikten. Ska man eller ska man inte få stänga ute människor från nätet utan att det ens är en domstol som beslutat det? Men rent tekniskt handlar diskussionen om vilken av två olika formuleringar av tillägget som ska vinna.

Tillägg 138 i den form parlamentet antog den lyder så här:

applying the principle that no restriction may be imposed on the fundamental rights and freedoms of end-users, without a prior ruling by the judicial authorities, notably in accordance with Article 11 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union on freedom of expression and information, save when public security is threatened where the ruling may be subsequent.

Den formuleringen är alltså oacceptabel för ministerrådet, eftersom den skulle förbjuda Frankrike (och andra länder) att stänga av misstänkta fildelare från nätet utan någon föregående domstolsprövning.

Kompromissförslaget som ministerrådet vill ha lyder så här istället:

3a. Measures taken regarding end-users’ access to or use of services and applications through electronic communications networks shall respect the fundamental rights and freedoms of natural persons, including in relation to privacy, freedom of expression and access to information and the right to a judgment by an independent and impartial tribunal established by law and acting in respect of due process in accordance with Article 6 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms.

Recital
(3a) Recognising that the Internet is essential for education and for the practical exercise of freedom of expression and access to information, any restriction imposed on the exercise of these fundamental rights should be in accordance with the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. Concerning these issues, the Commission should start a wide public consultation.

När man läser de två varianterna av tillägget är det inte alls lätt att förstå varför ministerrådet satsar så mycket prestige och är beredda att ta risken att hela paketet faller bara för att få igenom den andra formuleringen. För ett otränat öga ser de två varianterna ganska likvärdiga ut. Även ministerrådets skrivning pratar ju om en domstol och att rätten till ordentlig rättegång ska respekteras.

Men att det är en skillnad i sak mellan de två skrivningarna bekräftas ju av Åsa Torstensson. Hon säger att hon vill att medlemsländerna själva ska få besluta om de vill stänga av människor utan föregående rättegång (som den franska regeringen vill). Så blir det med ministerrådets skrivning, men inte med parlamentets. Därför tänker Åsa Torstensson underkänna det som parlamentet antog och starta en tredjebehandling.

Den stora skillnaden ligger i ett enda litet ord: prior – föregående. Så lurigt går det till nere i Bryssel. Ministerrådets skrivning ser på ytan ut att vara likvärdig, eller kanske till och med bättre än parlamentets. Men det är det inte, eftersom den inte innehåller ordet prior.

Om telekompaketet antas med ministerrådets variant av tillägg 138 kommer alla som stängs av ha rätt till att få saken prövad i domstol. Men den prövningen kan bestå i att de har rätt att stämma eller överklaga efter det att de har blivit avstängda.

Rent praktiskt skulle alltså Frankrike (och andra länder) kunna införa ett förfarande där människor blir avstängda från nätet på löpande band så fort film- och skivbolagens organisationer anklagar dem för fildelning. Därefter får de om de vill, orkar och har råd starta egna processer mot den som stängde av dem för att få saken prövad i efterhand. Och kanske eller kanske inte få rätt i domstolen ett par år senare, när ärendet har blivit färdigbehandlat.

Med parlamentets skrivning av tillägg 138 måste istället film- och skivbolagen först gå till domstol och faktiskt bevisa att den misstänkte fildelaren är skyldig. Därefter skulle det (om landet lagstiftar så) kunna bli aktuellt med en avstängning. Man skulle helt enkelt betraktas som oskyldig tills dess att man befunnits skyldig i domstol. Inte tvärtom, som Åsa Torstensson och ministerrådet vill.

Visst är det festligt hur duktiga tjänstemännen på ministerrådet är på att dölja sina verkliga intentioner för oss vanliga medborgare? Själv skulle jag inte ha kunnat knäcka var luringen i skrivningen finns någonstans. Jag har suttit med de två formuleringarna framför mig på papper och läst och läst igen, och bara inte kunnat hitta var felet låg.

Jag visste ju att det var något skumt, eftersom ministrarna är beredda att äventyra hela telekompaketets framtid bara för att få igenom sin skrivning. Men jag klarade inte av att hitta det själv.

Dessbättre finns det duktiga jurister även på den goda sidan i den informationspolitiska striden. Den som ska ha äran av att ha hittat den här luringen och beskrivit den begripligt är Monica Horten på University of Westminster. Hon var på seminariet om telekompaketet som vi ordnade i måndags. Läs hela hennes analys: The Telecoms Package – a licence to chill.

Det är förstås förj*vligt att tjänstemännen i lagstiftningsbyråkratin försöker dölja sina verkliga intentioner med den här typen av lurigheter. Så borde det inte gå till. Men när det nu gör det är det åtminstone tur att vi kan försvara oss. Än är inte alla Jormsvikingar döda.

…………

Andra bloggar om: , , ,

31 kommentarer

  1. Ifall ministerrådets kompromissförslag går igenom kan i princip vilken Internet-användare som helst stängas av för vad som helst. Det är väldigt få som kommer ha orken och de ekonomiska möjligheterna att överklaga ett beslut.

    Ytterst handlar detta om huruvida vi medborgare skall kunna ha möjlighet att tillägna oss information och kunskap. Kunskap är som i alla tider. farligt. Farligt för maktens män och kvinnor. Kunskap ger dig och mig makten över över våra egna liv. Man vill här nyttja copyrighten som ett censur-verktyg.

    Flertalet medborgare kommer av rädsla avhända sig möjligheten till fildelning, en av Internets främsta verktyg för informationsspridning. Okunniga medborgare är lydiga medborgare.

    Berlin-muren och DDR-staten avvecklades inte 1992, utan muren flyttades istället.

    Jag hoppas inte parlamentet ger med sig, utan talar om för ministerrådet ännu en gång vart skåpet skall stå.
    Demokratins grundfundament står på spel.

    Kommentar av Dennis Nilsson — 10 september 2009 @ 11:43

  2. Så ett kompromissförslag kan ju vara att ta Minsterrådets text, men stoppa in prior framför judgment i deras text 😉

    Kommentar av Anders — 10 september 2009 @ 11:56

  3. Så, var skickar man blommorna till henne? 🙂

    Kommentar av Robert — 10 september 2009 @ 12:32

  4. Varför jag egentligen inte gillar politik. Man vågar inte säga rakt ut vad man egentligen vill åstadkomma utan skriver någon fin text och sen kommer man viftandes med sina egentliga intentioner när man vill tillämpa dem.

    Jag hoppas att parlamentet håller på sin formulering dock, att låta en sådan styggelse från ministerrådet gå igenom vore horribelt :/

    Bra jobbat av de inblandade på ”vår” sida dock 🙂

    Kommentar av Tomte — 10 september 2009 @ 12:41

  5. Jag håller med att avstängning inte skall ske utan att skulden är fastslagen. Om man avrättar någon för att sedan undersöka så heter det ju lynchning eller hur? Och då är det ju inte så lätt att överklaga.

    Gillar oxå din slutklämm alá Röde Orm.

    Kommentar av Hanse — 10 september 2009 @ 14:02

  6. Som sagt. +1 för Röde Orm. 🙂

    Kommentar av Svaje — 10 september 2009 @ 15:10

  7. Bra jobbat.

    Djävulen ligger som sagt i detaljen – det heter *Jomsvikingar*, utan r 🙂

    Kommentar av RikMatts — 10 september 2009 @ 15:36

  8. Tja, världen skulle nog se väldigt annorlunda ut om det gick att ha någon sorts krav på hederlighet för att få ett förtroendevalt uppdrag. Ruskigt jobbigt att det sköts på det här sättet, men knappast särskilt oväntat.

    Lägg ytterligare ett vedträ på politikerföraktsbrasan.

    Kommentar av Mikael Hedberg — 10 september 2009 @ 15:44

  9. Jag hakar upp mig på följande sammanfattning ur DN-artikeln:

    Ministerrådet har markerat att man inte kan gå med på 138:an, med argumentet att den gäller sådant som medlemsländerna ska besluta själva om.

    Är det här argumentet giltigt? Vem är det som säger att 138:an gäller sådant som medlemsländerna ska besluta själva om, ministerrådet eller något av EU:s redan gällande fördrag?

    För om det är ministerrådet som kategoriserar 138:an på det viset, då är det ju inget argument alls, utan ett enkelt cirkelresonemang, ”vi vill inte göra det här eftersom vi inte tycker det”.

    Om det däremot finns avgränsningar i unionsfördragen av vilka frågor som det ligger inom ministerrådets och parlamentets gemensamma kompetens att besluta om, då är det inget vare sig ministerrådet eller parlamentet kan sätta sig över, utan då gäller fördragen, och det blir till slut kanske EG-domstolen som får pröva frågan om 138:ans giltighet. Då kommer det inte att handla om huruvida det är rätt eller fel att stänga av fildelare, utan om huruvida unionsorganen har överskridit sina befogenheter att alls besluta något i dylika frågor.

    Jag förutsätter att det finns avgränsningar av vilka frågor som skall beslutas i vilken ordning; jag vet bara inte vilka frågor det gäller. Frågan om stängning av enskilds abonnemang efter beslut i domstol ser ut att tillhöra det straffrättsliga området, medan telekompaketet syftar till att reglera telemarknaden. Är det tillåtet att peta in straffrättsliga processregler i ett direktiv avseende den inre marknaden?

    Om det inte är tillåtet, då hjälper det inte hur drakoniska lagar som den franska regeringen än föreslår; det är inte möjligt att förhindra det genom telekompaketet. Det kanske finns andra instrument inom ramen för unionssamarbetet, eller så finns det inga alls. Eventuellt kommer sådana möjligheter med lissabonfördraget (jag vill minnas att IPRED2 lades på is i väntan på lissabonfördraget, just därför att det handlar om straffrättsliga sanktioner, till exempel böter eller fängelse).

    Jag vill minnas att någon i våra kretsar kontaktade Telia kundsupport och ifrågasatte användningen av Polisens spärrlista för domäner, varvid supporten skall ha svarat: ”Vi är skyldiga att följa de lagar som regeringen beslutar.”

    Den som svarade på supporten hade tydligen inte högstadiets samhällskunskapslektioner i färskt minne. Vi har en viss ordning för att införa lagar i Sverige, och den framgår av regeringsformen. EU har en motsvarande ordning. Om en tjänsteman på den franska HADOPI-myndigheten i framtiden lakoniskt konstaterar ”Vi är skyldiga att följa de lagar som Europaparlamentet beslutar”, har vi någon anledning att sätta större tilltro till det än till svaret från Telia kundsupport?

    Hax var någon gång inne på att leta upp det ursprungliga förslaget till telekomdirektiv, före såväl 138:an och alla andra tilläggsförslag som de första omnämnandena av ”lagliga” tjänster och liknande försåtsminor, och se om det går att använda. Om det inte säger något alls om avstängning av enskilda abonnenter eller innehållet i teletrafiken, utan bara handlar om operatörernas ansvar gentemot varandra liksom mot konsumenterna, då kanske det uppfyller våra krav beträffande nätneutraliteten, och så får vi ta striden om de grasserande franska häxprocesserna i något för ändamålet mer lämpat forum.

    Observera villkoren ovan. Om något av de villkor jag utgått från inte gäller, då faller förstås återstoden av mitt resonemang. Om det däremot stämmer att parlamentet inte får diktera straffprocessrätt för medlemsstaterna, då måste vi finna en väg runt det problemet, i stället för att leta efter en större hammare att slå ned ministerrådet med.

    Kommentar av Anders Andersson — 10 september 2009 @ 17:25

  10. @Anders Andersson

    Jag har inte alls uppfatta detta som en straffrättslig fråga. Kärnan är i stället möjligheten för telekomoperatörernas möjlighet att bryta ett civilrättsligt avtal om internetuppkoppling, på en grund som inte finns i avtalet, utan som hänför sig till en lokal lagstiftning, samt förbud mot att ingå ett civilrättsligt avtal om internetuppkoppling med vissa enskilda med stöd av lokal lagstiftning.

    Telekompaketet syftar till att reglera en massa civilrättsliga förhållanden telekomoperatörerna emellan, samt mellan operatörerna och konsumenterna, så den här typen av reglering torde vara förenligt med EG-rätten.

    Rådets förslag till beslut antyder ju att man faktiskt inte ser ett krav på domstolsprövning som ett problem. Då skulle man ju inte ha lagt fram förslaget.

    Kommentar av Johan Tjäder — 10 september 2009 @ 17:59

  11. Det är ju sånt här som gör att politikerföraktet och juristföraktet jäser över kanterna. Vanligt folk blir upprörda när det är små spetsfundigheter i texter som bestämmer vad som är rätt och fel och inte sunt förnuft. De enda som gillar sånt här är en liten grupp jurister som är med i klubben för inbördes beundran. Kontakten med resten av mänskligheten är snart bruten inom domstolarna. Vad gör vi då?

    Jag hoppas på att det med Christian och Piratpartier över resten av världen kommer en mer renhårig politik.

    Kommentar av Slasher — 10 september 2009 @ 18:48

  12. (Hmm, tidigare kunde man skriva kommentarer hierarkiskt i ett par nivåer på Christians blogg, men tydligen inte nu längre.)

    @Johan, domstolsprövning innebär i sig inte att frågan skulle vara straffrättslig, utan domstol används ju även för att lösa civilrättsliga tvister. Så länge det bara handlar om vilka tjänster som erbjuds, vad kunderna antas behöva betala för och hur abonnemangsvillkoren ser ut, så ryms det inom civilrättens och den inre marknadens område. När du nämner telekomoperatörens möjligheter att säga upp avtalet med abonnenten, så är det också en del av civilrätten.

    Den franska HADOPI-lagen, liksom redan vissa inslag i IPRED1 (trots att det direktivet egentligen handlar om ”civilrättsliga sanktioner”) går dock utanför vanlig civilrätt, och utmäter påföljder för gärningar som abonnenten begår mot någon annan än sin teleoperatör, alltså tredje part. Det här är inte civilrätt, utan straffrätt.

    Om jag spelar poker med dig och förlorar, men tar tillbaka mina satsade pengar som du egentligen vunnit, då förblir det en privat tvist oss emellan till dess att du stämmer mig inför domstol för att få det belopp du menar att jag är skyldig dig. Även efter rättegång och dom så är det fortfarande ett tvistemål där vi möjligtvis företräds av våra advokater, men ingen åklagare är inblandad.

    Det är inte förrän du (eller någon annan, till exempel Christian) anklagar mig för stöld, bedrägeri, dobbleri eller liknande och låter väcka åtal mot mig som frågan blir straffrättslig (ett brottmål), och då kan domstolen utdöma en påföljd för mig i form av exempelvis böter eller fängelse. När det gäller stöld och bedrägeri är det fortfarande du som är målsägande, men dobbleri är ett brott mot allmän ordning och åtalas normalt av åklagare vare sig du biträder åtalet eller ej.

    Den franska HADOPI-lagen handlar inte om att teleoperatörerna skall få tillåtelse att säga upp abonnemangen, utan om att de skall tvingas stänga av tjänsten för fildelande abonnenter (ungefär som om domstolen skulle förbjuda dig att spela poker med mig, trots att du gärna gör det). Eftersom lagen dessutom hindrar den avstängda abonnenten från att teckna ett nytt abonnemang med en annan operatör, så får avstängningen i praktiken karaktären av en brottspåföljd; den som har fildelat förbjuds att använda Internet under en viss tid (som om jag skulle förbjudas att spela poker med någon annan överhuvudtaget).

    Åtgärden medför ett ingrepp i vissa civilrättsliga förhållanden utanför parternas egen kontroll (som när den som skall sitta av ett tioårigt fängelsestraff måste sägas upp från arbetet), men eftersom det är någon annan än teleoperatören som drabbats av abonnentens gärningar och dessa är straffbara, så handlar det primärt om straffrätt, inte om civilrätt.

    Det är på de här två områdena som jag menar att ministerråd, parlament och andra unionsorgan har olika behörighet att fatta beslut om lagstiftning i medlemsstaterna. Europaparlamentet får förbjuda franska teleoperatörer att godtyckligt stänga av abonnenter för att de hyser nynazistiska sympatier, men parlamentet kan inte förbjuda den franska generalförsamlingen att kriminalisera spridandet av nazistisk propaganda. Det är därför som EU ofta gör uttryckliga undantag för medlemslandets polis och säkerhetstjänst från de bestämmelser som gäller näringslivets aktörer. Exempelvis räknas inte polisens hemliga teleavlyssning som ett brott mot operatörernas tystnadsplikt. Polisens verksamhet hör till det straffrättsliga området, inte till den inre marknaden och konsumentskyddet.

    Det finns redan konventioner som skall skydda medborgarnas rättigheter också i straffrättsliga och politiska hänseenden, men dessa rättigheter skall endast respekteras av direktiven på handelsområdet, inte regleras i dem. Konkret uttryckt så får inte telekomdirektivet föreskriva att en domstol kan utfärda straffrättsliga påföljder för vissa typer av gärningar. Regleringen av den inre marknaden handlar om att skydda konsumenterna från företagen, inte om att skydda medborgarna från staten. Och när Disney får statens hjälp att avlyssna mina telefonsamtal, då är det staten jag behöver skyddas från, inte Disney, även om Disney råkar vara ett företag.

    Kommentar av Anders Andersson — 10 september 2009 @ 19:47

  13. Hurra för Monica Horten!

    Kommentar av Björn Persson — 10 september 2009 @ 22:11

  14. @Anders Andersson: Innebörden av att anse frågan ligga inom straffrättens område är väl att det *alltid* är en domstol som fattar beslut. Brottmål avgörs ju i domstol, och då har ju 138:an ingen verkan, eftersom det är precis det som sägs. Då slår man ju in en öppen dörr.

    Vad värre är, nu när jag försöker förstå det här lite bättre, är att jag inte längre kan se hur 138:an kan ha någon som helst bäring på HADOPI-lagar o.dyl.

    Det där tillägget är ju en ofullständig mening. Den mening börjar ”De nationella regleringsmyndigheterna skall främja de
    intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom att bland annat” Artikel 8 punkt 4 Direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv)”

    Således är tillägg 138 endast tillämpligt på förvaltningsmyndigheter som utför uppgifter under ramdirektivet och särdirektiven, t.ex. Post- och telestyrelsen, Radio- och TV-verket. Någon Hög myndighet till försvar för upphovsrätten omfattas inte, eftersom försvar för upphovsrätten inte är en uppgift som åläggs en myndighet i direktiven. Det ankommer väl f.ö. inte förvaltningsmyndigheter att tillämpa principer om domstolsprövning. Detta ansvar torde väl ändå åvila lagstiftaren.

    Tillägg 138 riskerar att bli ett slag i luften. I stället borde man i kapitel IV i direktivet om samhällsomfattande tjänster 2002/22/EG skrivit in att slutanvändare har rätt till uppkoppling.

    Så kan någon förklara vad jag har missat nu?

    Kommentar av Johan Tjäder — 10 september 2009 @ 22:14

  15. ”The Telecoms Package puts Europe on a path to a series of restricted networks,
    instead of one inter-connected communications system”

    Mao inget mer internet. Det dom vill skapa borde kallas för vad det är, resnets.

    Kommentar av D — 10 september 2009 @ 22:51

  16. Åtminstone i Sverige avgörs brottmål i princip alltid i domstol; jag vet inte säkert hur det ser ut i övriga Europa. Ett undantag är möjligen strafföreläggande, där den misstänkte redan utan rättegång erkänner sig skyldig och går med på att betala exempelvis fortkörningsböter (jag har aldrig varit med om det, så jag vet inte riktigt hur det går till).

    Det är dock inte frågan om rättegång eller ej som definierar vad som är civilrätt respektive straffrätt, utan man skall i stället se på vem som är motpart: En annan enskild (fysisk eller juridisk person), respektive det allmänna (staten). Nu är inte heller det kriteriet helt vattentätt, för man kan faktiskt stämma också staten i en civilrättslig tvist, men då talar vi om staten i egenskap av juridisk person med ekonomiska resurser, inte staten i egenskap av lagstiftare och rättsförvaltare.

    Det som gör HADOPI-lagen till en fråga om straffrätt är alltså inte att Sarkozy gått med på att låta en domare ägna fem minuter åt varje ärende, utan att det är den franska staten som kräver att fildelare skall portförbjudas på Internet, oavsett vad fildelarens operatör anser om saken. Det enda fildelaren riskerar i en civilrättslig process är att behöva betala skadestånd till motparten, aldrig att åka i fängelse eller mista något av sin frihet, och telekompaketet kan på sin höjd reglera förhållandena när motparten är en teleoperatör, men inte när abonnenten blir stämd av exempelvis Disney för upphovsrättsintrång eller av sin granne på grund av högljutt telefonerande.

    När det i telekomdirektivet talas om ”avstängning” av en abonnent från en viss kommunikationstjänst, så skall det alltså i princip alltid handla om konsekvensen av att abonnenten kommit i konflikt med sin operatör om något som rör abonnemanget, till exempel att räkningarna inte betalats eller otillåten utrustning har kopplats in i nätet. I princip kan också brottslig verksamhet som bedrivs med hjälp av abonnemanget föranleda avstängning om det står så i avtalet med operatören, men då bara på operatörens initiativ, aldrig enligt krav från staten eller tredje part.

    I det läget blir det ganska konstigt att kräva domstolsprövning för att få stänga abonnemanget. Om det står i abonnemangsvillkoren att abonnemanget får stängas närhelst abonnenten bryter mot operatörens tekniska föreskrifter, då gäller det även utan domstolsprövning. Abonnenten kan givetvis stämma operatören för att få till stånd en rättslig prövning, men då är det i första hand abonnemangsvillkoren som domaren skall tolka, inte allmän lag. Möjligheten att stämma en annan part i domstol finns i all civilrätt, och det behövs mycket riktigt ingen klausul i telekomdirektivet för den sakens skull.

    Den av parlamentet begärda formuleringen av 138:an tycks dock uttryckligen handla om situationen när abonnenten har gjort något med sin telefon som staten eller tredje part ogillar, och därför riskerar att bestraffas för det. Även om en EU-reglering av den situationen skulle vara möjlig att införa, så hör den av fördragsrättsliga skäl knappast hemma i telekompaketet, mer än en reglering av hur man bestraffar pyromaner skulle höra hemma i ett direktiv om handeln med petroleumprodukter. Sorry alla mordbrännare, men frågan om er rättsäkerhet kommer inte att behandlas på nästa OPEC-möte! 😦

    Kommentar av Anders Andersson — 11 september 2009 @ 0:10

  17. Det är ju frivilligt att acceptera strafföreläggande eller ordningsbot. Rätten till domstolsprövning inom straffrättens område har man enligt Artikel 10 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

    Vore det straffrätt så skulle man alltså ha rätt till domstolsprövning.

    Ett HADOPI-beslut påminner snarare om körkortsingripande på grund av annan brottslighet som gör att man kan anses olämplig som bilförare. Och det är ju inte straffrätt.

    Sen får jag ändå upprepa att om detta hade gällt straffrätt då hade Rådet knappast lagt fram ett kompromissförslag som ändå innebär överträdelse av fördragen.

    Kommentar av Johan Tjäder — 11 september 2009 @ 11:35

  18. Frivilligheten vid ordningsbot består i att man som alternativ tar saken till domstol, så rätten till domstolsprövning är uppfylld. Ordningsbot och strafföreläggande är brottspåföljder; se 48 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken:

    Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

    Rättegångsbalken tar upp både tvistemål och brottmål, men just 48 kapitlet har rubriken ”Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot”, och i dess 1 § sägs alltså tydligt att det handlar om ”brott, som hör under allmänt åtal” (vilket är en delmängd av alla brott; innebörden är att bland annat ärekränkningsbrott såsom förtal och förolämpning inte kan leda till ordningsbot eller strafföreläggande). Fortkörning och liknande trafikförseelser som den misstänkte erkänner direkt och accepterar att betala böterna för tillhör alltså straffrättens område, precis som de brott som går till åtal och dom.

    Att likna HADOPI vid att frånta någon körkortet på grund av annan brottslighet förstår jag inte alls poängen med. Dels känner jag inte till att man kan beröva någon körkortet på grund av exempelvis stöld eller bokföringsbrott, dels krävs det inte något ”nätkörkort” för att använda Internet i Frankrike.

    Det är riktigt att utfärdande eller indragning av körkort (till exempel på grund av dålig syn) inte tillhör straffrätten, men just därför att vem som helst får använda Internet utan att först genomgå utbildning och erhålla bevis på det, så kan staten inte beröva någon den friheten utan att det blir ett straff, oavsett motivet till denna åtgärd. Då är det straffrätt, även om Sarkozy eller Mitterand marknadsför lagen med någon sofistikerad akronym. Det vore straffrätt också om regeringen förbjöd dig att handla i livsmedelsbutiker för att du kastat en tårta på Reinfeldt; regeringen kan inte dra in ditt ICA-kort med hänvisning till att du visat dig olämplig som konsument och kalla det handelsrätt eller förvaltningsrätt!

    Jag ser inte på vad sätt Rådets kompromissförslag, som Christian citerar ovan, innebär överträdelse av unionsfördragen. Det är parlamentet som har krävt att 138:an skall formuleras på ett sätt som leder tankarna till ett straffrättsligt förfarande (”without a prior ruling”). Monica Horten har säkert rätt i att ordet ”prior” är avgörande när det handlar om bestraffning av medborgarna, men om telekompaketet inte alls skall införa några straffrättsliga bestämmelser så är ordet tvärtom vilseledande!

    Telekompaketet handlar om konsumenträtt. Det kan väl inte vara parlamentets mening att Telia måste vända sig till en domstol innan en abonnent som slutat betalat räkningarna eller brutit mot sina avtalsförpliktelser på annat sätt får berövas sitt abonnemang? Så går det inte till inom någon bransch på marknaden. Avtal ingås och sägs upp eller bryts i stor mängd; det är endast när någon part anser sig ha blivit lurad av motparten som avtalet kan bli till en rättstvist i domstol, och inte ens då är ett rättegångsförfarande obligatoriskt för bägge parter.

    Rådets formulering är formellt lull-lull för att stryka parlamentet medhårs, men det säger ingenting om straffrätt, och är i sak antagligen helt överflödigt.

    Kommentar av Anders Andersson — 11 september 2009 @ 17:26

  19. @Anders Andersson

    En hyresgäst kan inte vräkas hur som helst, även om man slarvar med betalningen. Det är i varje fall inte omöjligt att tänka sig att rätten till kommunikation via Internet ska anses vara så viktigt att man bör införa en kontrollstation. Det är dock inte det som föreslås här.

    Om din tolkning är giltig så strider ju HADOPI-lagen mot de mänskliga rättigheterna eftersom den utmäter straff utan föregående domstolsprövning. Det är ju den enda rimliga tolkningen av din inställning att avstängning av fildelare är en fråga om straffrätt.

    Kommentar av Johan Tjäder — 11 september 2009 @ 22:03

  20. Det finns särregler för vissa branscher, såsom bostadsmarknaden, men inte heller besittningsskyddet i hyreslagen har med straffrätt att göra, eftersom det inte reglerar hyresgästens förhållande till samhället i övrigt, utan endast förhållandet till hyresvärden. På arbetsmarknaden finns liknande regler om anställningsskydd.

    Man kan mycket väl tänka sig motsvarande skydd på telekommarknaden, och det finns också redan i viss mån, i och med att operatörer inte får vägra att förmedla samtal till larmtjänst (112) bara för att abonnentens telefon är avstängd för utgående samtal eller pengarna på mobilens kontantkort är slut. Jag tvivlar dock på att folkmajoriteten kommer att anse generell tillgång till Internet lika angeläget som nödsamtal eller tak över huvudet.

    Och ja, HADOPI kan mycket väl anses strida mot någon konvention om mänskliga rättigheter, precis som vi anser att FRA:s avlyssning av vår teletrafik gör det. Ingen domstol lär dock komma att pröva frågan förrän vi har ett eller flera konkreta fall att peka på; Europadomstolen prövar mig veterligen inte lagförslag innan de beslutats, eller ens beslutade lagar som trätt i kraft men inte tillämpats mot någon enskild än.

    Detta är desto större anledning att inte försöka reglera bort HADOPI via telekompaketet, för det är helt fel nivå på den lagstiftningen. Det vore ungefär som att peta in ett förbud mot dödsstraff i ett dubbelbeskattningsavtal mellan två stater, framförhandlat på tjänstemannanivå och därefter godkänt av respektive lands regering, och förvänta sig att motparten verkligen respekterar det förbudet (det finns till exempel ett dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Folkrepubliken Kina, varav den senare staten tillämpar dödsstraff för ett stort antal brott, kanske rentav för vissa ekonomiska brott).

    Kommentar av Anders Andersson — 11 september 2009 @ 23:31

  21. […] Till att börja med vill vår infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) och Europas ministrar ta bort rätten till en rättegång, innan straffet döms ut. Straffet ska komma först, och sedan ska man eventuellt få en prövning ifall man var skyldig. Mer konkret vill hon att människor ska kunna stängas av från Internet utan föregående rättegång, men möjligtvis ska man kunna få en rättegång i efterhand, om man orkar driva frågan. Det är så barockt att man har svårt att tro att det är på allvar. Det handlar om Telekompaketets tredjebehandling och vi har Christian Engström (PP) som rapporterar från plats i Bryssel. […]

    Pingback av Rick Falkvinge (PP) » En tung och viktig höst — 12 september 2009 @ 12:36

  22. Jag tycker ni skall lyssna till Anders Andersson. När jag ingår ett avtal med min ISP, så är det min frihet att göra så, en frihet vi alla har. Någon annan utomstående har inte rätt att bryta vårt avtal, förutom staten. Men staten måste då ha funnit mig skyldig till ett brott, där denna påföljd kan delas ut. Därmed är saken straffrättslig. Det innebär också att saken tillar utanför EUs kompetens. Ja, fransoserna har besvär och engelsmännen är på väg att få det, men det ligger fortfarande utanför EUs kompetens. Fransoserna och britterna får ta den fajten internt och så länge deras rättssystem inte är korrupt så är det en fajt de vinner. Detta av den enkla anledningen att det innebär att staten tillåtit en tredje part att begräna enskilda medborgares frihet utan rättegång.

    Kommer jag inte ihåg fel, så tillkom debaklet på grund av skrivningar som talade om ”lawful content”, en bra idé är då att backa hela saken till ett läge där grundproblemet är borta och har det varit med sedan början så är det bara bra om hela paketet hamnar i soptunnan. Lite som: Riv upp, gör om, gör rätt.

    En liknelse som både gör saken enklare, och komplicerar det hela.

    En affärsidkare kan mycket väl neka mig tillträde till affären, tämligen godtyckligt. På juristsvenska kallas det för kontraheringsfrihet och ger exempelvis en affärsinnehavare rätt att vägra folk tillträde bara för att de har fula skor på sig. Tänk bara på det rätt vanliga exemplet med restauranger som kräver en viss klädkod, det är deras fulla rätt. Detta på samma sätt som att du helt godtyckligt kan vägra vissa människor att komma in i ditt hem. Men detta ger inte staten eller rättssystemet samma rätt. Staten får inte förbjuda mig att handla i affären! Detta även om en viss handlare har rätt att att vägra släppa in mig i affären. De grundläggande fri- och rättigheterna är till för att skydda medborgare mot den statsmakt de lever under, inte förhållanden medborgare emellan, sånt är högst sekundärt. Här kommer vi alltså in på vad som kallas ”positivt lagstöd”. När det gäller grundläggande fri- och rättigheter är allt tillåtet för medborgaren såvida lagen inte uttryckligen förbjuder det, för staten gäller det motsatta. Staten får inte inskränka våra friheter utan att lagen uttryckligen tillåter det på goda och proportionerliga grunder.

    Frågan utgår således från något som staten inte får fingra i och än mindre EU, lika lite som att den får rota i frågan om hurvida jag får köpa mjölk i affären med mindre än att sätta mig i fängelse.

    Vad lobbyisterna som vill kunna stänga av kan göra och i detta består faran, är att skriva avtal med operatörerna. Men det ligger knappast i operatörernas intresse, idag.. Saken kan dock ta en otrevlig vändning på sikt och det är genom företagsköp där det sker en koncentration på samma sätt som med mediakoncentrationen. När tillräckligt mycket innehåll på webben kanaliseras genom tillräckligt stora aktörer, så kan en aktör säga till tex. Telia – skriv under detta annars.. – Då har saken helt plötsligt hamnat i operatörens intresse som skriver under – Okejdå, vi lovar att låsa ute folk på ert begär så länge ni inte blockerar oss. Det enda de behöver göra på förhand är att skriva om kundernas avtal. Har vi sett tendenser till det?

    Vi ser idag hur t ex. Google böjer sig för påståda rättighetsintrång, videosnuttar på Youtube som tas bort, eller som inte är tillgängliga i vissa länder. De som lagt upp snuttarna har ingen talan och kan inte få sin sak prövad. När Disney, Warner, Vivendi mfl. säger: Lyd, annars tar vi ned allt vårt material från Youtube. Då lyder Google som ägare till Youtube, de lyder blint och utan frågor.

    Jag byter operatör! Ja idag är det ett argument, men inte med det maktscenario jag skissar ovan. Skulle du som läser detta vilja byta till en operatör där du bara kommer åt myndigheter och din bank? Situationen blir tillslut att de som böjt sig givetvis också blockerar andra operatörer som inte skrivit under, givetvis i syfte att kunderna inte skall rymma till de som inte böjt sig, därmed faller argumentet ”Då byter jag operatör”. Betänk att avstängningen gäller alla operatörer som gett med sig, det gäller i lika hög grad deras webbhotel. Så när du väljer en juste operatör, så kan du fortfarande inte komma åt data som skyfflas genom de operatörer som har skrivit under. Idag har ”koncentrationen” inte nått så långt än, men om inget görs, då kommer vi så småningom att att komma dit hän att vågen tippar över och operatörer ser en vinst i att stänga ute andra operatörer om inte de också skriver under.

    Samma sak kan skådas där organiserad brottslighet sysslar med ”beskyddarverksamhet”, tillslut börjar även offren hjälpa till för att inte tappa kunder till dem som fortfarande vågar vägra. Uteblivna leveranser från underleverantörer, sekunda varor med mera.

    Så.. någonstans tror jag ändock att det behövs ett telekompaket, men det skall vara ett telekompaket som förhindrar scenariot ovan, inte ett som hjälper det på traven. Grunden måste ligga i att säkerställa konkurrensen, så att ”då byter jag operatör” fortfarande fungerar.

    Kommentar av steelneck — 12 september 2009 @ 20:40

  23. […] Det här är verkligen helt sjukt, och enligt mina kalkyler så är det bara strax över sju procent av svenskarna som har insätt vad som håller på att hända. För alla som ser vad som håller på och hända måste väl ändå ha röstat på Piratpartiet i EU-valet? Och tydligen har inte ministrarna i EU fattat vad som är på gång, för de sätter hela Telekompaketet på spel för rätten att utmäta straff utan domstol. Läs mer på Piratpartiets representant i EU, Christian Engströms blogg. […]

    Pingback av Dags att börja om… « JohLun debriefing — 12 september 2009 @ 20:50

  24. Sorry, ett direktiv som säkerställer att ”då byter jag operatör” fortfarande fungerar, räcker inte. De flesta människor skulle inte ens märka om så 80% av internet blev otillgängligt. De skulle rakt av utan frågor köpa kabel-TV vinkeln av det hela där du betalar efter vad som är tillgängligt. Bas-internet med bara tillgång till myndigheter bank osv., Lilla nätet med lite e-handel inkluderat osv.. Byter du till ”Banhof” som vägrat gå med på eländet, så är det Bas-internet du får. Precis som med digital-TV och de fria kanalerna där vissa är betalda med TV-licensen.

    För att mota denna Olle i grind, så måste det tyvärr till någon form av rotande i avtalsfriheten på området.

    Kommentar av steelneck — 12 september 2009 @ 21:08

  25. Det vore i och för sig intressant om man kunde få Rådet att uttala att det är en straffrättslig fråga och därmed utanför EG-kompetensen. Fast jag har en känsla av att Frankrike inte vill det.

    Kommentar av Johan Tjäder — 12 september 2009 @ 21:31

  26. […] fjorton meppar insisterar på att rättssäkerhet ska råda — det vill säga att människor ska ha rätt till en rättegång innan man stängs av från nätet — så betyder det att inget paket, som inte […]

    Pingback av Rick Falkvinge (PP) » Sökes: Fjorton rättssäkra meppar — 21 september 2009 @ 12:36

  27. Tillägg 138 kräver att det ska göras en bedömning av domstol i förhand innan en abonnent som inte betalat sitt internetabonnemang kan stängas av. Domstolen ska då göra en bedömning utifrån ett yttrandefihetsperspektiv. Således gör 138:an att det blir lättare att vräkas från sin bostad än att bli avstängd från sin internetanslutning. En följd av detta blir att operatörena kommer kräva rigorösa kontorller av nya abonnenter. Arbetslösa, unga mfl kommer inte få abonnemang. Dessutom försvårar 138:an avstängning av kapade datorer som sprider spam. Det gör det lättare att genomföra internetattacker. 138:an handlar inte bara om upphovsrätt, eller inte ens främst om detta. Det vore på tiden att (också) parlamentet greppar det så att en vettig kompromiss kan nås.

    En annan detalj är att om telekompaketet faller så får inte medborgarna ökade rättigheter. Tvärtom. Då blir det inget av med skrivningarna om nätneutralitet som nu finns i paketet etc. Och alla medlsamstater kan stänga av människor från internet precis som förut…

    Kommentar av Anonym — 22 september 2009 @ 8:56

  28. Anonym – nej, det finns inget i 138an som hindrar att en abonnent blir av med sitt abonnemang om man bryter mot operatörens regler. 138an pratar om att bli *avstängd från nätet* så att man inte får teckna *något* abonnemang, inte att bara få sitt abonnemang uppsagt.

    Om du ska jämföra med vräkning så måste du åtminstone jämföra med att bli vräkt och *avstängd från bostadsmarknaden* så att ingen hyresvärd ens har *rätt* att ta in dig som hyresgäst. Skillnad.

    Kommentar av Mikael Nilsson — 22 september 2009 @ 11:47

  29. […] Detta för att rådet och parlamentet inte kan komma överens om det så kallade tillägg 138 (Chrisitan Engström förklarar). Rådet består av 27 stycken hårdnackade ministrar, en från varje medlemsland och leds av för […]

    Pingback av Dags att värma upp faxen igen « lePlaid — 22 september 2009 @ 23:38

  30. […] det svenska ordförandeskapet anser om rätten till domstolsprövning innan straff. Det är det som parlamentets skrivning av tillägg 138 handlar om. Ministerrådet har en åsikt om det. Men jag får inte berätta offentligt vilken den […]

    Pingback av Hemligt bud mottaget « Christian Engström, Pirate MEP — 30 september 2009 @ 17:18

  31. […] Tillägg 138 i parlamentets skrivning säger att så får det inte gå till. Ministerrådets lämnar det öppet. Det är det striden handlar om. […]

    Pingback av Telekompaketet: Detta har hänt « Christian Engström, Pirate MEP — 18 oktober 2009 @ 16:44


RSS feed for comments on this post.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: