Christian Engström, Pirat

16 mars 2009

Fem års skyddstid räcker

Filed under: Copyright Reform,delad kultur — Christian Engström @ 15:42
Diagram över hur upphovsrätten förlängts i USA. Klicka för större bild.

Diagram över hur upphovsrätten förlängts i USA. Klicka för större bild.

Piratpartiet vill behålla upphovsrätten för kommersiella ändamål, men vi vill korta skyddstiden ordentligt. I vårt principprogram föreslår vi ”exempelvis fem år” räknat från verkets publicering. Det exakta antalet år är inte det viktigaste. Skulle vi i slutändan hamna på eller två eller tre eller sju eller till och med tio år, så dör vi väl inte av det. Men någonting i den storleksordningen bör det vara.

Och vi vill ha samma skyddstid på alla typer av verk.

– Borde man inte ha olika skyddstider för olika typer av verk? Olika branscher ser ju väldigt olika ut. Fem år för ett datorprogram är rimligen något helt annat än fem år för ett musikstycke eller eller en film. Vore det inte bättre att anpassa skyddstiderna så att de blir olika för olika verkstyper, istället för att dra allt över en kam? är en vanlig synpunkt.

Så tyckte jag också tidigare – ända tills jag diskuterade saken med en kompis som tyckte precis likadant. När vi började prata var vi helt överens om att det kunde vara rimligt med olika tider för olika verkstyper, eftersom branscherna ser så olika ut.

Jag, som är programmerare, tyckte att det kunde vara rimligt att tänka sig en längre skyddstid på dataprogram, som ju ofta fortsätter vara användbara långt efter det att de skrivits. Kod som jag själv skrev 1984-86 går exempelvis fortfarande i produktion och drar in pengar åt företaget varje dag. Det här är ju en helt annan sak än en poplåt, som i absolut bästa fall är populär i något år, för att sedan försvinna och ge plats för nya låtar. Tyckte jag.

Men min kompis, som är musiker (och immaterialrättsjurist, eftersom det i dagens system normalt inte går att försörja sig på att spela musik) tyckte precis tvärtom. Han såg dataprogram som något som man i alla fall uppgraderar åtminstone vartannat eller vart tredje år. Program som är äldre än så har uppenbarligen inget kommersiellt värde, och därför borde det räcka med en kortare skyddstid för dataprogram. Musik däremot kan ju leva hur länge som helst, och borde därför ha en lång skyddstid. Tyckte han.

Och tydligen brukar det vara så här, berättade min kompis som hade haft samma diskussion med andra. Den verkstyp som ligger en själv närmast om hjärtat brukar man kunna tänka sig längre skyddstider på, medan man vill ha kortare tid på annat. Så är det tydligen för de flesta människor.

Så därför tror jag inte att vi skulle lyckas bli överens om vad som borde ha längre respektive kortare tid om vi började diskutera olika tider för olika sorters verk. När man resonerar på det här sättet är ju alla förslag på x antal år ganska godtyckliga och tagna ur luften, och det blir definitivt inte lättare att hitta på lämpliga värden på x för att man väljer att låta tiden vara olika för olika verkstyper.

Men ser man de ur en investerares perspektiv blir det annorlunda. Musik- och mjukvarubranschen må se väldigt olika ut, men en sak har de gemensamt. Pengar är pengar oavsett vad man pysslar med för att dra in dem.

När en investerare beslutar sig för att satsa på ett projekt inom någon av de branscher vi diskuterar – det må röra sig om musik, film, dataprogram som ska säljas i massupplaga eller något annat – räknar han med en viss återbetalningstid på investeringen. Om projektet går enligt planerna ska det dra in vad det kostat plus vinst inom x antal år. Gör det inte det är det ett misslyckande.

x alltid ett mycket litet tal i den här typen av kalkyler. Att man på allvar räknar på en längre återbetalningstid än tre år inom ett kulturprojekt tror jag överhuvudtaget inte förekommer. De flesta projekt tror jag man kalkylerar med att de ska betala sig inom ett år. Allting annat vore oseriöst, och oseriösa investerare är inte investerare särskilt länge, eftersom de snabbt blir av med sina pengar.

Att investeringshorisonten i praktiken så gott som aldrig är mer än tre år gäller de allra flesta branscher. Bygger man broar eller kärnkraftverk accepterar man förstås längre återbetalningstider, men annars är det väldigt ovanligt med kalkyler som sträcker sig över mer än tre år i näringslivet.

Och det gäller förstås i allra högsta grad för kulturella verk. Vem kan förutspå vad som kommer vara hippt och inne om två eller tre år inom en så snabbrörlig sektor som kultur?

Med det här resonemanget kan man motivera att man väljer samma skyddstid på alla verkstyper, trots att de är så olika. Syftet med den ekonomiska delen av upphovsrätten är ju att locka investerare till kultursektorn. Och investerare tänker på samma sätt vad det än är de ska investera i.

Produkten ska dra in sina pengar under det eller de första åren, annars har den misslyckats. Att det sedan finns en teoretisk möjlighet att verket man finansierat blir en tidlös klassiker som fortsätter dra in pengar under decennier är en mysig och trevlig bonuschans ur investerarens synvinkel. Men inget som hör hemma i en seriös ekonomisk kalkyl.

Vad man än investerar i vill man ha tillbaka pengarna inom en rimlig tid för att investeringen ska vara lyckad. Den tiden kanske i och för sig är betydligt kortare än fem år för vissa typer av kulturprojekt, men den är i vart fall knappast längre. Därför räcker fem år.

Det kan i och för sig hända att man skulle kunna ha ännu kortare tid för vissa verkstyper. För nyhetsartiklar i tidningar kanske 24 timmar egentligen skulle vara tillräckligt. Gårdagens nyheter brukar inte ha något större ekonomiskt värde. Men jag tycker inte att det är värt att bråka om i så fall.

Fem år är tillräckligt kort för att de flesta samhällsproblem som skyddstiden förorsakar ska försvinna, men tillräckligt långt för att de flesta upphovsrättsbaserade verksamheter som fungerar idag ska kunna fortsätta fungera ungefär som tidigare. Därför tycker jag att fem år på allt är ett bra förslag på en rimlig skyddstid för alla verkstyper.

Det här inlägget är i huvudsak en ompostning av ett inlägg som jag skrev 2006 i Piratpartiets forum. Att jag postar om det nu beror på att frågan om skyddstider har kommit upp i debatten.

Det finns ett förslag inom EU om att förlänga de närstående rättigheterna från 50 till 95 år. Upphovsrättsivrare som Jan Rosén, ordförande i Svenska Föreningen för Upphovsrätt, tycker förstås att det är en bra idé. Skivbolagsorganisationen Ifpi:s vd John Kennedy håller med.

Men utanför upphovsrättslobbyn möter den tanken starkt motstånd. Både internationella och svenska forskare inom området varnar för att en ytterligare förlängning av skyddstiderna kommer att skada kulturlivet. En alltför expansiv upphovsrätt riskerar att låsa in vårt kulturarv, skriver de som är engagerade i uppslagsverket Wikipedia (i en artikel som har fått en väldigt missvisande rubrik). Karl Sigfrid (m) föreslår att skyddstiden kortas till två år.

Bland dem som har gjort sig besväret att sätta sig in i vad upphovsrätten har för effekter i samhället idag finns det alltså en bred enighet om att skyddstiderna behöver kortas. Men de styrande politikerna lyssnar tyvärr mycket hellre på upphovsrättslobbyn. Ska vi komma framåt i den här frågan lär vi behöva byta ut ett antal av de politikerna.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet om 3 månader och riksdagsvalet 2010.

…………

Andra som skriver: Patrik Öhman, Opassande, Diverse nörderier, Calandrella, Anna Troberg, Techrisk, Techrisk, Henrik Alexandersson, Nätkoll, Sagor från livbåten, Satmaran, Isobel Hadley-Kamptz, Daniel Brahneborg, MinaModerataKarameller, Jens O., Zac, Zac, Beneath a Steel Sky, Mikael von Knorring, Farmor Gun, Dick Erixon, Svensson, Ting och Tankar, Per Pettersson, Micke, Free and thinking, SvD

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: , , , ,

35 kommentarer

  1. Ett annat skäl att tillämpa samma skyddstid för alla typer av verk (text, datorprogram, musik, bild, skulptur, konsthantverk, arkitektur) är att man slipper göra sig beroende av kniviga gränsdragningar mellan de olika verkstyperna. Skapande konstnärer älskar att experimentera med uttrycksformerna, och någonting kan exempelvis vara text, musik och skulptur på samma gång.

    Svårigheter med gränsdragningen finns redan i lagen som den ser ut idag, i och med särreglerna för datorprogram (vilka i övrigt behandlas som litterära verk). Denna kommentar är ett litterärt verk. Om jag skriver ”PRINT ‘” före och ”‘” efter varje textrad, så uppstår ett datorprogram. Vari ligger logiken att det ena får kopieras för privat bruk, men det andra inte? Skilda skyddstider för datorprogram och annan text skulle skapa än fler problem.

    Jag vill dock tills vidare skilja skyddstiden för verk från de skyddstider som gäller för de närstående rättigheterna, eftersom de är olika idag och en diskussion om den lämpligaste skyddstiden skulle bli mer komplicerad om vi förutsatte en sammanjämkning. Man får även ta med i beräkningen att dagens skyddstid för verk utgår från upphovsmannens dödsår, inte verkets tillkomstår.

    Vad som mer kan behöva skiljas på är tiden för olika typer av ensamrätter, såsom den ekonomiska respektive den ideella ensamrätten. Vi förespråkar ju ingen ändring av de ideella rättigheterna. Innebär det att vi behåller livstid + 70 år som den ideella skyddstiden, bör den också kortas, eller rentav förlängas?

    Kommentar av Anders Andersson — 16 mars 2009 @ 17:53

  2. Den idella upphovsrätten borde sättas till livstid, varken mer eller mindre. Dessutom borde man titta på att utöka dem med t.ex något i stil med CCs share-alike för att inte properitära kodare ska kunna kanibalisera open source.

    Kommentar av Purple Flagship — 16 mars 2009 @ 18:23

  3. Det är orimligt att diskutera skyddstider om man inte samtidigt diskuterar tvångslicensinstrumentet. En lång skyddstid som missbrukas till att hålla verket otillgängligt, är en integrerad del av den nuvarande upphovsrätten. Det måste bli ett slut på det – den som använder upphovsrätt till censur skall få den förverkad.

    En absolut förutsättning för upphovsrätt, oberoende av skyddstidens längd, är att verket hålls tillgängligt.

    Kommentar av RikMatts — 16 mars 2009 @ 19:38

  4. […] bakgrund av detta är det viktigt att påpeka att den pågående debatten om upphovsrätt och fildelning inte bara får handla om  privatkopiering. […]

    Pingback av Mickes blogg » Blog Archive » Privatkopiering är inte nog — 16 mars 2009 @ 20:24

  5. […] del andra som bloggar om piratfrågor och FRA-lagen är: Falkvinge, Christian Engström, Calandrella, Oscar Swartz, HAX, Farmorgun, opassande, Enligt min humla, Anna Troberg, Copyriot, […]

    Pingback av Hissa Jolly Roger i topp! « infallsvinkel — 16 mars 2009 @ 20:44

  6. HJÄLP !

    Nu har tjuveriet inom EU avslöjats i all sin nakenhet!

    Inte bara miljarder…

    Vi måste få in ärligt folk i EU-parlamentet!

    Christian for EU !

    Kommentar av Hans J — 16 mars 2009 @ 21:51

  7. Det finns ändå gradskillnader som är svåra att bemöta tycker jag. En bok som handlar om Word 97 kanske inte är aktuell eller skyddsvärd lika länge som en årskrönika eller en biografi över en känd historisk person?

    På samma sätt kanske en diktsamling eller en fågelbok är aktuell längre än en bok om datorer? En dagstidning kanske inte är lika skyddsvärd som ett nummer av National Geographic?

    Samma gränsdragningsproblem torde finnas inom fler kulturformer? Signaturmelodin till Dallas höll längre än vissa hitlåtar, Bach spelas fortfarande osv.

    Tycker inte vi ska stänga alla dörrar för olika skyddstider. Det viktiga är att korta dagens orimliga tider men vi måste våga bemöta och lyssna på olika synpunkter.

    Ett bra system som förts fram som förslag är att man har en generell skyddstid. Vill man ha skydd utöver den tiden så ska det kosta pengar. Kultur som inte lönar sig längre än skyddstiden kommer ingen köpa längre skydd för och den kommer då övergå i allmän ägo. Kultur som fortfarande drar in pengar måste man betala för att förlänga skyddstiden för enligt förslaget. Det skulle åtminstone komma åt det vansinniga i att musik- och bokförlag sitter och tjuvhåller på skivor och böcker inte inte finns i press och därmed inte går att köpa men ändå är förbjudna att kopiera från nätet.

    Kommentar av carlfriberg — 16 mars 2009 @ 23:12

  8. […] med och alla dessas släkt och vänner klart och tydligt uppmanas att bli bekanta med konceptet att ständigt vara misstänkta för orent spel och […]

    Pingback av Corporational Singularity » Teflonminne — 17 mars 2009 @ 0:28

  9. @carlfriberg: ”Bach spelas fortfarande osv.”

    Det är ju å andra sidan ett bra exempel på att kultur inte dör bara för att upphovsrätten gått ut..

    Datorprogrammens särbehandling. Just det särbehandling! Det här är något jag inte sett en enda piratpartist ta upp, vad jag talar om är att upphovsrätten även omfattar användandet av enskilda exemplar i fallet med datorprogram, någon sådan ensamrätt finns inte för några andra verk överhuvudtaget. I GPL motsvaras det av frihet 0, rätten att använda sig av information man redan innehar.

    Någon skrev en bra formulering om det där (från minnet): Tänk en bok om matematik, upphovsmannen har givetvis upphovsrätt över sitt verk, men har absolut ingenting att säga till om hur och om matematiken sedan används av läsaren. Detsamma borde gälla datorprogram.

    Kommentar av T. Nilsson — 17 mars 2009 @ 1:01

  10. Tror att fokuset är alldeles för mycket på samhällsnyttan för privatpersoner, och allt för mycket på de moderna tramsfasonerna med DRM och annat. Det finns väldigt många fler faktorer man måste tänka på.

    Om den kommersiella upphovsrätten för musik nu kortas till fem år för musik, vad skall då hindra de hundratals hongkong-CD-skivor och mp3.ru etc. som kommer flooda marknaden efter dessa fem år? Att folk laddar hem och lyssnar gratis är väl en sak, men det svider nog hårdare för upphovsmannen när andra tjänar pengar på hans verk. Alla mp3-tjänster kommer inte försvinna bara för att det är gratis att ladda ned, lätttillgänghet mm. är ju också säljargument.
    Alla vill heller inte enbart ha mp3-filer hela tiden, själv köper jag fortfarande massor av CD-skivor (och laddar ner ännu mer, förstås). Är stor musikälskare och musikkonsument. Det finns ett samlar- och affektionsvärde som försvinner med en mp3-fil, och av den anledningen kommer försäljningen av fysiska medier att fortsätta, om än i mindre skala än förut. Vad skall skydda denna?

    Jag ser att nån form av licensskydd måste till, som t.ex. fungerar som attribution-noncommercial från Creative Commons. Då kan man också lösa grejen med att folk vill remixa och sampla – non-commercial löses genom att man tillhandahåller respektive låtar på sin hemsida, eller dylikt. Samtidigt finns ett skydd från att någon annan profiterar på ens verk.

    Piratpartiet bör visa exempel på lösningar för att få mer genomslag, tror jag. Ni har min röst pga integritetsfrågorna, men det räcker inte för många människor. Att bara säga att den kommersiella upphovsrätten skall sluta gälla efter fem år är lite lättvindigt.

    Kommentar av André — 17 mars 2009 @ 2:46

  11. Tyvärr så räcker inte fem år. Eller ett specifikt antal år för alla verk.

    Den delen du menar är ju den kommersiella, den ideella är ju för livstid (oavsett vilken form man tittar på.)

    När det gäller den kommersiella delen så skulle säkert fem år räcka, om det bara, bara, gällde ett kontrakt mellan upphovsman och publicist/distributör (t ex). Men för upphovsmannen finns det ju ingen säkerhet i när ett verk blir kommersiellt gångbart, trots att verket gått ut i omlopp. Ett exempel är när du säljer ett filmmanus, men bara för att någon köper manuset betyder inte att det blir någonting av det (om man inte är paragrafryttare i kontraktsprocessen) eftersom det är hyfsat vanligt för ”bolag” att köpa rättigheten till ditt manus endast för att inte skapa någonting av just ditt manus. T ex kan ett ”bolag” köpa ditt manus, för att grund idén verkade gångbar, sen låter dom någon annan skriva om allt, ty, lusläser man, och förstår, inte kontrakten så råkar man ofta ut för att man helt plötsligt inte har rätt till sitt eget jävla verk … alla rättigheter säljs för en engångskostnad, och, i värsta fall, har du inte ens rätt att förknippas med idén. Det finns helt enkelt inget som skyddar mot dessa kontrakt.) Men poängen är att du som manusförfattare inte är garanterad ens att det blir någonting av det du skapat inom fem år, finns trots allt manus som tagit mer än 20 år, efter att dom sålts, innan det blivit någonting av dom, och således en intäkt (allt beroende på kontrakt).

    Jag skulle tippa på att renodlade sångtext-författare har det lite värre än både renodlade manusförfattare, och författare som säljer filmrättigheter till sina böcker, eftersom dom, om dom får en förbetalning överhuvudtaget, oftare råkar ut för, kvantitativt sett, att deras verk väldigt ofta ”hordas” av ”bolagen”, inte för att göra någonting av, utan för att ingen annan gör något av verken, eller bara för att sälja vidare när det kommersiella värdet har ökat, precis som tavlor, eller aktier.

    Således är tiden relativ.

    Men 20 år skulle nog duga, om samma regler, och rättigheter (till skydd), som finns i patentreglementet fanns även på konst sidan. Visst skulle det kosta lita som upphovsman, men va fan tror man inte själv på sitt eget verk tillräckligt mycket för att tjäna igen den kostnaden, då tjänar man nog mer på att inte ta betalt för skiten överhuvudtaget. Lägg till kommersiella rättigheter som är tidsbegränsade för ”bolagen”, kanske fem år i taget, då skulle man också göra sig av med att rättigheter i sig används som handelsvara, vilket trots allt är jävligt absurt, i alla fall få den faktiska upphovsmannen inte finns med i bilden.

    Kommentar av ST — 17 mars 2009 @ 3:57

  12. pfft, suck, skulle ju var ”Men 20 år, generellt, …” Alltså 20 år som medelvärde.

    Kommentar av ST — 17 mars 2009 @ 3:59

  13. Att man på allvar räknar på en längre återbetalningstid än tre år inom ett kulturprojekt tror jag överhuvudtaget inte förekommer. De flesta projekt tror jag man kalkylerar med att de ska betala sig inom ett år. Allting annat vore oseriöst

    Det här stämmer inte. Om man, som jag, sysslar med musik (och där ingår inspelning) i genrer som folkmusik, klassisk musik eller experimentell jazz finns det ingen chans att tänka sig en återbetalningstid på mindre än tre år. Det normala skulle jag säga ligger på ungefär 4, med förutsättning att man fått externa medel, som kulturbidrag (men utan såna kan man ju givetvis inte räkna med vinst alls).

    Men jag håller alltså med om att 5 år skulle vara en rimlig skyddstid.

    Kommentar av Johan Ronström — 17 mars 2009 @ 11:17

  14. Christian, stämmer verkligen det här med att de ideella rättigheterna inte ändras? PP:s idé om fri sampling är väl tex. en begränsning…
    Skulle exempelvis en författare vars bok ett filmbolag vill filmatisera efter det att den ekonomiska upphovsrätten slutat gälla, skulle den författare kunna stoppa filmen om hans eller hennes verk porträtterades på ett sätt som inte kunde accepteras? (jag är litet osäker själv på vilka praktiska möjligheter som finns att hävda sin ideella upphovsrätt)
    Finns det en risk att den ideella upphovsrätten skulle kunna användas som ett substitut för den ekonomiska?

    ST skrev: ”alla rättigheter säljs för en engångskostnad, och, i värsta fall, har du inte ens rätt att förknippas med idén”

    Jag tror inte att du kan sälja den ideella rätten i Sverige på samma sätt som du kan i USA.

    Kommentar av Tor — 17 mars 2009 @ 15:57

  15. menar piratpartiet att om jag kommer ut med en bok så har vem som helst – två eller kanske fem år efter utgivningen – rätt att återutge verket

    utan att jag tjänar en spänn på det

    Kommentar av embryo — 17 mars 2009 @ 16:17

  16. ”Det kan i och för sig hända att man skulle kunna ha ännu kortare tid för vissa verkstyper. För nyhetsartiklar i tidningar kanske 24 timmar egentligen skulle vara tillräckligt. Gårdagens nyheter brukar inte ha något större ekonomiskt värde. Men jag tycker inte att det är värt att bråka om i så fall.”

    Fast å andra sidan täcker inte upphovsrätten nyheter (även om det finns de som försöker göra det gällande) utan endast det sätt de uttrycks på.

    Kommentar av Tor — 17 mars 2009 @ 16:52

  17. @embryo: ”rätt att återutge verket utan att jag tjänar en spänn på det”

    Exakt! Skriver du böcker och räknar med vinst först efter fem år blir det jobbigt. Kanske utgivare av speciallitteratur ska kunna ansöka om en förlängd tid?

    Själv tycker jag idén är mycket bra och har inte tänkt på det på detta sätt tidigare. Den idella upphovsrätten borde vara längre, kanske 20 år eller liknande. Den ideella rätten handlar alltså om att du inte ska ge ut någon annans verk i sitt egna namn. Livstid ser jag som overkill för det kommer alltid finnas någon ättling som kommer misstycka.

    Kommentar av Patrik — 17 mars 2009 @ 20:40

  18. hurdå vinst först efter fem år?

    ett verk genererar långsam avkastning och under långliga tider

    ponera att någon annan fem år efter det att astrid lindgren hade skrivit och givit ut bröderna lejonhjärta skulle ge ut den: utan att astrid hade fått en krona

    varför: varför skulle någon annan få göra så mot en upphovsrättsinnehavare

    Kommentar av embryo — 17 mars 2009 @ 21:12

  19. T. Nilsson, jag har då och då kommenterat särbehandlingen av datorprogram, senast förra månaden:

    Henrik Alexandersson (PKE: En märklig avgift)

    Jag skulle kunna utveckla mina teorier om varför det har blivit så här (jag hittade en text på min egen dator som jag skrev för snart ett år sedan, men den verkar inte ha publicerats), fast det bär kanske en smula långt att göra det på Christians blogg. När vi ändå är inne på det spåret, så kan jag ju nämna regeln om vad som gäller när man skapar datorprogram i tjänsten utan att ha träffat något avtal om det, och i min första kommentar ovan pekar jag i förbigående på förbudet mot kopiering för privat bruk. Lagen innehåller ännu fler märkligheter beträffande just datorprogram.

    Tor, man kan inte sälja sina ideella rättigheter i USA heller. USA erkänner i praktiken inga ideella rättigheter, så det finns inga sådana att sälja. Amerikansk lag förbjuder visserligen att man anger fel upphovsman på exemplar av ett verk (om man nu alls anger något namn), men det betraktas inte som en kränkning av upphovsmannens ensamrätt, utan som bedrägeri gentemot köparen av exemplaret. Något förbud mot återgivning i kränkande sammanhang finns mig veterligen inte.

    Jag har inte sett något konkret förslag till hur en bestämmelse om ”fri sampling” skulle kunna se ut, så jag vet inte i vilken mån det skulle inkräkta på de ideella rättigheterna. Idag får du citera texter utan egentligt hinder av den ideella rätten (bara det sker i enlighet med ”god sed”), så man kanske kan betrakta sampling som en typ av citat för andra verkstyper än text?

    Kommentar av Anders Andersson — 18 mars 2009 @ 0:24

  20. @Anders Andersson: ”mina teorier om varför det har blivit så här”

    Du behöver inte teorisera, det är bara att läsa CONTU-rapporten innantill, det var då datorprogrammens särbehandling kom till när den grundlade förändringarna i USAs copyright act 1976. I synnerhet Dissent of Commissioner Hersey är mycket talande. Kort sammanfattning:

    ”copyright is an inappropriate, as well as unnecessary, way of protecting the usable forms of computer programs. Its main argument, briefly summarized, follows. In the early stages of its development, the basic ideas and methods to be contained in a computer program are set down in written forms, and these will presumably be copyrightable with no change in the 1976 Act. But the program itself, in its mature and usable form, is a machine-control element, a mechanical device, which on constitutional grounds and for reasons of social policy ought not be copyrighted. (…) The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.

    Hela hans ”dissent” är väldigt läsvärt och otroligt insiktsfullt med tanke på hur länge sen det var, han utvecklar saken jättebra ur flera olika aspekter, dock får man ha visst överseende med att språket inte hade utvecklats tillräckligt inom dessa områden på den tiden. Idag skulle vi ju inte säga ”mechanical forms” om ett datorprogram t ex.. Hade politiker på den tiden förstått Hersey, vilket få gör än idag, så hade nog världen sett lite annorlunda ut idag. Stallman hade nog inte behövt skapa GNU, FSF och GPL. Utvecklingen hade möjligen också gått lite fortare, kanske tom. mycket fortare.

    Kommentar av T. Nilsson — 18 mars 2009 @ 1:39

  21. @Patrik,
    varför skulle man vilja begränsa rätten att associeras med sitt verk så kraftigt? I fall någon annans verk bara är en liten beståndsdel i en remix, kanske man kan diskutera hur tydligt det måste framgå, men om det t ex. handlar om att rakt av publicera någons bok, varför skulle då inte författaren ha rätt att förknippas med boken om han fortfarande är i livet? Jag tror att stödet för principen om ”äras den som äras bör” är otroligt stark. I själva verket så tror jag att den här normen är så stark att vi knappast skulle behöva en lag för att upprätthålla den, då det skulle straffa sig på andra sätt att bryta mot den. Om ett bokförlag försökte sig på samma typ av rebranding som vi ser i matvarubutikerna tror jag att de direkt skulle få en kraftig folkopinion emot sig. Fördelen med rätten till erkännande är att den kostar så litet.

    @Anders Andersson,
    Tack. Alltid intressant att läsa din kloka reflektioner. Även citaträtten är väl dock en inskränkning av de ideella rättigheterna i termer av vilken kontroll man har över i vilka sammanhang ens verk används. Om en nynazistisk grupp skulle få för sig att citera ett av mina verk, och jag inte godkänner att mitt verk används i den kontexten, så har jag väl ingenting att säga till om. Just det här att kunna bestämma i vilket sammanhang ett verk används, det vore intressant att se det diskuteras mer. Skulle de rättigheterna (och jag medger att jag inte är riktig inläst på juridiken här) kunna användas som förevändning för att stoppa spridning/användning av verket?

    Kommentar av Tor — 18 mars 2009 @ 9:30

  22. vilken annan yrkesgrupp skulle efter fem år avstå sin inkomst

    räck upp en hand

    Kommentar av embryo — 19 mars 2009 @ 13:05

  23. @embryo: Vilken hantverkare som helst, städare, yrkeschaufförer, vårdpersonal, lärare, mekaniker, elektriker, rörmokare, ekonomer, piloter, vägarbetare, poliser, advokater, präster, frisörer, militärer, psykologer, väktare, revisorer, sjökaptener, svetsare, urmakare, vaktmästare osv.. de får alla bara bara betalt en gång för sitt utförda arbete. Hört talas om ”arbete” och vad det innebär nån gång?

    Kommentar av T. Nilsson — 20 mars 2009 @ 2:07

  24. T.Nilsson: du tror inte att en poet eller en barnboksförfattare arbetar med sin text länge

    eller hur menar du med ”arbete”

    tror du att dikter och sagor och noveller och romaner skrivs av sej själva

    tror du inte att astrid lindgren satt och skrev i timme efter timme dag efter dag

    författarskapet är ett yrke som tar lång tid att lära sej och som kräver oerhörda arbetsinsatser

    skulle en läkare eller en generalmajor eller en barnskötare plötsligt efter fem år avstå sin lön

    varför önskar man detta av just upphovsmän jag förstår det fortfarande inte

    Kommentar av embryo — 20 mars 2009 @ 10:22

  25. @embryo: Du utgår ifrån att man skall kunna få betalt gång på gång i en hel livstid för ett redan utfört arbete. Inom nästan alla yrken som finns, så är det ingen som förväntar sig att få betalt mer än en gång. Varför skall då en viss grupp kunna kräva förbjudande av privat kommunikation och nedmointerande av rättssäkerhet i någon sorts syfte att kunna ta betalt gång på gång för underhållning de redan fått betalt för? Hårddraget? Javisst, lika hårddraget som att det inte skulle gå att tjäna pengar på verk vars upphovsrätt gått ut.

    Det finns ingen som helst rim och reson i att förbjuda privat kommunikation i syfte att upprätthålla en gammal modell att tjäna pengar på simpel underhållning. Att kräva detta är ett svineri utan motstycke. Vi talar om friheter som folk i många tider varit beredd att offra sina liv för, de som målar världen svartvit och gör detta offer i underhållares namn är diktaturens kreatur. Kultur föds inte ur våldsmonopolets gevärspipa, ur den kommer bara förtryck och de underhållare som hjärntvättats till att låna ut sitt namn till sånt hör hemma ruttnandes på historiens skräphög.

    Jag kan dock hålla med om att ett ekonomiskt monopol på 5 år kan kännas väl så kort. Privat fildeling ser jag däremot inget behov av skydd alls, släpp det fritt. Konsekvenserna för att upprätthålla det går ut över mycket viktigare värden och rättsprinciper än vad all världens underhållning någonsin kan vara värd. Vi har dessutom levt med fildelning i över tio år och det vara bara fyra år sedan som nedladdning var fullt lagligt och bevisligen svalt inte artister ihjäl, de fick betaaaalt. Nya stjärnor har också fötts under denna tid i minst lika stor omfattning som förr och de har puttat ned gamla till historiens glömska i samma omfattning som förr. Å vad gäller författare så har bokbranchen aldrig någonsin gått bättre än idag.

    Kommentar av T. Nilsson — 20 mars 2009 @ 22:53

  26. @embryo: Av ditt svar till T.Nilsson verkar det som att du inte riktigt förstår vad vi menar. Vi vill att upphovsmännen ska ha ett privilegium av ensamrätt för sina verk under en period så de kan få betalt, så att de kan och sporras att skapa kultur. Vi vill däremot inte att upphovsmännen använder upphovsrätten till att förhindra och censurera kultur exempelvis genom att inte tillåta att deras verk används i nya verk av andra författare, musiker, filmare eller privatpersoner.

    Kommentar av Patrik — 21 mars 2009 @ 2:35

  27. hej Patrik: det finns en citaträtt som är fullkomligt tillräcklig

    i andra fall är det ju bara att fråga upphovsmannen om lov och – om upphovsmannen begär detta – betala vad det kostar

    upphovsrätten är ju också ett skydd mot missbruk utnyttjande och – det var därför den kom till – censorer

    det framgår tydligt av diskussionen och bloggposten att man vill korta den kommersiella skyddstiden till fem år (eller kortare)

    det anser jag vara rent oförskämt mot upphovsmännen

    om jag skriver en dikt idag skulle du typ fem år senare ha rätt att ge ut den i en antologi eller edera den på nätet utan att vare sej tillfråga mej eller betala för det jobb jag har lagt ned på att snickra alstret

    varför

    jag har inte fått svar på varför: vad är motivet

    jag vet ingen upphovsmannen som inte vill att hans eller hennes verk sprids: det viktigaste är att det sker på ett reko vis och med hederliga metoder

    läs på min blogg om google books: här börjar man närma sej ett anständigt syn- och tillvägagångssätt

    spridning och betalning och moral måste gå hand i hand: upphovsmännen är hederligt arbetande yrkesmänniskor som man måste visa respekt

    spotify har jobbat likartat: först gör man affärer och sluter avtal och ser till att bordet är rent och snyggt

    sen slår man på strömmen och låter musiken flöda

    Kommentar av embryo — 21 mars 2009 @ 9:17

  28. @embryo: det är den gamla världen där en elit av artister producerade kultur och konsumenter som konsumerade som du refererar till. I den nya världen som skapas just nu med deltagarkultur går det inte att använda citaträtt för då kommer hollywood och stämmer dig. När min morsa gör en musikvideo med barnbarnen så kan hon inte köpa en licens för musiken för 250.000 kronor. Svårt att förstå?

    Upphovsmännen har ett privilegium. Kan du motivera varför detta privilegium skulle sträcka sig livet ut?

    Kommentar av Patrik — 21 mars 2009 @ 10:59

  29. i en riktig deltagarkultur bidrar förstås alla parter: din morsa får möjligheter att göra egen musik till sin video

    eller använda redan fri musik

    eller be upphovsmannen om lov: ibland är det inte krångligare än så

    eller betala

    eller låta bli att använda skyddad musik: varför måste hon göra det

    gör hon en hemvideo för sej och barnbarnen är problemen marginella: lägger hon ut alltihop på nätet uppstår förstås stora upphovsrättsliga problem

    *

    den nya tiden skapas i samförstånd och med sunt förnuft och med respekt gentemot upphovsmännen: även de är medborgare i samhället även upphovsmän konsumerar

    *

    vill man kalla tomas tranströmer eller astrid lindgren för elit så är det helt okej med mej: så pass skickliga i sitt skrå är de

    om framtiden innebär att alla skriver sina egna karlsson på taket eller sina egna sapfiska strofer är det också helt okej med mej: det motsäger ju inte en stark upphovsrätt

    utan tvärtom: om alla skapar är det av yttersta vikt att upphovsrätten både stärks och skyddas

    *

    för mej är det lika självklart att betala för en liter mjölk som för en bok eller en hyrfilm

    *

    vilket är privilegiet: att ha rätt till inkomst för sitt jobb

    det är inte ett privilegium mer än att vilken industriarbetare eller bankdirektör som helst har rätt till sin guldklocka och sin pension

    skillnaden är att du är upphovsman till det du har skapat hela livet ut eftersom verket bär ditt namn: och längre ändå

    upphovsmannaskapet är en skör syssla och upphovsrätten ger både ansvar för verket och ansvar och möjlighet att förvalta sitt pund

    Kommentar av embryo — 21 mars 2009 @ 16:13

  30. Sent anländ tycker jag att diskussionen med embryo vidrör intressanta frågor, men har för mina intressen sett hamnat lite snett.

    Rätten att använda (vad som i dagsläget betecknas) uppehovsrättsskyddat material i eget skapande, oavsett kommersiellt värde, är för mig en helt annan fråga än rätten att använda sig av det i oförändrad form på en kommersiell marknad, och bör hanteras olika.

    Som kulturen ser ut idag, där verk/delar av verk återanvänds regelbundet, är uppehovsrätten bara en boja som hämmar den nya kulturen till förmån för den gamla. Kulturen har alltid använt den gemensamma mytologin som referens för att säga nya saker – dagens problem är att allt mer av den gemensamma mytologin är ny och uppehovsrättsskyddad. All musik som är otillgänglig i nuläget för samplingarna den innehåller är en tragedi. Samma sak med filmskatterna som i nuläget ser ut att aldrig få någon återutgivning i originalform p g a musiken på ljudspåret. Och att hävda att man ska behöva betala rättigheter för att sätta en låt på sin barnbarnsvideo låter mest obstinat i mina öron.

    En helt annan fråga, som borde lyda under egna regler, är uppehovsrätten inom förlagsvärlden, att ge ut någons verk och ta betalt för att ge folk tillgång till det. Som jag förstått saken så uppkom uppehovsrätten från början som ett sätt att skydda artisterna mot förlagen, och den positiva grundläggande principen är vad jag skulle vilja se det bantas tillbaks till. Att skapa ett system som ekonomiskt gynnar utgivning framför skapande ser jag inget syfte med, som samtidigt gör det svårare för ny kultur att komma fram då det blir mer ekonomiskt att ägna sig åt återutgivning. En ny marknad för billig utgivning av tidigare refuserade manus vars uppehovsrätt gått ut? För Bonniers med sina bättre marknadsföringsresurser att istället för att leta nya författare börja ge ut massupplagor av indiehits från häromårets småförlagsmarknad, utan att behöva betala författaren en spänn av intäkterna? Har jag förstått tanken rätt? Nu blev det litterära exempel mest för att embryo pratade om diktsamlingar, men frågorna täcker alla kulturyttringar. Det borde gå att finslipa dessa regler så att de inte gynnar storförlagen/-bolagen på artisternas bekostnad.

    Kommentar av Andreas — 23 mars 2009 @ 10:06

  31. man måste se kultur och kulturyttringar i ett längre perspektiv än i gammalt och nytt

    nytt är per definition inte mest fräscht vitalt sannast mest angeläget bäst viktigast: nytt är bara: nytt

    homeros är fortfarande ung i sin stil: i vissa partier: berättelsen om troja filmades alldeles nyss

    dostojevskij är nyare i sin människosyn än många är i sina blogginlägg

    det avgörande med definitionen nytt – som jag antar att man menar med samtida – är att det finns livs levande människor som både har skapt och står för det skapta

    ett missbruk av upphovsrätten är ett missbruk av deras namn och deras ord

    Kommentar av embryo — 23 mars 2009 @ 12:08

  32. […] Fem års upphovsrätt, precis som Piratpartiet föreslår, räcker gott och väl för komersiellt bruk. […]

    Pingback av Varför inte? » “Happy birthday”, (C) Time Warners 1893 — 30 mars 2009 @ 11:04

  33. Det ONDA i upphovsrättslagen
    Allting har sedan begynnelsen varit fritt att kopiera. Vår civilisation bygger på detta. Det är inte och har aldrig varit stöld att kopiera, då detta inte hindrar innehavare att själv utnyttja densamma. För drygt 100 år sedan insåg man att detta att fritt kopiera innebär en restriktion för den som vill investera i något nytt och man beslutade att upphovsmannen =uppfinnaren mot en avgift skulle få ett tidsbegränsat monopol. Samhällsnyttan vägdes mot individen.
    1883 marked the birth of the Paris Convention for the Protection of Industrial Property, the first major international treaty designed to help the people of one country obtain protection in other countries for their intellectual creations in the form of industrial property rights, known as:
    • inventions (patents)
    • trademarks
    • industrial designs

    På samma sätt ville en mycket stark lobbygrupp förbättra den ekonomiska situationen för konstnärer och författare:
    In 1886, copyright entered the international arena with the Berne Convention for the Protection of Literary and Artistic Works. The aim of this Convention was to help nationals of its member States obtain international protection of their right to control, and receive payment for, the use of their creative works such as:
    • novels, short stories, poems, plays;
    • songs, operas, musicals, sonatas; and
    • drawings, paintings, sculptures, architectural works.

    Villkoren för dessa grupper blev dock helt annorlunda, vilket dock inte hindrade FN att i sin stadga för de mänskliga rättigheter att sammanföra dessa

    FNs stadga för Mänskliga Rättigheter ARTIKEL 27
    1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.
    2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

    Utvecklingen under de drygt 100 år som gått har givit den absurda situationen att den som skapar penicillin får njuta ensamrätt enligt Paris konventionen mot betalning i ca 20 år utan rättshjälp. Medan den som skriver ett verk enligt Berne konventionen får njuta av de ekonomiska fördelarna i mer än 100 år utan att behöva betala ett öre. Han får dessutom full rättshjälp
    Lobbyorganisationerna i främst USA har i fallet Berne konventionen lyckats utsträcka tiden från ca 50 år till dagens ca 100 år! Knappast drivet av omsorg över skaparens välfärd.
    Med andra ord Flemmings barnbarn får inte ett öre medan Michel Jacksons barnbarn kan se fram mot ett liv med arbetsfri inkomst. Finns det någon som tycker att det är rimligt????
    I Paris konventionen har man vägt in vad som utrycks i FN Artikel 27del 1, vilket man helt bortsett från i Berne konventionen. I början vållade detta inte några större problem, då ”Berne upphovsmännen” inte nådde så stora skaror utan distributionen kostade en hel del och uppehöll monopolet medan de tekniska framstegen enligt ”Paris upphovsmännen” å andra sidan blev allmänt tillgängliga för alla efter 20 år.
    I dag är situationen helt annorlunda. Distributionen av kultur har i det närmaste blivit gratis och antalet konsumenter har tusenfaldigats. Det handlar inte längre om att ge en författare en god ekonomi, utan Berne konventionen utnyttjas av Underhållnings industrin till att gratis skydda sina miljardinvesteringar från kopiering och nyttjande i minst 100 år. Här har med andra ord FN stadgans artikel 27del 1 helt fått stryka på foten, liksom USAs konstitution som specifikt nämner en tidsgräns för att tillvarataga samhällsintresset.
    Den som får betala är givetvis utvecklingsländerna. Den nya imperialismen = kulturimperialism.
    Vi har nu hamnat i ett läge där distribution av kultur är nästan gratis tack vare IT och Internet. Det går inte att den vägen upprätthålla monopolet. Upphovsmännen når idag en mångmiljard marknad direkt via internet. Vi har hamnat i en anarki, där polisstat och storebror är nödvändiga för att bekämpa FN Stadgans artikel 27 del 1!
    Man Kan fråga sig vad det numera finns för skäl att förutom kulturimperialistiska motiv, särskilja en upphovsman av musik från en upphovsman av teknik.
    Slutsats:
    Det är rimligt att ett 200 miljoners projekt inom filmen, liksom framtagningen av ett läkemedel får ett monopol som gör det möjligt för upphovsmännen att få tillbaka sina insatser.
    Men varför skall samhället ge den rätten till filmskaparen gratis och dessutom 5x så länge. Detta strider direkt mot FN stadgans artikel 27 del 1. De skäl som fanns för den förmånliga behandlingen av vissa upphovsmän gäller inte längre. Varför skall samhället betala för skyddet av filmindustrins investeringar medan man struntar i läkemedelsindustrins?
    Det enda rimliga är att låta samma villkor gälla alla upphovsmän och basera dessa på Paris konventionen. Allt material skall skyddas så länge som upphovsmannen vill betala de årliga avgifterna. Efter 20 år skall dock allt material vara fritt. Självklart får upphovsmannen själv bekämpa intrång. Först då kan vi om möjligt återfå respekt för upphovsrätten
    RutRos

    Kommentar av Rutros — 3 april 2009 @ 23:53

  34. […] copyright-facisterna med silkesvantar, vaddå fem års kommersiell skyddstid? (Ärkemjukisen Änglaström försöker patetsikt motivera det.) Det är ju som att tillåta fem års frihetsberövande bara för att man tidigare frihetsberövat […]

    Pingback av Piratpartiets politik är fjollig! « Pirat-fjollor! — 26 april 2009 @ 12:13

  35. Här är ett ypperligt exempel på hur piratpartiet är totalt fokuserade på distributörerna/investerarna/förpackningsindustrin och konsumenten och samtidigt helt glömmer bort den som skapar det hela, upphovsmannen.

    Att tidsbestämma upphovsrätten till fem år är något som ensidigt kommer att gynna den kulturella förpackningsindustrin. Syftet som det sägs här är att värna om en gemensam kulturskatt. Man vill hindra att upphovsrättsinnehavarna censurerar genom att hålla inne med upphovsrätten eller hindra andra från att skapa nya verk. Samtidigt vill man att investerare ska kunna tjäna pengar på det hela.

    För att titta på den första punkten om värna om en gemensam kulturskatt. Detta kan enkelt lösas genom att tillåta kopiering i kulturella och privata syften. Kanske även vissa pedagogiska. Det vill säga att även publiken/konsumenten får en viss idéell rätt att ta del av redan offentlig-gjorda verk så länge ingen part gör någon ekonomisk vinst. Kopieringsrätten har dock inte med skyddstiden att göra så jag förstår inte varför det tas upp som argument.

    Att remixa och sampla är till viss del redan lagligt idag. Denna rätt kan dock förstärkas. Möjligtvis skulle den kunna falla in under ovanstående kulturella rätt att kopiera. Att tjäna pengar på det är dock en helt annan sak. Det här har dock väldigt lite med själva skyddstiden att göra precis som kopiering i kulturella och privata syften.

    Tittar man på den andra punkten så inser man att man helt missar poängen med upphovsrätt. Den finns inte där för att locka investerare. Den finns framförallt inte där för investerarnas skull. Även om investerarna, förpackningsindustrin eller kalla dem vad ni vill ofta sitter på rättigheter så är det inte de som sitter på upphovsrätten. Det är upphovsmannen. Det är denna persons eller personers rättigheter som upphovsrätten finns till för att skydda. För att de just inte ska bli utnyttjade av investerarna (eller förpackningsindustrin som jag föredrar).

    Industrin kommer visserligen förlora en del på att man inte längre kan erbjuda exklusiva varor i all evighet. Men den stora förloraren blir kulturskaparen till vilken industrin glatt kan skita i att ge ersättningar när man efter 5 år börjar ge ut deluxe samlarutgåvorna av kulturskaparens tidigare verk.

    Nu har jag inte ens berört problematiken som uppstår med krav på registrering av verk, vilket blir det enda rättssäkra sättet för upphovsmannen att hävda sin rätt mot industrin. Sådana system kostar. Idag räcker det att man lever för att kunna hävda sin rätt. Att upphovsrätten förflyttas från upphovsmannen till verket är en annan konsekvens.

    Så min fråga till er är varför ni vill begränsa upphovmannens rätt till 5 år när de problem som ni säger er försöka komma åt enkelt löses på andra sätt och i själva verket är separata frågor från skyddstiden? Det har nämligen inte med skyddstiden att göra utan kopieringsrätten. Finns det någon annan problematik ni försöker komma åt men har svårt att formulera er kring?

    Däremot kan jag tycka att skyddstiden efter upphovsmannens död gott kan sänkas till 5 år, både ekonomisk och idéell. Mest för att liket ska hinna kallna och efterlevande få en del utav arvet.

    Kommentar av ostro — 17 december 2009 @ 1:16


RSS feed for comments on this post.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: