Lite rättegång mitt i spektaklet

Idag fick försvaret i rättegången mot The Pirate Bay göra sina sakframställningar. För första gången kändes det som att det var en rättegång i en svensk domstol, och inte bara ett politiskt och medialt spektakel. Men nästa vecka blir det spektakel igen.

Jag var nämndeman vid Stockholms Tingsrätt i sju år på nittiotalet, så jag har någorlunda rättegångsvana. Inte från så stora och spektakulära mål som det här, förstås, utan i första hand från vanliga rutinmål. Men jag tycker jag vet ungefär hur en rättegång brukar kännas när man sitter i salen lyssnar på den.Och Pirate Bay-rättegången har inte känts som en rättegång förrän försvaret fick ordet.

Tågordningen är alltid densamma i rättegångar. Åklagaren börjar, och berättar vad det är han anser att den eller de tilltalade har gjort, och vilka lagar det bryter mot. När han är färdig med sin sakframställning brukar man normalt alltid som lekman (alltså som nämndeman) ha en klar och tydlig bild av vad det är han menar.

Man har ju ännu inte hört försvaret, så man vet inte om och hur man ska döma. Men man brukar alltid veta tillräckligt för att säga att om händelseförloppet var på det sätt som åklagaren sa, och om försvaret inte kan presentera några invändningar mot juridiken, då vet man som nämndeman vad man ska döma för och varför.

Den känslan fick jag inte alls när jag hade lyssnat på åklagaren i Pirate Bay-målet. Normalt brukar åklagarens sakframställning vara fylld av detaljer och datum för när de åtalade har gjort det ena och det andra. Den grundligheten och noggrannheten med detaljer om de åtalades handlande behöver man för att kunna döma rätt.

I Pirate Bay-målet var det också massor av detaljer och datum i åklagarens framställning, men så gott som ingenting handlade om vad någon av de åtalade skulle ha gjort. Istället handlade detaljerna och datumen om hur det hade gått till när Ifpi och Antipiratbyån tankade ner lite låtar och filmer för att samla bevis för att man kan fildela med hjälp av torrenter som man hittat på The Pirate Bay.

De åtalade personerna fanns liksom inte med i åklagarens framställning. Istället var det fenomenet The Pirate Bay som var måltavlan. ”På The Pirate Bay kan man hitta torrenter med vars hjälp man kan ladda ner upphovsrättsskyddat materiel” var mer eller mindre kontentan av vad åklagaren lyckades säga under två dagar.

Visst, fine, så är det väl. Om åklagaren hade frågat de tilltalade hade de kanske kunnat vitsorda just det, och därmed sparat en rättegångsdag. Men var fanns resten av det som brukar finnas i en sakframställning? Detaljerna om hur var och en av de tilltalade, på egen hand och/eller i samråd, hade agerat på olika sätt i samband med de nedladdningar som åtalet handlar om? De lyste väldigt mycket med sin frånvaro, både när åklagaren presenterade målet, och när film- och skivbolagens representanter redogjorde för sina skadeståndsanspråk.

Både åklagaren och målsägandena tycktes ha glömt bort att rättegångar ska rikta sig mot fysiska personer för konkreta saker som de gjort. Istället verkade de i första hand se rättegången som ett tillfälle att uttrycka sin frustration och sin ilska över The Pirate Bay och fildelningen som fenomen.

Så kanske man i och för sig kan känna om man vill. Men ett brottsmål i en svensk domstol kanske inte är riktigt rätt forum för att bearbeta den typen av abstrakta känslor.

Det här framträdde väldigt tydligt när försvaret fick ordet och gjorde sin sakframställning. Plötsligt tog de ner rättegången på jorden igen, och fick den att låta som en rättegång.

– Vad är det åklagaren påstår att just min klient har gjort? frågade var och en av de fyra försvarsadvokaterna. Var är bevisen för det? På vilket sätt har just min klient samverkat nära med användaren KingKong, som var den som tillgängliggjorde filen, men som kanske bor i Kambodjas djungler?

Inte längre några allmänna resonemang eller perifera tekniska detaljer, utan precis den vanliga typen av frågor som man är van att höra i rättegångar.

Och så lite juridiska aspekter, som också är något som hade lyst ganska mycket med sin frånvaro fram tills dess:

– Varför menar åklagaren att bestämmelserna i lagen om e-handel, som ger ansvarsfrihet för den som tillhandahåller tekniken även om den används för olagliga filöverföringar, inte skulle vara tillämpliga? Hur kan åklagaren påstå att det är medhjälp, när den vägledande domen från HD gör klart att det krävs en mycket nära och uppsåtlig samverkan med huvudgärningsmannen för att man ska kunna döma för medhjälp?

– Det här målet handlar inte om några avancerade upphovsrättsliga överväganden. Det är vanlig enkel straffrätt, sa Carl Lundströms advokat Per E Samuelsson.

Äntligen kändes det som en riktig rättegång, och inte som ett surrealistiskt spektakel i slow motion. Det var en kontrast mot de två första rättegångsdagarna.

– Egentligen borde de kunna avsluta rättegången nu, sa en person som jag åkte hiss med och som jag inte tänker tala om vem det var.

Juridiskt kanske han har rätt, men spektaklet kommer naturligtvis fortsätta som planerat. Alla de förbokade deltagarna i teaterstycket måste få spela sina roller.

Torsdagen tror jag blir intressant, för då ska Fredrik Neij, Gottfrid Swartholm och Peter Sunde själva få lämna sina berättelser. Det tror jag kan bli intressant helt enkelt för att det är en chans att få höra lite mer om The Pirate Bay i största allmänhet.

Vi får ju inte gjömma att medan käbblet i rättssalen fortsätter, är The Pirate Bay fortfarande en av världens 100 populäraste sajter, och en svensk teknologisk världsframgång av första klass. Sådana framgångssagor är det ju alltid kul att få höra mer om.

Nästa vecka blir det film- och skivbolagsdirektörer som står på kö för att få gråta ut i mamma tingsrättens knä. Det kan jag tänka mig också blir intressant och kul, fast på ett annat sätt. Så spektaklet fortsätter.

Men personligen tror jag nu att det blir en friande dom.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, the pirate bay, tpb, politisk rättegång, per e samuelsson