För en pirat finns det två politiska principer som bägge är ”heliga”:
- Makten ska vara så transparent som möjligt. Medborgarna måste kunna granska vad staten och olika myndigheter gör, och det ska vara så lätt som möjligt för dem att göra det. Därför är bland annat offentlighetsprincipen väldigt viktig.
- Medborgarnas privatliv ska skyddas från insyn så långt det är möjligt. Speciellt ska inte staten kränka privatpersoners integritet genom att sprida personliga och känsliga uppgifter till höger och vänster i onödan.
Det här är två alldeles utmärkta principer. Har man dem i ryggmärgen och låter dem styra ens ställningstaganden i olika informationsetiska frågor, då hamnar man nästan alltid rätt från början.
Problemet uppstår när de här två principerna krockar med varandra. Det gör de i åtminstone ett viktigt fall, nämligen när det gäller myndighetsbeslut som rör enskilda personer. Exempelvis när domstolar dömer i brottsmål.
Å ena sidan vill vi att alla handlingar runt beslutet eller domen ska vara offentliga, så att det går att kontrollera att myndigheten har gjort rätt. Men å andra sidan vill vi samtidigt att handlingarna ska vara sekretessbelagda, så att inte enskilda personers privatliv hängs ut till allmän beskådan.
Debatten de senaste dagarna runt förundersökningen i Arbogamålet är ett perfekt exempel på den här konflikten. Å ena sidan vill vi att materialet som har legat till grund för den uppmärksammade domen ska vara offentligt, så att det blir möjligt för intresserade medborgare att bilda sig en egen uppfattning om målet, och inte bara vara hänvisade till kvällstidningarnas rapportering. Att man kan granska domstolars arbete är en hörnsten i varje rättssamhälle. Men å andra sidan innehåller förundersökningen på 2700 sidor en ryslig massa väldigt intima uppgifter om en massa oskyldiga privatpersoner, inklusive otäcka bilder på de mördade barnen.
De två principerna frontalkrockar med varandra. I den bästa av alla världar skulle vi vilja ha total öppenhet så att man kan granska rättsväsendets arbete, kombinerat med total sekretess så att alla oskyldiga inblandade slipper utsättas för ytterligare lidande genom att deras personliga omständigheter hängs ut till allmän beskådan. Men den tulipanarosen finns tyvärr inte. Vi tvingas välja och kompromissa, fastän vi allra helst skulle vilja betrakta var och en av de två principerna som absolut och okompromissbar.
Men så är det ibland i den verkliga världen, och det är ingens fel. När det dyker upp målkonflikter får man lov att hantera dem. Och när det dyker upp målkonflikter mellan principer som man tycker är viktiga, då får man se till att hantera dem med extra stor noggrannhet och eftertanke. Någon annan väg finns inte.
Vi måste bestämma om vi tycker att dagens regler för vad som är offentlig information i brottsmål är rimliga eller inte. Att Västmanlands tingsrätt säkert följde gällande regler när de offentliggjorde förundersökningsprotokollet i Arbogamålet har jag inte hört någon ifrågasätta, men det behöver ju inte betyda att reglerna som sådana är lämpliga. Kanske behöver de modifieras. Helt klart är ju att många människor har blivit upprörda när det framkom att bilder på de mördade barnen i Arboga var tillgängliga som en del av det offentliga förundersökningsprotokollet.
En del debattörer har valt att mer eller mindre reflexmässigt kritisera sökmotorn The Pirate Bay för att det går att hitta förundersökningsprotokollet via dem. The Pirate Bay själva, Blogge, Josh, Marcin, Scablog, Jens O., Online PR, jag själv och många andra har redan svarat på den kritiken, så jag ska inte uppehålla mig mer vid den saken, förutom att säga att det är att skjuta på helt fel mål att ge sig på dem som tillhandahåller infrastruktur.
Andra är kritiska mot den person som la ut förundersökningen så att dem blev tillgänglig på internet, men jag ser inte det heller som en särskilt fruktbar vinkel. Dels har jag svårt att förstå varför det skulle vara klandervärt att sprida vidare dokument som staten medvetet har valt att offentliggöra med det uttalade syftet att alla som vill ska kunna ta del av det, men framför allt spelar det ingen roll vad man har för åsikt om att offentliga dokument sprids via internet. Internet finns och är en realitet, och alldeles oberoende av vad jag eller någon annan tycker om saken, kommer all information som någon tycker det är värt att sprida att bli spridd.
När ett dokument väl är offentliggjort, i det här fallet genom tingsrättens försorg, finns det ingen möjlighet att kontrollera hur och i vilken omfattning det sprids vidare. Det är den tekniska verkligheten idag. Den kan man inte ändra på med mindre än att man stänger av hela internet.
Eftersom det inte kommer hända får vi istället acceptera verkligheten som den är, och ta med det i beräkningarna när vi diskuterar reglerna för vad som bör vara offentligt och inte. Att på ena eller andra sättet förfäkta ståndpunkten att något ska vara offentligt men att det inte ska få spridas, det är bara att stoppa huvudet i sanden för att slippa göra svåra avvägningar. Det tillför inget nämnvärt till samhällsdebatten.
Frågan vi tvingas ta ställning till är om reglerna som säger att förundersökningar är offentliga verkligen är lämpliga, eller om de borde förändras. Det är ingen lätt fråga.
Själv får jag erkänna att jag inte visste att förundersökningar är offentliga, och jag får också erkänna att det förvånar mig en hel del att de är det. I en förundersökning kan det ju finnas massor av personliga och intima uppgifter om människor som inte har ett dugg med brottet att göra, såsom vittnen, personer som har hörts men avförts ur utredningen och så vidare.
Efter vad jag har förstått från folk som har läst i Arbogautredningen är det väldigt mycket sådant som ingår, och det förvånar ju inte med tanke på att det är 2700 sidor i utredningen. Något måste det ju stå på dem.
Det blir i mitt tycke extra konstigt eftersom allmänheten enligt de här reglerna har tillgång till mer information än vad domstolen har. Jag var nämndeman vid Stockholms tingsrätt i sju år, och när man dömer gör man det bara på de uppgifter som har framkommit i salen genom att ena sidan tog upp dem muntligt. Saker som står i förundersökningen men som ingen tar upp har inte med målet att göra, ur domstolens synvinkel.
Hade reglerna sagt att hela ljudinspelningen från rättegångssalen är offentlig, men att polisens arbetsmaterial (förundersökningen) är skyddad av sekretess, då hade jag spontant tyckt att det lät naturligt. Men kanske finns det tunga skäl till att även förundersökningen ska vara offentlig, trots att det innebär ett mycket stort intrång i den personliga integriteten för människor som inte alls har gjort något brottsligt, utan kanske bara har råkat vara i närheten av brottet på ena eller andra sättet.
Jag vet inte, så jag skulle gärna höra från andra vad det finns för skäl till att just förundersökningar ska vara offentliga. Jag har förstått att gammelmedia ofta använder förundersökningarna för att spåra upp tänkbara intervjuoffer och hitta smaskiga detaljer som de kan göra sensationsjournalistik av, men det är ju inte detsamma som att granska domstolens myndighetsutövning, så det är väl i sig inte ett så starkt skäl att det motiverar att staten lämnar ut intim information om privatpersoner.
Men jag ser fram emot att läsa vad det finns för synpunkter man kan ha på ämnet. Finns det några tunga skäl till varför det är just förundersökningen som ska vara offentlig, istället för ljudupptagningen från huvudförhandlingen? Och om det istället var huvudförhandlingen som var tillgänglig i ljudform från rätten, skulle det innebära några andra stora nackdelar?
Det är knepiga saker det här, och jag påstår inte på något sätt att jag är säker på hur avvägningen mellan transparens och integritet bör utformas när det gäller brottsmål i domstolar. Men när saker är knepiga får man se till att diskutera dem, och se vad man kommer fram till. För den typen av diskussioner är internet ett oöverträffat medium.
PS. Jag fick just veta att jag ska vara med på TV4:s Nyhetsmorgon imorgon bitti klockan 06:45 och diskutera just det här med Yrsa Stenius. Det ska bli intressant.
…………
Andra som skriver: TV4, SvD, DN, Sydsvenskan, Rick Falkvinge, Opassande, Johanna Nylander, Copyriot, Floodis, Gunnar Hökmark (m), Tomas Lidholm, Kopit, tl;dr, Reficul, Zac
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, yttrandefrihet, censur, offentlighetsprincipen, the pirate bay, pirate bay, arbogamålet
Spännande!
Det blir till att gå upp tidigt imorgon då för min del! 😉
För du fram de två heliga punkterna,
* Makten ska vara så transparent som möjligt. Medborgarna måste kunna granska vad staten och olika myndigheter gör, och det ska vara så lätt som möjligt för dem att göra det. Därför är bland annat offentlighetsprincipen väldigt viktig.
* Medborgarnas privatliv ska skyddas från insyn så långt det är möjligt. Speciellt ska inte staten kränka privatpersoners integritet genom att sprida personliga och känsliga uppgifter till höger och vänster i onödan.
så kommer det nog gå bra. Exakt det här bör samhället sträva efter, även om vi går åt helt fel håll just nu…
Kommentar av Audi A3 Sportback 2.0T Quattro — 8 september 2008 @ 16:19
Vad gäller förundersökningen och eventuell sekretess så borde det ju inte vara speciellt svårt att hantera.
Jag gissar på att det redan idag är möjligt att sekretessbelägga delar av förundersökningen innan publicering, på samma sätt som det finns möjlighet till rättegång bakom lyckta dörrar. Finns inte den möjligheten borde det vara en ganska enkel operation att skapa en sådan bestämmelse.
En formaliserad process för detta borde ju inte vara så svår, de som vet med sig att de finns med i förundersökningen får rätt att läsa protokollet innan publicering under yppandeförbud och kan yrka på att avsnitt skall undantas från publicering av domstolen, och om domstolen anser det befogat kan dessa avsnitt strykas och ersätts med en beskrivande, icke integritetskränkande kommentar, med angivande av omfattningen av strykningen.
Om någon anser att man har anledning att få ut det sekretessbelagda materialet så för man ansöka om detta hos domstolen.
Grundproblemet är ju detta:
Rent praktiskt så måste “myndigheterna” inse att det som är offentligt, numera verkligen ÄR offentligt. Det går inte att lita till att kostnaden för kopior avskräcker folk från att kopiera när nätet finns. Därför bör man alltid utgå från att offentliga handlingar, och i synnerhet en så omskriven utredning som den här, kommer att hamna på nätet. Det kommer alltid att finnas någon som lägger ut materialet i sin helhet.
Kommentar av Jörgen L — 8 september 2008 @ 17:12
Motivet att förundersökningen är offentlig torde väl vara att granska polisens arbete. Jag skulle gissa att det redan idag finns möjlighet att sekretessbelägga delar av förundersökning på vissa grunder, även om jag inte riktigt vet vilka.
Här är ett exempel på en kritik av polisens arbete baserat på förundersökningsprotokollet: http://blogg.aftonbladet.se/11625
Jag har inte läst FUP:en eller över huvudtaget följt fallet mer än vad jag inte kunnat undvika, så jag vet inte om den kritiken är relevant, men det är inte heller det viktiga. Genom offentligheten ges möjlighet att granska myndighetens arbete.
Kommentar av Mårten Fjällström — 8 september 2008 @ 17:40
Åhå, jag ska egentligen inte upp förrän 0730 imorgon, men nu sätter jag väckarklockan en timme tidigare!
Kommentar av drf — 8 september 2008 @ 18:38
”Finns det några tunga skäl till varför det är just förundersökningen som ska vara offentlig, istället för ljudupptagningen från huvudförhandlingen? Och om det istället var huvudförhandlingen som var tillgänglig i ljudform från rätten, skulle det innebära några andra stora nackdelar?”
Här är ett exempel:
”Fallet Ulf”
Två män dömda till långa fängesestraff friades helt efter att ha beviljats resning. Grävande journalistik låg bakom.
Hade detta kunnat ske om inte ens de handlingar som verkligen blev offentliggjorda hade varit tillgängliga för den grävande journalisten?
I artikeln i DN kan man också läsa vad som kom fram när handlingar som felaktigt belagts med sekretess offentliggjordes.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=530154&maNo=-1
http://www.rookiefilm.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=13038&a=279959&lid=puff_386163&lpos=extra_0
När det gäller avvägningen du talar om måste rättssäkerhetsintresset enligt min mening väga oerhört tungt. Men jag håller med, det är mycket svåra frågor. Det är ju knappast någon riktig lösning på dilemmat, men man borde nog fundera över om förundersökningsprotokoll skulle lämnas ut annat än i pappersform (med undantag för sådant som finns i form inspelningar).
Kommentar av af — 8 september 2008 @ 18:40
@af:
Samarbetade inte journalisten i så fall med de (oskyldigt) dömda personerna? I så fall skulle han ju haft tillgång till förundersökningen även om den inte var offentlig.
Parterna, inklusive den tilltalade och hans ombud, måste ju under alla omständigheter få tillgång till förundersökningen, även om man skulle besluta att den inte ska vara tillgänglig för allmänheten. Och om exempelvis den tilltalade samarbetar med en journalist är det ju bara att för honom att ge journalisten en kopia av sitt eget ex.
Kommentar av Christian Engström — 8 september 2008 @ 18:53
Angående kommentar 5 & 6:
Det finns brott utan offer och utan domslut, t ex kan man undra varför det inte blev åtal mot politiker XX när han körde rattfull? Höll bevisen och tystades ner av någon annan? (Så som antagligen skedde med Geijers prostitutionsanklagan).
Så det kan finnas skäl för utomstående att ta del av FUPen. Kanske att man får läsa men ej kopiera medan man sitter hos polisen och läser – polisens bibliotekshörna?
Kommentar av Pelle — 8 september 2008 @ 19:15
@Christian
Jo, det är naturligtvis riktigt. I detta fall samarbetade journalisten med i vart fall den ene mannen. Jag tänkte inte i hastigheten. Det är därför kanske inte det bästa exemplet. Det förändrar dock inte något i sak. Den dömde kan utsättas för påtryckningar och hot av t.ex. andra personer som figurerar i utredningen eller till och med av någon felande polis eller åklagare. Journalisten (eller någon annan) kan vilja granska t.ex. polisens och åklageriets arbete i ett större antal fall då det av en eller annan anledning inte är möjligt att samarbeta med alla inblandade..osv..osv…
Att polis och åklagare vet att förundersökningar i allmänhet blir offentliga då åtal väckts och därmed kan granskas av var och en och kanske framför allt av journalister är också i sig en sådan faktor som har en starkt avhållande verkan när det gäller myndighetsmissbruk och kanske också slarv.
Kommentar av Anonym — 8 september 2008 @ 19:32
Angående 6:
1. Antag att du blev mördad av en okänd gärningsman.
2. Polisen lägger inte två strån i kors för att utreda mordet.
3. Ingen blir dömd för brottet.
3. Polisen hemlighåller förundersökningen för att dölja sin egen inkompetens.
I detta fall så vore det nog gaska bra att någon kunde begära ut förundersökningen för att granska polisens och/eller åklagarens arbete.
Kommentar av Jerker Montelius — 8 september 2008 @ 19:39
Kommentar 8 är skriven av mig, ”af”. Jäktad.
Kommentar av af — 8 september 2008 @ 19:51
Jag tänker att man skulle kunna behålla förundersökningarna offentliga eftersom det är bra för att kunna granska polisens och åklagarens arbete med ett fall. Men för att skydda tredje person, skulle man inte helt enkelt kunna maska namnen och eventuella personuppgifter i texten? De är väl inte viktiga för att kunna följa arbetet? Så brukar ju media göra när de ska avslöja något utan att hänga ut enskilda.
Måste man spåra vittnen eller på annat vis komma i kontakt med personerna i förundersökningen kanske man kunde ha ett referensexemplar som man kan läsa på plats i tingsrätten (eller motsv) men inte får kopiera?
Vad gäller bilder från obduktionen så är det svårare. Man kan tänka sig att man behöver granska dem genom att medicinsk expertis undersöker bilderna för att se om det stämmer med beskrivningen och slutsatserna (antar jag). Men samtidigt så kan det vara känsligt för offrets anhöriga så även här skulle man kunna tänka sig ett referensförfarande där man får undersöka bilderna på plats men inte kopiera?
Möjligtvis kan man tänka sig att det ska vara striktare regler när offret är ett barn. Det tål i vart fall att diskutera anser jag. Jag tror att det faktum att offren var barn i det aktuella fallet förstärkt känslostormen kring fildelningen av förundersökningsprotokolet och det skulle ju kunna reflektera något allmänt intresse för att särskilt skydda barn och anhöriga till barn som drabbats av våld.
Tankar kring detta?
Kommentar av rikard — 8 september 2008 @ 20:06
I http://rickfalkvinge.se/2008/09/07/arbogaundersokningen-bilder-och-tpb finns ett fiktivt exempel på en mobbad högstadieelev som blir våldtagen. Om han polisanmäler kan han räkna med att mobbarna får FUPen och använder den för fortsatta trakasserier. Hur motiverad är han då att få övergreppen dokumenterade i en FUP? I ett sådant fall är TPB och internet irrelevanta liksom hemligstämpling av FUPen (om den anklagade får tillgång till FUPen).
Tyvärr har jag inget bra lösning på problemet men jag tycker att problemet hör hemma hos polis & åklagare; när de (gärna via öppen debatt) fått till bra lagskydd och rutiner så är internetspridning av offentliga dokument av godo.
Kommentar av Pelle — 8 september 2008 @ 20:24
Jag hoppas att du tar upp tv4:s roll i att 100 nedladdningar blev till 20 000, eller fler.
Fråga vad Stenius anser om det pressetiska i det. TV4:s göranden och låtanden har hon ju faktiskt auktoritet att uttala sig om. Inte om TPB.
Kommentar av RikMatts — 8 september 2008 @ 21:20
[…] Engström (pp) har gjort ansträngningen att formulera behovet av mellan två ytterligheter – tryckfrihet och integritetsskydd: När det […]
Pingback av Är svensk demokrati föråldrad? « Under den svarta natthimlen — 8 september 2008 @ 23:14
Fingret på den ömma punkten, som vanligt:
”Rent praktiskt så måste “myndigheterna” inse att det som är offentligt, numera verkligen ÄR offentligt.”
Precis som med Ratsit.
Jag förstår faktiskt inte hur myndighet efter myndighet blir tagna på sängen av detta.
Kommentar av KE — 8 september 2008 @ 23:27
1:fup med viss sekretessbeläggning som ersätts av beskrivande karraktär = fullt offentlig = myndighets utövning som kan överklags i förvalnings domstol
2 fup halv offentlig med minimal skretess ”Kanske att man får läsa men ej kopiera medan man sitter hos polisen och läser – polisens bibliotekshörna?” = myndighets utövning som kan överklags i förvalnings domstol
3 fub utan sekretess nästan ej offtlig – krävs ansökan och motivering till varför du behöver få ut hela fup, = myndighets utövning som kan överklags i förvalnings domstol.
-dock så får den tilltalde och försvaret ta del av den ej sekretessbelagada fup:en.
Kommentar av of_darkness — 8 september 2008 @ 23:58
Såg dig precis på tv4:s nyhetsmorgon. Missade början, eftersom jag fått för mig att det skulle vara på svt. Jaja. Det såg bra ut, dock. Synd att Yrsa inte fattade att man faktiskt måste leta aktivt själv. Hon tänker väl sig snarare något system liknande en nättidning, där man ser en massa headlines på förstasidan.
Kommentar av Snild — 9 september 2008 @ 6:01
Yrsa gjorde ett gnälligt och oinformerat intryck – tekniken kan vara svår. Debatten var också alldeles för kort.
Christian påpekade att om länken tas bort eller om TPB inte funnits så läggs materialet upp på en privat hemsida och då görs det sökbart i Google. Det blir alltså potentiellt mer spritt på det sättet.
Kommentar av HR — 9 september 2008 @ 6:08
Synd att det inte klargjordes mer (av det jag såg iallafall) att media gjort mer för spridningen än vad TPB gjort. Tror Christian var på väg dit någon gång, men blev avbruten av programledaren.. 😉
Kommentar av Snild — 9 september 2008 @ 6:40
Snacka om tydlig skillnad med mellan generatiner, kunskap och viljan till ny kunskap som var i TV soffan i morse. Yrsa yrade på som vanligt, helt oförmögen att fatta det paradigmskifte
som redan skett medan du Christian gjorde ett utmärkt jobb. Programledarna trots deras rel ungdom har ju inte heller fattat detta eller fått order av scherman att racka på TPB och dessa försvarare, vad vet jag.
Kommentar av Nils Dacke — 9 september 2008 @ 6:48
[…] och nef satte vårt alarm en timme tidigare idag för att titta på Nyhetsmorgon på Tv4 där Christian Engström och Yrsa “The Destroyer of Worlds” Stenius skulle debattera kring att […]
Pingback av Tag-team i okunskap » Teflonminne — 9 september 2008 @ 7:07
Min skäl till att förundersökningar ska vara offentliga:
* Som Christian säger så är det inte alltid allt viktigt kommer fram i rätten. Jag brukar säga att det är viktigare vad en person inte säger än vad han säger, så även här. Kommer inte på något bra rättsfall i Sverige, men två amerikanska fall beskriver problemet bra: Sacco & Vanzetti resp Aileen Wournos.
* Det som sägs i rätten duger för att kolla rättens arbete, men inte för att kolla polisens arbete. Har de agerat rätt? För lite? För mycket? Har de agerat opartiskt? Har de följt alla spår? Till exempel: skadade Holmérs personliga vendetta mot kurder Palme-utredningen?
* Alla fall går inte till rätten. Jag skulle tex vara väldigt intresserad av varför Jim Keyzer valde att lägga ner undersökningen av TPB’s anmälan mot MediaDefender och deras sponsorer.
* Att kunna bedöma polisens agerande. Behandlar de invandrare annorlunda än oss inavlade ursvenskar? Var agerandet korrekt när de sköt ner en man i Stockholms skärgård som hade ett oladdat hagelgevär, trots att de visste att det var oladdat och att han inte hade tillgång till ammunition? Hur gick det till när de sköt ner en maskeradligist som kom ut under vit flagg?
* Att kunna jämföra polisens resultat med domstolens utlsag och bedöma rimligheten i det. Har domstolen dömt korrekt? Finns det systemfel?
Kommentar av Anders Troberg — 9 september 2008 @ 9:13
Länk till inslaget i TV4 Nyhetsmorgon: http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.621147
Kommentar av Christian Engström — 9 september 2008 @ 10:54
ja
det går inte å lita på det västerländska projektet
bättre med kina utan arbetslöshet
Kommentar av bjorn — 9 september 2008 @ 11:34
Prydlig och sansad karl den där Engström. Men vem var egentligen kärringen som satt bredvid?
Hon verkade tro att media; det är tidningar…
Hon verkade inte ha förstått att Internet är ett medium och Pirate Bay är ett media, Bloggar är media, Hemsidor är media. Hon talade om Pirate Bay som ”auktoriserad site” eller nåt…
Hon verkade inte ha förstått att Google är ännu större som sökmotor. Det finns dessutom mängder med andra torrent-siter som PirateBay fast mindre…
Väldigt många av den gamla tidens ”kämpar” verkar helt lamslagna och desorienterade inför internet och den nya tiden. Kanske inte så konstigt att de äldre i Riksdagen vill ha FRA-lagen.
Ville man minska spridningen av FUP:en så borde TV4 få sig en rejäl knäpp på näsan som visar i TV exakt vilka ord man ska söka på för att få materialet. De gör ALLT FÖR ATT UNDERBLÅSA SPRIDANDET – ALLT!
Kommentar av Hans J — 9 september 2008 @ 11:40
[…] anledningen till att jag skriver detta är att jag får lite lätta utslag när christian engström försöker ta patent (!) på uttrycket pirat i samband med att han publicerar partiets utmärkande ståndpunkter. […]
Pingback av yo mstuff! » Blog Archive » vad är pirat? — 9 september 2008 @ 15:51
Dokument är ju en sak. Men jag tycker att döda människor ska få ha samma integritet som levande. Obduktionsbilder kanske därför åtminstone borde vara snäppet svårare att kunna komma åt.
Kommentar av Mia — 9 september 2008 @ 17:26
Några obduktionsbilder är det väl ändå inte tal om?
Kommentar av tmw — 9 september 2008 @ 19:07
Bra framträdande av Christian. Du ger ett eftertänksamt och sakligt intryck.
Kommentar av jorgenl — 9 september 2008 @ 20:31
Angående 7 & 9:
Fair enough, när polis/åklagare låter bli att utreda ordentligt så att det inte blir någon som blir åtalad är ju ett fall där förundersökningen skulle kunna vara till hjälp.
Åtminstone ibland, får man väl tillägga, för det troliga är väl att de försöker undvika att skriva något om vilka spaningsuppslag de struntar i att utreda om det är så att de medvetet vill tysta ner något.
Bara på skoj har jag börjat undersöka om det går att få ut några intressanta papper om den mutade polisen Jim Keyzer. Jag pratade med polisen idag och de var väldigt vänliga och tillmötesgående, men de lyckades inte hitta fallet direkt i datorn. En jurist hos dom skulle leta vidare och återkomma med besked. Får se om det leder till något.
Kommentar av Christian Engström — 9 september 2008 @ 20:37
Fast å andra sidan:
Under förutsättning att det finns en målsägande med i bilden så ska ju han under alla omständigheter få en kopia av förundersökningen. Då finns det ju en möjlighet till kontroll den vägen.
Hm, hm. Mycket att vrida och vända på.
Kommentar av Christian Engström — 9 september 2008 @ 20:40
[…] i Arbogafallet som sprids via nätet. Det visar på den nya tidsepoken, varken politiker, myndigheter eller pressombudsmän kan styra i det dolda längre. Varje dag kommer det nya bloggare och alla kan […]
Pingback av Ska man skriva ett sista inlägg | AlterEgo Resonerar — 9 september 2008 @ 22:55
Jag orkade inte läsa alla kommentarer, så någon kan ha sagt detta förut:
Naturligtvis ska förundersökningar domslut mm vara utan personlig data. Det vore inga problem att skriva dem men de inblandade benämna Vittne1, Vittne2, Tilltalad1, Tilltalad2, Målsägande, osv. Namnen och den personliga infon kunde lätt läggas i särskild bilaga som man sekretessbelägger.
Kommentar av Mumfi — 10 september 2008 @ 10:07
Christian: Du glömmer ett par saker i din analys.
– Att något är offentlig handling betyder inte att det får spridas hursomhelst. Känsliga personuppgifter som ifos är offentliga får t ex enligt PUL inte spridas automatiserat/datoriserat. Om så ändå sker är det såeldes i stid med lagen. Att det sedan må vara naivt att tro att sådant inte kommer att spridas precis som upphovskyddad film, musik och programvara sprids trots att det är olagligt, det är en annan sak. Att något sker med lagens stöd eller sker i form av en brottslig handling kan aldrig jämställas i debatten.
– TPB tillhandahåller inte bara en infrastruktur, de är inte en sökmotor som Google där du kan gå till informationens källa och beivra offentliggörandet där. Torrenter har en inbyggd anonymitet med länkning till sådant som finns på användares privata datorer, inte på offentligt åtkomliga och identifierabara webbservrar. TPB och andra torrent-sajter har därför ett större ansvar för vilken information man är behjälplig att sprida.
– I ett demokratiskt samhälle måste någon kunna hållas ansvarig för informationsspridning, även om vi har meddelarskydd. I fallet med torrenter kan man något förenklat se det som att användarna är de anonyma meddelarna och TPB är den informationsansvarige utgivaren. Att man inte har informationen på sina egna servrar är en teknikalitet som är irrelevant i sammanhanget.
Kommentar av Mats Dagerlind — 10 september 2008 @ 14:07
”TPB och andra torrent-sajter har därför ett större ansvar för vilken information man är behjälplig att sprida.”
Nej, de säger tydligt i sin användningspolicy som man som användare måste acceptera att användaren tar fulla ansvaret. Funkar det för tex ISPer, MSN, FaceBook osv med en sådan klausul så funkar det för TPB.
”I fallet med torrenter kan man något förenklat se det som att användarna är de anonyma meddelarna och TPB är den informationsansvarige utgivaren.”
Varför just TPB? Varför inte 3Com som gjort nätverkskortet, Telia som är ISP, Dell som gjort datorn, Deltaco som sålt kabeln eller någon av alla de andra innehållsneutrala aktörerna som dragit sitt strå till stacken?
Kommentar av Anders Troberg — 10 september 2008 @ 14:57
Personuppgiftslagen gäller systematisk behandling av personuppgifter i myndigheters, företags och organisationers verksamhet. Den gäller inte privatpersoners behandling av samma information, som när jag exempelvis ger privatpersonen Christian Engström en kopia av en offentlig handling som jag (också i egenskap av privatperson) erhållit från någon myndighet. Detta uttrycks i 6 § PUL:
De få rättsfall rörande PUL som finns, inbegripet det om den skadade foten, har mig veterligen alla rört behandling av personuppgifter som skett inom ramen för näringsverksamhet, alltså i yrkesarbetet eller för den egna firmans räkning, även om det givetvis har varit fysiska personer som rent praktiskt utfört behandlingen och åtalats för det. Även oavlönat arbete för en ideell förening regleras av lagen; föreningen är en juridisk person och kan per definition inte bedriva någon verksamhet ”av rent privat natur”. Datainspektionen har befogenhet att granska all behandling av personuppgifter som omfattas av lagen.
Det vore dock absurt om Datainspektionen därmed skulle ha befogenhet att granska enskilda fysiska personers privata korrespondens med varandra, eller att avlyssna våra inbördes telefonsamtal för att säkerställa att vi inte nämner utomstående personer vid namn. Det gäller även om den handling jag skickar en kopia av till Christian är ett 2.700 sidor långt förundersökningsprotokoll, vare sig jag gör det på papper eller i elektronisk form. Jag är varken rättsläkare eller åklagare till yrket; protokollet har ingenting med min yrkesroll att göra, och detsamma torde Christian kunna hävda. Jag och Christian agerar som privatpersoner gentemot varandra, och vi diskuterar ett myndighetsbeslut. Den diskussionen behöver inte föras med någon hänsyn tagen till personuppgiftslagen.
Alternativet, att lagen skulle omfatta även enskildas privata diskussioner, skulle i praktiken innebära att Datainspektionen får befogenhet att ingripa när vi runt fikabordet pratar om vad vi har läst i tidningen. Det är nämligen bara framställningen och spridningen av tidningen som skyddas av TF och därför undgår PUL, inte läsandet eller återberättandet av tidningens innehåll. Att det senare är oskyddat innebär dock inte att det är reglerat.
Kommentar av Anders Andersson — 10 september 2008 @ 20:37
Anders Troberg: I motsats till TPB så ingår i ansvarsklausulerna för Facebook, ISP:er osv att man kan bli avstängd från tjänsten om man bryter mot regler, uppträder olämpligt, bryter mot lagen och liknande. TPB:s ansvarsklausul finns enbart för att hålla Sunde och hans kompisars ryggar fria. Du registrerar dig inte för medlemskap hos TPB och blir inte utkastad om du bryter mot lagen – tvärtom är hela idén med TPB och torrenter att man ska kunna kringgå bl a lagar om upphovsrätt.
Om detta kan man tycka olika men att jämföra TPB med Facebook eller en ISP som aktivt övervakar att du inte bryter mot lagar och regler och som vidtar repressiva åtgärder om du gör det – det haltar betänkligt.
Sedan frågar du varför man inte ska gå på tillverkaren av dator lika gärna som TPB. Svaret på det är väl att man bör söka den ansvarige så nära problemet som möjligt, men i ett scenario där man tänker sig att datorer i sig skulle utgöra ett allvarligt hot mot medborgarna så skulle det väl inte vara uteslutet att också kringgärda innehav av sådana med regler, så är det ju med vapen, repecptbelagda mediciner, farliga kemikalier, pyrotekniska produkter, alkohol, tobak osv. Men i dagsläget är ju detta knappast aktuellt.
Anders Andersson: Jag vet inte om din utläggning om PUL var riktad till mig och i så fall på vilket sätt den är en invändning mot vad jag påstår. Men jag försöker mig på en gissning. Du hänvisar till 6§ som säger att lagen inte är tillämplig för verksamhet som är av rent privat natur. Nej, och det har jag inte påstått heller. Men att offentliggöra/sprida personuppgifter över Internet är inte en verksamhet av privat natur. Det kan det däremot vara om du skickar uppgiften med e-post till en bestämd mottagare. Ett e-postmeddelande är i lagens mening ett förtroligt meddelande, medan fildelning med bittorenter eller DC+, publicering på webbplatser, utgivning av nättidningar osv är offentliggörande och spridning. Således är PUL tillämpligt och du skulle strängt taget behöva utgivningsbevis från Radio- och TV-verket, åberopa journalitiskt ändamål och ha en ansvarig utivare för att få offentliggöra sådana uppgifter.
Kommentar av Mats Dagerlind — 10 september 2008 @ 23:15
”Anders Troberg: I motsats till TPB så ingår i ansvarsklausulerna för Facebook, ISP:er osv att man kan bli avstängd från tjänsten om man bryter mot regler, uppträder olämpligt, bryter mot lagen och liknande. TPB:s ansvarsklausul finns enbart för att hålla Sunde och hans kompisars ryggar fria. Du registrerar dig inte för medlemskap hos TPB och blir inte utkastad om du bryter mot lagen – tvärtom är hela idén med TPB och torrenter att man ska kunna kringgå bl a lagar om upphovsrätt.”
Om du hade gjort dig besväret att läsa policyn så hade du inte stått där med rumpan bar nu:
”We reserve the rights to charge for usage of the tracker in case this policy is violated. The charge will consist of a basic fee of EUR 5 000 plus bandwidth and other costs that may arise due to the violation.
Personal usage, although violating this policy, will not be charged. We will simply block those users.”
”Sedan frågar du varför man inte ska gå på tillverkaren av dator lika gärna som TPB. Svaret på det är väl att man bör söka den ansvarige så nära problemet som möjligt,”
Tja, i så fall är det väl Logitec eller vad Beckroth nu råkar ha för tangentbord. TPB är en innehållsneutral tjänst, acceptera det på samma sätt som du accepterar att din ISP eller nätverkskabel är en innehållsneutral tjänst.
Kommentar av Anders Troberg — 11 september 2008 @ 5:32
Mats Dagerlind, du tycks hävda att verksamhet som många människor bedriver med hjälp av Internet inte kan anses vara ”av privat natur”? Låt mig citera 6 § PUL igen, för ordalydelsen är viktig, och jag vill framhäva vissa ord:
Lägg märke till åtskillnaden mellan ”behandling” och ”verksamhet”. Det är inte behandlingen som är verksamheten, utan behandlingen utförs som ett led i verksamheten. Vad som kan vara ”behandling” framgår av 3 §:
Enklare uttryckt: Allt som du kan göra med personuppgifter räknas som behandling av dem. Uppräkningen i lagtexten är närmast löjligt uttömmande; det finns helt enkelt inga undantag från definitionen.
Det är alltså detta som ordet ”behandling” i 6 § syftar på, och att översända, sprida eller tillhandahålla personuppgifter via Internet, telefonnätet eller något annat nät, vare sig det görs till en person eller hela världen, är exempel på dylik behandling.
Sedan kommer vi till ordet ”verksamhet” i samma 6 §. Vad betyder det? Du ger som exempel ”att offentliggöra/sprida personuppgifter över Internet”, och jag kan instämma i att det i något annat sammanhang skulle kunna kallas för en ”verksamhet”. Här måste vi dock se till den kontext som personuppgiftslagen utgör, och vad ordet ”verksamhet” har för innebörd i lagens mening. Det ordet definieras inte i 3 §, utan det får tolkas på annat sätt, eventuellt med hjälp av förarbetena (vi kan komma till dem sedan). Det förefaller dock osannolikt att ordet skulle anses synonymt med ”behandling”, för då blir ju 6 § närmast obegriplig:
En behandling är en behandling, punkt slut. En behandling är inte ett led i samma behandling, eller så talar vi om två olika behandlingar där den ena ingår i den andra.
Det står inte uttryckligen i lagtexten, men som jag tolkar den syftar ”verksamhet” på det övergripande målet med den behandling som den personuppgiftsansvarige (en fysisk eller juridisk person) företar eller bemyndigar någon annan att företa. Jag tänker på uttryck som ”näringsverksamhet”, ”yrkesverksamhet”, ”ideell verksamhet” och ”publicistisk verksamhet”, inte på i mitt tycke konstlade benämningar som ”registreringsverksamhet”, ”organiseringsverksamhet”, ”lagringsverksamhet”, ”ändringsverksamhet”, ”utplåningsverksamhet” eller vilken annan ”verksamhet” man nu kan sägas ägna sig genom att ta något av uttrycken för behandling och haka på ”-sverksamhet”. Att lagstiftaren valt att använda två helt olika ord beror knappast bara på en önskan om ett mer varierat språkbruk och en längre paragraf.
Även om lagen som sagt saknar en uttrycklig definition av ordet ”verksamhet”, så kan man jämföra med hur det används i resten av PUL:
Det är allt. I samtliga fall syftar ordet ”verksamhet” på något betydligt större än det enskilda behandlingsmomentet. Att bedriva sjukvård är verksamhet. Att registrera patientens puls och blodvärden i journalsystemet är behandling av personuppgifter, och denna behandling utgör ett led i sjukvårdsverksamheten. Registreringen av patientuppgifterna är inte ett led i ”patientuppgiftsregistreringsverksamheten”.
Frågan är alltså vad den som via Internet skickar kopior av ett förundersökningsprotokoll till en eller flera mottagare bedriver för verksamhet, inte huruvida översändandet sker under stort hemlighetsmakeri eller inför öppen ridå (hur det skall ske regleras i stället i 31 § PUL, dock endast om PUL alls skall tillämpas på behandlingen).
Vad är syftet med översändandet? Det vet vi inte utan att ens ta reda på vem avsändaren är. Om avsändaren är en anställd vid Västmanlands tingsrätt eller motsvarande åklagarmyndighet, då kan översändandet ha skett som ett led i dennes yrkesverksamhet, och då skall PUL tillämpas. Detsamma gäller om det är en journalist som skriver om rättsfallet, antingen han är fast anställd eller frilansare. Om avsändaren däremot är en privatperson som utan koppling till sitt eget arbete eller något förtroendeuppdrag skickar uppgifterna till en annan privatperson eller en myndighet, då är det verksamhet av rent privat natur och då gäller inte resten av PUL för denna behandling.
Så långt tolkningen av själva den svenska lagtexten. Vill man gräva djupare i frågan kan man dels gå tillbaka till EG-direktivet om behandling av personuppgifter, som den svenska lagen bygger på, dels föra hypotetiska resonemang om lagens praktiska konsekvenser i den händelse behandlingens natur skulle tillåtas avgöra verksamhetens dito. Om jag ringer ett telefonsamtal till Christian och överlämnar några personuppgifter, är då PUL tillämplig på samtalet emedan samtalet utgör ett led i Telias näringsverksamhet, och jag betalar Telia för att koppla samtalet? Det är inte ett exempel gripet ur luften; så resonerade ett av de medlemsländer som yttrade sig inför EG-domstolen i målet om den skadade foten (jag tror det var Nederländernas regering som ansåg att klagandens webbsida inte var ”av privat natur” eftersom klaganden hade betalat sin operatör för att få lägga upp den; yttrandet lämnades dock utan avseende av domstolen).
Jag ser fram emot att få innebörden av 6 § PUL prövad i domstol, och då helst i EG-domstolen, med avseende på vad ”verksamhet av rent privat natur” faktiskt betyder. Till dess får vi spekulera kring de olika ledtrådar vi förmår finna på egen hand.
Ibland vinner den långsammaste hästen.
Kommentar av Anders Andersson — 11 september 2008 @ 20:07
@Anders Andersson:
Att läsa dina texter är som att avnjuta en fin likör eller konjak. Man ska smutta lite grand i mycket långsam takt under lång stund!
Eftersmaken sitter kvar länge!
Kommentar av Hans J — 11 september 2008 @ 20:37
Jag bör anmäla en rättelse; det var enligt generaladvokat Antonio Tizzanos förslag till avgörande i mål C-101/01 (om den skadade foten) inte Nederländerna utan EU-kommissionen som hävdade att gemenskapsrätten omfattade också enskilda personers verksamhet när de använde sig av telekommunikationstjänster, med andra ord deras verksamhet som konsumenter på den inre marknaden (se stycke nummer 32 i förslaget till avgörande). ”Konsumtionsverksamhet” skulle alltså inte utgöra ”verksamhet av rent privat natur” ens när konsumenten är just en privatperson? Är det då ”behandling av personuppgifter” också att köpa ett exemplar av en kvällstidning för att läsa närgångna reportage om kändisars alkoholvanor?
I motsats till EU-kommissionen hävdade Tizzano att klagandens verksamhet rentav låg utanför hela gemenskapsrätten och därför inte ens berördes av EG-direktivet om personuppgifter eller den resulterande svenska personuppgiftslagen (stycke 33-44).
EG-domstolen antog inte Tizzanos förslag, utan fann (korrekt, enligt min mening) att klagandens webbsida förvisso omfattades av såväl gemenskapsrätten som EG-direktivet om personuppgifter genom att den utgjorde ett led i hennes arbete med församlingens konfirmander. Saken avgjordes ändå till klagandens förmån på ett helt annat, och en smula oväntat, sätt: EG-domstolen fann att klagandens webbsida i direktivets mening inte hade inneburit överföring av personuppgifter till tredje land, och att hon därför inte kunde hållas ansvarig för brott mot förbudet mot sådan överföring, något Datainspektionen hade hävdat. Av Datainspektionens åtalsanmälan återstod därmed bara en tumme (utebliven förhandsanmälan), som Göta hovrätt för formens skull måste konstatera ägde sin giltighet, men att det brottet kunde betraktas som ringa varför klaganden inte skulle dömas till ansvar.
Såväl parterna som generaladvokat Tizzano och EG-domstolen gjorde bedömningar i det här målet som jag till viss del finner tveksamma, men som jag inte tycker att man skall dra för stora växlar på då de inte var avgörande för målets utgång. Lagens och direktivets olika bestämmelser bör helst prövas en och en, så att alla parter får tillfälle att lämna sin syn på saken och anföra argument för olika tolkningar. När tre, fyra undantag vart och ett för sig räcker för att fria en tilltalad, då är det begripligt att man inte lägger ned all möda i världen på att domstolens yttrande skall bli korrekt och prejudicerande på precis varje punkt.
Kommentar av Anders Andersson — 11 september 2008 @ 21:41
[…] should be public acts. Christian Engström, Vice Chairman of the Pirate Party in Sweden, blogs very well about this (in Swedish) for those who are interested in this discussion. My take on it is that these protocols […]
Pingback av The Price of Freedom | The Lonely Savage — 24 september 2008 @ 13:06
[…] redan varit inne och diskuterat frågan om Piratpartiets fyra rättigheter. Christian har också diskuterat två principer och när dessa krockar. Skriv gärna dina egna tankar i kommentarsfältet! […]
Pingback av Nästa steg för Piratpartiet? « Stenskott — 14 december 2008 @ 1:56