Christian Engström, Pirat

18 mars 2008

Demokrati och glasskiosker på stranden

Filed under: allmän politik,skyddat privatliv — Christian Engström @ 12:00

Antag att man har en 100 meter lång sandstrand med två glasskiosker på. Hur är det bäst att de är placerade?

För kunderna som ligger och solar och vill köpa glass är det bäst om de två glasskioskerna är placerade 25 och 75 meter från början av stranden, alltså mitt på varsin halva. Så här:

———————— V ———————— ———————— H ————————

I detta spännande ascii-konstverk betyder alltså V vänster glasskiosk, och H höger glasskiosk. Vänster glasskiosk servar den vänstra delen av stranden, och höger den högra. Med den här placeringen har alla kunder så nära som möjligt till glassen, och ingen har längre än 25 meter.

Men sett ur de två konkurrerande kioskägarnas synvinkel tjänar var och en av dem på att lägga sig så nära mitten av stranden som möjligt:

Kunderna på hela den högra halvan av stranden har ju fortfarande närmast till kiosk H, även om den ligger precis i mitten. Om H flyttar sig dit medan V ligger kvar på sin ursprungliga plats, kommer H behålla alla sina tidigare kunder från ”sin” sida av stranden, men dessutom bli närmaste glasskiosk för ett antal av vänsterkunderna nära mitten. Det enda sättet för V att få tillbaka ”sina” kunder blir att flytta till mitten han också. Det blir alltså så här:

———————————————— V – H ————————————————

För bägge kioskerna är den bästa strategin att lägga sig så nära den andra som anständigheten tillåter.

När det gäller glasskiosker på stranden är ju det här en negativ effekt. I genomsnitt har kunderna fått dubbelt så långt att gå till kiosken, och den maximala sträckan har ökat från 25 till 50 meter. Tråkigt för kunderna, men det blir resultatet av att både V och H vill locka så många som möjligt till den egna kiosken.

Som alla redan har förstått är det här en analogi där de två glasskioskerna representerar de bägge blockens position på höger-vänster-skalan. Precis samma effekt dyker upp när blocken ska positionera sig politiskt. Den som lyckas lägga sig närmast mitten vinner, så de båda blocken kommer oundvikligt att närma sig varandra och till slut hamna ganska nära mittpunkten båda två.

När det gäller politik kan man diskutera om det här är bra eller dåligt. Man brukar ibland kritisera de etablerade partierna för att de är för lika varandra, och att väljarna inte har några riktiga alternativ att välja mellan. Det är förvisso sant så långt, och kan i värsta fall göra att många tycker det känns ointressant att gå och rösta.

Men sett ur landets synvinkel är det nog ändå ganska bra att det inte blir alltför tvära kast när makten går över från det ena blocket till det andra. Om bägge blocken egentligen ligger ganska nära varandra i verkligheten (vad de än låtsas i retoriken), då ökar chansen att det trots allt blir en politik som de flesta kan leva med, även de som tycker att ”fel lag vann”. Och hur som helst, vare sig man tycker det är positivt eller inte att de bägge blocken i praktiken hamnar mycket nära varandra, så gör de det i alla fall.

Just i dagsläget tycks alliansregeringen ha placerat sin glasskiosk lite längre till höger än vad många kanske hade trott, så vänsterblocket har ett stadigt övertag i opinionsundersökningarna. Men det kommer ändra sig under mandatperioden. Regeringen kommer försiktigt och gradvis börja röra sig mot mitten för att ha en chans att sitta kvar även nästa period. När riksdagsvalet väl står för dörren kommer gapet mellan blocken vara mycket mindre igen. Så är det varje gång.

Om man vill hårddra det kan man säga att själva valen inte spelar någon särskild roll, utan att det är hotet om nästa val som är kärnan i demokratin. Eftersom politikerna vet att de måste vara det block som ligger närmast mitten om de vill få den åtråvärda regeringsmakten, har de hela tiden ett incitament att försöka manövrera sig så nära den politiska mittpunkten de kan. När valdagen väl kommer är det bara nyansskillnader kvar för oss väljare att ta ställning till.

Det blir ungefär den politiska riktning som vinden i samhället blåser, och den politiker som har ställt in kappan bäst får jobbet att administrera det hela.

Därför kan man som väljare överväga att använda sin röst till något annat än att avgöra den sista decimalen i fördelningspolitiken. Det öppnar möjligheten att föra in en ny dimension i politiken. Och den möjligheten behövs.

För problemet är att även om det här systemet fungerar ganska bra för frågorna på höger-vänster-skalan, så ger det väljarna väldigt lite inflytande över andra frågor. Det har de center-väljare fått erfara som la sin röst på ett parti som de trodde var mot skapandet av ett övervakningssamhälle. Deras röster används nu till att genomföra FRA-förslaget och tvinga internetleverantörerna att agera angivare mot sina kunder. Förra mandatperioden fick de som röstade på miljöpartiet uppleva precis samma sak, när deras röster användes till att hålla Bodström vid makten så att han kunde lägga fler förslag om utökad övervakning än någon tidigare justitieminister.

Bryr man sig om att stoppa det framväxande övervakningssamhället så spelar det i praktiken ingen roll vilket av de nuvarande riksdagspartierna man röstar på. Man blir blåst i alla fall. Det enda val man har är om man vill höra Fredrik Federley och Annie Johansson gråta ut i media över att de tyvärr måste införa 1984-samhället trots att de egentligen inte vill, eller om man vill höra två språkrör från miljöpartiet säga samma sak. Lagstiftningen blir densamma under alla omständigheter.

Det är här ett sakfrågeparti som Piratpartiet kommer in. Felet med exempelvis miljöpartiet och centern är att när det kommer till kritan är de mer intresserade av vilket block som får makten än av någon enskild sakfråga. Och eftersom övervakningssamhällets införande är en enskild sakfråga, kommer varken mp eller c att stå upp för den frågan i slutändan. Därför spelar det inte någon roll hur vackra ord de säger innan valet.

Piratpartiet bryr sig däremot inte om huruvida statschefen regeringschefen heter Mona eller Fredrik. Vi kan leva med endera, men bara på villkor att hon eller han låter bli att införa ett övervakningssamhälle modell 1984, och låter bli att skicka polisen på en hel ungdomsgeneration som har förstått att ta till sig den nya teknikens möjligheter. Annars går vi pirater till den andra glasskiosken. Den ligger ju trots allt alldeles bredvid. Det har de demokratiska mekanismerna sett till.

Det här är grunden för Piratpartiets vågmästarstrategi. Genom att vara beredda att stödja endera blocket kan vi verkligen lova att det blir verkstad och inte bara prat om vi kommer in i riksdagen i den positionen. Det är det första.

Men det andra är att även om vi inte kommer in i riksdagen, gör blotta det faktum att vi finns och kommer att ställa upp i nästa val att de etablerade politikerna får upp ögonen för frågorna. I valet 2006 var det 35.000 människor som röstade på Piratpartiet. De väljarna blev visserligen inte representerade i riksdagen den här gången, men de lyckades sända en mycket tydlig signal till makthavarna. Det kan man aldrig kalla bortkastat.

Miljöpartiet gjorde otroligt mycket för att få upp miljöfrågorna på den politiska agendan under de åtta år som gick innan de lyckades ta sina första riksdagsplatser på åttiotalet. När miljöpartiet började var egentligen inget av de dåvarande riksdagspartierna särskilt intresserat av miljöfrågor, men ett decennium senare var det en obligatorisk stor fråga på alla partiers agendor.

Politik handlar ju i grunden om att sprida idéer, och i det långa loppet kan man argumentera för att det är viktigare än jakten på mandat. Men vill man sprida idéer till politiker, då måste man först få dem att lyssna. Men aktivism räcker inte. Vill man få dem att lyssna ordentligt, då finns det bara ett sätt att uppnå det. Då ska man hota att ta deras mandat ifrån dem. Och visa att man menar allvar med orden. Då kan det faktiskt hända saker.

…………

Det här inlägget ingår i en bloggstafett om demokrati och sakfrågepartier. Tidigare inlägg:

En bortkastad röst (Opassande)
Lämna tillbaka min röst! (Enligt Min Humla)
Demokratiskt dilemma (Besökaren 2.0)
Demokratiskt dilemma (Enligt Min Humla)
Demokrati (Blogge Bloggelito)
Väljarnas vapen (Jan Lindgren, gästbloggare hos Opassande)
”Generationsklyfta” a.k.a baklänges in i framtiden (Sagor från livbåten)
Demokrati del 1: Demokrati eller inte? (Rick Falkvinge)
Demokrati del 2: Valsystem? Sakfrågepartier? (Rick Falkvinge)
Enfrågepartier… (Mina Moderata Karameller)

Själv väljer jag att inte namnge någon speciell bloggare som får stafettpinnen, utan ger den till alla som är intresserade av ämnet. Det här är en intressant diskussion som bara vinner på att bli belyst ur så många synvinklar som möjligt.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: , , ,

23 kommentarer

  1. Triangulering à la glasskiosk! 🙂 Underbart pedagogiskt!

    Kommentar av thomastvivlaren.se — 18 mars 2008 @ 12:12

  2. Hm, vet inte om jag köper exemplet med glasskiosker. Dels för att en placering av kioskerna nära varandra sannolikt skulle tvinga fram större konkurrens, vilket åtminstone enligt traditionell liberal ekonomisk teori skulle gynna konsumenterna. Detta förutsatt att de bägge kioskerna säljer samma produkt, glass.
    Men tänk om den ena kiosken är jättebra på blåbärsglass och den andra jättebra på hallonglass? Då finns det ju en poäng i att de ligger i mitten, så att sällskap där några gillar hallon och andra gillar blåbär kan gå och köpa glass tillsammans!

    Med detta sagt om glass, kan jag annars bara instämma i att det är mycket dåligt när partier kör mittenracet. Även om politik förstås inte är en endimensionell skala.

    Kommentar av rasmus — 18 mars 2008 @ 12:22

  3. Bra skrivet!
    Rasmus: din invändning bygger väl på att det är en ”öppen” marknad?? Vilket vi bara har vid valen(om ens då).

    Kommentar av Anonym — 18 mars 2008 @ 12:40

  4. Trevlig och relevant analogi, trots att jag inte brukar gilla att man resonerar med analogier.

    Men du gör ett misstag: den optimala placeringen för glasskioskerna är inte så nära MITTEN som möjligt utan så nära DEN ANDRA glasskiosken som möjligt. Om den vänstra kiosken ligger kvar på 25 meter är det bästa för den högra att flytta sig till 26 meter. De andra aktörerna påverkar alltså förutsättningarna.

    Man kan komplicera modellen med glassförsäljare med mindre sortiment, som kan placera ut sig på andra punkter längs stranden. Då kan det bli intressant för de stora kioskerna att flytta sig närmare dem också. (Politisk analogi uppenbar, men inte helt lätthanterlig i slutsatserna.) Och så finns förstås möjligheten att de som solar på en sträcka långt ifrån alla kiosker tycker att det blir för långt att gå, och struntar i glassen helt och hållet (med ännu mer uppenbar politisk analogi).

    Kommentar av ctail — 18 mars 2008 @ 13:31

  5. Regeringschefen, inte statschefen! Hans majestät Fredrik II? Mona I?

    Kommentar av Anders Andersson — 18 mars 2008 @ 13:58

  6. @Anders Andersson: Tack, fixat.

    Fast Hennes Majestät Mona I låter rätt cool iofs. 😉

    Kommentar av Christian Engström — 18 mars 2008 @ 14:29

  7. Kul tankelek. Plötsligt gick det upp för mig varför ALLA bilföretag ligger på samma ställe. Varför ALLA skoaffärer ligger på samma ställe osv osv.

    Kommentar av Mary — 18 mars 2008 @ 15:44

  8. Analogier är skoj. Riktigt skoj blir det när folk inte förstår dem. Som när jag råkade reta upp halva dansbandssverige.

    Manifest mot dansbandsmusik

    För övrigt så önskar jag att jag kunde ta med mig en kylväska med öl ner till stranden och låta glassförsäljarna tramsa bäst de vill. 🙂

    Kommentar av Joshua_Tree — 18 mars 2008 @ 16:20

  9. Förbaskat pedagogisk analogi, den har jag kopierat och lagt bland resurserna… 😉

    Kommentar av Marcus Fridholm — 18 mars 2008 @ 19:43

  10. Tyvärr är det så att namnet ”Piratpartiet” klingar lite för mycket ”kalle anka”.
    Om Miljöpartiet hade hetat ”Grönsakspartiet” hade de förmodligen inte blivit tagna på allvar oavsett hur aktiva medlemmarna är.

    Det är bra med ett parti som förstår de nya frågorna och lyfter upp integritetsfrågor i centrum när de gamla partierna inte bryr sig, men Piratpartiet är formodligen i stort behov av ett namnbyte till ex. Integritetspartiet för att bli tagna på allvar även av de gamla partierna om ni siktar på en vågmästarroll.

    Kommentar av Martin Eriksson — 18 mars 2008 @ 20:23

  11. @Martin Eriksson: Tycker också att ett namnbyte bör ske snarast möjligt. Namnet Piratpartiet är verkligen löjligt och stöter bort massor av presumtiva väljare. Integritetspartiet är ett bra förslag.

    Kommentar av Lasse B — 18 mars 2008 @ 21:48

  12. […] Demokrati och glasskiosker på stranden – Christian Engström […]

    Pingback av *enfrågeparti « *pekare — 19 mars 2008 @ 8:49

  13. @Martin Eriksson, Lasse B:

    Namnfrågan kommer ofta upp, och just nu råkade någon på vårt forum uttrycka exakt hur jag ser det på det:

    Namnet tycker jag är bra. Pirat är benämningen på den grupp människor som är datorkunniga och fildelar, anser att information ska vara fri och ser hur långtgående övervakningsplanerna är. Gruppen har sina rötter i hackerkulturens informationsanarkistiska etos, fick sin benämning av Antipiratbyrån, och ordet laddades positivt av Piratbyrån och The Pirate Bay.

    Jag skrev själv här om min syn på saken när partiet var nytt 2006, men formuleringen ovan är både kortare och bättre. 🙂

    Kommentar av Christian Engström — 20 mars 2008 @ 22:50

  14. Problemet med namnet piratpartiet är väl mest att andra – de som inte är insatta i det du säger ovan fyller begreppet ”pirat” med en annan innebörd och mening. Då kanske det tolkas som röveri – och det är ju synd på så bra idéer. Men jag gör vad jag kan, frågan är viktig 😉

    Kommentar av Mary — 22 mars 2008 @ 8:04

  15. Jag tror inte att din definition delas av speciellt många. För mig, som nästan stämmer in på den (jag är datorkunnig, anser att information ska vara fri och ser hur långtgående övervakningsplanerna är) betyder ändå pirat i första hand någon som tjänar pengar på att sälja illegala kopior av filmer, joggingskor, klockor etc.

    Jag ser namnet som en provokation. Om det är dåligt eller inte vill jag låta vara osagt.

    Kommentar av ctail — 22 mars 2008 @ 9:38

  16. […] Engström liknade en gång detta fenomen med en strand med två glasskiosker. Om stranden är hundra meter lång vore […]

    Pingback av Enligt Min Humla » Glassimilation — 25 februari 2009 @ 8:39

  17. […] till deras (ibland) nyvunna vurm för piratfrågor. Det är också allmänbildande att förklara glasskioskmodellen med kompromisser som leder mot mitten. Och Piratpartiet har liksom inga gamla synder ännu eftersom […]

    Pingback av I stället för pajkastning « Majestatis Pluralis — 17 maj 2009 @ 15:34

  18. Vilket bra inlägg! Gillar den spelteoretiska touchen. 🙂

    Kommentar av Simon Rosenqvist — 31 juli 2010 @ 12:45

  19. Sällan har väl begreppet ”mittenväljare” fått konkretare innebörd än i glasskiosksanalogin 🙂

    Kommentar av Håkan — 31 juli 2010 @ 14:51

  20. Det ironiska är att en av Piratpartiets argaste motståndare, Jan Guillou, har ett förlag som heter Piratförlaget! Pirat kan väl tolkas som någon som bryter sig ur det etablerade och skapar något nytt?

    Kommentar av Curt Jonsson — 31 juli 2010 @ 19:47

  21. rasmus: Lägg i exemplet till en regel som säger att endast den kartell av aktörer som har halva marknaden tillsammans får sälja glass, en fyraprocentspärr för nya entreprenörer, samt planekonomi på så vis att de endast får sälja en fyraårsförbrukning åt gången, så kommer utbudet av glasssmaker på sin höjd att bestå av olika nyanser av vanilj!

    Kommentar av Stefan — 26 augusti 2010 @ 15:55

  22. @ stefan: Håller med fullständigt.
    Även om jag inte gillar enfrågepartier för att det kan gå lite hipp som happ i andra frågor så har du en poäng, man får garanterat vad man röstar på vilket är positivt.
    Föresten, ang.
    Strandkioskerna:
    Borde det inte popppa upp 2 kiosker där V och H stod tidigare? Någon måste ju fylla den platsen eftersom efterfrågan för lätttillgänglig glass är kvar?
    Bara en tanke, dra vilken slutsats ni vill av det…

    Kommentar av Oskar — 31 augusti 2010 @ 17:08

  23. Per Herngren skriver om glasskioskmodellen på sin blogg, och ger en referens till en annan som också gjort det:

    I The Collapse of Chaos använder de båda komplexitetsforskarna Cohen och Stewart en badstrand för att enkelt förklara dynamiken i möjlighetsutrymmet.

    Kommentar av Christian Engström — 12 september 2010 @ 12:06


RSS feed for comments on this post.

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: