Vad Piratpartiet faktiskt vill med upphovsrätten

Horace Engdahl, Liza Marklund, Ernst Brunner och Peter Englund och har alla givit sig in i fildelningsdebatten. Det är roligt. Men varför är de alla så otroligt dåligt pålästa när det gäller den upphovsrättskritiska diskussionen? De har ingen aning om vad vi pirater faktiskt föreslår för förändringar av upphovsrätten, och ännu mindre grepp om våra argument.

Ingen av dem skulle drömma om att skriva en bok utan att ha gjort ordentlig research först. Det är bland annat det som har gjort dem till lästa och uppskattade författare. Så varför kastar de sig in i samhällsdebatten utan att ta reda på ett dugg om vad deras meningsmotståndare faktiskt tycker? Som Oscar Swartz påpekar ger det ett ointellektuellt intryck. Av personer som de nu uppräknade borde man ha rätt att förvänta sig att de intar en intellektuell hållning, och sätter sig in i frågan och funderar på den med öppet sinne innan de eventuellt bestämmer sig för en åsikt.

Men hur som helst, det är roligt att några av våra främsta kulturpersonligheter engagerar sig i debatten. Men för att hjälpa dem att förhoppningsvis höja sig över lite invektivernas och de koleriska utfallens nivå, ska jag berätta vad det är för förändringar av upphovsrätten som Piratpartiet faktiskt förespråkar.

Vi vill inte avskaffa upphovsrätten som princip, som Horace Engdahl tror. Vi säger inte att internet ska vara en frizon där det gäller andra regler än i resten av samhället, som Liza Marklund har fått för sig. Och vårt mål är inte att förhindra en saklig debatt om hur vi ska kunna få en fungerande upphovsrätt även på nätet, som Ernst Brunner och Peter Englund påstår av okänd anledning.

Tvärtom vill Piratpartiet bevara upphovsrätten, men reformera den så att den kommer i samklang med den nya tidens förutsättningar. Vi föreslår teknikneutrala regler som ska gälla i samhället generellt, och inte bara på internet. Och vi vill gärna skapa förutsättningar för en saklig debatt om upphovsrätten genom att hjälpa våra meningsmotståndare att sätta sig in i frågan lite bättre.

Piratpartiets förslag till en balanserad upphovsrätt vilar på fyra hörnpelare:

Fri icke-kommersiell användning.
Fram till för tjugo år sedan var upphovsrätten knappast något som berörde vanliga människor. Reglerna om ensamrätt för exemplarsframställning riktade sig mot kommersiella aktörer, eftersom det bara var de som hade möjlighet att till exempel trycka böcker eller ge ut skivor. Privatpersoner som ville skriva av en dikt och skicka till sin käresta, eller spela av en skiva till kassettband och ge bort till en kompis, behövde överhuvud taget inte oroa sig för att hamna i konflikt med upphovsrätten.

Men idag har tolkningen av upphovsrätten glidit i en riktning som gör att den innebär stora inskränkningar i vad vanliga privatpersoner får göra i sitt dagliga liv. I samma takt som den tekniska utvecklingen har ökat vanliga människors möjligheter att ta del av och sprida kultur, har lagstiftningen utvecklats i rakt motsatt riktning. Gummibandet fortsätter att spännas.

Piratpartiet vill återföra upphovsrätten till dess ursprung, och göra helt klart att den bara reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang. Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv. Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras. Som exempelvis icke-kommersiell fildelning av upphovsrättsskyddat material.

Fem års kommersiell ensamrätt.
Stora delar av underhållningsbranschen som den ser ut idag bygger på upphovsrättens bestämmelser om ensamrätt att utnyttja verket kommersiellt. Vi vill bevara den ensamrätten när det gäller kommersiell användning.

Men dagens skyddstid – livstid plus 70 år – är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Ingen kan påstå att den i praktiken nästan oändliga skyddstiden är nödvändig för att locka kapital till underhållningsbranschen. Däremot leder den till många negativa konsekvenser för dem som vill bevara eller bygga vidare på klassiska verk. Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel. Vi föreslår fem år från publiceringen, vilket redan det torde vara en längre tid än vad någon investerare räknar med för att få igen sin investering.

Fri sampling – lagstadgad ”fair use”.
Dagens alltmer restriktiva lagstiftning och tolkningar av ”intrång” i upphovsrätt gör det särskilt svårt för skapande musiker, filmare, och bildkonstnärer. I synnerhet gäller detta de som skapar verk genom att bearbeta och återanvända delar av gamla verk. I princip allt sådant är numera olagligt utan uttryckligt tillstånd från samtliga innehavare av den ”copyright” som gäller. Det vill vi ändra på, så att huvudregeln istället blir att det är fritt fram att skapa nya verk utifrån existerande. I den mån man vill begränsa vissa former av kommersiella bearbetningar, till exempel översättningar av ny litteratur eller användandet av ny musik i filmer, ska de begränsningarna vara uttryckligen uppräknade i lagen.

Förbud mot DRM.
DRM står för Digital Restrictions Management, och är en samlingsbeteckning för olika tekniker som syftar till att inskränka konsumenternas och medborgarnas möjligheter att ta del av och kopiera verk, även när de har laglig rätt att göra det. Vi vill införa ett förbud mot DRM-tekniker i konsumentlagstiftningen. Det är ingen vits med att riksdagen inför balanserade och rimliga upphovsrättslagar, om de stora multinationella företagen samtidigt tillåts skriva sina egna lagar och upprätthålla dem med tekniska metoder.

Det här är alltså vad Piratpartiet föreslår. Om någon vill diskutera någon av de här punkterna, eller allihop, är vi alltid intresserade.

Men vi vill i så fall höra bättre och intressantare argument än det oreflekterade påståendet att ”fildelning [av upphovsrättsskyddat material] är stöld”, för det är inte sant rent juridiskt, och är i själva verket bara ett cirkelargument som förutsätter det som skall bevisas. Läs Magnus Jiborns utmärkta sågning av argumentet i artikeln Meningslös retorik om fildelning i Sydsvenskan.

Och sätt er gärna in lite grand i den internationella diskussionen om upphovsrätten, kära medlemmar av den svenska kultureliten! Börja till exempel med att läsa Lawrence Lessigs Free Culture eller Yochai Benklers The Wealth of Networks. Då kommer ni inse att det här är något större än en ren plånboksfråga för den svenska upphovsrättseliten. Det handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha i framtiden.

Vi pirater vill väldigt gärna diskutera upphovsrätt med er. Men diskussionen blir så mycket mer givande om ni försöker närma er ämnet på ett lite mer intellektuellt sätt, och inte bara låter ilskan och ryggmärgsreflexerna styra.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, kultur, horace engdahl, liza marklund, ernst brunner, peter englund