Antag att man har en 100 meter lång sandstrand med två glasskiosker på. Hur är det bäst att de är placerade?
För kunderna som ligger och solar och vill köpa glass är det bäst om de två glasskioskerna är placerade 25 och 75 meter från början av stranden, alltså mitt på varsin halva. Så här:
———————— V ———————— ———————— H ————————
I detta spännande ascii-konstverk betyder alltså V vänster glasskiosk, och H höger glasskiosk. Vänster glasskiosk servar den vänstra delen av stranden, och höger den högra. Med den här placeringen har alla kunder så nära som möjligt till glassen, och ingen har längre än 25 meter.
Men sett ur de två konkurrerande kioskägarnas synvinkel tjänar var och en av dem på att lägga sig så nära mitten av stranden som möjligt:
Kunderna på hela den högra halvan av stranden har ju fortfarande närmast till kiosk H, även om den ligger precis i mitten. Om H flyttar sig dit medan V ligger kvar på sin ursprungliga plats, kommer H behålla alla sina tidigare kunder från “sin” sida av stranden, men dessutom bli närmaste glasskiosk för ett antal av vänsterkunderna nära mitten. Det enda sättet för V att få tillbaka “sina” kunder blir att flytta till mitten han också. Det blir alltså så här:
———————————————— V - H ————————————————
För bägge kioskerna är den bästa strategin att lägga sig så nära den andra som anständigheten tillåter.
När det gäller glasskiosker på stranden är ju det här en negativ effekt. I genomsnitt har kunderna fått dubbelt så långt att gå till kiosken, och den maximala sträckan har ökat från 25 till 50 meter. Tråkigt för kunderna, men det blir resultatet av att både V och H vill locka så många som möjligt till den egna kiosken.
Som alla redan har förstått är det här en analogi där de två glasskioskerna representerar de bägge blockens position på höger-vänster-skalan. Precis samma effekt dyker upp när blocken ska positionera sig politiskt. Den som lyckas lägga sig närmast mitten vinner, så de båda blocken kommer oundvikligt att närma sig varandra och till slut hamna ganska nära mittpunkten båda två.
När det gäller politik kan man diskutera om det här är bra eller dåligt. Man brukar ibland kritisera de etablerade partierna för att de är för lika varandra, och att väljarna inte har några riktiga alternativ att välja mellan. Det är förvisso sant så långt, och kan i värsta fall göra att många tycker det känns ointressant att gå och rösta.
Men sett ur landets synvinkel är det nog ändå ganska bra att det inte blir alltför tvära kast när makten går över från det ena blocket till det andra. Om bägge blocken egentligen ligger ganska nära varandra i verkligheten (vad de än låtsas i retoriken), då ökar chansen att det trots allt blir en politik som de flesta kan leva med, även de som tycker att “fel lag vann”. Och hur som helst, vare sig man tycker det är positivt eller inte att de bägge blocken i praktiken hamnar mycket nära varandra, så gör de det i alla fall.
Just i dagsläget tycks alliansregeringen ha placerat sin glasskiosk lite längre till höger än vad många kanske hade trott, så vänsterblocket har ett stadigt övertag i opinionsundersökningarna. Men det kommer ändra sig under mandatperioden. Regeringen kommer försiktigt och gradvis börja röra sig mot mitten för att ha en chans att sitta kvar även nästa period. När riksdagsvalet väl står för dörren kommer gapet mellan blocken vara mycket mindre igen. Så är det varje gång.
Om man vill hårdra det kan man säga att själva valen inte spelar någon särskild roll, utan att det är hotet om nästa val som är kärnan i demokratin. Eftersom politikerna vet att de måste vara det block som ligger närmast mitten om de vill få den åtråvärda regeringsmakten, har de hela tiden ett incitament att försöka manövrera sig så nära den politiska mittpunkten de kan. När valdagen väl kommer är det bara nyansskillnader kvar för oss väljare att ta ställning till.
Det blir ungefär den politiska riktning som vinden i samhället blåser, och den politiker som har ställt in kappan bäst får jobbet att administrera det hela.
Därför kan man som väljare överväga att använda sin röst till något annat än att avgöra den sista decimalen i fördelningspolitiken. Det öppnar möjligheten att föra in en ny dimension i politiken. Och den möjligheten behövs.
För problemet är att även om det här systemet fungerar ganska bra för frågorna på höger-vänster-skalan, så ger det väljarna väldigt lite inflytande över andra frågor. Det har de center-väljare fått erfara som la sin röst på ett parti som de trodde var mot skapandet av ett övervakningssamhälle. Deras röster används nu till att genomföra FRA-förslaget och tvinga internetleverantörerna att agera angivare mot sina kunder. Förra mandatperioden fick de som röstade på miljöpartiet uppleva precis samma sak, när deras röster användes till att hålla Bodström vid makten så att han kunde lägga fler förslag om utökad övervakning än någon tidigare justitieminister.
Bryr man sig om att stoppa det framväxande övervakningssamhället så spelar det i praktiken ingen roll vilket av de nuvarande riksdagspartierna man röstar på. Man blir blåst i alla fall. Det enda val man har är om man vill höra Fredrik Federley och Annie Johansson gråta ut i media över att de tyvärr måste införa 1984-samhället trots att de egentligen inte vill, eller om man vill höra två språkrör från miljöpartiet säga samma sak. Lagstiftningen blir densamma under alla omständigheter.
Det är här ett sakfrågeparti som Piratpartiet kommer in. Felet med exempelvis miljöpartiet och centern är att när det kommer till kritan är de mer intresserade av vilket block som får makten än av någon enskild sakfråga. Och eftersom övervakningssamhällets införande är en enskild sakfråga, kommer varken mp eller c att stå upp för den frågan i slutändan. Därför spelar det inte någon roll hur vackra ord de säger innan valet.
Piratpartiet bryr sig däremot inte om huruvida statschefen regeringschefen heter Mona eller Fredrik. Vi kan leva med endera, men bara på villkor att hon eller han låter bli att införa ett övervakningssamhälle modell 1984, och låter bli att skicka polisen på en hel ungdomsgeneration som har förstått att ta till sig den nya teknikens möjligheter. Annars går vi pirater till den andra glasskiosken. Den ligger ju trots allt alldeles bredvid. Det har de demokratiska mekanismerna sett till.
Det här är grunden för Piratpartiets vågmästarstrategi. Genom att vara beredda att stödja endera blocket kan vi verkligen lova att det blir verkstad och inte bara prat om vi kommer in i riksdagen i den positionen. Det är det första.
Men det andra är att även om vi inte kommer in i riksdagen, gör blotta det faktum att vi finns och kommer att ställa upp i nästa val att de etablerade politikerna får upp ögonen för frågorna. I valet 2006 var det 35.000 människor som röstade på Piratpartiet. De väljarna blev visserligen inte representerade i riksdagen den här gången, men de lyckades sända en mycket tydlig signal till makthavarna. Det kan man aldrig kalla bortkastat.
Miljöpartiet gjorde otroligt mycket för att få upp miljöfrågorna på den politiska agendan under de åtta år som gick innan de lyckades ta sina första riksdagsplatser på åttiotalet. När miljöpartiet började var egentligen inget av de dåvarande riksdagspartierna särskilt intresserat av miljöfrågor, men ett decennium senare var det en obligatorisk stor fråga på alla partiers agendor.
Politik handlar ju i grunden om att sprida idéer, och i det långa loppet kan man argumentera för att det är viktigare än jakten på mandat. Men vill man sprida idéer till politiker, då måste man först få dem att lyssna. Men aktivism räcker inte. Vill man få dem att lyssna ordentligt, då finns det bara ett sätt att uppnå det. Då ska man hota att ta deras mandat ifrån dem. Och visa att man menar allvar med orden. Då kan det faktiskt hända saker.
…………
Det här inlägget ingår i en bloggstafett om demokrati och sakfrågepartier. Tidigare inlägg:
En bortkastad röst (Opassande)
Lämna tillbaka min röst! (Enligt Min Humla)
Demokratiskt dilemma (Besökaren 2.0)
Demokratiskt dilemma (Enligt Min Humla)
Demokrati (Blogge Bloggelito)
Väljarnas vapen (Jan Lindgren, gästbloggare hos Opassande)
“Generationsklyfta” a.k.a baklänges in i framtiden (Sagor från livbåten)
Demokrati del 1: Demokrati eller inte? (Rick Falkvinge)
Demokrati del 2: Valsystem? Sakfrågepartier? (Rick Falkvinge)
Enfrågepartier… (Mina Moderata Karameller)
Själv väljer jag att inte namnge någon speciell bloggare som får stafettpinnen, utan ger den till alla som är intresserade av ämnet. Det här är en intressant diskussion som bara vinner på att bli belyst ur så många synvinklar som möjligt.
…………
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, demokrati, övervakning
Igår höll riksdagen sin öppna 
