Christian Engström, Pirat

13 september 2012

Urvattnat EU-direktivet om herrelösa verk antaget

Filed under: Orphan Works — Christian Engström @ 11:39

Idag antog EU-parlamentet direktivet om så kallade herrelösa verk (orphan works). Röstsiffrorna blev 531 för, 11 mot, och 65 som avstod.

Jag avstod, för att markera att vi är besvikna över resultatet.

Det här är visserligen ett steg i rätt riktning, men det är ett larvigt litet steg. I praktiken kommer det antagligen inte vara till någon särskild nytta för biblioteken och museerna, tyvärr.

- EU hade chansen att göra någonting riktigt bra för att låta till exempel bibliotek och museer göra sina samlingar tillgängliga digitalt, men missade den, säger jag i vårt pressmeddelande.

Nu är det upp till bibliotekarier och andra aktivister i de enskilda medlemsländerna att försöka se till att direktivet tolkas på ett så vettigt och konstruktivt sätt som möjligt när det införs i den nationella lagstiftningen, om det ska vara till någon nytta alls när det gäller att göra vårt gemensamma kulturella arv tillgängligt.

Länkar:

6 september 2012

Orphan Works: A Missed Opportunity

Filed under: English,Orphan Works — Christian Engström @ 23:50

The orphan works will most likely remain locked in

Next week, the European Parliament will be voting on the dossier Certain permitted uses of orphan Works (2011/,(COD)). It deals with the issue of books, articles, music, pictures, films etc. where the author or rightsholder cannot be identified or found. These are called orphan works in the terminology of copyright lawyers.

Libraries, museums, archives, and public broadcasters have a lot of them in their archives, but because they are still under copyright they are effectively locked into those archives, since they cannot be made public legally.

About a year ago the European Commission presented a long-awaited proposal for a directive to remedy this situation.

As is often the case in the EU, the proposal from the Commission, which was very limited to start with, has now been watered down even further during its journey through the parliamentary committees, and the negotiations between the EU institutions.

More or less the only good thing that remains in it is the principle of ”mutual recognition of diligent search. This means that if a work has been found to have orphan status in the most relevant EU country, it will automatically be considered an orphan work throughout the EU. If you’re looking for a Swedish author you only have to look in Sweden (unless you have specific reasons to believe she could be found somewhere else). This eliminates the need to go through the motions of searching for authors in countries where you have no reason at all to believe they could be found.

But apart from that, the result is incredibly lame. It is uncertain if it will be any use at all to the libraries and museums who want to digitize their collections and make orphan works available to the public.

To the casual observer who reads through the text of the directive, it may look as if it would be quite helpful in allowing libraries and other institutions to make parts of our common European cultural heritage available throughout the EU. But as always, the devil is in the detail. The directive is littered with provisions that may look harmless on the surface, but in reality are so restrictive that they risk making the whole directive more or less completely useless in practice.

One of the big problems is that although the libraries and museums are strictly prohibited from making any profits from the orphan works, they are still required to pay compensation if a rightsholder suddenly reappears and claims ownership of a work that was believed to be orphan.

This creates an imbalance, and means that every time an orphan work is made available, it is associated with a financial risk for the library or museum. It remains to be seen how many public libraries and museums in Europe feel they are well funded enough to take that risk with a large number of works.

This problem was not present in the original proposal from the Commission, but was introduced into the directive by the Conservative and Liberal groups in the parliament. They insisted on introducing compensation for reappearing rightsholders, and at the same time they insisted on eliminating even the very limited commercial possibilities that the Commission had put in the original proposal.

According to the directive, the orphan works may not be used for any commercial purposes. The directive deliberately includes no provision that would allow publishers, record companies, or others to republish works that are currently unavailable to the public.

In this particular context, the Conservatives in the European Parliament seemed to regard money, free enterprise, and entrepreneurship as truly evil things, that must be kept at bay at all costs. So did the Liberals. Don’t ask me why.

This is a real pity. Suppose, for example, that somebody has a small publishing house that specializes in military history. In this area there are oceans of orphan texts, pictures, and other works. Making these works available could have great cultural value, and in the hands of the right entrepreneur, quite possibly some commercial value as well. But the directive says no.

The problem is the same for any documentary film maker who wants to use historic footage which has no known rightsholder. Or for the small record company that specializes in older jazz recordings, and would want to republish material from the archives. The directive says no.

These are just a few examples, but they are typical. The really famous and well known films, music recordings, and books very seldom become orphans.  Since they still have obvious commercial value, the rightsholders keep track of them, and continue to make them available. George Lucas hasn’t forgotten that he owns Star Wars.

The orphan works issue is mostly about narrow culture, outside the commercial mainstream. A good directive could have meant a boon for the cultural diversity that European politicians are so fond of praising when they are making dinner speeches. But alas, it didn’t happen.

I have been fighting as hard as I could to turn the directive into something that would be useful for libraries, museums, and public broadcasters, in close cooperation with the representatives for those institutions, especially Information Sans Frontièrs, who represent the libraries, museums, and archives, and who really would have wanted to see a useful directive in this area. But in the end, we didn’t succeed.

As the shadow rapporteur for the Green group (i.e.: the member who follows the dossier on behalf of the political group), I am recommending the group to abstain in the vote next week. This won’t have any effect on the outcome, as the directive will be passed by a large majority consisting of at least Conservatives, Liberals, and Social Democrats. But it at least sends a signal that we are not at all happy.

This time, the copyright fundamentalists won. This was a missed opportunity.

…………

Read more: Information Sans Frontièrs comments in June, when the deal we’ll be voting on next week was announced.

På svenska: Hax

8 juni 2012

EU låser in Europas kulturarv

Filed under: informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 13:57
Tags: , ,

Pressmeddelande från Piratpartiet:

Efter förhandlingar har EU:s institutioner nu bestämt hur man skall hantera litterära och andra konstnärliga verk som saknar känd eller spårbar upphovsman, så kallade föräldralösa verk / orphan works. Resultatet blev att de kommer att vara inlåsta även i framtiden.

- EU hade en möjlighet att göra en stor del av vårt kulturarv tillgängligt för medborgarna, men detta saboterades av upphovsrättsindustrin, trots att det i detta fall inte finns några kända upphovsmäns intressen att försvara. Det är både ledsamt och dumt, säger Christian Engström, ledamot för Piratpartiet i Europaparlamentet.

- EU-kommissionen försökte ta ett litet steg i rätt riktning, men resultatet blev det motsatta när ministerrådet och Europaparlamentet hade lagt sig i saken. Hela ärendet bär upphovsrättsindustrins fingeravtryck. Kulturen och allmänintresset fick stå tillbaka för den nya korporativism som präglar EU, säger Christian Engström.

Även organisationen Information Sans Frontièrs, som representerar bibliotek, muséer och arkiv i Europa, är mycket besviken över utfallet.

- Jag förstår att biblioteken är besvikna, och det är jag också. Detta är en missad möjlighet. Man hade kunnat ge nytt liv åt stora delar av vårt kulturarv, utan att det hade behövt kosta något och utan att någon upphovsman skulle behöva känna sig kränkt. Men oviljan att reformera upphovsrätten är så total att man kastar ut barnet med badvattnet, säger Christian Engström.

15 november 2011

Orphan Works på gång i EU-parlamentet

Filed under: informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 11:57

Lidia Geringer de Oedenberg (Socialdemokrat, PL) är rapportör för den lagstiftande rapporten om Orphan Works

Just nu håller EU-parlamentet på och behandlar en rapport om orphan works, alltså verk som fortfarande är belagda med copyright, men där det är svårt eller omöjligt att få reda på vilka rättighetsinnehavarna är och var de finns.

Det här är ett problem dels för bibliotek och museer att digitalisera sina samlingar, dels för SVT och andra tevebolag att göra sina arkiv tillgängliga. Det finns enormt mycket material i arkiven som idag ligger inlåst, eftersom institutionerna som har arkiven inte vågar göra verken tillgängliga.

Risken de skulle ta om de gjorde sina samlingar tillgängliga för allmänheten är att någon rättighetsinnehavare (till exempel ett företag eller arvingar till någon upphovsman) kommer och stämmer dem på lämpligt fantasibelopp i efterhand. Därför ligger stora delar av vårt gemensamma kulturarv och samlar damm i arkiv istället för att finnas tillgängligt.

Målet med den aktuella rapporten om orphan works är att göra det möjligt och lagligt att lösa det här problemet för bibliotek, museer och tevebolag. Det här är för en gångs skull en positiv nyhet, där målet är att förbättra upphovsrätten, och inte bara att hitta nya sätt att skärpa den och sätta dit fildelare.

Tyvärr var förslaget från kommissionen så väldigt begränsat att det i princip var meningslöst för både bibliotek och tevearkiv. Jag har bloggat om kommissionens förslag under rubriken Orphan Works – A Very Limited Proposal.

Det som händer nu är att parlamentet, och speciellt rättsliga utskottet JURI där jag sitter med, ska komma med ändringar till förslaget. Målet från min sida är förstås att göra så att direktivet blir användbart för biblioteken och tevearkiven trots allt. Det är långt ifrån säkert att jag kommer lyckas, men det ser faktiskt inte helt omöjligt ut.

Rapportören i JURI (alltså det rättsliga utskottet) är en polsk socialdemokrat som heter     Lidia Geringer de Oedenberg. En ”rapportör” i EU-sammanhang är den parlamentsledamot som har huvudansvaret för en viss ”rapport”, alltså i det här fallet förslaget till ny lagstiftning om orphan works.

I slutändan är det förstås hela parlamentet som fattar det formella beslutet genom omröstning i plenum, men det har stor betydelse vem som är rapportör och vilken inställning han eller hon har, eftersom rapportören leder arbetet i utskottet och därmed påverkar mycket.

Jag känner mig försiktigt förhoppningsfull när det gäller rapporten om orphan works, för jag har känslan rapportören Ms. Geringer faktiskt också vill att det ska bli ett bra och vettigt direktiv av det hela.

Rapportören presenterade sina ändringsförslag för några veckor sedan, och jag har för ett par veckor sedan lämnat in ytterligare 25 ändringsförslag som bygger vidare på rapportörens förslag.

De flesta av mina ändringsförslag är föreslagna direkt av public service-bolagens organisation EBU och organisationerna för bibliotek och museer som inkluderar Europeana, EBLIDA, JISC och Liber. De här organisationerna representerar alltså de institutioner som har problemen som direktivet förhoppningsvis ska kunna lösa.

Eftersom jag är av samma åsikt som dem, nämligen att problemet behöver lösas, är det naturligt att jag tar in deras synpunkter.

Nästa steg är att vi som är ledamöter i JURI-utskottet och följer den här frågan träffas och diskuterar alla ändringsförslag som har kommit in, och förhoppningsvis kan uppnå så mycket samsyn som möjligt om vad vi vill.

Det kallas på EU-jargong för ett ”skuggmöte”, eftersom de som följer frågan för de övriga partigrupperna kallas för ”skuggrapportörer”. Ett sådant möte borde komma någon av de närmaste veckorna.

Efter att vi har haft den diskussionen, och eventuellt jämkat ihop en del av ändringsförslagen till kompromissförslag som har ett brett stöd, kommer vi att rösta om ändringsförslagen i JURI. Jag har ännu ingen exakt tidtabell, men det borde ske före jul. Därefter kommer det hela att gå till omröstning i plenum, gissningsvis någon gång efter årsskiftet.

Jag kommer att berätta här på bloggen när det händer saker. Det här är en rapport som jag följer noga.

…………

Referenser:

The European Parliament Procedure Page (Oeil):
http://www.europarl.europa.eu/oeil/file.jsp?id=5917232

Proposal by the Commission:
http://ec.europa.eu/internal_market/copyright/docs/orphan-works/proposal_en.pdf

Tidigare inlägg om Orphan Works:
http://christianengstrom.wordpress.com/category/informationspolitik/orphan-works/

3 oktober 2011

Orphan Works – A Very Limited Proposal

Filed under: English,informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 6:44

The Commission has presented a proposal for certain uses of orphan works

The EU Commission has presented a proposal for allowing certain uses of ”orphan works”. These are (older) works that are still covered by copyright, but where the rights holder is unknown or cannot be located.

It is a good thing that the Commission addresses this problem, which needs to be solved. Unfortunately, the proposal is very limited, and far from a complete solution to the problem of ”the black hole of the 20th century”.

Some of the limitations of the proposal are:

  • Only libraries, museums, and public broadcasters may take advantage of works that are declared orphan. This means that for example documentary film makers who would like to include historic footage in their film will get no help from this directive.
  • Only published material. Libraries and museums have large collections of unpublished material, that in many cases would be the most interesting to have digitized and made available. The directive does not cover unpublished material at all.
  • Only books, magazines and films. The directive neither covers sound recordings (music or speech) nor pictures, which again limits its usefulness to libraries and museums.
  • No mass digitization. The requirements for a diligent search for every work that is to be digitized and made available more or less precludes mass digitization from a practical point of view. The directive is also restricted to the kind of public institutions who would probably want to digitize all or most of their collections, but will not have the money to do so in a hundred years.

But still, it is a good thing that the Commission for once has come with a proposal in the area of copyright that is not just about stricter enforcement, so let us regard the glass as half full instead, and take note of some positive things in the proposal:

  • Diligent search. The basis of the whole directive is that if you make a bona fide diligent search for the rights holder and cannot find him, a work can get declared as orphan, so that it may be digitized and made available. This is a good principle, provided that the requirements for the diligent search do not get so demanding and onerous that it becomes impractical.
  • Mutual recognition. The diligent search should be done in the country where the work was first published. Once it is declared orphan in that country, it automatically is regarded as orphan in all of the EU. This is a very sensible and important principle. Without it, the directive would no allow sites like Europeana to make orphan works available unless the diligent search was repeated 27 times for each work.
  • The television archives of (at least) the public broadcasters are covered by the directive, which is a good thing. There are lots of interesting programs that the broadcasters have in their archives that they are not allowed to show to us, the general public who paid for them in the first place. It is good if the directive can remedy this.

The proposal from the Commission has now gone to the European Parliament, where members may suggest amendments to the proposal in the relevant committees. The lead committee is the legal affairs committee JURI, where I am a member.

You can find the preliminary time line and the relevant documents at the Legislative Observatory page of the European Parliament. There you can find the proposed directive (pdf), and a summary of the Commission’s impact assessment (pdf) which accompanied the proposal.

Please feel free to suggest amendments to the Commission’s proposal that you would like to see.

29 september 2011

”Alvik kan bli navet för global musik”

Filed under: informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 12:15

Ett antal stora skivbolag och insamlinssällskap och  planerar att bygga en global databas över vem som äger rättigheterna till all världens musik. Huvudkontoret för projektet ligger i Stockholmsförorten Alvik, rapporterar IDG.

Det här är en intressant upplysning, eftersom EU-parlmentet håller på och behandlar ett lagstiftningsförslag om orphan works, alltså verk där rättighetsinnehavaren är okänd eller inte går att få tag på. I det sammanhanget är det väldigt intressant vilka register över verk som finns eller kan komma att finnas.

24 mars 2011

Google förbjuds scanna in böcker

Filed under: informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 15:37

En amerikansk domstol har underkänt avtalet som gav Google rätt att digitalisera böcker

En amerikansk domare har underkänt avtalet mellan Google och författar- och förläggarorganisationerna i USA som gav Google rätt att scanna in böcker och göra dem tillgängliga elektroniskt, rapporterar New York Times.

Argumentet tycks vara att eftersom ingen annan än Google har visat intresse för att göra den här delen av vårt gemensamma kulturarv tillgängligt, så skulle Google få ett de facto-monopol om de tilläts göra det.

Resultatet lär bli att böckerna får stå kvar på hyllorna och samla damm istället. Jag har svårt att förstå varför det är bättre.

Visst, det vore olyckligt om Google fick monopol på alla böcker som getts ut under nittonhundratalet. Så långt är jag med. Men även om Google scannar in en bok förhindrar det ju inte andra som vill att också göra det. Därför ser jag inte riktigt logiken i domslutet.

Den rimliga lösningen tycker jag vore att stipulera att inga nya rättigheter skapas av att man konverterar en bok till elektronisk form. Idag är det lite oklart hur det förhåller sig på den punkten i olika jurisdiktioner, så ett förtydligande vore på sin plats.

Och sedan skulle vi behöva en generell lösning på problemet med orphan works. EU-kommissionen har sagt att den ska komma med ett förslag, men jag får intrycket att upphovsrättsindustrin verkar ha agerat bakom kulisserna för att blockera det initiativet.

Och här nere i Bryssel är Google-bashing något av en folksport bland många, så blotta det faktum att Google visat intresse för att göra orphan works och andra böcker tillgängliga har antagligen gjort det lättare för upphovsrättslobbyisterna att sätta käppar i hjulet.

Syftet med upphovsrätten påstås vara att främja tillgången till kultur i samhället. Men så som den ser ut idag är det uppenbart att den motverkar det syftet.

…………

Tags: , , ,

5 december 2010

Mutual recognition of orphan works

Filed under: Copyright Reform,English,informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 14:36

Legislation is needed to solve the orphan works problem

An orphan work is a work that is still in copyright, but where the rights owner is not known or cannot be found. It can be a book, a song, a film, or a photo, or any other kind of work that falls under the copyright legislation.

Orphan works present a big problem for anybody who would want to use them. If you just go ahead without getting a permission, you run the risk that the rights holder suddenly turns up and sues you for a large amount. As we all know, courts can be quite prepared to set the damages for even minor copyright infringements to pretty astronomical figures. In many cases, this is simply not an acceptable risk.

But since there is no known rights holder that you can ask for a license, there is nothing you can do about it. No matter how valuable you think it would be to share that work with the world, there is no way to do it without breaking the law and exposing yourself to a great financial risk. The orphan works are effectively locked away by the copyright system.

This is not a small or marginal problem. A large part of our common cultural heritage from the 20th century falls into this category. About 75% of the books that Google want to digitize as part of their Google Books initiative are out of print, but still under copyright.

Even if it is theoretically possible to find the rights holders for many of these books by making a thorough investigation in each individual case, it simply becomes unfeasible when you want to do mass digitization.

And Google Books is not the only project to digitize works and make them available, even if it is the one that has attracted the most attention lately. There is an EU project called Europeana with a similar goal, as well as the open initiative Project Gutenberg. All of these are being held back by the problem of orphan (or semi-orphan) works.

Unless we do something, most of our common cultural heritage from the 20th century risks getting lost in a black hole before it becomes legal to save it for posterity. The Commission wants to address this problem, and solve it as quickly as possible. This a very good thing, and an initiative that we should support.

The cleanest solution would be to shorten the protection time from today’s life + 70 years to something that is more in line with the commercial realities of the cultural sector. Unfortunately, this is almost impossible to do quickly, since it would require re-negotiating the Berne Convention and other international treaties.

This means that in practice, there are essentially three possible solutions to the problem:

  1. Do nothing, and accept that most works from the 20th century cannot be digitized,
  2. Extended collective licensing, or
  3. Recognition of orphan works after a diligent search.

If we rule out option 1 as being unacceptable, the choice stands between extended collective licensing and a system based on the recognition of orphan works after a diligent serach.

Extended Collective Licensing

Extended collective licensing means that you legislate to the effect that for works where the rights holder cannot be found, management of the copyright is taken over by a collecting society, who will then be able to negotiate and collect money for the use of the work. I the (real) rights holder turns up at a later date, the collecting society will pay the money to him. If no rights holder turns up and makes the claim, the collecting society will keep the money and distribute it to its members.

In a completely unsurprising manner, this is the solution favored by the collecting societies. Since, after all, most of the rights holders will never appear, the collecting societies can look forward to quite a lot of money that will never be claimed by anybody.

The collecting societies have managed to convince the Nordic Public Service Broadcasters that collective licenses are the way forward. Public service broadcasters in Europe have a rich archive of 2.2 million television programmes and 10.5 million radio programmes from the early days of broadcasting to the present, the Nordic PSB wrote in a letter to members of the European Parliament in 2009.

Each production in the archives may involve up to a hundred rights holders. Finding and signing contracts with each one is difficult. Doing it for the whole archive is virtually impossible. Most of this common cultural heritage is currently locked away in the archives, because of the cost and difficulty involved in clearing the rights.

It is true that a system based on extended collective licensing would solve the problem for the public service broadcasters, and for other big commercial players. By paying money to the collecting societies, the broadcasters get protection from future lawsuits from the actual rights holders, in case any of them should appear. This would remove the legal uncertainty that is currently preventing the broadcasters from making their historic material available to the public.

But if collective licensing would solve the problem for public broadcasters and other big commercial players, it would would be very harmful to all forms of non-commercial culture production.

Take, for instance, a blogger who wants to put an old photograph taken by an amateur on his blog, to illustrate an article. If the rights owner is unknown (which is true for most older pictures that were created during the 20th century), it may technically be in breach of copyright to republish the photograph. In practice, however, the risk that a rights owner should appear and sue the blogger is almost negligible.

But if the collecting societies were given the rights to everything that has been created where the real rights holder is unknown, it would suddenly become highly risky to republish any picture unless you know exactly who the rights owner is and can prove it.

The collecting societies have a history of enforcing any rights they are given in a quite aggressive way, and there would be nothing to stop the from threatening anybody who republishes anything with a law suit unless they pay up.

The burden of proof would shift from the situation today, where anybody who wants to sue somebody for copyright infringement first has to prove that he actually owns the rights, to the reverse situation, where the collecting societies would have to prove nothing, since they would automatically own everything that cannot be shown to belong to a known rights holder.

A solution for orphan works based on collective licensing might be acceptable to big commercial players, but it would seriously harm the participation culture of the Web 2.0, as well as all other forms of non-commercial cultural production.

There is also the problem that the collecting societies still operate on a national level, so even if you pay one collecting society in the most relevant country, you still cannot distribute the material on the European level. This means that the objectives of Europe’s Digital Agenda cannot be fulfilled in this way.

The collecting societies have so far been unable to provide a one-stop-shop for the rights that they already have to works that are not orphan. This is a big problem in itself, and one of the major factors inhibiting the Internal Digital market. Locking up the orphan works in the same logjam would be a step in the wrong direction.

It is understandable that the collecting societies want to grab as many rights as they can, in order to collect as much money as possible for themselves and their members. That is, after all, their whole purpose.

But it is very hard to justify why they should be allowed to take over the rights to works that neither they nor any of their members have had any part in creating.

If the author of an orphan work would have wanted a collecting society to manage his rights, all he would have had to do was to register with the collecting society. The reason why he chose not to do this could be that he just did not bother, and never thought about it. But in many cases it is a deliberate decision by the author because he wanted the work to be freely available and part of our common cultural heritage.

To still confiscate those rights and give them to a collecting society anyway would not be respectful of the wish of the author, even if the collecting societies would like it they benefit from it.

Recognition of orphan works after diligent search

The alternative way to handle the orphan works is to introduce legislation that says that after a diligent search for the rights holder, a work can be declared orphan by some institution. This affords legal certainty to anybody who wants to make available or use a work where the rights holder can be found.

There are several different technical solutions to how to achieve this, that vary in their details. A statutory exception on the European level would be one possibility, but there are others as well. In order to be meaningful and fulfill the objectives of the Digital Agenda, the solution must be on the European level, so that the works can be disseminated at least throughout the internal market.

The European Commission is about to present a proposal on orphan works in the print sector. It will be based on rules for mutual recognition of orphan status by the Member States.

Once a diligent search has been carried out in the country where the work was first published, it shall be deemed orphan within all of Europe if no rights holder was found in the diligent search. The searches are to be carried out by public libraries and similar institutions, and saved as documentation of the orphan status. This provides legal certainty.

Each Member State will be required to set up a system where they specify a number of publicly available databases that should be searched before a work published in that country can be given orphan status.

This is a good model, so it is a proposal we should support. In order to be as useful as possible, it would be desirable to have as many different kinds of works included in the original proposal, preferably all.

For books and printed materials, the rules should be designed so that all players who have so far shown an interest in digitizing the material, are allowed to contribute to the effort. This would include not only public libraries and institutions, but also non-commercial volunteer projects like Project Gutenberg, and commercial players such as Google. Since public libraries have limited resources, the risk is that digitization of the European cultural heritage will take a very long time if they are the only ones allowed to contribute.

When designing the rules for commercial players to contribute, it is important to make sure that no new rights should be created by the act of digitizing the material, in order to avoid the risk of a private monopoly being created.

It is also important that the procedures prescribed by the Member States for doing the diligent search are not to onerous on the institution that wants to establish the orphan status of a work. When doing mass digitization today, the rights clearance is often more expensive than the actual digitization.

Depending on the definition of “orphan works” and depending on the practical meaning of “diligent search”, the percentage of expected orphan works among in-copyright works and the costs to prove that they really are orphan works will vary greatly, the head of the German National Library points out.

A solution like this is what that the public libraries prefer. It would provide legal certainty for digitization projects, and would solve the orphan works problem for libraries like Europeana.

…………

Tags: , , ,

23 december 2009

Bra av Karl Sigfrid om föräldralösa verk

Filed under: Copyright Reform,informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 12:56

Karl Sigfrid (M)

Karl Sigfrid (M) skriver ett inlägg om föräldralösa verk, alltså film, musik, böcker och foton från 1900-talet som fortfarande är belagda med upphovsrätt, men där det är svårt eller omöjligt att hitta rättighetsinnehavarna.

Moderaterna gjorde ett utspel om upphovsrätten förra veckan. Utspelet som sådant var kanske inte alldeles 100-procentigt genomtänkt eller välformulerat, men vill man vara lite positiv kan man ändå tolka det som ett tecken på god vilja. Eftersom det är jul väljer jag att vara snäll. ;)

Och när Karl Sigfrid (som faktiskt kan upphovsrättsfrågan på riktigt) får skärpa till den moderata retoriken utifrån förslaget, då blir det riktigt bra.

Den stora frågan är om vi ska låta insamlingssällskapen lägga beslag på 1900-talets kulturarv via så kallade avtalslicenser (vilket insamlingssällskapen förstås vill), eller om verk där rättighetsinnehavaren inte ger sig till känna ska ingå i den kulturella allmänningen och få användas fritt via ett lagstadgat undantag (ett ”statutory exception”).

Karl Sigfrid skriver:

Avtalslicenser är naturligtvis bättre än att helt sakna möjligheten att klarera föräldralösa verk, men de kan medföra onödigt höga kostnader. Särskilt om en enstaka monopolist som STIM får ensamrätten att klarera en viss kategori verk. Vad insamlingssällskapen efterfrågar är en ordning som tvingar användaren att betala för rätten att använda ett föräldralöst verk. Pengarna går till ett insamlingssällskap. Om upphovsmannen ger sig till känna betalas pengarna ut till denne. Om ingen upphovsman ger sig till känna behåller insamlingssällskapet pengarna. Det betyder att organisationer som STIM i praktiken tar över rättigheterna till skyddade verk vars upphovsman inte kan identifieras.

Rimligare är att föräldralösa verk kan användas fritt utan att det gynnar ett insamlingssällskap som på godtyckliga grunder tagit över rättigheterna. Samhällsekonomin och yttrandefriheten vinner på att kostnaden för att använda föräldralösa verk blir så låg som möjligt.

Det här håller jag helt med om. Målet när det gäller föräldralösa verk måste vara att göra verken så tillgängliga som möjligt för oss alla, inte att berika några insamlingssällskap genom att ge dem monopol på all kultur från 1900-talet som inte redan har någon känd ägare.

Karl Sigfrid fortsätter:

Istället för att betala en avtalslicens till ett insamlingssällskap kan det – i linje med det moderata förslaget – vara möjligt att genomföra en standardiserad sökprocess för att hitta upphovsmannen. Misslyckas sökandet trots att en rimlig ansträngning har gjorts kan verket användas fritt och nyttjaren har juridisk immunitet. En upphovsman som i ett senare skede ger sig tillkänna kan enbart kräva ersättning om det visar sig att sökprocessen varit otillräcklig.

Det här är också ett bra förslag. EU har redan ett upphovsrättsregister som heter Arrow. Om vi lagstiftar på EU-nivå om att rättighetsinnehavare som vill fortsätta behålla sina rättigheter till äldre verk måste anmäla det till Arrow-registret, blir det lätt för alla som vill använda eller sprida verket att hitta rättighetsinnehavaren. Finns det ingen innehavare registrerad är det fritt fram att använda verket, och lagstiftningen garanterar juridisk säkerhet.

Jag hoppas moderaterna bestämmer sig för att driva förslaget om ett lagstadgat undantag för föräldralösa verk, kombinerat med ett register över alla verk där det finns rättighetsinnehavare som vill behålla sina rättigheter. I så fall hamnar Moderaterna och Piratpartiet på samma sida i just den här frågan.

EU-kommissionen vill göra något åt problemet med de föräldralösa verken, och det kan mycket väl komma att beslutas under våren vilken lösning Europa ska välja. Den svenska debatten om upphovsrätten har kommit längre än i något annat medlemsland, så vad som händer i Sverige tilldrar sig intresse i resten av Europa.

Karl Sigfrids inlägg är ett välkommet steg i rätt riktning.

…………

Tidigare inlägg om orphan works:

STIM vill äga 1900-talet

Orphan works hearing in JURI
A librarian’s views on orphan works
A collecting society’s views on orphan works

Andra bloggar om: , , ,

20 december 2009

STIM vill äga 1900-talet

Filed under: Copyright Reform,informationspolitik,Orphan Works — Christian Engström @ 13:21

Insamlingssällskapen: Allt ska tillhöra oss!

Insamlingssällskapen, alltså STIM och alla dess systerorganisationer, vill att EU bestämmer att de ska få äganderätten till allt upphovsrättsskyddat som skapades under 1900-talet, där inte den rättmätiga ägaren hör av sig.

Det vill de dels för att tjäna mer pengar att ge till sina medlemmar och använda till administration. Men också för att förhindra konkurrens från hela 1900-talets kulturskatt.

Konstruktionen kallas för collective licensing, eller ”avtalslicenser”. Den innebär att rätten till alla orphan works, alltså föräldralösa verk där rättighetshavaren inte är känd, ska tillfalla insamlingssällskapet som normalt har hand om den typen av verk. Insamlingssällskapen är STIM och SAMI för musik, BUS för bildkonst etc.

Den som vill använda eller sprida något av verken får sedan förhandla med insamlingsällskapet om en licens, och betala för den. Insamlingssällskapet behåller pengarna, för den händelse att den rättmätige rättighetsinnehavaren skulle dyka upp. Gör han inte det tillfaller pengarna insamlingssällskapet.

Det är lätt att förstå varför insamlingssällskapen tycker att det här vore en bra modell.

Insamlingssällskapen har lyckats övertyga de nationella radio- och tevebolagen i Norden om att det här vore en bra modell. Föreningen Nordic PSB, där de nordiska public service-bolagen ingår, har skickat ett uttalande till alla oss 18 EU-parlamentariker där de propagerar för modellen med avtalslicenser.

Då skulle radio- och tevebolagen kunna göra sina programarkiv tillgängliga för allmänheten, om de kommer överens med insamlingssällskapen och betalar dem en del av pengarna från tevelicenserna.

Det här modellen vore i och för sig en förbättring jämfört med dagens situation. Idag går det inte att använda föräldralösa verk alls, eftersom det inte ens finns någon att förhandla om en licens med. Om insamlingssällskapen får ta över rättigheterna vet man åtminstone vem man ska förhandla med.

Men varför ska just insamlingssällskapen få de här rättigheterna? De är ju inte ens part i målet. Det enda man vet om föräldralösa verk är att upphovsmannen inte har valt att registrera det hos något insamlingssällskap. Kanske för att han inte iddes. Kanske för att han uttryckligen ville att hans verk skulle spridas om någon tyckte om det, och därför inte ville skriva över sina rättigheter till något insamlingssällskap.

En mycket bättre lösning på problemet med föräldralösa verk är att använda ett statutory exception, eller ”lagstadgat undantag”. Det är den lösning som biblioteken helst vill ha. Då får vi alla tillgång till 1900-talets gemensamma kulturarv utan att insamlingssällskapen kan sko sig på rättigheter som de inte äger.

EU kan lagstifta om att rättighetsinnehavare som vill ha kvar sina rättigheter till ett verk mer än (säg) 10 år efter det att det först publicerades, får anmäla det till ett register. EU har redan ett sådant register som heter Arrow. I det lagstadgade undantaget föreskriver man sedan att verk som inte anmälts när 10-årsgränsen har passerats blir fritt tillgängliga för alla.

Ett sådant system ger rättslig säkerhet. Den som vill använda eller sprida något som är äldre en 10 år behöver bara söka i registret. Hittar han det inte efter en ”diligent search”, en noggrann sökning i registret, så är det fritt fram att använda verket. Annars har han åtominstone fått veta vem rättighetshavaren är, så han kan kontakta denne.

Med ett statutory exception tillfaller 1900-talets kulturarv oss alla. Sveriges Television kan släppa sitt stora arkiv fritt utan att behöva betala extra till insamlingssällskapen. Då kan de använda sina surt hopsamlade licenspengar till att göra nya program istället.

Men framför allt innebär ett statutory exception att alla andra också får tillgång till den gemensamma kulturen. Dokumentärfilmare som vill använda historiska klipp kommer kunna göra det utan att lägga stora pengar på att leta upp rättighetshavare. Google Books, Europeana och Projekt Runeberg, som alla vill digitalisera böcker från 1900-talet, kommer kunna göra det. Wikipedia får lättare att publicera bilder. Alla som vill skapa ny spännande kultur kommer få en gigantisk kulturskatt att hämta material från.

EU-kommissionen vill göra något åt problemet med orphan works. Det är bra, och det är därför olika intressenter har börjat opinionsbilda i frågan nu. Kommissionen har ännu inte bestämt sig för vilken metod den ska välja. Insamlingssällskapen vill alltså ha collective licensing, men den modellen gynnar i första hand dem och de stora rättighetsinnehavarna.

Ett statutory exception, som alla har nytta av, är en mycket bättre lösning. Den lösningen bör vi välja.

…………

Tidigare inlägg om orphan works:

Orphan works hearing in JURI
A librarian’s views on orphan works
A collecting society’s views on orphan works

Andra bloggar om: , , ,

Nästa sida »

Theme: Rubric. Get a free blog at WordPress.com

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 973 andra följare

%d bloggare gillar detta: