Christian Engström, Pirat

23 oktober 2014

Bra nyhet: EU-kommissionen vill ratificera Marrakesh-avtalet om böcker för synskadade

Filed under: Books for the Blind — Christian Engström @ 13:07

EU-kommissionen föreslår att EU ska ratificera (skriva under) Marrakesh-avtalet om underlätta för synskadade att få tillgång till böcker på specialanpassade format. Det är jättebra. Det är är en fråga som jag och Piratpartiet drev aktivt i EU-parlamentet, och det är roligt att se att det har givit resultat.

EU-kommissionen skriver i sitt pressmeddelande:

Bryssel den 21 oktober 2014

Kommissionen har idag föreslagit att Europeiska Unionen ratificerar Marrakesh-avtalet för att öka tillgången till publicerade verk för personer som är blinda, synskadade eller på annat sätt läshandikappade. Avtalet kommer säkerställa att böcker på format som Braille, stor skrift, e-böcker och ljudböcker med speciella navigationshjälpmedel, framställda under undantag i upphovsrätten, kan utbytas över gränserna, inte bara inom EU utan också mellan EU och tredje land.

Jag drev den här frågan i EU-parlamentet som ledamot av det rättsliga utskottet JURI (som har hand om upphovsrättsfrågor). I februari 2011 skrev jag ett ändringsförslag till en resolution från EU-parlamentet. Ändringsförslaget uppmanade EU-kommissionen att ta tag i den här frågan och se till att det blev ett avtal, som de synskadades organisationer hade krävt (i decennier utan att någonting hade hänt).

Ändringsförslaget som jag skrev blev först antaget av det rättsliga utskottet JURI, och sedan av EU-parlamentet som helhet. Enligt de personer från EBU, European Blind Union, som jag hade kontakt med blev den här resolutionen från EU-parlametet den energikick som de som hade jobbat frågan under alla år behövde. Plötsligt, och uppriktigt sagt till allas förvåning, lyckades man komma överens om ett avtal som de synskadade ser som en stor framgång i Marrakesh i juni 2013. Att EU-kommissionen nu formellt rekommenderar att EU ska ratificera avtalet är ytterligare ett steg mot att avtalet ska träda i kraft och bli bindande.

Nu får vi se vad som händer i den vidare processen. Hittills har flera medlemsländer, däribland Sverige, jobbat hårt för att blockera att det blir ett bindande avtal. Det är vad bokförläggarna vill (eftersom de av princip är mot alla uppmjukningar av upphovsrätten), och hittills har den svenska regeringen gått på bokförläggarnas linje. Nu blir det intressant att se om den nya regeringen kommer fortsätta den linjen, att bakom kulisserna gå bokförläggarnas ärenden för att förhindra eller fördröja att avtalet träder i kraft.

Men EU-kommissionens besked i veckan är goda nyheter, och ytterligare ett steg på vägen.

Läs EU-kommissionens pressmeddelande om Marrakesh-avtalet om böcker för synskadade

…………

Ännu mer: Mina tidigare bloggposter om Böcker för synskadade

 

20 oktober 2014

Hur blir det med datalagringsdirektivet, Miljöpartiet?

Filed under: datalagringen — Christian Engström @ 14:02

Före valet var Miljöpartiet förespråkare för personlig integritet, och motståndare till massövervakning. Efter att ha suttit fem år i den Gröna gruppen i EU-parlamentet uppfattar jag det som något de uppriktigt tycker. Vi arbetade på alla sätt vi kunde mot alla former av massövervakning, och vi blev jätteglada när EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet för att det kränker de mänskliga rättigheterna som står inskrivna i EU-stadgan.

Men i Sverige sitter Miljöpartiet numera i regeringen. Och plötsligt har det blivit knäpptyst från dem vad de tänker göra med den svenska datalagringslagen, som bygger på det olagliga och numera upphävda datalagringsdirektivet från EU.

Kommer regeringen lägga en proposition för att avskaffa den svenska datalagringslagen?

Jag skulle verkligen uppskatta ett rakt svar från Miljöpartiet på den frågan. För jag börjar bli väldigt oroad av den bedövande tystnaden.

6 oktober 2014

Att tysta politisk kritik med copyright

Filed under: Copyright Reform — Christian Engström @ 9:01
Enligt upphovsrätten har Expressen inte rätt att visa den här bilden där Åsa Romson målar med giftig miljöfarlig båtfärg

Enligt upphovsrätten har Expressen inte rätt att visa den här bilden där Åsa Romson målar med giftig miljöfarlig båtfärg

Miljöminister Åsa Romson (MP) har målat sin båt med giftig bottenfärg som är förbjuden av miljöskäl i Östersjön, avslöjar Expressen. Beviset är bilder från 2011 där Åsa Romson står och målar båten, och den olagliga färgburken syns. Bilderna är publicerade av Åsa Romson själv.

När Expressen träffade Romson och konfronterade henne med bilderna svarade hon, enligt Expressens artikel

”Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?”

Här har Åsa Romson lagen helt på sin sida. Under förutsättning att hon (eller hennes man) äger upphovsrätten på bilderna, har hon all rätt i världen att förbjuda Expressen att publicera dem. Det är själva kärnan i upphovsrättsmonopolet, att den som har copyright har rätt att förbjuda publicering.

Men borde det vara så? Är det rätt att en politiker som blir konfronterad med bildbevis försöker använda upphovsrätten för att undertrycka bilderna, och därmed kritiken?

Eftersom jag suttit tillsammans med Miljöpartiet i den Gröna gruppen i EU-parlamentet i fem år vet jag att Miljöpartiet brukar tycka att det är rent förjävligt att upphovsrätten kan missbrukas på det här sättet för att tysta legitim politisk kritik. Miljöpartiet har mycket goda grunder att tycka att det är förjävligt. Det här är nämligen ingen ovanlig taktik som olika storföretag brukar använda mot politiska aktivister.

Aktivistorganisationen Greenpeace råkade till exempel ut för precis det här för några år sedan i Finland. Greenpeace ville kritisera det finska oljebolaget Neste Oil, och satte upp en parodisajt. Neste Oil svarade med att stämma Greenpeace för upphovsrättsintrång (eftersom parodisajten påminde om Neste Oils riktiga sajt, som ju är copyrightskyddad). Oljebolaget kontaktade också den internetleverantör som Greenpeace använde, och såg till att den politiska parodisajten blev nedtagen omedelbart.

I både Miljöpartiets och mina ögon var det här en perfekt illustration på ett av felen med dagens upphovsrätt, att den så lätt kan användas för att tysta legitim politisk kritik. När det gällde ett oljebolag som trakasserar Greenpeace med upphovsrättsstämningar tyckte Miljöpartiet precis som vi i Piratpartiet: det här är omoraliskt och fel.

Men nu försökte Åsa Romson alltså skrämma Expressen till tystnad genom att hota med upphovsrätten på precis samma sätt.

Var står egentligen Miljöpartiet när det gäller copyright vs. yttrandefrihet?

Läs artikeln hos Expressen

…………

Uppdatering: Läs också Emma på Opassande: Att måla över sina misstag

Uppdatering 2: Bra artikel med fler exempel på när upphovsrätten använts så här: Åsa Romson och friheten

1 oktober 2014

TTIP handlar inte om frihandel

Filed under: TTIP — Christian Engström @ 10:51

Jag hade just ett utbyte av repliker på Twitter med signaturen Frihandelsbloggen, som insinuerade att jag skulle vara emot frihandel, bara för att jag är en stark motståndare till det så kallade ”frihandelsavtalet” TTIP mellan EU och USA.

Ingenting kunde vara mer fel. Jag är en mycket stark anhängare av frihandel. Det är en av de främsta motorerna bakom det ökande välståndet i världen. Fick jag bestämma skulle både EU och alla andra länder ta bort alla tullar och importkvoter redan imorgon. Det skulle vara bra för både ekonomin, jobben och välfärden både i EU och i de länder vi handlar med. Att rika länder som EU och USA har tullmurar mot varandra är bara idiotiskt. Att vi har det mot fattiga utvecklingsländer är dessutom gravt omoraliskt (förutom att det fortfarande är idiotiskt ur vårt eget ekonomiska perspektiv). Frihandel är bra.

Men TTIP-avtalet som förhandlas mellan EU och USA (och CETA-avtalet som redan förhandlats färdigt mellan EU och Kanada) handlar inte om frihandel. De är inte några handelsavtal som reglerar tullar eller kvoter. Både TTIP och CETA är avtal där de undertecknande länderna förbinder sig att införa vissa lagar. Eftersom internationella avtal anses stå över nationella lagar, blir det här ett sätt att runda de folkvalda lagstiftarna (riksdag och parlament), och i praktiken låta särintressen diktera lagstiftningen efter överenskommelser i slutna rum.

I TTIP-förhandlingarna trycker USA på för bland annat det här:

  • Investerarskydd (ISDS), som ger storföretag rätten att stämma länder om de på demokratisk väg stiftar lagar som storföretagen anser minskar deras vinst. Om Sverige exempelvis skulle förbjuda vinster i välfärden, kan de berörda företagen stämma oss på miljardbelopp. Om EU på något sätt skulle reducera upphovsrättsmonopolet (som Piratpartiet vill), kan film- och skivbolagen stämma EU. Om EU eller något land inför tuffare miljö- eller produktsäkerhetskrav, vilket förstås kostar pengar, kan de bli stämda för företagens minskade vinster.
  • Striktare patent- och upphovsrättsmonopol, och hårdare fildelarjakt. Precis som ACTA-avtalet gjorde på sin tid, innehåller TTIP ett ”IP Chapter” om upphovsrätt och patent. Eftersom TTIP-förhandlingarna sköts bakom lyckta dörrar, och avtalsutkasten (som båda sidor har tillgång till) är hemliga för allmänheten och EU-parlamentariker, kan vi inte veta exakt vad det står i TTIP’s IP-kapitel. Men från vad som läckt vet vi att det är i princip samma önskelista som lobbyisterna hade med i ACTA. Det är skärpningar av upphovsrätten, inte de uppmjukningar vi skulle behöva. Och det är krav på ännu hårdare tag och ännu mer övervakning av nätet för att försöka stoppa fildelarna.
  • Urvattnat persondataskydd, så att amerikanska storföretag kan fortsätta betrakta våra personliga data som sin egendom som de kan göra vad de vill med, utan att behöva bry sig om de personuppgiftslagar som vi har i EU.

Det här kallar TTIP-förespråkarna för frihandel.

Men att låta storföretag stämma länder för demokratiskt stiftade lagar är inte frihandel. Det är korporativism.

Att skärpa patent- och upphovsrättsmonopolen är inte frihandel. Monopol är motsatsen till fri handel.

Och att låta amerikanska storföretag äga våra personliga data är inte frihandel. Det är ett brott mot vår rätt till privatliv.

Nu har Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström fått jobbet som ansvarig för handelspolitiska frågor i EU. Nu är det hon som har det yttersta ansvaret för TTIP-avtalet, med ISDS, upphovsrättsmonopol och persondataskydd som några av delfrågorna.

Alla i Bryssel, och speciellt alla på Cecilia Malmströms EU-departement DG TRADE, minns hur de omfattande protesterna mot ACTA-avtalet gjorde att det gick i stöpet i slutändan. De var uppriktigt skakade när det hände. De var ju vana vid att kunna göra vad lobbyisterna bad dem om bakom stängda dörrar, utan att någon vare sig tog notis eller brydde sig. Men de blev inte så skakade att de gav upp och slutade försöka. Det är därför TTIP kommer nu, med allt som var dåligt med ACTA i repris, plus ytterligare tillägg som är ännu värre.

Det kommer bli intressant att se hur Cecilia Malmström hanterar den här frågan under mandatperioden.

…………

Uppdatering: En mycket informativ debattartikel från Vänstern om TTIP och Cecilia Malmström

30 september 2014

Cecilia Malmström bekräftad som ansvarig för TTIP och ISDS

Filed under: TTIP — Christian Engström @ 13:19
Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär med ansvar för handelsavtal som TTIP

Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär med ansvar för handelsavtal som TTIP

Den socialdemokratiska gruppen vek sig i omröstningen i EU-parlamentet idag, och röstade ja till att utse svenska folkpartisten Cecilia Malmström till EU-kommissionär för handelsfrågor.

Det innebär att Cecilia Malmström kommer få ansvaret för det kontroversiella TTIP-avtalet mellan EU och USA, och alla andra avtal som används för att smussla in lagstiftning bakvägen genom att kalla det för ”handelsavtal”. Hennes företrädare på posten som handelskommissionär kämpade med näbbar och klor för att få igenom ACTA-avtalet, men det lyckades vi stoppa med politisk aktivism.

Nu får vi se om Cecilia Malmström har lärt något av sin föregångares misstag, eller om hon tänker fortsätta agera som USA’s lilla hjälpreda i olika förhandlingar om handelsavtal. Vi får också se om hon tänker fortsätta mekanismen ISDS, Investor-State Dispute Resolution, som är den allra mest kontroversiella saken som USA vill ha med i TTIP-avtalet.

Den svenska bloggen ttippen.se är finansierad av den Gröna gruppen i EU-parlamentet, och följer utvecklingen runt TTIP-avtalet. Följ gärna den via Twitter, Facebook eller på annat sätt.

Striden om ACTA-avtalet var en av de stora händelserna i EU-parlamentet förra mandatperioden. Då vann vi. Under den kommande mandatperioden kommer TTIP-avtalet förhoppningsvis få lika mycket uppmärksamhet från engagerade medborgare som ACTA fick. Då kan vi vinna även den här gången, och förpassa både TTIP och ISDS till papperskorgen, där de hör hemma. Men det kommer inte hända av sig självt. TTIP och Cecilia Malmström kan bli en av mandatperiodens stora politiska thrillers.

Gå och kolla in ttippen.se

USA’s lilla hjälpreda Cecilia Malmström har problem i EU-parlamentet

Filed under: TTIP — Christian Engström @ 9:21
EU-kommissionär Cecilia Malmström har fått problem i EU-parlamentets utfrågning

EU-kommissionär Cecilia Malmström har fått problem i EU-parlamentets utfrågning

Cecilia Malmström (FP) söker jobbet som EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor och handelsavtal. Posten som handelskommissionär är en av de tyngsta och mest prestigefyllda jobben i EU-kommissionen.

Men nu har Cecilia Malmström fått problem. Alla kommissionärer måste godkännas av EU-parlamentet. Därför håller parlamentet just nu utfrågningar med alla kommissionärskandidater. Igår blev Cecilia Malmström utfrågad av EU-parlamentets handelsutskott INTA. Men utskottet var inte nöjt med de svar som Malmström gav. Därför har utskottet bett Malmström komma in med ett skriftligt svar senast klockan 12 idag tisdag. Sedan blir det omröstning i utskottet om Malmström kan godkännas eller inte.

Under förra mandatperioden var Cecilia Malmström kommissionär med ansvar för säkerhetsfrågor i EU. Hon var EU’s polisminister, om man vill uttrycka det så.

Även i sitt förra jobb var Cecilia Malmström inblandad i flera förhandlingar mellan EU och USA. Då tenderade hon att stå på den amerikanska sidan snarare än att representera EU. Några exempel:

  • När USA ville ha igenom det så kallade Swift-avtalet (TFTP) år 2009, var det Malmström som såg till att det blev så, trots att EU-parlamentet ursprungligen hade sagt nej. Swift-avtalet innebär att information om alla EU-medborgares banktransaktioner skickas till den amerikanska säkerhetstjänsten i bulk, så att amerikanarna kan göra vad de vill med informationen.
  • När EU-parlamentet efter Snowden-avslöjandena krävde att hon skulle utreda vad USA egentligen gör med de personuppgifter som USA får tillgång till genom olika avtal med EU, då var hennes enda åtgärd att ställa en fråga till USA om de ansåg att de följde alla regler. När USA svarade ja (vad hade nån trott?) rapporterade Malmström det till EU-parlamentet, och ansåg därmed saken utagerad och gjorde ingenting mer.
  • I arbetet med att ta fram en ny EU-förordning för att stärka persondataskyddet spelade Malmströms personal under täcket med USA och gav råd om hur USA bäst kunde lobba i Bryssel för att vattna ur persondataskyddet så mycket som möjligt (vilket är vad USA vill).

Det är den här sista punkten, att Malmström gick USA’s ärenden för att försvaga EU-förordningen om persondataskydd, som det nu har blivit diskussion om. Den amerikanska nätaktivistorganisationen Access har lagt ut ett brev som de fått tillgång till genom det amerikanska handelsdepartementet. Det visar hur Cecilia Malmströms personal inom kommissionen tog kontakt med amerikanarna för att ge dem tips om hur de bäst kunde påverka lagstiftningsarbetet i EU för att det skulle bli som USA ville. Access har beskrivit det hela under rubriken Big brother’s little helper inside the European Commission.

Det här brevet har blivit uppmärksammat av EU-utskottet som håller på och frågar ut Malmström. De Gröna, Socialdemokraterna och Vänstergruppen i EU-parlamentet ställde kritiska frågor igår till Malmström. Men Malmström valde att inte svara ordentligt på de frågorna. Därför har parlamentets utskott krävt att Malmström ska inkomma med ett skriftligt svar senast klockan 12 idag tisdag.

Om Cecilia Malmström blir godkänd som handelskommissionär kommer hon att vara ansvarig för bland annat det kontroversiella TTIP-avtalet mellan EU och USA. De förhandlingarna sker bakom slutna dörrar, precis på samma sätt som det en gång var med ACTA-avtalet. USA trycker på för både striktare upphovsrätt och hårdare fildelarjakt, sämre skydd för persondata, och ett antal andra liknande frågor.

Och för det allra mest kontroversiella: att införa det som kallas för ISDS, Investor-State Dispute Settlement. Det innebär att storföretag som anser att demokratiskt stiftade lagar riskerar att minska deras vinster får rätt att stämma länder på skadestånd. Om till exempel Sverige skulle besluta sig för att förbjuda vinster i välfärden kommer företagen som berörs kunna stämma Sverige på mångmiljardbelopp.

Under förhören igår försvarade Cecilia Malmström intensivt ISDS, och vägrade lova att hon ska arbeta för att få bort det ur handelsavtal med USA och andra. Det är förstås precis vad USA vill.

Frågan som EU-parlamentet har att ta ställning till är om det verkligen är lämpligt att utse en högsta ansvarig för förhandlingar med USA som har en bevisad track record av att gå så tätt i USA’s ledband som det bara går.

I det aktuella utskottet svarar svenska EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) ja på den frågan, medan Marita Ulvskog (S) är kritisk till att utse Cecilia Malmström. Vem som kommer vinna får vi se. Men just nu pågår alltså en spännande kraftmätning i EU-parlamentets utfrågning av Cecilia Malmström.

Läs mer hos Expressen, Henrik Alexandersson, aktivistorganisationen Access och ttippen.se

22 september 2014

”Brevet” är fortfarande bästa sättet att förklara varför upphovsrättsmonopolet måste begränsas

Filed under: Copyright Reform,political ideology — Christian Engström @ 16:02
Rick Falkvinge, Piratpartiet

Rick Falkvinge, Piratpartiet

Piratpartiet grundare Rick Falkvinge skriver på Torrentfreak (på engelska):

Människor blir fortfarande distraherade av den fåniga frågan ”hur någon ska få betalt” om upphovsrättsmonopolet begränsas. Det spelar ingen roll, och är ett villospår. Det som det handlar om är att föra över våra grunläggande fri- och rättigheter från den analoga miljön till den digitala. Då måste fildelning bli fullt tillåtet.

När jag reser runt i världen och talar med människor från olika yrken och bakgrunder om upphovsrättsmonopolet, är ”brevet” den berättelse som får flest polletter att ramla ner när det gäller att förstå varför upphovsrättsmonopolet måste begränsas. Det är den i särklass bästa vinkeln som lyckas få fram budskapet till flest människor.

”Hur ska artisterna tjäna pengar” är i grunden bara ett sätt att dra uppmärksamheten från de verkliga och viktiga frågorna, och den här berättelsen hjälper till att lyfta fram dem.

Berättelsen om ”brevet” handlar om vilka stora och viktiga fri- och rättigheter som har offrats i övergången från analogt till digitalt, efter ihärdiga påtryckningar från upphovsrättsindustrin som vill bevara sina vinster. Det analoga brevet var ett sätt som våra föräldrar använde för att skicka meddelanden. Man skriver det på ett fysiskt pappersark, lägger det i ett kuvert, sätter på ett gammaldags frimärke och stoppar det i en brevlåda för att få det fysiskt levererat till den avsedda mottagaren.

Brevet hade fyra viktiga egenskaper som förverkligade viktiga mänskliga fri- och rättigheter.

Brevet var för det första anonymt. Alla hade rätt att skicka ett anonymt meddelande till någon annan. Du kunde välja att identifiera dig själv inuti meddelandet, så att bara mottagaren kunde kunde se det, eller på kuvertet, så att postverket kunde se det, eller inte alls. Eller så kunde du skriva ett fullständigt påhittat namn, organisation och adress som avsändare, och det var också okay. Inte bara okay, det var till och med något som förekom ganska ofta.

För det andra var det hemligt under transporten. När vi talar om brev som öppnades och granskades rutinmässigt går tankarna till det forna Östtysklands beryktade säkerhetstjänst Stasi — Ministerium für Statssicherhet. (Ja, direktöversätter man Stasi’s namn till engelska blir det alltså National Security Agency.) Brev som öppnas och granskas? På riktigt? Det krävdes att man var direkt misstänkt för något mycket allvarligt brott för att det skulle ske i demokratiska länderna i väst.

För det tredje riskerade brevbäraren aldrig att hållas ansvarig för innehållet i breven han delade ut. Själva tanken var absurd. De hade ju överhuvudtaget inte rätt att ta del av meddelandena, så det var otänkbart att hålla dem ansvariga för vad de de plikttroget delade ut.

För det fjärde spårades inte breven. Ingen hade rätten — eller för den delen förmågan — att kartlägga vem som kommunicerade med vem.

Alla de här egenskaperna, som alla är kopplade till viktiga fri- och rättigheter, har gått förlorade i övergången till det digitala eftersom upphovsrättsindustrin har insisterat på det — för att de, som utomstående, ska kunna förhindra människor att skicka brev med innehåll som de inte vill ska skickas, av företagsekonomiska skäl.

Frågan ”hur ska någon tjäna pengar” är fullständigt irrelevant. Varje entreprenör och företagare har själv ansvaret för att tjäna sina pengar givet de begränsningar som samhället och tekniken sätter upp.

Ingen bransch har rätt att montera ner våra mänskliga fri- och rättigheter med den dåliga ursäkten att de inte kan tjäna pengar annars. I så fall har de det enkla valet att endera göra något annat eller lägga ner. Och ändå är det precis det vi har låtit upphovsrättsindustrin göra: att montera ner våra grundläggande fri- och rättigheter. Och de fortsätter att göra det med vackra men vilseledande ord.

När jag förklarar situationen så här, händer det påfallande ofta att polletten ramlar ner hos människor, så att de slutar ställa den inlärda men fåniga frågan hur någon ska få betalt om vi får behålla rätten som vi alltid har haft — att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt.

Det är den analoga motsvarigheten: rätten att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt. Den rätten måste vi få med oss i den digitala världen, även om en överspelad bransch inte gillar det eftersom det kanske eller kanske inte går ut över deras vinster. Det är fullständigt irrelevant.

Prova att berätta det här och se polletten trilla ner, nästan varje gång. Det är anmärkningsvärt.

9 augusti 2014

”Sverige ignorerar historiskt EU-förbud mot datalagring”

Filed under: datalagringen — Christian Engström @ 10:30

Trots att EU-domstolen kommit med en historisk och tydlig dom som stoppat datalagringsdirektivet fortsätter omfattande uppgifter att lagras i Sverige. Det är anmärkningsvärt. När nu domstolen ställt sig på mänskliga rättigheternas sida vore det tragiskt om det inte blev en vändpunkt, skriver jag tillsammans med tre andra EU-debattörer på DN Debatt idag.

Vi som undertecknat den gemensamma debattartikeln är:

  • Anders Erkéus, redaktör www.eusverige.se
  • Max Andersson, EU-parlamentariker (MP)
  • Fredrick Federley, EU-parlamentariker (C)
  • Christian Engström, fd EU-parlamentariker (PP)

Läs artikeln på DN Debatt

6 augusti 2014

Massövervakningen är värdelös mot både terrorism och grov brottslighet

Filed under: datalagringen,FRA,NSA,political ideology — Christian Engström @ 12:49

”FRA skyddar oss mot terrorister” är statsminister Fredrik Reinfeldts och regeringens standardargument för massavlyssningen.

”FRA har avvärjt flera stora terroristangrepp, men vi kan inte berätta några detaljer, för det är hemligt” brukar de som försvarar FRA’s verksamhet hävda.

Detta är inte sant, och det kan vi veta med säkerhet. Man behöver inte ha tillgång till någon hemlig information från FRA för att veta att de inte någonsin har avslöjat någon riktig terrorkomplott i Sverige. Det räcker med att veta vad som inte har stått i tidningarna de senaste decennierna.

Låt oss anta att FRA faktiskt skulle ha kommit någon (stor, riktig) terroristkomplott på spåren. Vad skulle de göra då?

Sverige har inga hemliga domstolar som dömer i terroristmål, och vi slänger inte ut misstänkta terrorister ur flygplan över Östersjön. Det kanske finns konspirationsteoretiker där ute som tror Sverige gör det, men i så fall är jag inte en av dem.

Om FRA hade hittat riktiga bevis för förberedelse för terrorism, då skulle de misstänkta blivit arresterade och åtalade. Både stämpling till mord och förberedelse för allmänfarlig ödeläggelse är mycket allvarliga brott, som i praktiken kan ge lika långa straff som ett fullbordat terroristangrepp. Om FRA hade hittat sådana bevis mot någon grupp av personer skulle det inte ens finnas någon anledning att ta till de speciella terroristlagarna.

Hade det här hänt i Sverige skulle de skyldiga sitta inne på mycket långa straff även om angreppet hade avvärjts. Då hade vi alla kunnat namnen på de terroristerna lika bra som vi nu känner namnen Breivik och bin Laden. Men Sverige har inte haft några stora terroristrättegångar sedan 70-talet. Hade vi haft det hade vi alla kommit ihåg det.

Om FRA hade hittat några riktiga terrorister skulle det dessutom legat i deras intresse att göra så stor affär som möjligt av det i media. Det skulle ju stärka deras argument för att de behövs (och därför behöver få ännu större anslag), och hjälpa deras huvudmän USA och Obama att vinna propagandakriget om den allmänna opinionen i Sverige när det gäller massövervakningen.

Men ändå har det inte varit några terroristrättegångar byggda på FRA-material i Sverige.

När företrädare för allianspartierna och regeringen påstår att FRA har hittat terrorister, då ljuger de. Eller kan de förklara vad de har gjort med alla terroristerna, i så fall?

Lika magert resultat tycks hela USA’s globala system för massövervakning ha givit. Trots närmast obegränsade resurser och befogenheter, har den amerikanska spiontjänsten NSA aldrig lyckats stoppa något terrordåd eller några terrorister.

I november 2013 anordnade Europaparlamentet en utfrågning med anledning av visselblåsaren Edward Snowdens avslöjanden. En av de inbjudna gästerna var den amerikanske före detta kongressledamoten Jim Sensenbrenner. Undet sin tid i kongressen var han en av initiativtagarna till den drakoniska The Patriot Act, som ger amerikanska myndigheter vida befogenheter att åsidosätta medborgerliga rättigheter i kriget mot terrorismen. Jim Sensenbrenner är alltså på intet vis någon duva. Men numera tycker även han att massövervakningen har gått för långt.

Jag frågade honom om den amerikanska massövervakningen lett till att någon terrorist fällts i domstol för terroristbrott. Svaret blev nej.

Enligt NSA själva (sa Sensenbrenner) har massövervakningen lett till att de har kunnat avstyra totalt ett (1) terroristangrepp. Men det ledde inte till att någon eller några dömdes för terroristbrott (som till exempel förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse eller stämpling till mord), utan bara till någon dom för ekonomiska brott.

Närmare efterforskningar visar att det rörde sig om ett fall där en somalisk taxichaufför som bodde och arbetade i USA skickade 8.500 dollar till någon av de stridande fraktionerna i Somalia. Eftersom den somaliska organisationen är terroristklassad av USA, gjorde sig taxichauffören därmed skyldig till ett terroristbrott.

Det här är alltså den största framgången som NSA kan visa upp som resultat av alla de miljarder som massövervakningen kostar de amerikanska skattebetalarna. Det är alltså inte bara den svenska massövervakningen i FRA’s regi som har resulterat i exakt noll terroristdomar för avstyrda försök till attentat. Inte ens NSA’s globala övervakning tycks har fått fram tillräckligt med bevisning för att fälla någon i domstol för terroristbrott.

I januari 2014 skrev Washington Post:

En analys av 225 terrorismfall i USA sedan den 11 september 2001 konstaterar att NSA’s massinsamling av trafikdata rörande telefonsamtal ”inte haft någon märkbar effekt för att stoppa terroristhandlingar”

Det som har lett till att terroristkomplotter har kunnat avslöjas vid ett antal tillfällen i USA har istället varit traditionellt polisarbete, skrev Washington Post.

En annan amerikansk rapport samma månad, januari 2014, kom fram till samma resultat. Inga fångade terrorister.

Den 238-sidiga rapporten konstaterar att den amerikanska spionorganisationen NSA’s program för att samla in metadata om alla medborgares telefonsamtal bara har givit ”minimala” tillskott till kampen mot terrorism, strider mot lagen och borde stängas ner fortast möjligt.

Rapporten granskar den handfull fall där data från massövervakningen överhuvudtaget har använts, och hittar

“… inget fall där programmet bidrog direkt till att man upptäckte någon tidigare okänd terroristkomplott eller lyckades avstyra en terroristattack.”

NSA har aldrig stoppat en enda terroristattack, trots att de har närmast obegränsade ekonomiska resurser, spionerar på precis allt de kan komma åt, och inte bryr sig ett jota om att följa de lagar som finns för att skydda allas vår rätt till privat kommunikation.

I Sverige agerar FRA som underleverantör och bästa samarbetspartner med NSA. Den verksamheten kostar 860 miljoner kronor i budgeten 2014. Men inte heller FRA har fångat någon enda terrorist.

Grov brottslighet är det andra området som brukar lyftas fram som argument för massövervakningen. Enligt EU’s datalagringsdirektiv är alla telefon- och internetoperatörer skyldiga att lagra data om alla vi kontaktar och allt vi gör på nätet. Motivet är (förutom terrorism) att bekämpa grov brottslighet.

Men inte heller mot grov brottslighet är massövervakningen effektiv.

År 2013 gjorde tyska parlamentet en utvärdering av datalagringsdirektivet i Tyskland. De kom fram till att datalagringen var så gott som helt värdelös:

Användandet av datalagringsdirektivet höjde framgången hos brottsutredningar med endast 0,006 procent. Direktivet står därför inte i proportion till antalet brott som kan lösas.

skrev Bundestag Working Group i sin studie.

Någon räknade ut att man rent statistiskt skulle ha kunnat anställa 1,4 nya poliser i hela Tyskland istället för att lägga miljarder på datalagringen för att komma upp i en förbättring på 0,006 procent.

När EU-kommissionen sent omsider presenterade en utvärdering av datalagringsdirektivet 2011, kom den redan i inledningen fram till  slutsatsen att datalagringen ”spelar en viktig roll” i kampen mot den grova brottsligheten. Den ansvariga kommissionären Cecilia Malmström (FP) hävdade att den var ”av mycket stor betydelse för de straffrättsliga systemen och brottsbekämpningen”. Det budskapet basunerades ut i EU-kommissionens pressmeddelande.

Men själva utvärderingen visade sig mest bestå av anekdoter utan källhänvisningar. Någon riktig statistik över hur många fall som verkligen klarats upp med hjälp av datalagringen i de olika medlemsländerna fanns inte — i de flesta fall för att medlemsländerna inte kunnat eller velat presentera någon sådan statistik.

FRA, NSA och EU-kommissionen följer alla samma mönster när de får frågan om massövervakningens effektivitet. Först säger de i svepande ordalag att de har fångat massor av terrorister eller skurkar. Men när någon ber om närmare detaljer visar det sig vara endera önsketänkande eller ren lögn.

Datalagringen kränker våra mänskliga rättigheter. Det konstaterade EU-domstolen i en dom den 8 april 2014. Det är okay under vissa omständigheter övervaka personer som är misstänkta för brott. Men det är inte okay att övervaka alla på det sätt som datalagringsdirektivet kräver, sa domstolen.

Det här är det grundläggande argumentet för varför vi varken ska ha datalagring eller massövervakning enligt (eller i strid mot) några andra lagar. Massövervakning utan brottsmisstanke är inte proportionerligt, och är varken nödvändigt eller acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. När EU-länderna ägnar sig åt sådan övervakning bryter de mot både Europakonventionen om mänskliga rättigheter och EU’s rättighetsstadga.

Även om det gick att visa att massövervakningen var effektiv mot terrorism och grov brottslighet skulle den fortfarande inte vara proportionerlig, och därmed fortfarande olaglig.

Men när det visar sig att massövervakningen inte ens är effektiv för att bekämpa brott, varför i herrans namn vill både EU-kommissionen och vår egen regering ha kvar den till varje pris? Den frågan får de gärna svara på.

…………

Update: EU-Funded Study: Electronic Mass Surveillance Fails – Drastically

Update 2: UN study: Mass surveillance violates human rights

18 juli 2014

Hur hittar man terrorister genom att manipulera webenkäter?

Filed under: NSA — Christian Engström @ 14:27

Kampen mot terrorism är huvudargumentet som de som försvarar den globala massövervakningen använder.

Nu är det visserligen så att massövervakningen inte har avvärjt ett enda terroristdåd. Den amerikanska säkerhetstjänsten NSA har aldrig stoppat en enda terroristattack, trots att de har närmast obegränsade ekonomiska resurser och spionerar på precis allt de kan komma åt. Samma sak gäller för svenska FRA och brittiska GCHQ.

Nästan lika dåligt fungerar massövervakningen när det gäller att hitta vanliga brottslingar. När det tyska parlamentet gjorde en utvärdering av EU’s datalagringsdirektiv i Tyskland fann de att:

”Användandet av datalagringsdirektivet höjde framgången hos brottsutredningar med endast 0,006 procent. Direktivet står därför inte i proportion till antalet brott som kan lösas”

Men för den som inte känner till det magra utfallet låter det ändå som ett någorlunda rimligt argument för att tillåta staten att rutinövervaka medborgarnas kommunikation, i vart fall för den som är beredd att ge upp lite frihet i utbyte mot tillfälligt ökad säkerhet.

Jag köper själv inte argumentet av ett antal skäl, både praktiska och principiella. Men även om jag ser det som ihåligt, erkänner jag att det i vart fall är ett argument som NSA och dess hantlangare har.

Men vad finns det för argument för att säkerhetstjänsterna på betald arbetstid ägnar sig åt att manipulera webomröstningar och sidvisningsstatistik i sociala medier? För det gör de, visar det senast släppta materialet från visselblåsaren Edward Snowden.

Journalisten Glenn Greenwald skriver:

Den hemlighetsfulla brittiska spiontjänsten GCHQ har utvecklat dolda verktyg för att sprida falsk information på internet, inklusive förmågan att manipulera resutatet i online-omröstningar, att på konstgjord väg blåsa upp statistiken över sidvisningar på websajter, att ”förstärka” godkända budskap på YouTube, och att censurera videoinnehåll som bedöms som ”extremistiskt”. De här förmågorna, som beskrivs i detalj i dokument som gjorts tillgänglig av visselblåsaren Edward Snowden, inkluderar till och med en gammal klassiker för busringande skolpojkar världen över: ett sätt att koppla ihop två intet ont anande användare med varandra.

Verktygen har skapats av GCHQ´s Joint Threat Research Intelligence Group (JTRIG), och utgör några av de mest uppseendeväckande metoderna för propaganda och desinformation på internet som finns i Snowdens arkiv. Tidgare offentliggjorda dokument har beskrivit JTRIG’s användning av ”bloggposter från fejkade offer”, ”honungsfällor” och psykologisk manipulation för att rikta in sig på online-aktivister, övervaka besökare på WikiLeaks och spionera på användare på YouTube och Facebook.

Första reaktionen när man hör talas om det här, är kanske att associera från frasen ”joint … intelligence” och ställa sig frågan vad de hade rökt. Men fullt så roligt som det låter är det inte att världens mäktigaste spiontjänster ägnar sig åt att busa i sociala medier.

Det torde vara uppenbart att den här typen av verksamhet inte har ett dugg med brottsbekämpning att göra. Varken terrorister eller bankrånare använder nätomröstningar för att avgöra om de ska gå till aktion eller inte. Det tror jag inte ens övervakningsstatens varmaste vänner eller spionorganisationernas egna presstalesmän skulle påstå.

Förmågan att sprida propaganda och desinformation är bara användbar mot politiska mål. Varför känner västerländska demokratier att de bör ge sina hemliga spionorganisationer förmågan att i det fördolda manipulera den politiska opinionen? Och vem i herrans namn har givit dem det mandatet?

Att diktatorer i skurkstater beter sig på det här sättet är en sak. Vi kan bli upprörda över det, men ingen av oss kan påstå att vi blir förvånade över att odemokratiska regimer använder odemokratiska metoder. Men att våra egna demokratiskt valda regeringar i väst ägnar sig åt samma sak är minst sagt anmärkningsvärt.

Hur kan vi vara trovärdiga när vi kritiserar Kina eller Syrien, om våra egna säkerhetstjänster använder skattepengar för att göra exakt samma sak? Och exakt i vilket läge och mot vilka politiska grupper tänker sig våra regeringar ta till de här metoderna?

Carl Bildt är ju förtjust i att resa världen runt och framställa sig själv som en förkämpe för friheten på nätet. Han får gärna svar på de här frågorna år regeringens vägnar. Men det är jag säker på att han inte kommer göra. Regeringens linje när det gäller övervakningsfrågor har ju varit tydlig ända sedan FRA-striden 2008:

”Alla tjänar på om debatten lägger sig.”

Läs Glenn Greenwalds artikel med avslöjandet
…………

Andra om ämnet: Henrik Alexandersson, The Guardian

Nästa sida »

Theme: Rubric. Get a free blog at WordPress.com

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 972 andra följare

%d bloggare gillar detta: