Lissabon är ett steg närmare superstaten, tyvärr

Staffan Danielsson (C) skriver om Lissabonfördraget idag på sin blogg, med anledning av att Hax har bloggat om EU som superstat.

Danielsson hävdar att jag skulle ha duckat att ta debatt med honom i augusti i år, vilket förvånar mig. Jag svarade honom redan dagen därpå på Politikerbloggen under rubriken Makten utövas bakom stängda dörrar.

Jag har försökt förklara varför Lissabonfördraget är ett stort steg på vägen mot EU som en (ännu mer) icke-demokratisk superstat i ett antal inlägg. De ligger i en egen kategori här på min blogg: Demokrati i EU.

Den som vill kan gå igenom den kategorin och följa den mycket livaktiga debatt som följde på Staffan Danielssons inlägg i augusti, där även Danielsson själv deltog.

Nu är Lissabon ett faktum, och vi får göra det bästa av den situation som råder. Men att EU måste bli mer öppet och demokratiskt står jag fast vid. Så som det ser ut idag kan det bara inte fortsätta.

Den som vill ha närliggande exempel kan ju titta på hur infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) konsekvent vägrar att delta i debatten om telekompaketet, trots att hon just nu leder ministerrådets ansträngningar att avveckla rättssäkerheten och friheten på internet.

Jag är alldeles övertygad om att de allra flesta av Centerns medlemmar och sympatisörer skulle vilja se både mer öppenhet inom EU och mer demokratiska strukturer. Det är tråkigt att Centerns ledande företrädare i riksdag och regering inte kan svara upp mot det, vare sig i ord eller handling.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, eu, politik

Plan B för Lissabon

Newsmill 3 sep 2009

Om Irland röstar nej till Lissabonfördraget den 2 oktober finns det ingen plan B. Det tycker jag är direkt oansvarigt av de styrande i Europa. De har trots allt hållit på i 8 år nu med att försöka baxa igenom konstitutionen/Lissabonfördraget, och en stor del av den tiden har det varit helt klart att de har stora problem med att få det accepterat, eftersom Europas medborgare helt enkelt inte vill ha eländet.

Men att bara gnälla löser inga problem. Om det nu är sant att de inte har någon Plan B (och det är det alldeles säkert), då får vi väl se till att ta fram en. Den behövs dessutom även om Irland skulle rösta ja, för cirkusen runt Lissabonfördraget har kört förtroendet för EU i botten. Det behövs en ny plan för att återupprätta EU:s demokratiska legitimitet.

På Newsmill presenterar jag idag en sådan plan:

Låt oss börja om med ett blankt papper, och lärdomen av misslyckandet med Lissabonfördaget i åtanke. Det är stödet från medborgarna som är det viktiga.

Börja med att bestämma reglerna för hur en ny konstitution ska antas. Låt oss från början bestämma att en ny konstitution ska antas i en gemensam folkomröstning för hela EU, enligt principen en medborgare en röst. På så sätt elimineras risken att något enskilt land håller hela processen som gisslan för att tilltvinga sig nationella fördelar på något område, samtidigt som det säkerställer att det finns folkligt stöd.

Blir det en majoritet för den nya konstitutionen i folkomröstningen får sedan vart och ett av länderna bestämma om de vill vara med i den nya unionen, eller föredrar att ta ett steg tillbaka och bara vara associerade på samma sätt som till exempel Norge och Schweiz är idag. Beslutet i varje land kan tas endera av landets parlament eller genom en nationell folkomröstning.

Om det från början är bestämt att en ny konstitution ska antas på det här sättet, då leder det automatiskt till en uppstyrning av hur den måste se ut.

Läs mer på Newsmill.

Uppdatering: EU-minister Cecilia Malmström svarar.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, eu, politik

Lissabonfördraget flyttar makten fel

EU-minister Cecilia Malmström (FP)

EU-minister Cecilia Malmström (FP) har skrivit ett inlägg i debatten om Lissabonfördraget och hur EU borde fungera. Det tycker jag är väldigt positivt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar en konstruktiv debatt, och det är roligt att en minister deltar. Andra som debatterat frågan är Karl Sigfrid (M), Staffan Danielsson (C) och Mikael Ståldal (FP).

Cecilia Malmström har uppfattat mig helt rätt i att jag tycker att Europaparlamentets roll bör stärkas och att EU måste bli öppnare. Så långt tycks vi vara överens, vilket förstås gläder mig. Men jag tror att jag bör förtydliga vad det är jag menar på en punkt.

Jag vill stärka Europaparlamentet i förhållande till EU-kommissionen och ministerrådet. Absolut inte på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamentens bekostnad. Det är därför jag och Piratpartiet är motståndare till Lissabonfördraget.

Det är sant att Lissabonfördraget innebär en liten förbättring av Europaparlamentets ställning, i och med att fler frågor ska tas enligt det så kallade medbeslutandeförfarandet (codecision procedure). Det är i och för sig bra. I dagsläget finns det en hel massa frågor som avgörs helt på egen hand av det slutna ministerrådet och den icke-valda kommissionen. Så ska inte lagar stiftas i ett demokratiskt samhälle.

Men även medbeslutandeförfarandet innehåller ett alldeles för stort demokratiskt underskott. Upprinnelsen till hela den här diskussionen var att jag kritiserade ministerrådets roll i samband med telekompaketet.

Telekompaketet går redan under medbeslutandeförfarandet enligt dagens regler. Om Lissabonfördraget redan hade blivit antaget skulle det inte ha lett till någon förbättring alls vad gäller telekompaketet. När jag ställer frågan om ministrar själva ska stifta lagar, och kritiserar att makten utövas bakom stängda dörrar, då riktar sig den kritiken både mot dagens EU och ett potentiellt EU enligt Lissabon.

Skillnaden om Lissabonfördraget skulle gå igenom är bara att fler EU-direktiv skulle tas på det här sättet. Själva sättet de tas på skulle vara behäftat med exakt lika stora problem både med och utan Lissabon.

Den stora skillnaden som Lissabonfördraget inför är istället att EU får makten att lägga under sig fler politikområden. Det sker på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamentens bekostnad.

Det är helt fel väg för Europa att gå, menar jag. Makten borde istället ligga så nära medborgarna som möjligt. Bara de frågor som verkligen måste hanteras på EU-nivån borde höra hemma där. Med Lissabon går vi istället åt motsatt håll.

Cecilia Malmströms andra försvar för Lissabonfördraget är själva processen för hur det togs fram. Hon skriver:

För det andra är Lissabonfördraget en produkt av just det Engström beskriver: att Europa samlades i ett konvent för att förutsättningslöst diskutera hur EU bör se ut.

Visst, så långt har jag inga invändningar. Det är så man brukar göra när man tar fram nya konstitutioner.

Men hon glömmer den lilla detaljen vad som hände sedan. Frankrike, Nederländerna och Irland röstade NEJ. Men det struntar politikerna fullständigt i. De bara fortsätter köra på som om inget hade hänt.

Det är inte rätt sätt att åtgärda det demokratiska underskottet inom EU. Det går inte att bygga ett demokratiskt system genom att börja med att köra över medborgarna totalt.

Man skulle ha hoppats att även de politiker som är för Lissabonfördraget i sak skulle vara beredda att hålla med om det. Men det är de inte. Fråga inte mig hur de tänker.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu

Intressant idé i maktdelningsdebatten

.

Mikael Ståldal skriver ett mycket intressant inlägg i debatten om maktfördelningen i EU, som jag, Karl Sigfrid (M) och Staffan Danielsson (C) har haft.

Han har flera konstruktiva förslag till hur man skulle kunna göra EU mer demokratiskt. Speciellt gillar jag den här tanken:

Det vore nog bra om ministerrådet i huvudsak beslutar vilka områden EU ska ha makt över, och att Europaparlamentet beslutar vad som ska gälla inom dessa områden.

Det tycker jag rent spontant är en briljant idé.

Men framför allt tycker jag det är roligt att vi har en debatt om hur EU borde se ut. Om Irland röstar nej till Lissabonfördraget i oktober finns det ingen som har något färdigt förslag till vad vi ska göra istället. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur ett sådant borde se ut.

Läs hela inlägget hos Mikael Ståldal.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu

Ministerrådets makt bakom stängda dörrar

.

- Makten utövas bakom stängda dörrar, skriver jag i ett debattinlägg på Politikerbloggen idag. Det handlar om telekompaketet och ministerrådets roll i lagstiftningsarbetet i EU.

Det är sant att det behövs motkrafter på nationell nivå mot att EU lägger under sig mer och mer makt, och att det var den funktionen ministerrådet ursprungligen var tänkt att fylla. Men förutom att man kan diskutera hur effektivt ministerrådet egentligen har varit när det gäller att hålla emot EU:s expansionstendenser, är det i vart fall sant att ministerrådets slutenhet är ett stort problem när ministrarna börjar agera lagstiftare. Det är en del av det demokratiska underskottet.

Läs mer hos Politikerbloggen.

Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Staffan Danielsson (C).

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu

Ska ministrar stifta lagar?

Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister

I en debattartikel om telekompaketet i Sydsvenskan härom dagen, skrev jag så här om beslutsfattandet i EU:

Man kan tycka att det är märkligt att ministrarna och tjänstemännen i rådet kan gå in och peta i vad det folkvalda parlamentet har beslutat. I en parlamentarisk demokrati är det ju parlamentet som har sista ordet när det gäller att stifta lagar, och när det är gjort kan inga ministrar komma med ändringar efteråt. Men EU fungerar annorlunda, och det är inget som går att ändra på kort sikt.

Det här har fått Karl Sigfrid (M) och Staffan Danielsson (C) att undra om jag vill att europaparlamentet ensamt ska ta över all lagstiftningsmakt, på de enskilda medlemsländernas bekostnad. Det tycker jag förstås inte, och det är att lägga in alldeles för mycket betydelse i vad jag skriver att tolka det så.

Det citerade stycket är en beskrivning av hur det ser ut idag, snarare än något färdigt recept på hur det borde vara. EU-parlamentet skiljer sig från ett ”vanligt” parlament, som till exempel den svenska riksdagen, genom att det inte har egen lagstiftningsmakt på det sätt som parlament brukar ha.

Och det är konstigt att ministrar direkt kan gå in och peta i lagar. Så brukar det inte vara. I en parlamentarisk demokrati är det ganska strikt åtskillnad mellan den lagstiftande och den verkställande makten. Där är det det folkvalda parlamentet ensamt som stiftar lagar, medan ministrarna i regeringen ägnar sig åt att styra landet i enlighet med de lagar som parlamentet har bestämt. Så är det inte i EU idag.

Tanken med ministerrådet är att ge medlemsländerna inflytande över EU:s beslut, så att inte EU gradvis breder ut sig och tar makten över fler och fler politikområden, påpekar Karl Sigfrid. Den tanken är förstås god. Han nämner speciellt dragkampen om EU:s budget, där EU förstås vill öka den, men regeringarna i ministerrådet håller emot.

Det är möjligt att ministerrådet fungerar bra just när det gäller budgetfrågan. Där finns det ju en intressekonflikt med tydlig rollfördelning, och det är regeringarna i medlemsländerna som har ansvaret för statsbudgeten, så det är kanske inte orimligt. Men i sakpolitiska frågor, som till exempel telekompaketet, är ministerrådets roll ofta mer tveksam.

Det finns skäl till att man särat på den verkställande makten (ministrarna) och den lagstiftande (riksdagsmännen/parlamentarikerna) i alla moderna demokratier. Dels vill man inte samla all makt på ett ställe. Dels är parlament mycket mer offentliga i sitt arbete än regeringar, vilket är viktigt när det gäller lagstiftning. Och dels har ministrarna så mycket annat att göra med att sköta den dagliga verksamheten att de borde ägna sig åt det i första hand.

De här synpunkterna bortsåg man från när man gav EU den struktur det har idag, och som skulle permanentas med Lissabonfördraget. Därför finns det problem runt ministerrådet, inte minst med öppenheten. Den ansvariga ministern Åsa Torstensson har knappast synts i debatten, när hon å regeringens vägnar driver linjen att det ska vara okay för medlemsstater att stänga av människor från internet utan domstolsprövning. Det är inte rimligt.

Jag har ingen färdig lösning på hur maktdelningen mellan EU och medlemsländerna borde se ut för att fungera bättre än ministerrådet gör idag, och det har inte Piratpartiet heller. Kanske det borde vara ordföranden för det relevanta riksdagsutskottet som representerade Sverige istället för ministrarna? Då skulle det åtminstone vara parlamentariker som ägnade sig åt lagstiftningsarbetet, och man skulle kunna förvänta sig mer öppenhet. Eller kanske någon helt annan lösning. Jag vet inte, som sagt, och inte partiet heller.

Det är precis den typen av frågor som vi borde diskutera inom EU, för att få ordning på det demokratiska underskottet. Men istället är ju tyvärr de allra flesta politiker upptagna med att försöka köra ner Lissabonfördraget i halsen på medborgarna, vare sig de vill eller inte.

Rätt lösning när det gäller de strukturella demokratifrågorna i EU vore att erkänna att Lissabon är dött, och börja om med ett blankt papper. Alla är överens om att det nuvarande systemet inte fungerar längre. Gott, då behöver vi någonting nytt. Men vare sig man kallar det konstitution eller fördrag ska det vara något som Europas medborgare vill ha, och kan tänka sig att rösta ja till i en folkomröstning. Inte något som tvingas på dem trots upprepade nej.

Om Irland röstar nej en gång till kanske vi kan få chansen till en sådan europeisk debatt. Men tills dess lever vi med de regler vi har. Där ingår det att Åsa Tortensson och de andra ministrarna får agera lagstiftare. Det finns det inget att göra åt på kort sikt, vare sig man skulle vilja eller inte.

Det man kan kräva av det svenska ordförandeskapet är att regeringen gör något åt det den kan påverka, nämligen öppenheten. Om ministerrådet väljer att starta en tredjebehandling av telekompaketet, då är det fullständigt rimligt att kräva att de motiverar vart och ett av sina ändringsförslag i offentlig debatt.

Om Åsa Torstensson vill fortsätta slåss mot tillägg 138, då måste hon åtminstone förklara varför hon är så angelägen om att hålla öppet för att stänga av människor från internet utan domstolsprövning. Vi är många som gärna skulle vilja få det förklarat på ett begripligt sätt, samtidigt som vi också vill se mer öppenhet inom EU rent allmänt.

Regeringen har en fantastisk chans att göra någonting positivt av det svenska ordförandeskapet, och sätta ett föredöme i öppenhet. Det ska bli intressant att se om den tar den chansen.

…………

Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu

Replikskifte om Lissabonfördraget

Irland röstade nej

Piratpartiet säger nej till Lissabonfördraget. Så här skriver vi i vårt principprogram:

Piratpartiet tar inte ställning till det faktum att Sverige är medlem i EU, men när vi nu är det har vi rätt att kräva att det ska vara demokratiskt. Det demokratiska underskottet inom EU måste på sikt åtgärdas, och första steget är att förhindra det från att permanentas genom en illa genomtänkt konstitution. Det förslag till EU-konstitution som Nederländerna och Frankrike röstade nej till ska inte antas, vare sig i sin ursprungliga form eller med kosmetiska ändringar exempelvis genom Lissabonfördraget som Irland röstade nej till.

Nej till Lissabon, alltså.

Jag fick ett mejl från någon som undrade varför vi är motståndare till Lissabon, och menade att vi borde ändra oss på den punkten. Jag tänkte citera det mejlet med mina svar inbakade (alltså den speciella teknik som åklagare Roswall beskrev så pedagogiskt under rättegången mot The Pirate Bay, för vilket vi är honom evigt tacksamma )

Någon som var för Lissabonfördraget skrev:

Det behövs en historisk återblick för att förstå finessen med Lissabon-fördraget.

EU är ett levande projekt som inte har någon liknande motsvarighet i historien. Det började 1952 då 6 länder bildade kol och stål unionen och började samarbete inom kol och stål-områdena för att undvika krig. Har man koll på fiendens kol och stål marknader vet man vad de tillverkar och kan då själv slappna av och tillverka andra saker än vapen. Därefter har det rullat på med utökningar inom andra områden och mer och mer politik har blivit inblandat. Bland annat finns Maastricht-fördraget skapade regler för Euron, Nice-fördraget skapade regler för utvidgningen från 15 till 27 länder. Eu-parlamenet har utvecklats från att det var en bisyssla för landsparlamentariker med mycket liten makt till att nu ha eget val med egna parlamentariker och har, inom flertalet området, stor makt.

Det var en ganska bra kortfattad summering av EU:s historia.

Varje fördrag (som namnges efter den stad där det klubbas) är ett tillägg till EU’s regler vilket gör att det nu är en snårskog av massa regler.

Stämmer. Snårskog är det.

Lissabonfördraget är tänkt att ersätta en mängd av dessa fördrag och tydliggöra reglerna.

Nej, det stämmer inte. Konstitutionen var tänkt att tydliggöra reglerna (och införa ett antal förändringar i sak). Att den kallades konstitution innebar att den kunde övertrumfa alla de tidigare avtalen, så då skulle det förhoppningsvis ha lett till en uppsnyggning rent textmässigt (vad man än tyckte om förändringarna i sak).

När konstitutionen avslogs i folkomröstningar bestämde sig Brysselnomenklaturan för att pressa igenom samma förändringar i sak, men att göra det genom ändringar i den gamla snårskogen av regler. Lissabonfördraget är därför helt oläsbart, och förvärrar ytterligare den oreda som redan råder.

Redan det faktum att fördraget är oläsbart är tillräckligt skäl till att säga nej till det. Man ska inte skriva på avtal som man förstår att man inte begriper.

Lissabonfördraget förbättrar också den demokratiska processen då mindre länder får mer att säga till om, att Europa-parlamentet får ännu mer makt på flera områden (jordbruksstödet bla) samt att den möjliggör en vidare utvidgning från EU’s 27 stater som i dagsläget är omöjligt då regelverket endast har regler för 27 stater.

Det påstås det, ja. Det är sant att Lissabon innehåller vissa förbättringar, men det är smärre, närmast kosmetiska, förändringar i det stora hela. Jag har skrivit om varför jag ser dem som marginella i inlägget Ett bra nej för Europa (igen). Det är mina egna erfarenheter som aktivist mot ett EU-direktiv (mjukvarupatent) som ligger till grund för min uppfattning.

Att Piratpartiet säger att det skapar ett ”demokratiskt underskott” känns för mig lite lustigt. EU är en utav världens mest demokratiska organisationer.

Det var det mest absurda påstående jag någonsin har läst. Medlemsländerna är demokratier, men EU är inte en demokrati, vare sig med eller utan Lissabon. Hur gör jag för att rösta på oppositionens presidentkandidat i Europa enligt Lissabon?

Läs
Att utse EU:s president
EU:s demokratiska underskott i praktiken

Summasumarum: För att ett EU med 27 stater ska fungera bra krävs det ett bra regelverk för detta och inte ett lappverk som grundar sig i att 6 stater är medlemmar.

Ja, det stämmer. Det är det enda som alla är överens om, att vi inte kan fortsätta på det nuvarande sättet.

Men det innebär att vi har en fantastisk chans att faktiskt göra EU till en demokrati. Om Lissabonfördraget faller (en gång till), finns det ingen i Bryssel som har någon reservplan. Det har kommissionen tjatat om hela tiden. ”Det finns ingen plan B” är frasen som har upprepats igen och igen.

Så antag att det visar sig under hösten 2010 att Lissabon verkligen är dött. Endera för att Irland har röstat nej en gång till, eller ännu hellre för att vi har lyckats få kommissionen och andra att ta sitt förnuft till fånga och respektera det första irländska nejet. Vad ska vi göra då?

Då uppstår ett window of opportunity för att presentera ett konstruktivt förslag. Den chansen tycker jag vi ska ta. Då finns det möjlighet att presentera en plan för hur vi ska göra Europa demokratiskt. Det behövs verkligen.

Lyckas de pressa igenom Lissabon får vi ingen sådan möjlighet. Då cementeras de nuvarande strukturerna, i värsta fall för lång tid framåt. Samma strukturer som gav oss en skärpt upphovsrätt, förlängda skyddstider, Ipred, Datalagringsdirektivet, Acta, Framtidsgruppen, PNR-förslaget (Passenger Name Record) och telekompaketet. För att bara nämna några.

Därför säger vi nej till Lissabon. Det demokratiska underskottet ska inte permanentas. Vänligen låt bli att försöka köra ner en korporativ superstat i halsen på oss! Vi vill inte ha!

Istället är det dags att vi medborgare får bestämma vad vi ska ha EU till i framtiden, och hur vi vill att det ska se ut. Den diskussionen kan vi börja redan nu. Men det ska vara en diskussion som förs av medborgarna, inte bakom stängda dörrar i Bryssel.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet om en månad och riksdagsvalet 2010.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-valet 2009

Piratpartiet i EU-valet

Knappt var tredje svensk vet att det är val till EU-parlamentet i år, enligt en undersökning som presenteras i en debattartikel i DN idag. EU-valet är inte en fråga som engagerar särskilt många särskilt mycket. Men för Piratpartiet handlar EU-valet i hög utsträckning om att vinna eller försvinna.

Piratpartiet slåss för ett fritt och öppet samhälle där staten respekterar medborgarnas fundamentala rättigheter. Ingen ska behöva få sin privata korrespondens granskad och övervakad om han inte är misstänkt för brott. Rättsväsendet ska skötas av polis och åklagare, och inte läggas ut på privata storföretags intresseorganisationer. Man ska inte som privatperson riskera att bli straffad för att man tar del av eller hjälper till att sprida kultur.

Grundläggande självklara rättigheter i ett öppet demokratiskt samhälle, kan man tycka. Men tyvärr rättigheter som vi måste ta strid för, eftersom de styrande politikerna håller på att inskränka dem i en rasande fart.

Mycket av drivkraften bakom nedmonteringen av de grundläggande medborgerliga rättigheterna kommer från EU. Ipred, Acta och trafikdatalagringen är alla EU-initiativ. FRA är visserligen ett svenskt initiativ, men det ligger helt i linje med EU:s framtidsvisioner om ett samhälle där brottsbekämpning och kontroll går före alla andra hänsyn.

Slaget står i Bryssel. Vi vill dit.

Men för Piratpartiet är faktiskt EU-valet ännu viktigare än så. Det är inte bara möjligheten att kunna påverka direkt nere i Bryssel som står på spel. Det handlar också om att visa politikerna här hemma i Sverige att det finns röster att vinna eller förlora på frågor som integritet, rättssäkerhet och informationspolitik i allmänhet.

När allt är sagt och gjort är det bara röster som räknas i politiken. Om det visar sig i val att politikerna kan köra över medborgarna med FRA, Ipred, Acta och trafikdatalagring utan att förlora några röster, då kommer de fortsätta på den inslagna vägen. Då har de ingen anledning alls att ens försöka hålla emot trycket från EU och från USA att steg för steg inskränka de medborgerliga rättigheterna. Om inte väljarna visar att de bryr sig, då kommer inte politikerna heller att göra det.

Men dessbättre gäller motsatsen också. Om väljarna visar att de bryr sig om de här frågorna så mycket att det avgör hur de röstar i EU-valet, då kommer det att påverka de svenska riksdagspolitikerna också.

När EU-valet väl är överstökat i juni i år är det bara drygt ett år kvar till riksdagsvalet 2010. Om Piratpartiet lyckas ta mandat i EU-valet kommer det att ändra hela den politiska spelplanen inför riksdagsvalet. Då kommer partistrategerna i alla de gamla partierna inse att öppenhet, integritet och medborgerliga rättigheter är frågor som de måste ta på allvar om de vill behålla väljarnas förtroende. Om Piratpartiet lyckas i EU-valet har vi en chans att få de gamla politikerna att vakna innan det är för sent. Men bara om vi lyckas.

Det är lättare att ta sig in i EU-parlamentet än att komma in i den svenska riksdagen. Det beror på att det är så mycket lägre valdeltagande i EU-valet — runt 40% istället för över 80%. I riksdagsvalet kommer vi att behöva ungefär 225.000 röster för att ta oss in, men i EU-valet räcker det med drygt 100.000 röster. Det är svårt, naturligtvis, och det ska det vara. Men det är långt ifrån omöjligt.

I riksdagsvalet 2006, när vi hade funnits som parti i mindre än nio månader, fick vi 35.000 röster. Dessutom fick vi ytterligare ungefär 35.000 röster i skolvalen, från gymnasieelever som inte var röstberättigade den gången, men som är det nu. Om man rent teoretiskt tänker sig att alla som röstade pirat förra gången gör det även i EU-valet i år, då skulle vi ha 70.000 röster. För att ta mandat i EU skulle vi i så fall behöva öka antalet röster med ungefär 50%. Naturligtvis svårt, som sagt. Men långt ifrån omöjligt.

För att vinna måste vi mobilisera unga väljare som normalt skulle ha struntat i att rösta i EU-valet. Vårt allra starkaste stöd finns i åldersgruppen under 30. Kan vi få en tillräckligt stor andel av dem som redan tycker som vi att faktiskt rösta på oss, då kommer vi in i EU-parlamentet.

Det är det här som är utmaningen inför EU-valet. Hur ska vi bära oss åt för att få tillräckligt många unga väljare, som normalt inte skulle ha haft en tanke på att rösta i EU-valet, att inse att de kan göra skillnad genom att ta en sväng förbi en vallokal och stoppa ner en lapp där det står Piratpartiet i ett valkuvert?

Den frågan har vi idag fyra månader på oss att gemensamt hitta ett svar på. Den 20 maj öppnar förtidsröstningen, och två och en halv vecka senare stänger vallokalerna. Då vet vi hur det gick.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet om 4 månader och riksdagsvalet 2010. Kommer vi in kan vi förändra världen. Nu ska vi bara se till så att det blir så.

…………

Andra som skriver om EU-valet: SvD, Johan Sjölander, Mårtensson, Sidvind, Nermin Maria Bunyemen, Hanna Hallin, Jakop Dalunde, Dag Larsson, Jimmy Wilhelmsson, Anne-Marie Ekström, Stina Hamberg, Motpol, Jonas Morian, HBT-sossen, Reza Javid, Peter Högberg, Kent Persson, Magnus Ljungkvist, Hanna Löfqvist, Per Olsson, Nattportieren, Linnébloggen, Nicke Grundberg, Daniel Frelén,

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, övervakning, integritet, privatliv, datalagringsdirektivet, datalagring, trafikdatalagring, ipred, fra, eu, eu-valet 2009

Mer om Piratpartiets EU-strategi

Eva Lichtenberger, österrikisk MEP

I riksdagen har Piratpartiet en noga utarbetad vågmästarstrategi för hur vi ska kunna få maximalt inflytande över våra frågor. I EU-parlamentet fungerar inte den strategin, eftersom det inte finns någon vågmästarställning att få. Därför har vi en separat strategi för Europaparlamentet.

Planen är att gå med i den grupp som vi bedömer ligger närmast oss i våra frågor (troligen endera den gröna eller den liberala gruppen). Inom den gruppen fokuserar vi all vår energi på medborgarrättsfrågorna och på att få Europa att välja rätt väg in i det framväxande informationssamhället. I övriga frågor röstar vi helt enkelt med gruppen.

- Till skillnad från vågmästarstrategin innebär ju detta att ni kommer att rösta med ett block utan att få något i utbyte? frågar Maria Ferm från Grön Ungdom på sin blogg.

Ja, det stämmer att vi inte får något konkret i utbyte, till skillnad från vågmästarstrategin för riksdagen. Men jag tror ändå att det är det bästa sättet att maximera vårt inflytande. Jag ska utveckla varför jag tror det.

Sommaren 2007 hade vi en internationell piratkonferens i Wien tillsammans med representanter för andra europeiska piratpartier. Då fick jag tillfälle att sitta i samma panel som Eva Lichtenberger, som är grön mep (europaparlamentariker) från Österrike. Hon är och har varit mycket engagerad i både övervakningsfrågan och andra frågor som Piratpartiet driver.

Bland annat var Eva Lichtenberger mycket aktiv mot direktivet om mjukvarupatent 2004 och 2005. På konferensen i Wien berättade hon utförligt hur det hade gått till bakom kulisserna i EU-parlamentet. Det var otroligt intressant att höra, eftersom som jag själv var aktivist mot mjukvarupatenten ”på utsidan” och kunde jämföra med min egen bild av samma politiska process.

För att göra en lång historia kort handlar mycket av spelet i europaparlamentet om att kohandla med representanter för de andra partigrupperna. ”Mjölkkvoter” var det exempel som Eva använde – en fråga som både hon och resten av den gröna gruppen (tror jag) egentligen skiter fullständigt i. Men för vissa andra ledamöter (från vissa jordbruksdistrikt) är det de enda de bryr sig om. För att övertala dem att rösta mot mjukvarupatentdirektivet, var enda sättet att lova att stödja dem i någon annan omröstning om just mjölkkvoterna.

Man kan tycka vad man vill om smakligheten i att det fungerar så, men det ändrar inte på fakta. Är man inte med i den här kohandeln får man inget inflytande.

Och att kohandla till höger och vänster är ingenting som man kan göra på egen hand. Dels blir man inte särskilt intressant för andra att förhandla med om man bara representerar sig själv. Dels innebär det ju att man i så fall måste sätta sig in åtminstone hjälpligt i alla andra frågor för att kunna förhandla om dem, och det kan jag inte se hur man skulle kunna klara ensam. Man måste ingå i en grupp som jobbar tillsammans och delar upp frågorna.

Exemplet Junilistan visar hur dåligt det fungerar att försöka påverka utan att vara med i en starkt sammanhållen grupp. De gick med i en av smågrupperna för blandade EU-kritiker (Ind/Dem), och har väl i princip inte hörts av sedan dess.

Junilistans syn på vad som behöver göras med EU är såvitt jag förstår mer eller mindre identisk med Piratpartiets, så jag skulle verkligen ha velat att de skulle ha lyckats. Men jag känner inte till en enda positiv förändring som de faktiskt har lyckats genomföra, så det är tydligt att strategin att gå med i en liten och löst sammanhållen grupp inte har fungerat. Därför har vi lärt oss av deras misstag, och tänker inte göra det själva.

Det som vi får i utbyte mot att vi deklarerar att vi avser att följa gruppens rekommendationer i frågor som ligger utanför vårt program är först och främst att vi blir välkomna i gruppen. Dessutom spar vi tid, så att vi kan fokusera på våra egna frågor.

Lobbyister och aktivister som kontaktar oss om andra frågor kan vi hänvisa till rätt person i gruppen, och förklara att det är meningslöst att försöka påverka oss som enskilda ledamöter eftersom vi ändå kommer rösta med gruppen. Och eftersom vi redan dag 1 har sagt att vi kommer att följa gruppen, behöver heller ingen av våra kollegor i gruppen ödsla tid på att försöka övertala oss om frågor som ligger utanför vårt program.

Genom att vi väljer den grupp som är närmast att tycka som vi när det gäller våra frågor, kan vi förhoppningsvis få ett starkt och bra samarbete som gör att vi maximerar våra chanser att få något uträttat. Och vi kommer ha kollegor som vi kan fråga vilka knappar vi ska trycka på när det gäller mjölkkvoterna.

Det är inte för att dela ut mjölkkvoter som Piratpartiet ställer upp i EU-valet om ett halvår och riksdagsvalet 2010.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-valet 2009, junilistan, mjölkkvoter

Om Piratpartiet och kampen mot fascism

Svensson (”Varmt och rättframt från vänster”) lyfter upp en kommentar som jag skrev hos honom, och kommenterar den intressant i ett eget inlägg.

Jag återger här vad jag själv skrev, för referens:

Själv ser jag det som Piratpartiet håller på med i första hand som helt vanlig anti-fascistisk kamp. Vi har en positiv vision också, om ett samhälle präglat av deltagarkultur och mångfald, så vi är inte bara anti. Men i det dagliga arbetet är det tyvärr mest att slåss mot en fascistisk samhällsstruktur som gäller.

När jag säger det här använder jag ordet “fascism” i strikt politisk betydelse som en synonym till korporativism. Det är så jag uppfattar ordet (även om andra kan använda det annorlunda). När staten och kapitalet sitter i samma båt, och har uppgått i symbios. Vilket suger.

Som Bryssel fungerar idag påminner det mycket som den korporativa idealstaten. Regeringen (kommissionen) är inte tillsatt genom val, utan framvaskad inom systemet. Den har mycket lite kontakt med folket, men den samarbetar däremot intimt med storföretagens intresseorganisationer. Även fackföreningar och andra NGO:s finns med på ett hörn, men det är mest för att verka som alibi. De flesta besluten tas av den politiska makten och storföretagens lobbyister i symbios.

Rent praktiskt ser vi resultatet i upphovsrätts- och patentlagstiftning som bara är till för att gynna de stora bolagen, underhållnings- och läkemedelsindustri, precis som man skulle förvänta sig i en korporativt styrd stat. Vi ser också hur samma korporativa maktstrukturer i Bryssel håller på att införa totalövervakning av den egna befolkningen, ett av den fascistiska statens tydligaste kännetecken och viktigaste verktyg.

Att frasen “fri fildelning och skyddat privatliv” har en sådan politisk sprängkraft just här och nu beror på att den slår mot de korporativa strukturernas kärna. Det är där slaget står.

Precis som RikMatts säger i en kommentar [hos Svensson] finns det även ett anti-imperialistiskt inslag, eftersom trycket både när det gäller immaterialrätt och övervakning kommer från USA. (Boken Information Feudalism av Braithwaite och Drahos rekommenderas till alla, den beskriver just det.) Men själv ser jag den allra viktigaste uppgiften just nu att försöka vända utvecklingen bort från korporativismens sluttande plan här i Sverige och Europa.

Då är det bra om vi kan samla aktivister från ett så brett höger-vänster-spektrum som möjligt. För det är inte alls någon liten uppgift vi har givit oss in på.

För att förtydliga mig så att det inte blir några missförstånd:

Jag påstår alltså inte att EU idag skulle vara lika illa däran som Italien var på 30-talet. Det är det ju uppenbarligen inte. Men jag tycker mig se starka tendenser att EU är på väg i den riktningen, även om det förstås är långt kvar. Därför måste vi se till att bryta den utvecklingen innan det är för sent.

Det här ser jag som en uppgift för oss alla, vare sig vi i övriga sammanhang känner oss mest som socialister eller liberaler eller vad som helst annat på höger-vänster-skalan. Svensson sammanfattar det bra:

Socialistiska Partiet och Piratpartiet kan därför vara allierade i kampen mot fascism, som ju bedrivs på många arenor, men vi är knappast allierade när det gäller kampen för ett socialistiskt samhälle.

Så ser jag det också.

…………

Läs också vad Mattias Bjärnemalm skriver om piratpartiets ideologi.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, fascism, korporativism