Christian Engström, Pirat

8 februari 2013

Om demokrati: splatterskyddet

Filed under: demokrati i eu — Christian Engström @ 14:26
henry-och-che

”Diplomacy” av Henry Kissinger och ”Guerilla Warfare” av Che Guevara

Isak Gerson på Filosofibloggen komenterade just ett inlägg om demokrati som jag själv skrev år 2007. Det inlägget är lika aktuellt idag, så jag postar om vad jag skrev då:

Om demokrati: splatterskyddet

Jag ser demokratin i första hand som en säkerhetsventil, som syftar till att hålla nere mängden våld i den politiska processen. Det finns ingen garanti för att demokratiskt fattade beslut nödvändigtvis är bra eller lämpliga, men blir de allt för uppenbart dåliga finns det en mekanism för att rätta till dem utan en massa splatter på gatorna.

Själva splatterskyddet är faktiskt ganska elegant konststruerat. Det garanterar att innan någon oppositionsrörelse kan få ihop så starkt stöd att de skulle kunna lyckas med väpnad kamp, har de redan fått makten på ett oblodigt sätt genom den demokratiska processen.

Det är enkel matematik. För att lyckas med väpnad kamp behöver man ett [passivt] folkligt stöd på bortåt 80-90%. Så var det till exempel för gerillasidan i den kubanska revolutionen och i Vietnamkriget. Både Che Guevara och Henry Kissinger är helt överens när de skriver om sina respektive erfarenheter. Det är folkligt stöd som är det centrala när det gäller väpnad kamp.

Just de två herrarna torde väl ha olika åsikter om det mesta här i världen, men när det gäller gerillakrig har de båda direkt erfarenhet och vet vad de pratar om. När de två är överens om precis det ämnet, då anser jag det vara ett faktum.

Det fina med att man behöver 80-90% stöd för att vinna väpnad kamp, är förstås att även i en ganska visset fungerande demokrati, räcker det med 60-70% för att ta makten fredligt.

Che Guevara skriver också på en av de första sidorna i sin Guerilla Warfare:

Om en regering har kommit till makten genom någon form av allmänna val, med valfusk eller inte, och försöker upprätthålla åtminstone en fasad av legitimet, är det fel att verka för ett gerillautbrott, eftersom alla möjligheter till fredlig kamp ännu inte är uttömda.

Att ge sig på väpnad kamp i en demokrati är bara dumt, och dömt att förlora. Hade man haft i närheten av det stöd man behöver hade man redan vunnit en jordskredsseger i det förra valet. Och det gjorde man ju bevisligen inte.

Terrorister är ofarliga för det demokratiska samhället, av den här anledningen. De kan förorsaka skadegörelse och döda oskyldiga i värsta fall, men det finns ingen risk att de ska…

…allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer…

…som det heter i lagen om terroristbrott. Det har de inte tillräckligt folkligt stöd för att göra, så det kan de helt enkelt glömma. De kan i värsta fall lyckas förorsaka en del förödelse, men förr eller senare tar polisen dem, och då blir det inte mer.

Det finns ingen risk att terroristerna tar över i en demokrati, precis som det inte finns någon risk att ett kriminellt motorcykelgäng tar över makten i Sverige. Det har de inte tillräckligt stöd för. Demokratin vinner alltid mot den typen av angrepp.

Tyvärr finns det en lucka i det i övrigt så listigt konstruerade splatterskyddet. Demokratin kan visserligen aldrig hotas av att någon inhemsk folklig grupp tar makten med våld. Däremot kan den kan den avskaffa sig själv.

Säkerhetsventilen demokrati fungerar bara så länge grundförutsättningarna för demokratin finns kvar. Yttrandefrihet, att även personer vi inte gillar ska få säga saker som vi tycker är fel. Informationsfrihet, att vi ska ha rätt att ta del av information även om myndigheterna tycker den är olämplig. Att våra göranden och låtanden inte övervakas och registreras. Rätten att uttrycka tankar privat utan att myndigheterna eller någon annan avlyssnar en.

Om staten i god demokratisk ordning bestämmer sig för att börja inskränka på de här grundläggande rättigheterna, då ökar riskerna för demokratin. När man väl har installerat systemen för censur eller ”filtrering” av vad medborgarna får ta del av för information, då är det lätt att utöka vad som ska filtreras bort. När man väl har ett övervakningssystem för att leta efter terrorister, då kan man lika gärna använda det för att hitta helt fredliga politiskt radikala personer.

Det är en skrämmande tanke att Europa nu tycks vara på väg in i en djup lågkonjunktur, samtidigt som politikerna håller på att bygga upp allt mer finmaskiga övervakningssystem. Om de dåliga ekonomiska tiderna skulle ge upphov till otrevliga politiska rörelser, vill vi då verkligen ha färdiga system för övervakning av medborgarna installerade? Då kan vi i värsta fall hamna i ett läge där det enda som behövs är att rätt fel man dyker upp.

Den risken har vi ingen anledning att ta. Så länge demokratin håller fast vid de demokratiska principerna vinner den alltid. Försöker den skydda sig med odemokratiska medel riskerar den att gå under. Det är därför det är så viktigt att politikerna tar grundlagen på allvar.

4 kommentarer

  1. Jag håller i stort med om vad du skriver, men det hade varit mycket roligare att läsa hur du bemöter Isaks inlägg.

    Kommentar av Jesper — 8 februari 2013 @ 20:53

  2. [...] Gerson på Filosofibloggen skriver ett blogginlägg där han kommenterar mitt resonemang om demokratin som splatterskydd, som jag postade om igår. Hans kritik är uppdelad i tre [...]

    Pingback av Diskussion om splatterskyddet i demokratin « Christian Engström, Pirate MEP — 9 februari 2013 @ 12:41

  3. Bra skrivet, men det finns en sak jag skulle vilja tillägga: Det är ett dubbelriktat system. Om trycket blir för högt, pyser den allmänna åsikten in i makten. Men maktens åsikter pyser ut i allmänheten. Det sker genom en manuell ventil som som styrs av media.

    Låt mig förklara; Makten står för åsikt A. Om massmedia också står för åsikt A, vinklas allt och alla som står för åsikt A i ett positivt ljus, medan alla som står för åsikt B inte får någon uppmärksamhet alls. Åsikt B är nämligen inkompatibel med åsikt A. Om de är riktigt smarta, skapar de dessutom en åsikt C, som egentligen kan samexistera med åsikt A, men framstår som att den inte kan det. Media upplåter mängder med utrymme åt att smutskasta åsikt C och dess anhängare, vilket gör att en del av allmänheten sympatiserar med dem och kanske till och med röstar därefter. Men eftersom åsikt B inte nämns, förblir den orörd av folket.

    Resultatet blir att de flesta sympatiserar med åsikt A, många sympatiserar med åsikt C, många avskyr åsikt C, och nästan ingen vet ens att åsikt B ens finns.

    Det händer i Sverige nu. ”Sjuklövern” hyser åsikt A, Sverigedemokraterna hyser åsikt C och Piratpartiet åsikt B.

    Kommentar av Ano Nym — 9 februari 2013 @ 20:18

  4. Vilken demokrati?

    Kommentar av Johan den 1:e — 20 februari 2013 @ 12:01


RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Theme: Rubric. Get a free blog at WordPress.com

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 972 andra följare

%d bloggare gillar detta: