Författaren och samhällsdebattören Lars Gustafsson ställer rätt frågor i en EU-kritisk debattartikel i Expressen idag. Det är inte själva tanken att Europas stater ska samarbeta som han är kritisk till, utan istället hur samarbetet är organiserat i praktiken rent författningsmässigt.
Han skriver bland annat:
Europaparlamentet, denna extremt välbetalda och skatteprivilegierade församling kan förefalla uthärdlig, överbetald men tämligen maktlös och som sådan ofarlig. Att det som regel är politiker som är alltför idéfattiga eller allmänt inkompetenta för att platsa i medlemsstaternas regeringar som blir kommissionärer – med svindlande skattefria inkomster – är heller inte det stora problemet. Berget av tryckt papper bundet i stiliga volymer är kostsamt, men inte det avgörande.
Om vi får tro Enzensberger består haken i att denna kostnadsslukande och expansiva jätteorganisation förefaller representera ett postdemokratiskt tillstånd. Hur ställs dessa byråkrater till svars? Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare?
Är EU det första genomförda försöket med ett postdemokratiskt styrelsesätt? Är det ett slags mandarinvälde som erövrar det ena verksamhetsområdet efter det andra – jordbruk, fiske, datahantering – utan att egentligen ha någons mandat?
De här frågorna är lätta att svara på, så det gör jag gärna:
- Hur ställs dessa byråkrater till svars?
- Inte alls, och det vet de om. - Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare?
- Inte alls. Personer som har nått till kommissionärsnivån ställer normalt aldrig upp i några fler allmänna val, och det vet de förstås att de inte kommer behöva. I sin roll som kommissionärer representerar de heller inte något politiskt parti, så det finns ingen som väljarna kan låta bli att rösta på för att visa sitt missnöje med vad en kommissionär har gjort. - Är EU det första genomförda försöket med ett postdemokratiskt styrelsesätt?
- Nej, det har i och för sig funnits många icke-demokratiska styrelsesätt tidigare i Europa, och EU är ännu inte i närheten av de värsta exemplen. Men det är ingen ursäkt till att låta EU fortsätta utvecklas i den riktningen. - Är det ett slags mandarinvälde som erövrar det ena verksamhetsområdet efter det andra utan att egentligen ha någons mandat?
- Ja, precis, och det är just det här som är det stora problemet med EU. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat i inlägget EU:s demokratiska underskott i praktiken.
Men efter de här lätta frågorna, som beskriver problemet bra men inte erbjuder någon lösning, avslutar Lars Gustafsson artikeln med ett par betydligt svårare:
- Om alternativet är ett reformerat EU – hur skall reformerna se ut? Och hur skall de initieras?
Vad som är bästa svar på de två frågorna är inte alls lika självklart, så här får jag be mina läsare om hjälp. Men vi behöver ett svar inom en inte allt för avlägsen framtid.
…………
Tags: piratpartiet, eu, politik











