.
- Makten utövas bakom stängda dörrar, skriver jag i ett debattinlägg på Politikerbloggen idag. Det handlar om telekompaketet och ministerrådets roll i lagstiftningsarbetet i EU.
Det är sant att det behövs motkrafter på nationell nivå mot att EU lägger under sig mer och mer makt, och att det var den funktionen ministerrådet ursprungligen var tänkt att fylla. Men förutom att man kan diskutera hur effektivt ministerrådet egentligen har varit när det gäller att hålla emot EU:s expansionstendenser, är det i vart fall sant att ministerrådets slutenhet är ett stort problem när ministrarna börjar agera lagstiftare. Det är en del av det demokratiska underskottet.
Läs mer hos Politikerbloggen.
Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Staffan Danielsson (C).
…………
Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu
just som i piratpartiet då, var öppna själva innan ni/du kan klaga på andra.
Comment av anon — 19 augusti 2009 @ 11:35
anon: Ehh, va? Du får utveckla dig lite mer om folk ska förstå vad du syftar på.
Comment av Erik — 19 augusti 2009 @ 12:13
Mkt bra inlägg Christian. Lite beklämmande dock att Staffan D inte ser ett demokratiunderskott trots att han själv sitter i ett system där man borde vara utbildad i det egna systemets brister map representativ demokrati…
Comment av PMyran — 19 augusti 2009 @ 15:17
@anon
Jag tror det kommer att framgå mycket tydligt hur Engström röstar i olika frågor i EU-parlamentet.
@Christian
Stå på dig! Lagstiftning ska utgå från valda personer. Avskaffa gärna ministerrådet, men behåll principen om dubbla majoriteter, dvs. att inte bara en majoritet av ledamöterna utan också en majoritet av länderna ska vara bakom ett beslut. Den garanterar nämligen att vi små länder inte blir överkörda. Ni svenska ledamöter i EU-parlamentet skulle kunna rösta om den svenska positionen. Så slipper vi flyga ner regeringsplan dit i tid och otid.
Comment av Johan Tjäder — 19 augusti 2009 @ 19:24
Att låta parlamentsledamöterna tjänstgöra också som medlemsländernas representation (med ett land = en röst) är ingen bra idé, framför allt därför att de i praktiken kommer att hysa samma åsikt oavsett i vilken roll de röstar. Det kan ge olika utslag när det väger jämnt, och exempelvis den svenska gruppen hyser en annan åsikt än parlamentet som helhet, men en poäng med kombinerad stats- och folkrepresentation (ministerråd och parlament) är just att de kan ha diametralt olika åsikter, eftersom de har utsetts i olika val (parlamentsledamöterna representerar folket, medan ministrarna representerar staten).
Jämför gärna med det amerikanska systemet, där varje delstat har två senatorer, medan det i representanthuset sitter ett antal ledamöter i proportion till delstatens storlek. Eftersom delstaterna är olika stora kan majoriteterna i de båda kamrarna tillfalla olika partier, varvid de får kompromissa inbördes för att få igenom sina beslut.
Det är dock stor skillnad i arbetssätt mellan USA:s senat och EU:s ministerråd, där det senare har ett betydligt större inslag av kollegialt konsensustyckande. I senaten är det tydligt vilket parti en ledamot representerar, så icke i ministerrådet.
De enskilda medlemsstaterna bör ha vetorätt, för att kunna stoppa skogstokiga förslag eller beslut från parlamentet som exempelvis hotar den nationella suveräniteten, men jag är tveksam till att som nu låta ministerrådet delta så pass aktivt i lagstiftningsprocessen. Det borde i stället vara en process mellan kommissionen och parlamentet, med ministerrådet som slutligen godkänner eller förkastar parlamentets beslut.
Att jag inte vill se Sveriges europaparlamentariker i den sistnämnda rollen beror på att det i praktiken är omöjligt att ställa dem till svars för ett felaktigt beslut. De ledamöter som röstar fel riskerar att inte bli omvalda, det är allt. Om däremot regeringens representant i ministerrådet röstar fel i en avgörande fråga, då riskerar ytterst regeringen hemmavid att få avgå mitt under mandatperioden (det hänger naturligtvis på frågans dignitet). De har alltså en större press på sig att göra som riksdagen (och därmed indirekt folket) vill än vad parlamentsledamöterna har.
Comment av Anders Andersson — 19 augusti 2009 @ 20:50
Men Anders, om det är bra för staten och inte bra för folket, varför skulle ministrarna då få stoppa det?
Det kan väl vara bra med ett tvåkammarsystem också, men då får det allt vara valda ledamöter i ”senaten” också. Regeringarna ska styra det egna landet och lagstiftarna ska lagstifta.
Är det något man bör arbeta med är väl i så fall kollegialt konsensustyckande mellan två sådana kamrar. Här kan ju den gamla svenska traditionen med gemensamma utskott vara en tanke.
Jag tippar att en snöboll smälter i helvetet innan en svensk regering tvingas avgå på misstroendevotum för hur den har röstat i ministerrådet. Men det vore ju inte fel om man gjorde ett försök med Torstensson. Det kanske skulle tvinga ut henne på banan i alla fall.
Felet med representativ demokrati är att man bara kan ställa de valda ombuden till svars genom att rösta bort dem. Hitta på nåt bättre då. Jag tycker det är en viktig princip att den som lagstiftar ska vara vald av folket.
I USA har presidenten inte någon formell roll när det gäller ändring av konstitutionen. Det tycker jag är tänkvärt både med tanke på Lissabon och vår egen grundlagsutredning.
Comment av Johan Tjäder — 19 augusti 2009 @ 21:32
Christians blogg tillåter inte att jag kommenterar Johan nedan, så jag får hänga på kommentaren här i stället…
”Om det är bra för staten och inte bra för folket”: Jag antar att du syftar på situationen när Europaparlamentet fattar ett beslut, ministerrådet (inklusive Sveriges representant) stödjer beslutet, och endast den svenska gruppen parlamentsledamöter är motståndare till beslutet. I det läget vill du ge tio svenska parlamentariker vetorätt att stoppa hela beslutet, right?
I dagsläget är inte parlamentets ledamöter organiserade efter länder, utan efter partigrupper. Svenska socialdemokrater samarbetar med tyska dito, snarare än med svenska moderater. Ledamotens nationalitet är sekundär, ungefär som de svenska riksdagsledamöternas gruppering i valkretsar.
Tanken är också att vi väljer ledamöter till parlamentet för att fatta beslut för hela EU, inte för att i första hand se till det egna landets intressen. Det är två olika uppdrag som inte säkert kan läggas på samma person. Christian är inte vald för att se till Sveriges intressen; han är vald för att driva piratpolitik i EU, till förmån för oss och för människorna i alla andra medlemsländer. Om Christian någon gång röstar på ett visst sätt som gynnar Sverige men inte Tyskland, som är till fördel för svenska pirater men till nackdel för våra tyska partivänner, så skulle jag hävda att han har gått utanför det mandat vi givit honom.
Det är mycket möjligt att Christan skulle göra ett bra jobb också med att föra Sveriges talan, men det hänger helt och hållet på hans person, och det är i dagsläget inte det han är vald för.
Om vi skall utse någon att föra Sveriges talan gentemot de andra länderna, då får vi göra det i ett separat val, skilt från europaparlamentsvalet. Eftersom varje medlemsland då får en röst var (annars skulle Malta och Luxemburg alltid finna sig överröstade av Tyskland och Frankrike) räcker det med en representant per land.
För närvarande låter vi regeringen utse den representanten. Utse och utse, förresten, ministern ingår själv i regeringen, och är bunden att rösta precis som regeringen beslutar. Det är ju inte fråga om att regeringen bland en massa kandidater ”väljer” en person som den tror kommer att trycka på rätt knapp, utan i princip är det regeringen själv som sitter i ministerrådet. Regeringen är i sin tur utsedd av statsministern, som är vald av riksdagen, som är vald av folket.
Skulle man kunna göra på något annat sätt? Vi kan givetvis låta svenska folket utse en ”rådsrepresentant” eller en ”senator” i direkta val att företräda medlemslandet Sverige (varvid man förstås bör göra likadant i övriga länder), men då innebär det att regeringen blir helt frikopplad från EU-arbetet. Det skulle alltså kunna bli en socialdemokrat som för Sveriges talan i EU, samtidigt som vi har en borgerlig regering här hemma. Skulle det alls fungera, när ”Sverige” säger en sak till kommissionen och ”Sveriges regering” en annan (om nu kommissionen alls skulle lyssna på de nationella regeringarna)? Kan EU-senator Mona Sahlin (s-SE) säga nej till svensk medverkan i unionens militära samarbete medan regeringen säger ja (eller tvärtom)?
Jag tror säkert att det går att inrätta en senat, men jag tror inte man kan beröva de nationella regeringarna allt inflytande i unionens politiska arbete utan att den spricker – genom att regeringarna helt enkelt gör som de själva vill – eller man förvandlar den till en superstat, där medlemsländerna degraderas till ”kommuner” och de nationella parlamenten berövas beslutanderätt i en rad frågor.
Alltså måste vi ha dels ett folkvalt parlament, dels en folkvald senat, och dels ett ministerråd eller motsvarande dit regeringarna kan skicka sina representanter. Då har vi tre beslutande församlingar som skall samarbeta (plus kommissionen som centralt exekutivt organ). Har vi uppnått någonting på det viset? Innebär det mindre risk för impopulära beslut, eller innebär det totalt stillestånd i det politiska arbetet? Och vilka befogenheter skall de olika organen ha?
Vad gäller dina övriga invändningar så har du förstås rätt i att det ytterst sällan hänt att en svensk regering tvingats avgå i förtid, men det är åtminstone en teoretisk möjlighet. Något troligare är att en enskild minister avgår. Att en parlamentsledamot skulle avgå på grund av folkligt missnöje med hur denne har röstat tror jag dock är praktiskt taget omöjligt, och skulle det ske är det ändå en förhållandevis liten uppoffring som den ledamoten nog kan överleva. Det enda som är svårare att avsätta är ett folk som röstar fel i en folkomröstning.
Eftersom jag vill begränsa ministerrådets inflytande över lagstiftningsarbetet till att endast säga ja eller nej till parlamentets beslut, så ser jag inget problem i att ministrarna bara är indirekt folkvalda (via riksdagen). Dels har varje minister bara en röst av 27, dels är ju den svenska regeringen ändå rejält insyltad i lagstiftningsarbetet här hemma, genom att det normalt är den som skriver förslag till nya lagar. På EU-nivå behövs det någon form av ”co-decision” mellan parlament och ministerråd för att inte parlamentet skall kunna köra över enskilda medlemsländer, och jag tror inte att parlamentsledamöterna själva är bäst skickade att inlägga veto mot parlamentets beslut. Lägg gärna på fler beslutsorgan om du vill göra processen trögare, men undvik för allt i världen att placera samma personer i flera olika beslutsroller avseende samma frågor. Transportkostnaderna får vi acceptera eller lösa på något annat sätt; demokratin får inte styras av priset på flygbränsle.
Comment av Anders Andersson — 20 augusti 2009 @ 0:03
Hoppas svaret kommer rätt nu. Kommentarsfunktionen är lite virrig.
Anders, inte far landstingen i väg och gör precis som de vill för att de inte sitter i regeringen. Men man måste komma bort från att det är ländernas regeringar som fattar beslut i EU. Frestelsen är alldeles för stor att säg en fransk president ska visa sig på styva linan för hemma publiken och ställer till en massa besvär i EU därför.
När man får den här ändringen tillstånd så får man naturligtvis också välja ledamöter kapabla till det uppdraget. Jag tror inte det är svårt i sig för en ledamot att ta hänsyn till vad väljarna här hemma tycker.
Att ministerrådet bara skulle få säga ja eller nej blir ju jättetrubbigt. Då skulle EU inte få något gjort.
Regeringen får inte stifta lagar här hemma, så varför får den göra det i EU? Det är det frågan gäller och jag finner inget realistiskt svar, bara historiska motiv.
Comment av Johan Tjäder — 20 augusti 2009 @ 7:10
Bravo Christian! Håll dom på mattan!
Comment av Rick — 20 augusti 2009 @ 8:10
Om man berövar regeringarna inflytande i EU-arbetet, så betyder det antingen att unionen spricker, eller att unionen är så centralstyrd att regeringarna inte får göra hur de vill. Det är det senare som gäller för kommuner och landsting i Sverige; de får helt enkelt inte bryta sig ur landet på egen hand. Sverige är inte en federation som exempelvis USA eller Tyskland.
Förstår jag dig rätt att du vill göra EU till en enhetlig stat utan nationell suveränitet för de enskilda medlemsländerna? Det är nämligen konsekvensen av att beröva regeringarna allt inflytande i EU. Det må så vara att enskilda politiker har ett behov av att ”visa sig på styva linan”, men det kommer de att ha vare sig de är engagerade i EU eller ej. Om den franska regeringen inte får bestämma vad Frankrike skall göra i EU, då kommer den att arbeta för att Frankrike skall lämna EU. Och om Frankrike inte får lämna EU, då är landet inte en självständig stat längre. Då tar i stället Sarkozy och Reinfeldt order av Barroso. Är det bättre?
Idag är EU inte en enhetsstat, utan en lös federation, lösare än såväl Tyskland som USA. Samarbetet regleras genom fördrag mellan alla medlemsstater, upprättade av ländernas regeringar med bemyndigande av deras folkvalda parlament. Jag vill att det skall fortsätta vara så, även om det givetvis går att göra annorlunda. Jag tror inte heller att det finns en folklig majoritet för en centralstyrd EU-stat, men jag känner inte till huruvida det har gjorts några opinionsundersökningar i frågan.
Nej, regeringen skall inte stifta sitt eget lands lagar, men det är inte samma sak att medlemsstaternas regeringar skickar ombud till ett råd som är med och beslutar om unionens lagar; den svenska regeringen är ju inte EU:s regering (det är snarast kommissionen som har regeringens roll i EU, vilket är ett bekymmer i och med att den utses ungefär så pass långt från folkviljan som man kan komma). Federala länder har en liknande konstruktion; i Tyskland utser delstatsregeringarna ledamöter till ett förbundsråd, medan Österrikes förbundsråd utses av delstatsparlamenten. Ledamöterna av det schweiziska ständerrådet och USA:s senat utses däremot i direkta val (i USA sedan 1911, men delstatsguvernören kan fortfarande utse ersättare om någon senator skulle avgå i förtid). Oavsett hur de väljs, så är tanken att de skall representera delstaten/kantonen, och de brukar därvid ha en roll i den federala lagstiftningsprocessen.
Poängen med att medlemsstatens regering har inflytande i EU är att regeringarna då är mer benägna att samarbeta för att uppnå gemensamma mål. Så länge Reinfeldt teoretiskt sett kan säga ”vi lämnar EU om vi inte får igenom kraven på höjd koldioxidskatt”, så måste övriga regeringar bjuda till om unionen inte efter hand skall krympa och det till slut bara är två medlemmar kvar. Den dag Reinfeldt sitter ensam i Stockholm och följer instruktioner från Bryssel om vad Sverige måste göra kommer ju hans entusiasm för EU att vara lika med noll. Vem skall skriva under nya EU-fördrag för Sveriges räkning, om inte regeringschefen? Tänk om han vägrar, med hänvisning till att Sverige inte får något väsentligt i utbyte?
USA har som sagt en folkvald senat, men det har varit en lång väg dit. Den federala författningen där kan fortfarande ändras, men det sker inte lättvindigt, utan det fordras kvalificerad medverkan av delstaterna med i särskild ordning utsedda delegater. Kanske ser EU också ut så om 200 år. Jag kan dock inte förutse utvecklingen så långt framåt i tiden, utan försöker komma på vad som är görbart och önskvärt under de närmaste decennierna. Fortsättningen därefter blir nästa generations huvudvärk.
Comment av Anders Andersson — 20 augusti 2009 @ 20:15
Jag tycker perspektivet blir så småttigt. Kina, Indien och resten av Asien kommer att köra över Europa fullständigt om vi inte lägger nationell prestige åt sidan och börjar arbeta som européer. Annars kan vi snacka nationell suveränitet tills vi blir blå i ansiktet. Allt kommer ändå att dikteras av Beijing och New Delhi.
Författningskonvent är en bra tanke som tyvärr har fått lite dåligt rykte, men jag lockas av idén att väljarna får utse en kommitté som som har direkt mandat att förhandla om konstitutionella frågor för landets räkning – och som inte är uppfångad i dagspolitiken. Överenskommelsen ratificeras förstås på sedvanligt sätt, men det är läge att införa majoritetsbeslut även där. Då behöver inte regeringarna bry sig om det.
EU behöver ett effektivt och transparent beslutsmaskineri för de frågor som EU ska ägna sig åt. Resten kan våra respektive regeringar bekymra sig om. Jag tror det blir bättre på alla sätt.
Comment av Johan Tjäder — 20 augusti 2009 @ 20:35
Det är intressant att fundera över alternativa politiska system för stater och federationer, men det känns som om Christians blogg är för liten för ändamålet, och diskussionerna tenderar att bli tämligen teoretiska och abstrakta. Jag skulle vilja se en smula praktisk tillämpning av förslagen, kanske i form av ett stort rollspel (där deltagarna får förhandla inbördes om spelreglerna, och även ändra dem under spelets gång). För att jämföra olika system skulle man kunna klyva speltråden vid kritiska punkter och spela i två eller flera trådar parallellt, givetvis med fullständig dokumentation av hela processen.
Comment av Anders Andersson — 20 augusti 2009 @ 21:35
Ok, då har vi åtminstone positionerat oss inbördes (ganska långt från varandra i konkreta förslag till lösningar, även om vi nog ser ungefär likadant på problemställningarna). Jag håller med om att frågan om ministerrådets befogenheter blir väldigt småttig i relation till den globala ekonomiska utvecklingen, men det är trots allt de små, små komponenterna som bygger upp varje gigantiskt maskineri, och minsta skruv måste ha rätt dimensioner för att inte maskineriet skall rasa samman…
Comment av Anders Andersson — 20 augusti 2009 @ 21:42