Diagram över hur upphovsrätten förlängts i USA. Klicka för större bild.
Piratpartiet vill behålla upphovsrätten för kommersiella ändamål, men vi vill korta skyddstiden ordentligt. I vårt principprogram föreslår vi ”exempelvis fem år” räknat från verkets publicering. Det exakta antalet år är inte det viktigaste. Skulle vi i slutändan hamna på eller två eller tre eller sju eller till och med tio år, så dör vi väl inte av det. Men någonting i den storleksordningen bör det vara.
Och vi vill ha samma skyddstid på alla typer av verk.
- Borde man inte ha olika skyddstider för olika typer av verk? Olika branscher ser ju väldigt olika ut. Fem år för ett datorprogram är rimligen något helt annat än fem år för ett musikstycke eller eller en film. Vore det inte bättre att anpassa skyddstiderna så att de blir olika för olika verkstyper, istället för att dra allt över en kam? är en vanlig synpunkt.
Så tyckte jag också tidigare – ända tills jag diskuterade saken med en kompis som tyckte precis likadant. När vi började prata var vi helt överens om att det kunde vara rimligt med olika tider för olika verkstyper, eftersom branscherna ser så olika ut.
Jag, som är programmerare, tyckte att det kunde vara rimligt att tänka sig en längre skyddstid på dataprogram, som ju ofta fortsätter vara användbara långt efter det att de skrivits. Kod som jag själv skrev 1984-86 går exempelvis fortfarande i produktion och drar in pengar åt företaget varje dag. Det här är ju en helt annan sak än en poplåt, som i absolut bästa fall är populär i något år, för att sedan försvinna och ge plats för nya låtar. Tyckte jag.
Men min kompis, som är musiker (och immaterialrättsjurist, eftersom det i dagens system normalt inte går att försörja sig på att spela musik) tyckte precis tvärtom. Han såg dataprogram som något som man i alla fall uppgraderar åtminstone vartannat eller vart tredje år. Program som är äldre än så har uppenbarligen inget kommersiellt värde, och därför borde det räcka med en kortare skyddstid för dataprogram. Musik däremot kan ju leva hur länge som helst, och borde därför ha en lång skyddstid. Tyckte han.
Och tydligen brukar det vara så här, berättade min kompis som hade haft samma diskussion med andra. Den verkstyp som ligger en själv närmast om hjärtat brukar man kunna tänka sig längre skyddstider på, medan man vill ha kortare tid på annat. Så är det tydligen för de flesta människor.
Så därför tror jag inte att vi skulle lyckas bli överens om vad som borde ha längre respektive kortare tid om vi började diskutera olika tider för olika sorters verk. När man resonerar på det här sättet är ju alla förslag på x antal år ganska godtyckliga och tagna ur luften, och det blir definitivt inte lättare att hitta på lämpliga värden på x för att man väljer att låta tiden vara olika för olika verkstyper.
Men ser man de ur en investerares perspektiv blir det annorlunda. Musik- och mjukvarubranschen må se väldigt olika ut, men en sak har de gemensamt. Pengar är pengar oavsett vad man pysslar med för att dra in dem.
När en investerare beslutar sig för att satsa på ett projekt inom någon av de branscher vi diskuterar – det må röra sig om musik, film, dataprogram som ska säljas i massupplaga eller något annat – räknar han med en viss återbetalningstid på investeringen. Om projektet går enligt planerna ska det dra in vad det kostat plus vinst inom x antal år. Gör det inte det är det ett misslyckande.
x alltid ett mycket litet tal i den här typen av kalkyler. Att man på allvar räknar på en längre återbetalningstid än tre år inom ett kulturprojekt tror jag överhuvudtaget inte förekommer. De flesta projekt tror jag man kalkylerar med att de ska betala sig inom ett år. Allting annat vore oseriöst, och oseriösa investerare är inte investerare särskilt länge, eftersom de snabbt blir av med sina pengar.
Att investeringshorisonten i praktiken så gott som aldrig är mer än tre år gäller de allra flesta branscher. Bygger man broar eller kärnkraftverk accepterar man förstås längre återbetalningstider, men annars är det väldigt ovanligt med kalkyler som sträcker sig över mer än tre år i näringslivet.
Och det gäller förstås i allra högsta grad för kulturella verk. Vem kan förutspå vad som kommer vara hippt och inne om två eller tre år inom en så snabbrörlig sektor som kultur?
Med det här resonemanget kan man motivera att man väljer samma skyddstid på alla verkstyper, trots att de är så olika. Syftet med den ekonomiska delen av upphovsrätten är ju att locka investerare till kultursektorn. Och investerare tänker på samma sätt vad det än är de ska investera i.
Produkten ska dra in sina pengar under det eller de första åren, annars har den misslyckats. Att det sedan finns en teoretisk möjlighet att verket man finansierat blir en tidlös klassiker som fortsätter dra in pengar under decennier är en mysig och trevlig bonuschans ur investerarens synvinkel. Men inget som hör hemma i en seriös ekonomisk kalkyl.
Vad man än investerar i vill man ha tillbaka pengarna inom en rimlig tid för att investeringen ska vara lyckad. Den tiden kanske i och för sig är betydligt kortare än fem år för vissa typer av kulturprojekt, men den är i vart fall knappast längre. Därför räcker fem år.
Det kan i och för sig hända att man skulle kunna ha ännu kortare tid för vissa verkstyper. För nyhetsartiklar i tidningar kanske 24 timmar egentligen skulle vara tillräckligt. Gårdagens nyheter brukar inte ha något större ekonomiskt värde. Men jag tycker inte att det är värt att bråka om i så fall.
Fem år är tillräckligt kort för att de flesta samhällsproblem som skyddstiden förorsakar ska försvinna, men tillräckligt långt för att de flesta upphovsrättsbaserade verksamheter som fungerar idag ska kunna fortsätta fungera ungefär som tidigare. Därför tycker jag att fem år på allt är ett bra förslag på en rimlig skyddstid för alla verkstyper.
Det här inlägget är i huvudsak en ompostning av ett inlägg som jag skrev 2006 i Piratpartiets forum. Att jag postar om det nu beror på att frågan om skyddstider har kommit upp i debatten.
Det finns ett förslag inom EU om att förlänga de närstående rättigheterna från 50 till 95 år. Upphovsrättsivrare som Jan Rosén, ordförande i Svenska Föreningen för Upphovsrätt, tycker förstås att det är en bra idé. Skivbolagsorganisationen Ifpi:s vd John Kennedy håller med.
Men utanför upphovsrättslobbyn möter den tanken starkt motstånd. Både internationella och svenska forskare inom området varnar för att en ytterligare förlängning av skyddstiderna kommer att skada kulturlivet. En alltför expansiv upphovsrätt riskerar att låsa in vårt kulturarv, skriver de som är engagerade i uppslagsverket Wikipedia (i en artikel som har fått en väldigt missvisande rubrik). Karl Sigfrid (m) föreslår att skyddstiden kortas till två år.
Bland dem som har gjort sig besväret att sätta sig in i vad upphovsrätten har för effekter i samhället idag finns det alltså en bred enighet om att skyddstiderna behöver kortas. Men de styrande politikerna lyssnar tyvärr mycket hellre på upphovsrättslobbyn. Ska vi komma framåt i den här frågan lär vi behöva byta ut ett antal av de politikerna.
Piratpartiet ställer upp i EU-valet om 3 månader och riksdagsvalet 2010.
…………
Andra som skriver: Patrik Öhman, Opassande, Diverse nörderier, Calandrella, Anna Troberg, Techrisk, Techrisk, Henrik Alexandersson, Nätkoll, Sagor från livbåten, Satmaran, Isobel Hadley-Kamptz, Daniel Brahneborg, MinaModerataKarameller, Jens O., Zac, Zac, Beneath a Steel Sky, Mikael von Knorring, Farmor Gun, Dick Erixon, Svensson, Ting och Tankar, Per Pettersson, Micke, Free and thinking, SvD
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, upphovsrätt, fildelning, wikipedia
).
- Pirate Bay-rättegången är över och snart kommer domen. Men för musikälskarna spelar det ingen roll hur det går. Pirater, skivbolag och forskare är överens – snart är all musik gratis, skriver 
