Banner av Antikristen
Piratpartiet ställer upp i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010, och vi ställer upp på allvar. Syftet är att komma in i först europaparlamentet, sedan riksdagen. Gör vi inte det har vi misslyckats.
Att vi gör den ganska avsevärda ansträngningen att ställa upp i valen är inte något pr-trick som egentligen bara syftar till att få publicitet för frågorna. Vårt mål är varken att få ett hedersomnämnande för ”best effort” i historieböckerna eller att få gratis valsedlar till 2014. Vi söker representation i de beslutande församlingarna, och vi söker det nu.
Aktivism räcker inte. Piratpartiet och piratrörelsen i stort har redan varit otroligt framgångsrika när det gäller att få upp frågorna på bordet och få igång en debatt.
I valrörelsen 2006 tvingades alla de gamla partierna i all hast komma med fildelningsvänliga löften för att inte tappa väljare. Bloggbävningen runt FRA är redan svensk mediahistoria, och FRA-frågan dominerade den politiska debatten hela sommaren.
Men vad har det lett till för faktiska förändringar i lagstiftningsarbetet? Inte ett smack hittills, tyvärr. FRA-lagen kommer att träda i kraft utan förändringar den 1 januari 2009. Piratjägarlagen i all sin rättsvidrighet kommer vara ett faktum den 1 april 2009 enligt regeringens planer.
Måste vi förbli åskådare i demokratipjäsen? frågar Lars-Erick Forsgren på sin blogg. Men det behöver vi inte.
Politisk aktivism, alltså att man försöker påverka de sittande politikerna genom att skapa debatt, är alltid det första steget för en politisk rörelse. Det är så man börjar, och ibland går det att få till stånd kursändringar i politiken på det sättet. Men om det inte räcker, och om frågan är tillräckligt viktig för att man inte ska vara beredd att ge upp, då får man gå vidare till nästa nivå. Det är att utmana de sittande politikerna direkt i val.
Jag har skrivit om det här i ett inlägg som har just titeln Aktivism räcker inte, och som jag brukar länka till så ofta jag kan. Jag ska citera slutet av det inlägget:
Därför är det min fasta övertygelse att den parlamentariska vägen är den enda som återstår. Det räcker inte att försöka övertala de sittande politikerna. Vi måste in i de beslutande församlingarna själva. Det är enda sättet att få till stånd en kursändring för Sverige och Europa.
Politisk aktivism är alltid det första steget för en politisk rörelse. Hade inte Piratbyrån funnits skulle aldrig Piratpartiet ha fötts. Men när man märker att det inte räcker med sakargument och opinionsbildning, då är nästa steg att gå vidare som politiskt parti.
Det socialdemokratiska partiet föddes när de fackliga och politiska aktivisterna inom arbetarrörelsen märkte att det inte räckte med att arbeta utomparlamentariskt.
Miljöpartiet föddes när folkrörelserna som startade på 70-talet – miljörörelsen, kärnkraftsmotståndet, fredsrörelsen, kvinnorörelsen och andra – märkte hur trögt det var att försöka påverka utifrån.
Nu har piratrörelsen kommit till den punkten i utvecklingen. För en utomstående kanske det kan tyckas som om Piratpartiet och fildelningsfrågan har poppat upp från ingenstans. Men så är det inte. Vi är en helt vanlig politisk folkrörelse som nu har tagit steget upp till level 2.
Det är så här det går till när världen förändras. Det är inget konstigt med det.
Piratpartiet är ett fokusparti, eller ett fåfrågeparti om man föredrar det ordet. Vi har inte ett heltäckande program för allt mellan himmel och jord, utan vi tar bara ställning i de frågor vi driver.
Det här är någonting nytt i svensk rikspolitik, så det är naturligt om man känner sig skeptisk när man först hör talas om det. Men i själva verket är det vår största styrka, och det som gör att vi verkligen kan lova att leverera resultat om vi kommer in på det sätt vi vill.
Exakt hur vi tänker göra finns beskrivet i vår strategi för vågmästarställning. I korthet går den ut på att vi stödjer den statsministerkandidat som ger oss det bästa budet i våra frågor, för att på det sättet få maximal utdelning på vårt politiska kapital.
Grunden för strategin är insikten att ett parti runt 5%-nivån i alla fall aldrig kan få igenom ett heltäckande program i riksdagen. Det skulle gälla Piratpartiet efter en valseger, och det gäller alla de nuvarande riksdagspartierna utom m och s. Såväl v, mp, c, fp och kd har visserligen heltäckande program, men när de väl sitter i regeringsförhandling kan de på sin höjd hoppas på att få igenom två eller tre av sina hjärtefrågor. Vad de har för åsikter i övrigt spelar i praktiken ingen roll.
Problemet för en väljare som röstar på något av de heltäckande småpartierna är att man aldrig kan veta i förväg vilka två eller tre frågor som partiet faktiskt kommer att prioritera när det väl får chansen. Den väljare som röstade på kd 2006 för att han tyckte att de hade en sympatisk inställning i vårdpolitiken (exempelvis), har inte fått någon utdelning alls på sin röst, eftersom kd efter valvinsten valde att lägga nästan allt sitt politiska kapital på symbolfrågan att obstruera en könsneutral äktenskapsbalk. Att mp var emot kriminaliseringen av nedladdning 2005 tillförde i praktiken ingenting under den förra mandatperioden, eftersom de lät Bodström sitta kvar vid makten så att han kunde genomföra skärpningen av upphovsrätten, i utbyte mot att mp fick igenom ett par andra frågor som de brann för.
Piratpartiet gör tvärtom. Vi deklarerar redan före valet vad det är för frågor vi faktiskt kommer driva, och bryr oss inte om att uttala någon åsikt i alla de andra frågorna som vi ändå inte skulle ha prioriterat.
Speciellt tar vi inte ställning till om nästa statsminister ska heta Mona eller Fredrik. Det gör att vi kan välkomna sympatisörer och aktivister från hela den traditionella höger-vänster-skalan. Var och en av oss har säkert sina egna preferenser rent privat i statsministerfrågan, men det som förenar oss är att vi är beredda att leva med även det näst bästa alternativet. I gengäld kräver vi den statministern lägger om kursen och avbryter nedmonteringen av rättsstatens grundvalar, och säger ja den nya teknikens möjligheter att befrukta kulturliv och kunskapsutveckling i Sverige, Europa och världen.
Vi kan lyckas. Det är i och för sig inte någon lite uppgift som vi har tagit på oss, även om vi har begränsat oss så att vi inte har åsikter om allt.
Vi vill avbryta marschen mot kontrollsamhället, vi vill återupprätta rättsstatens och det öppna samhällets grundvalar, inklusive rätten till privat kommunikation, vi vill reformera upphovsrätt och patentlagstiftning så att de bejakar den nya tidens möjligheter, och vi säger nej till att ett odemokratiskt EU ska få lägga under sig ännu mer makt och fortsätta driva utvecklingen åt fel håll.
Ser man det på det sättet är det ju onekligen en hel del att uträtta. Men det är inte alls omöjligt. För i takt med att samhällsutvecklingen tyvärr har gått åt fel håll på många punkter de senaste åren, är det fler och fler medborgare som har börjat reagera mot det som händer.
Oscar Swartz skriver så här i sitt senaste mycket läsvärda inlägg Piratpartiet och framtiden:
Jag tror att det finns en realistisk chans att Piratpartiet kniper en plats i Europaparlamentet i valet våren 2009. Och jag tror att det finns en realistisk chans att Piratpartiet kommer in i Sveriges Riksdag i valet hösten 2010.
Han fortsätter:
Det har hänt mycket på de två år som gått sedan riksdagsvalet. Då var partiet helt okänt utanför vissa nätkretsar. Nu vet varje journalist att man skall ringa Piratpartiet för att få en värdefull synpunkt på frågor som har med nätet att göra. Nu sitter de i de största debattsofforna. Piratpartiet fick över en procent i universitetsstäder när de var i stort sett okända.
Det är naturligtvis svårt att ta sig in både i EU-parlamentet och riksdagen, och det ska det också vara. Men det är långt ifrån omöjligt. Och kommer vi väl in har vi en plan för hur vi ska få genomslag, utan att vi behöver låtsas som att vi skulle ta 51% av rösterna och få egen majoritet (vilket vi förstås inte gör).
Genom att fler ställer sig upp och kommer ut som piratpartister kan vi visa att vi är en kraft att räkna med i de förestående valen, precis som Oscar Swartz säger. Därför blev jag otroligt glad över att så många hörsammade hans uppmaning, och också har gett sig in i diskussionen om partipolitik på ett genomtänkt sätt – se länklistan nedan.
Det är mycket att göra, men vi har en plan för hur det ska gå till, och vi kan faktiskt fixa det här.
Jag heter Christian Engström och jag är pirat. Det är jag stolt över.
…………
Andra som skriver:
ProjektPåRiktigt: En dag för sent, men ”JAG SJUNGER SOM JAG VILL!”
Röd Libertarian: Rösta Pirat för frihet & demokrati!
Satmaran: Pirater, pirater, pirater överallt i bloggosfären
Händelsehorisont: Komma ut
Kakbit: Pirat
Farmor Gun: Konsten att hantera sin politiska vanmakt?
Doktor Spinn: Mitt namn är Jerry och jag är pirat
Anna Troberg: Dags att ge besättningen ansikten
Aningen udd: Kom ut! Stå upp!
Mackan Andersson: Utklädd eller ute ur garderoben?
Enligt Min Humla: Kom ut som pirat-dagen
Equiliberal: PP får min röst -09 && -10.
MinaModerataKarameller: Världspolitik eller den vardagsnära…
Christopher Kullenberg: Dags att komma ut ur garderoben
Daniel Brahneborg: Valsedlar
Opassande: Kom ihåg den femte november
ProjO: Jag heter Hanna och jag är Pirat!
The ‘t’ in wicked: the fifth of november
Jonathan Lundqvist: P för Pirat
Argast Nu: Rick Falkvinge vill att folk skall ”komma ut” om Piratpartiet
Antikristen: Jag röstade på piratpartiet.
Henrik Hoffström: Hej, jag heter Henrik Hoffström och jag är Pirat.
Mikael Nilsson: Jag är pirat
Rick Falkvinge: Remember, remember, the fifth of November
Rick Falkvinge: Piratpartiet som nästagenerationsalternativ
Tvetydiga tankar: Jag är pirat
Oscar Swartz: Piratpartiet och framtiden
El Rubio: Behövs ett nytt politiskt parti i Sverige?
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, aktivism, övervakning, integritet, privatliv, fra, fildelning, upphovsrätt, piratjägarlagen, antipiratlagen, ipred
De som vill införa fildelningslagen IPRED upprepar hela tiden ett antal osanna påståenden om lagen. Det är tråkigt, för det gör det svårt att föra en seriös debatt med dem.
