Demonstration i Bryssel 2004
Så myglar EU bort svensk nätfrihet var titeln på ett inlägg jag skrev om EU:s telekompaket förra veckan. Det handlade speciellt om hur tjänstemännen vid EU-kommissionen och ministerrådet verkar vara i full färd med att mygla bort det utmärkta svenska tillägget 166, som parlamentet antog.
Mark Klamberg håller med om att det vore illa om tillägget försvinner, men undrar vad jag egentligen menar när jag är kritisk till att tjänstemännen får gå in och ändra i det som EU-parlamentet antog. Skulle det vara bättre om EU-parlamentet hade större makt gentemot kommissionen och ministerrådet?
Det är en mycket intressant fråga, som jag gärna svarar på. Det handlar om vad det grundläggande felet med EU är, och varför det kommer en så strid ström av dåliga förslag som vi måste bekämpa ifrån Bryssel.
Bilden till höger visar mig på en demonstration mot mjukvarupatent i Bryssel 2004. Det här var precis i början av min bana som politisk aktivist, och det var i princip första gången i mitt liv som jag var med på en politisk manifestation.
Som framgår av bilden hade vi gula t-shirts som aktivistorganisationen FFII hade tagit fram. På framsidan stod det No software patents, och det var ju inte mycket att säga om. Det var ju det den striden handlade om. Men på baksidan stod det Power to the Parliament.
Då ställde jag mig precis samma fråga som Mark Klamberg ställer nu. Att vi rent taktiskt ville hylla EU-parlamentet just då kunde jag ju förstå, eftersom parlamentet hade bestämt sig för att säga nej till mjukvarupatent i första läsningen ett år tidigare. Men var det inte lite riskabelt att använda ”Makt åt parlamentet” som allmän slogan? Nästa gång kanske vi skulle ha otur i parlamentet, och då skulle vi stå där med våra t-shirts och se ganska fåniga ut, tänkte jag i mitt stilla sinne.
Men det var inte så riskabelt som det verkade, förstod jag efter ett tag när jag hade lärt mig mer om hur det är att vara aktivist som försöker påverka saker i Bryssel. Det är nämligen precis samma laguppställning i alla frågor som är kontroversiella inom EU.
På ena sidan står kommissionen och tjänstemännen från rådet. De driver en linje som har stöd av storföretagens lobbyister. På andra sidan står aktivisterna. Spelplanen är parlamentet.
De tre institutionerna i Bryssel – kommissionen, parlamentet och ministerrådet – fungerar ganska olika ur demokratisk synvinkel. Låt oss titta på dem i tur och ordning.
EU-parlamentet
Europaparlamentet kan ta dåliga beslut, och det är inte sällan de gör det. Men där har ändå aktivister som representerar folket/allmänintresset en chans. Det är möjligt för vanliga medborgare att få kontakt med EU-parlamentariker, och ofta är de mottagliga för sakliga argument och intresserade av vad vanligt folk har att säga.
Det är inte en slump. EU-parlamentarikerna är trots allt beroende av vanliga medborgares röster om de ska kunna behålla sina jobb. Det ligger i deras egenintresse att inte helt tappa kontakten med väljarna. De är visserligen ivrigt uppvaktade av alla lobbyister som svärmar i Bryssel, så det finns aldrig några garantier. Men när en fråga blir uppmärksammad och visar sig engagera många människor, då finns det ändå en god chans att tillräckligt många av europaparlamentarikerna stannar upp och lyssnar på medborgarnas kritik.
När det gällde mjukvarupatenten var det så. När frågan först började diskuteras i Bryssel var det väl i princip ingen av parlamentarikerna som hade någon aning om att det som kommissionen kallade för ”harmonisering av reglerna för patentering av datorimplementerade uppfinningar” i själva verket var en central frihetsfråga för det framväxande informationssamhället. Det lät ju knappast så på titeln (vilket förstås var meningen).
Men när protesterna från engagerade medborgare började välla in, då lyssnade EU-parlamentarikerna. Kanske av ideologisk respekt för förtroendeuppdraget att vara folkvald i en demokrati, kanske av egenintresse för att få behålla jobbet, möjligen av en kombination av bägge. Men de lyssnade i alla fall, och i slutändan blev det parlamentet som avstyrde hotet om mjukvarupatent i Europa den gången.
Kommissionen
Kommissionen däremot lyssnade aldrig på någon annan än storföretagens lobbyister i mjukvarupatentfrågan. Från det att de la förslaget, och ända fram till slutet flera år senare, var kommissionens linje densamma. Mjukvarupatenten skulle trumfas igenom till snart sagt vilket pris som helst, hur många medborgare som än protesterade. Den lagstiftning som storföretagen hade beställt via sina lobbyister skulle genomföras, punkt slut.
Det här är inte heller en slump. Vare sig kommissionärerna eller resten av tjänstemännen där är beroende av att lyssna på några medborgare för att behålla sina jobb. Och det gjorde de inte heller.
Känns mönstret igen? Ja, vi behöver ju inte gå längre än till det aktuella telekompaketet för att se precis samma sak. Ett antal stora film- och skivbolag vill reducera rättssäkerheten för vanliga medborgare för att kunna jaga fildelare i stor skala. Kommissionen håller med. Det är ju de stora företagen som har talat.
Men efter att aktivister har uppmärksammat EU-parlamentarikerna på vad som håller på att hända, antar EU-parlamentet en skrivning om att eventuella åtgärder får inte gå på tvärs mot medborgarnas grundläggande rättigheter, inklusive rätten till ett privatliv och rätten till ett korrekt rättsförfarande. Då slår kommissionen bakut och försöker få bort skrivningen med alla tillgängliga medel.
Och både enligt reglerna och (ännu mer) i praktiken har kommissionen ganska gott om ”tillgängliga medel” för att köra över det folkvalda EU-parlamentet och få igenom sin egen linje.
Jag ser ingen anledning till att det ska vara så. Kommissionen består bara av anställda tjänstemän. Ingen på kommissionen har något demokratiskt mandat utöver vad andra anställda i offentliga förvaltningar har, vare sig kommissionärerna eller de övriga tjänstemännen. Varför ska deras åsikter trumfa över det folkvalda parlamentet när det gäller att bestämma vad EU tycker?
Man kan jämföra med hur det fungerar i Sverige. Om justitiedepartementet har lagt en proposition och riksdagen har bestämt att anta den med vissa förändringar, då kan inte tjänstemännen från justitiedepartementet komma efteråt med sin rödpenna och bestämma sig för att stryka eller ändra i det riksdagen har beslutat. Så går det inte till i en demokrati. Så borde det inte gå till i EU heller.
Ministerrådet
Rent formellt på pappret består ministerrådet av de olika ländernas ministrar, som ska bevaka att det egna landets intressen inte blir överkörda av EU. Men det är mest på pappret.
I praktiken fattas de allra flesta av ministerrådets beslut av tjänstemän som är permanent stationerade i Bryssel. De har formellt en annan roll än tjänstemännen vid kommissionen, men de lever i samma värld och umgås lika mycket med lobbyisterna som kommissionstjänstemännen gör. Det är ett problem.
I frågor där det verkligen finns ett politiskt tryck och intresse hemifrån den egna regeringen, då kanske det här fungerar någorlunda bra. Då blir det verkligen den svenska regeringens inställning som slår igenom i den svenska positionen i ministerrådet (förmodar jag i alla fall).
Men i de flesta andra frågor är det tjänstemännen själva som tar de verkliga besluten, och ministrarna bara klubbar igenom dem utan att veta särskilt mycket om vad det är de beslutar.
Hanteringen av ACTA-avtalet är ett bra exempel. Här beslutade ministerrådet att ge EU-kommissionen ett omfattande mandat att ingå ett handelsavtal med USA som kan ge tullen rätt att söka igenom din dator vid gränspassager, kräva att internetleverantörer ska lämna ut personuppgifter om sina kunder utan domstolsbeslut och kanske förbjuda regionsfria dvd-spelare också.
Det formella beslutetet togs av ländernas ministrar för jordbruks- och fiskefrågor, utan att de hade en aning om vad det var de sa ja till. Det reella beslutet var taget tidigare av rådets tjänstemän tillsammans med kommissionens tjänstemän.
Inget parlament var inblandat alls, i synnerhet inte det svenska. Riksdagsmannen Karl Sigfrid (m) fick först höra talas om avtalet genom en läcka på internet, och fick lov att anlita riksdagens utredningstjänst för att ens i efterhand kunna spåra hur beslutet hade tagits.
Återigen: så här ska det bara inte få gå till. Anställda tjänstemän i Bryssel som myglar fram ett beslut som ger EU mandat att ingå avtal som kommer kräva omfattande integritetskränkande lagändringar i Sverige den dag avtalet väl är underskrivet och ska uppfyllas av svensk lag. Alltihop helt utan vare sig insyn eller inflytande från den svenska riksdagen.
Hur man ska förhindra sådant här är inte alldeles enkelt att säga.
Mark Klamberg har rätt när han påpekar att om inte ministerrådet skulle kunna göra ändringar i texter som EU-parlamentet har antagit, då skulle EU i ett slag förvandlas till ännu mer än idag av en superstat som bara kan köra över medlemsländerna hur den vill. Därför går det inte att bara rakt av inskränka ministerrådets makt.
Men det borde gå att göra mycket för att styra upp verksamheten nere i Bryssel så att inte tjänstemännen på ministerrådet får alltför fria tyglar när det gäller att binda upp den svenska riksdagen för framtida beslut.
Och apropå den:
Den svenska riksdagen
Om det finns något parlament som borde få mer makt på EU-kommissionens och ministerrådets bekostnad, då är det förstås den svenska riksdagen. Den svenska demokratin må ha sina brister, men det går ändå inte att jämföra med hur det står till i EU.
”Riksdagen är folkets främsta företrädare” står det i grundlagen. När vi gick med i EU var det ingen som föreslog att vi skulle ta bort den paragrafen. Då ska den fortfarande gälla.
Om telekompaketet skulle landa på riksdagens bord med en massa krav på att vi ska stänga av fildelare från nätet och liknande saker (vilket det fortfarande kan komma att göra i slutändan), då är det den svenska riksdagens uppgift att säga nej.
Ordet ”subsidiaritet” betyder att EU bara ska få besluta om frågor som verkligen måste hanteras på den nivån, och som Sverige uttryckligen har gått med på att de ska tas där. Det måste vara en ledstjärna i vår relation med EU, och det är den svenska riksdagen som har en stor del av anvaret för att det faktiskt blir så. Det kan riksdagen uppnå genom att visa lite ryggrad.
Kommer det dåliga direktiv som bryter mot subsidiaritetsprincipen ska riksdagen påtala det och låta bli att införa dem i svensk lag. Det är ett första steg. Sedan får vi gå vidare och diskutera vilka ytterligare förbättringar som behöver och kan införas i reglerna för hur man säkerställer att makten hamnar så nära medborgarna som möjligt.
Mark Klambergs frågor
Mot den här bakgrunden om hur jag ser på beslutsstrukturerna i EU skulle jag vilja avsluta med att svara på de frågor som Mark Klamberg ställer i sitt inlägg.
Christian verkar mena att kommissionen och ministerrådet ska vara bundna av tillägg från Europaparlamentet.
Jag tycker det är fel att kommissionen kan ändra i europaparlamentets tillägg. Kommissionen är bara tjänstemän som inte borde få sätta sig över de folkvalda.
Däremot har jag inga invändningar i princip mot att ministerrådet tar fram sin egen version, som sedan går vidare till en andra läsning i parlamentet. Problemet är att tjänstemännen på rådet har alltför fria tyglar i de allra flesta frågor, och att de då oftast fungerar på samma sätt som tjänstemännen vid kommissionen.
Frågan är om Christian tyckt samma sak om Europaparlamentet antagit tillägg till Telekompaketet att internetanvändare ska stängas av efter tre övertramp och att all privat trafik ska kopieras för granskning av musik- och upphovsrättsindustrin? Det fanns faktiskt sådana förslag. Skulle kommissionen och Ministerrådet (dvs EU:s medlemsstater) då vara bakbundna och förhindrade från att rätta till saken?
Ja, jag skulle tyckt samma sak. Kommissionen skulle ändå aldrig ta bort ett tillägg av den typen, eftersom det är precis vad storföretagens representanter har bett om. Vi vanliga medborgare kan aldrig vinna på att kommissionen får ändra det som parlamentet har bestämt. Vi kan bara förlora på det.
Att ministerrådet kan ändra är en annan sak, men då ska det ske i form av en common position som sedan går till andra läsning i parlamentet. Viktiga förändringar ska inte förhandlas fram i slutna rum enligt oklara procedurer som inte går att följa.
Det skulle innebära att Europaparlamentet blir ensam lagstiftare istället för att utöva medbestämmande med staterna genom ministerrrådet. Då är man inte längre för en europeisk federation utan för än högre centralisering av makten till en europeisk enhetsstat.
Nej, fullt så roligt ska vi inte ha det, det håller jag helt med om. 
Exakt hur vi ska göra om EU är en fråga som vi får diskutera. Om någon kunde berätta för alla speedade kommissionärer att nej betyder nej, och att det var det det blev till Lissabonfördraget, då kanske vi kan få till stånd en sådan diskussion. Det vore tamef** på tiden.
Så som det fungerar nu nere i Bryssel kan vi i vart fall inte fortsätta. Och det mesta ska vi bestämma hemma i Sverige, det är vi helt överens om.
…………
Mina tidigare inlägg om demokrati i EU.
Bilden får användas fritt (klicka för högupplöst version). Fotograf Christian Engström, men det behöver inte anges.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, integritet, privatliv, telekompaketet, eu, demokrati, lissabonfördraget, acta, mjukvarupatent
Häromdagen uppmärksammade tidningen 
För tre veckor sedan vann vi som är för ett fritt internet en 
Efter att parlamentet har sagt sitt i första läsningen, tar kommissionen alla parlamentets ändringar och väljer själv om den vill
I den förklarande texten till steg 3 står det på engelska:
Observera att det står ”may”, alltså, inte ”shall” eller ”must”.
Rent teoretiskt skulle alltså kommissionen bestämma sig för att slänga ut samtliga förändringar som det folkvalda parlamentet har gjort, och istället köra vidare på sitt ursprungsförslag. Eller göra som i det aktuella fallet, att behålla alla okontroversiella mindre ändringar som parlamentet har gjort, och bara slänga ut det viktigaste.
(Just den här lilla detaljen brukar de som säger att Lissabonfördraget ger parlamentet mer makt lustigt nog aldrig komma ihåg att nämna. Men nu fortsätter vi genom labyrinten.)
Efter den här behandlingen går kommissionens omarbetade version vidare till Steg 4 – Första läsning i ministerrådet.
Ministerrådet kan då, om det vill, välja att anta kommissionens omarbetade förslag rakt av. I så fall blir det ingen ytterligare behandling, och förslaget är antaget. Parlamentet har i så fall ingen möjlighet att protestera, eller på annat sätt få tillbaka eventuella tillägg som ströks av kommissionen i steg 3.
Om ministerrådet däremot inte är helt nöjt med kommissionens förslag går processen vidare. Då tar tjänstemännen på ministerrådet fram en egen version av kommissionens förslag, som kallas för common position. I så fall går förslaget vidare genom beslutslabyrinten och hamnar sedemera hos parlamentet igen för en andra läsning. Då kan parlamentet försöka få tillbaka tilläggen igen.
Skulle det blir så att tillägg 166 stryks av tjänstemännen är det en sådan andra läsning vi skulle vilja se, men det ska vi inte fördjupa oss i för ögonblicket.
Just nu när det gäller telekompaketet ska vi hålla oss kvar vid vad det egentligen är för dokument som har läckt, och vad det kan innebära för det svenska tillägget 166.