FRA: Riksdagsmännens egenintresse duger gott

I DN den 15/7 skriver Hanne Kjöller om de riksdagsmän som inte röstade mot FRA-lagen när de hade chansen, men som nu vill riva upp den. Lite syrligt föreslår hon att det nog mera är utsikten att bli omvald än insikten att lagen är fel som motiverar riksdagsledamöternas omsvängning.

Det är mycket möjligt att hon har rätt. Men det spelar i så fall ingen roll. Det är det som är det listiga med hur det demokratiska systemet är uppbyggt. Det är med avsikt konstruerat så att det ligger i riksdagsmännens egenintresse att lyssna på folket i skarpa lägen som det här.

Det är riktigt finurligt designat, faktiskt.

I normalfallet är det i praktiken så att makten utgår från statsministern och regeringen i en demokrati. De är den verkställande makten, och det är de som styr landet. Om regeringen vill någonting så blir det normalt så.

Men läser man i grundlagen står det precis tvärtom. Där står det att all makt utgår från folket, som väljer en riksdag som är rikets högsta beslutande organ. I grundlagen står riksdagen över regeringen. Riksdagens talman har formellt sett högre rang än statsministern.

Normalt fungerar det alltså inte så som det står i grundlagen i praktiken. Då är det statsministern som är nummer ett och som styr landet i den riktning han vill. På så sätt blir det någonting gjort. Allt kan inte dras i långbänk hela tiden, så det är helt rimligt att regeringen styr i praktiken till vardags.

Men grundlagen finns där ändå som en säkerhetsventil, för den händelse att statsministern och regeringen skulle få för sig att styra åt fel håll. Det är det vi ser hända nu. När medborgarna vaknar och upptäcker att regeringen håller på att välja en väg som den inte har stöd för, då förändras hela det politiska spelet. Då får grundlagens bestämmelser liv och vänder upp och ner på maktpyramiden.

För enligt grundlagen är det inte regeringen som bestämmer vilka riksdagsmän som ska få ha kvar sina trevliga jobb nästa mandatperiod. Det är folket. Så när en fråga har blivit så stor som FRA-frågan har blivit, då ligger det inte längre i riksdagsmännens egenintresse att fortsätta göra som regeringen vill i strid med medborgarnas vilja.

Gör de det minskar de sina chanser att bli omvalda. I de borgerliga partierna fastställs riksdagslistorna av de lokala partidistrikten, efter att man genomfört provval där de vanliga medlemmarna får rösta fram de kandidater som de vill ha på valbar plats. Vill man ha en chans att bli omvald gäller det att hålla sig väl med gräsrötterna i sitt distrikt i första hand. Att man är kompis med partiledningen hjälper inte om man blir petad från valbar plats.

Och när listorna väl är spikade är det de helt vanliga medborgarna som bestämmer hur många mandat partiet får – om det blir några alls. Det är många som spekulerar i att något av de små borgerliga partierna kommer att åka ur riksdagen i valet 2010. Det lär i så fall drabba det borgerliga parti som blir sist med att svänga i FRA-frågan, och som fortsätter att insistera på en linje som inte har något stöd bland allmänborgerliga liberaler.

Just nu är det två år tills nästa riksdagsval, och rent formellt kan riksdagen välja att strunta i alla folkliga protester och bara köra på. Men det är nu, eller närmare bestämt i höst när motionerna om att riva upp FRA-lagen ska behandlas, som det avgörs i praktiken vilka riksdagsmän som kommer åka ut och få söka sig ut på den reguljära arbetsmarknaden. Ju förr ett antal av alliansens riksdagsmän inser det, desto bättre är det för demokratin. I det här fallet är egennyttan på det godas sida.

Man kan förstås tycka att det är låga motiv som styr, om det är utsikterna till fortsatt politisk karriär snarare än insikten om värdet av medborgerliga rättigheter som får de folkvalda att vilja riva upp FRA-lagen. Men så länge katten fångar möss spelar det ingen roll vilken färg den har. Varje nej-röst räknas lika mycket, oavsett vad riksdagsmannen tänkte på när han tryckte på rätt knapp.

Om bara våra folkvalda parlamentariker ser till att riva upp lagen innan den träder i kraft ska vi inte vara småaktiga och ifrågasätta deras eventuella motiv. Utsikt till fortsatt politisk karriär eller insikt om att övervakningssamhället är fel väg duger lika gott. Att motiven sammanfaller visar bara att det demokratiska systemet fungerar som det är tänkt att göra.

Ganska finurligt konstruerat, som sagt. En eloge till grundlagsfäderna för ett listigt designat system. Nu väntar vi bara på att tillräckligt många riksdagsmän ska komma till insikt innan det är för sent om att det är de här reglerna som gäller i FRA-frågan.

Det tror jag de kommer att göra. Det ligger ju som sagt i deras eget intresse.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra, demokrati

En plan för att lösa FRA-frågan

Piratpartiets Rickard Olsson (Richie) har börjat blogga på webhackande.se.

I ett inlägg med titeln Plan A ger han en rak och enkel plan för hur FRA-frågan bör hanteras, så att alla legitima intressen tillgodoses. Svårare än så behöver det inte vara.

Första steget är att riksdagen upphäver FRA-lagen i höst, innan den har hunnit träda i kraft.

Därefter får Säpo och den militära underrättelsetjänsten Must plocka ut de delar av FRA som utför legitimt arbete åt dem. Resten av FRA läggs ner. Superdatorn flyttas till superdatorcentrumet i Linköping, och lokalerna på Lovön utanför Stockholm kan bli en fin småföretagsby med riktigt fet internetlina. En sanningskommission tillsätts som ska utreda vad FRA egentligen har hållit på med sedan sjuttiotalet och framåt. En utredning tillsätts för att göra en helthetsgranskning av alla nya lagar som inkränker den personliga integriteten som antagits de senaste åren.

Den här planen ska vi ha genomförd. Steg ett är som sagt att riksdagen upphäver FRA-lagen under hösten. Det börjar vi med.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra

Det handlar om medborgarrätt

Det har varit en fantastisk vecka i Almedalen. FRA-lagen och rätten till ett privatliv diskuterades precis överallt. Även på seminarier som egentligen handlade om helt andra ämnen, kom FRA-frågan oftast in i en bisats på ena eller andra sättet.

Veckans höjdpunkt var utan tvekan det stora seminariet om FRA som tankesmedjan Fores ordnade. Oscar Swartz, Rick Falkvinge, Opassande, Almedalsbloggen och många andra har redan kommenterat. Hela seminariet finns att se på nätet.

Det var förstås extra roligt att vara piratpartist i Almedalen i år. Förra året visste alla att vi är för fri fildelning. I år visste alla att vi är mot FRA-lagen och för ett skyddat privatliv. Det är ett enormt stort steg framåt.

Det är ingen förändring i sak av vad Piratpartiet står för. Vi hade med FRA-frågan redan i vårt valmanifest 2006, tillsammans med andra punkter om rätten till ett privatliv och medborgarrätt. För oss som är aktiva i partiet har det hela tiden varit det som är själva kärnan i vårt budskap, men fram tills för någon månad sedan var det inte särskilt många utanför de allra mest politiskt intresserade kretsarna i Sverige som visste om det. Men nu vet alla. Det känns väldigt bra.

För uppriktigt sagt hade det varit ganska fånigt att starta ett nytt politiskt parti bara för att driva fildelningsfrågan. Hade det bara varit det skulle ingen av våra aktivister ha lagt ner så mycket tid som de har gjort de senaste två och ett halvt åren.

Själva fildelningen som sådan är överhuvudtaget inte en politisk fråga. Fildelningen finns redan idag och fungerar utmärkt. Den är ett teknikhistoriskt faktum, och ingenting som man egentligen behöver ha en åsikt om om man inte vill. Den är bara något positivt och fantastiskt som finns i världen idag, och som kommer att fortsätta finnas från och med nu.

Det är i och för sig en angelägen politisk fråga att reformera upphovsrätten så att den passar ihop med dagens verklighet, och bejakar den nya teknikens alla möjligheter istället för att försöka begränsa dem. Då kommer vi att få se en ännu mer fantastiska och spännande saker dyka upp på nätet, alldeles säkert på nya och oväntade sätt. Det är ett skäl till att engagera sig politiskt för att så snabbt som möjligt få till en reform av lagstiftningen. Men knappast ett tillräckligt skäl för att starta ett nytt parti.

Många människor är väldigt skeptiska till en- eller fåfrågepartier. Det är jag också i nomalfallet, om jag ska vara helt ärlig. Det måste vara en väldigt, väldigt viktig fråga för att det ska vara vettigt och värt besväret.

Men rätten för medborgarna att kunna kommunicera privat och förtroligt med varandra är en så viktig fråga. Den rätten är en hörnsten för det öppna demokratiska samhället. Försvinner den rätten finns det inte längre något skydd mot att även de andra medborgerliga rättigheterna börjar naggas i kanten. Då har vi – säkert utan att vilja det – växlat in på ett spår som vi vet leder fel. Även om det kanske inte syns på ytan till en början.

”Varje generation måste själv återerövra demokratin” finns det ett berömt citat som säger.

Så som saken har utvecklats har FRA-lagen blivit ett test av hur demokratin fungerar i Sverige år 2008 i ett skarpt läge. För poängen med demokrati är att om de som har den verkställande makten spårar ur och börjar gå åt fel håll, då ska det finnas mekanismer som gör att de folkvalda parlamentarikerna och medborgarna kan dra i nödbromsen. Innan det är för sent.

Och mekanismerna som säkerställer att all makt verkligen utgår från folket ska inte finnas bara på pappret, eller i form av vackra formuleringar i högtidstal. De måste finnas på riktigt. Det är det som är det magiska med just demokrati. Det är därför vi brukar säga så vackra saker om just det styrelseskicket. Men ska demokratin vara värd att prata vackert om, då måste den fungera när det gäller också.

Själv tror jag att det kommer att visa sig att den gjorde det den här gången i Sverige 2008. Jag tror vi kommer vinna den här striden, och få stopp inte bara på FRA-lagen, utan även på alla andra lagförslag som går i samma riktning.

Vi medborgare har tagit upp den knutna näven ur byxfickan och bestämt oss för att säga ifrån. Det kanske var i grevens tid, och mycket återstår att göra. Men jag hoppas och tror att vi en dag kommer kunna se tillbaka på den tid som nu ligger framför oss, och säga att vi bestod provet. Jag hoppas och tror att när det var vår tur att återerövra demokratin, då gjorde vi det som behövdes. Det är därför jag har valt att engagera mig politiskt, tillsammans med många andra människor.

Jag heter Christian Engström, och jag är pirat. Det är jag stolt över.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra, demokrati, almedalen

Maud Olofsson vet inte att grundlagen finns

Centerns partiledare Maud Olofsson avslutade just sitt tal i Almedalen. Bland annat hade hon ett ganska långt avsnitt som handlade om den personliga integriteten. Det var ju bra i och för sig.

Men ännu bättre hade varit om hon hade lärt sig åtminstone det minsta om ämnet innan hon började säga stora ord. Hon sa:

Det är hög tid att den personliga integriteten ges en självklar plats i grundlagens skydd för mänskliga fri- och rättigheter. Vi har redan ett skydd för den viktiga åsiktsfriheten, men inte för den personliga integriteten. Likt länder i omvärlden måste den personliga integriteten grundlagsfästas.

Kloka ord, kan man tycka. Men bara om de hade varit sanna. Men det är de inte.

Den personliga integriteten är nämligen mycket uttryckligt skyddad i den svenska grundlagen. Fast det vet tydligen inte centern och Maud Olofsson. I paragraf 6 i Regeringsformens kapitel 2 står det nämligen:

6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

Den här paragrafen har tydligen Maud Olofsson aldrig hört talas om. Hon har tydligen inte heller hört talas om paragraf 23 i samma kapitel i Regeringsformen, som hänvisar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

- Det hade jag ingen aaaaaaning om, kommer vi väl få höra Maud Olofsson säga någon av de närmaste dagarna.

Det förklarar en del av centerns beteende den senaste tiden. Maud Olofsson och hennes parti tror att politikerna får göra vad de vill med medborgarnas personliga integritet.

Sådana politiker är farliga. Om hon inte bara ljög, förstås. Fast det är ju knappast mindre farligt.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra, centern, maud olofsson

Mot Almedalen

Almedalen 2007

Imorgon söndag åker jag till Almedalen tillsammans med andra piratpartister. Jag får se hur det blir med bloggandet medan jag är där, men jag är säker på att bland annat Emma och Rick kommer att blogga under veckan.

På tisdag 9:30 – 12:00 ordnar Piratpartiet ett seminarium med titeln ”Upphovsrätt eller medborgarrätt”:

Dag: 2008-07-08
Seminarium kl 09:30 – 12:00, Trädgården S:t Hansgatan 3

Upphovsrätt eller medborgarrätt?
Det finns en konflikt mellan dagens upphovsrätt och grundläggande medborgerliga rättigheter, såsom äganderätten, rätten till ett privatliv, yttrandefriheten och rätten att skapa nya verk. Har samhället hittat rätt balanspunkt mellan de motstridiga intressena? Hur bör upphovsrätten se ut i det framväxande informationssamhället? Är Sverige och Europa på rätt väg?

Ett panelsamtal med möjlighet att diskutera och ställa frågor.

Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet
Oscar Swartz, debattör och nätveteran
Mattias Lövkvist, vd för skivbolaget Hybris

Arrangör:
Piratpartiet

Jag tror det blir ett spännande seminarium. Välkomna!

Men förutom upphovsrätt är jag säker på att det kommer att pratas en hel del om FRA i Almedalen. Det är bra det. Vi ska inte låta dem glömma den här frågan.

Jag kan nås på telefon 070-663 37 80, och Rick har 0708-303 600.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, integritet, privatliv, fra, almedalen

Dåliga ändringsförslag till EU:s telekompaket

Malcolm Harbour, konservativ MEP

EU håller just nu på att behandla något som de kallar för ”telekom-paketet”, som består av fem olika direktiv. De ska skapa ett gemensamt regelverk i Europa för internet och telekom-tjänster.

I sista sekunden, precis innan europaparlamentet ska ta sommarlov, har den brittiska parlamentsledamoten Malcom Harbour (konservativ) lagt några ändringsförslag till texten som ska behandlas i utskotten för den inre marknaden (IMCO) och näringsutskottet (ITRE) nu på måndag den 7 juli.

Hemrik Alexandersson uppmärksammar att aktivistorganisationen EDRI varnar för att de här tilläggen kan leda till ökad kontroll av användarna på internet. Realtid skriver också om frågan.

Henrik Alexandersson uppmanar till grupparbete för att försöka reda ut vad det är som händer, så jag har tittat på tilläggen för att försöka göra en egen bedömning. Preliminärt tycker jag att det ser ut som att det i och för sig är dåliga tillägg som europaparlamentarikerna borde rösta nej till, men att det kanske inte nödvändigtvis är så illa som det låter när EDRI beskriver det. Men det här är knepiga saker att tolka, så andra får gärna komplettera eller säga emot om jag har fått saken om bakfoten.

Det här är min tolkning av det hela:

Malcolm Harbour är känd för att han konsekvent går storföretagens ärenden när det gäller att på olika sätt inskränka friheten på nätet, så därför finns det all anledning att vara misstänksam när han kommer med förslag. Ofta är det så man får göra för att försöka förstå vad som händer i Bryssel: man tittar på vem det är som har kommit med ett visst förslag för att få en ledtråd till vad som egentligen är syftet med det.

I det här fallet handlar det om tre tillägg som på ytan ser ganska oskyldiga ut, men som ändå pekar i fel riktning. De första rapporterna som målade ut ändringarna som en katastrof för friheten på internet var nog överdrivna, men det är fortfarande dåliga tillägg som europaparlamentarikerna bör rösta nej till, om inte annat för att de är så otydliga att de kan tolkas lite hur som helst.

Det första tillägget (H1) ser på ytan ut som att det handlar om att internetleverantörerna ska se till att användarna får tillräcklig kapacitet, men det kan i värsta fall tolkas som att internetleverantörerna är skyldiga att blockera fildelning om det behövs för att säkerställa kapaciteten.

Den andra tillägget (H2) säger att myndigheterna ska ”uppmuntra till samarbete” mellan internetleverantörerna och de stora film- och skivbolagen. Återigen är det ju en så luddig formulering att den kan betyda allt eller inget, men själva grundtanken är ändå fel: att internetleverantörerna ska tvingas ta ansvar för vad deras kunder gör på internet, och att film- och skivbolagen ska få vara med och leka privapoliser.

Det tredje tillägget (H3) säger att internetleverantörer ska bli skyldiga att uppfostra sina användare om hur hemskt det är med fildelning av upphovsrättsskyddat material. Återigen vet man inte hur tillägget kan komma att tolkas i praktiken. Det kan endera bli att internetleverantörerna tvingas bekosta lite allmän propaganda, men det kan också riskera att tolkas som att internetleverantörerna är skyldiga att hålla reda på vad användarna gör, och skicka ut varningsbrev om det ser ut som att de fildelar. För att kunna skicka ut sådana varningsbrev måste förstås internetleverantörerna övervaka vad det är deras användare sysslar med på nätet.

Så summa summarum: Det är inte nödvändigtvis någon gigantisk kris, men Malcolm Harbour har kommit med tre stycken dåliga tillägg som europaparlamentarikerna bör säga nej till, om inte annat för att de är skrivna så att de kan tolkas hur som helst.

För när det väl kommer till tolkningsfasen av olika papper från EU, då vet vi ju att lobbyisterna brukar utnyttja varje luddighet till att försöka pressa igenom en tolkning som är maximalt skadlig för oss vanliga internetanvändare. Det har vi sett många gånger förut.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, fildelning, upphovsrätt, integritet, privatliv, eu, telekompaketet

Bananrepublikfest torsdag 15-19 i Stockholm

Imorgon torsdagen den 3 juli är det gatufest i Stockholm för att fira att vi blivit en bananrepublik. Platsen är Mynttorget och tiden är 15-19. Massor med talare, massor med bananer, massor med folk och en sambaorkester. Piratpartiet har mer information.

Eftersom statsministern säger att vi medborgare är emot FRA bara för att vi inte har förstått, är det väl bäst att vi ägnar oss åt att dansa samba istället. Och lyssnar på talare som inte heller har förstått varför staten måste få rätt att avlyssna oss.

Under tiden kan statsministern ostört få sköta landet i samråd med sina amerikanska chefer, utan att behöva bry sig om vare sig riksdag eller folk. Precis som det ska vara i en bananrepublik. Det blir han nog glad åt.

Efter festen fortsätter protesterna på Café Opera mellan 20:00-03:00 där Stekare mot FRA har ordnat efterfest och mingel. Åldersgräns 23 år. För de på gästlistan gäller 20 år, för att komma på gästlistan används Facebook (http://sv.facebook.com/event.php?eid=34188976904).

Tillägg:
Även i Malmö är det demonstration mot FRA på torsdagen, påpekas det i kommentarerna. Klockan 17 på Gustav Adolfs torg, men en minst sagt späckad talarlista! Läs mer i kommentarerna.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra, demonstration, fest, torsdag

Piratpartiets strategi i Europaparlamentet

Europaparlamentet

I helgen ordnade Piratpartiet internationell konferens i Uppsala, tillsammans med systerpartier från andra europeiska länder. I samband med det passade vi på att tillkännage att svenska Piratpartiet ställer upp i EU-valet juni 2009.

På konferensen tog vi bland annat fram en gemensam plattform, som de olika nationella piratpartierna som ställer upp i EU-valet kan använda. Den gemensamma plattformen finns hos Piratpartiet (på engelska).

Dokumentet tar upp politiken som vi står för under huvudpunkterna medborgarrätt (civil rights), patent och upphovsrätt, och innehåller en skissartad strategi för hur vi ska kunna nå tillräckligt många väljare.

Dessutom besvarar dokumentet frågan om hur vi har tänkt agera för att få inflytande i europaparlamentet när vi väl är där, och speciellt hur vi har tänkt göra med alla frågor som ligger utanför vårt partiprogram.

Det är en mycket relevant fråga. Johan Folin på Södermanlands Nyheter formulerar den så här:

På Piratpartiets hemsida finns deras riksdagsstrategi presenterad, det vill säga hur partiet ska bete sig om det hamnar i Riksdagen, och framförallt om man hamnar i en vågmästarställning. Strategin går ut på att stödja det block som tillgodoser Piratpartiets önskemål inom ramen för principprogrammet. I övriga frågor tänker de stödja det block som ger efter mest. Man tar alltså endast ställning i de frågor som berör mänskliga rättigheter, kultur, upphovsrätt eller patentfrågor.

Om Piratpartiet tänker använda samma strategi i EU-parlamentet är oklart, vad som dock är klart är att vi inte vet vilken politik Piratpartiet tänker föra i andra frågor än deras hjärtefrågor. Både väljarna och EU:s utveckling skulle gynnas av att Piratpartiets politik blir tydligare och mer komplett.

Det är som sagt en väldigt vettig fråga, som jag gärna svarar på.

Kort uttryckt kommer vi att tillämpa en variant av riksdagsstrategin som är anpassad efter förutsättningarna i EU-parlamentet. Eftersom det inte är EU-parlamentet som utser ”regeringschefen” (kommissionens ordförande) finns det ju ingen vågmästarställning att sträva efter.

Så här beskriver vi den strategi vi har tänkt tillämpa i europaparlamentet i plattformen som vi antog i Uppsala (översatt från engelskan):

Strategi i europaparlamentet

I europaparlamentet är det partigrupperna som är nyckeln till att få inflytande. När vi väl har tagit plats i parlamentet, kommer vi att diskutera med de grupper som känns relevanta för att avgöra vilken grupp som ligger närmast oss i våra frågor, och gå med i den gruppen.

Inne i gruppen kommer vi att göra vårt yttersta för att övertala de andra medlemmarna att ansluta sig till våra ställningstaganden i de frågor som ligger inom vår politiska plattform. I gengäld kommer vi att ta råd av gruppen i alla andra frågor, och rösta med gruppen om vi inte har starka skäl mot.

När vi blir kontaktade av lobbyister och andra i frågor som ligger utanför Piratpartiets plattform, kommer vi att hänvisa dem till rätt person i gruppen och uppmana dem att ta upp saken med honom. På så sätt kan vi fokusera på de frågor vi verkligen brinner för.

Beslutsprocessen inom EU är mycket komplicerad, och för att kunna hålla koll på vad som händer kommer vi att behöva hjälp av internet-communityn. Piratrörelsen är en gräsrotsrörelse som bygger på att många engagerade aktivister samarbetar med hjälp av modern informationsteknik. Det här sättet att arbeta kommer att bli en styrka som vi kan dra nytta av när vi väl tagit plats i parlamentet.

Under arbetet med olika frågor i EU ska vi ha i åtanke de principer som vi tycker borde vara styrande för hela EU:

- Subsidiaritet
Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. EU ska bara hantera frågor som de enskilda medlemsländerna inte kan hantera på egen hand.

- Transparens
Beslutsprocessen inom EU fungerar idag på ett sätt som gör det mycket svårt för både media och vanliga medborgare att följa med i vad som händer och ta del i debatten. Det här måste förbättras. Vi behöver gå mot större transparens och öppenhet.

- Man ska kunna utkräva ansvar
Europaparlamentet är den enda institutionen i Bryssel som är direkt vald av medborgarna. Parlamentets roll ska stärkas, så att makten flyttar från de stängda rummen ut i öppenheten.

I alla frågor som ligger utanför vårt program röstar vi alltså med gruppen, om inte gruppen har fått för sig någonting alldeles skogstokigt. Dels för att ha något att erbjuda så att vi faktiskt är välkomna i gruppen, men egentligen ännu mer för att vi ska ha ett smidigt sätt att kunna koncentrera oss på de frågor vi brinner för.

- Men vilken grupp har vi tänkt oss i praktiken?

Som det står i plattformen vill vi lämna det öppet tills efter det att vi är valda, och se hur det politiska läget är då. Just när det gäller frågorna om hur vi ska välja rätt väg in i informationssamhället, som ju är vad Piratpartiet handlar om, händer det ganska mycket på den politiska spelplanen.Därför vill vi inte binda oss på förhand.

Men om man ändå ska gissa in i framtiden skulle jag själv tro att det kommer att bli endera den gröna eller den liberala gruppen. Men som sagt, det politiska läget kan ha förändrats tills dess, så vi vill inte lova någonting säkert på den punkten.

Det enda jag kan säga säkert är att vi inte kommer att gå med i gruppen för främlingsfientliga nationalistiska partier under några omständigheter, vad de än skulle kunna tänkas få för sig att säga eller göra när det gäller våra frågor. Det beror på att vi inte gillar dem, helt enkelt.

Så grundtipset blir endera gröna gruppen eller liberala gruppen, beroende på deras dagsform när det gäller att värna medborgerliga rättigheter och försvara det öppna och demokratiska samhällets grundvalar.

…………

Den här frågan har diskuterats i en tråd i Piratpartiets forum. (Det är så vi normalt kommer fram till politiska ställningstaganden i partiet.)

Uppdatering: Mer om Piratpartiets EU-strategi

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, eu, eu-valet 2009

Signalspaning i FRA:s historia

Militär signalspaning är en fullständigt legitim verksamhet för staten att hålla på med. Om det är ett läge där vi kan öka Sveriges säkerhet på ett kostnadseffektivt sätt med hjälp av signalspaning, då är det absolut något vi ska göra.

Men allmän avlyssning av den egna befolkningen är något helt annat. Det är en styggelse som bara hör hemma i totalitära diktaturer. Öppna demokratier bygger istället på saker som brevhemlighet, meddelarskydd för den som pratar med en journalist, sekretess när man pratar med en advokat eller läkare, och rätten att prata politik med sina kompisar utan att staten noterar det i en svart bok.

Signalspaning riktar sig mot andra länders militära styrkor och/eller deras politiska ledning. Avlyssning riktar sig mot vanliga enskilda människor som bor i Sverige. Det är två helt olika saker.

Försvarets Radioanstalt FRA har mycket goda meriter när det gäller signalspaning. Men det var länge sedan. Det var under andra världskrigets och det kalla krigets dagar. Då avlyssnade de militär trafik i vårt närområde, och trafik mellan ambassader och deras hemländer. Helt legitim signalspaning, alltså.

Men det kalla kriget tog slut 1989. Vad har FRA pysslat med sedan dess? Det är det ingen som har givit något särskilt bra svar på.

Men början av FRA:s historia är ingen hemlighet. Jag tänkte göra en snabbgenomgång som bakgrund.

Man kan dela in FRA:s historia i tre faser:

1. Andra världskriget
Det som skulle komma att bli FRA startade sin verksamhet i samband med att andra världskriget bröt ut. Dels för att det uppenbarligen behövdes organiserad militär signalspaning vid den tiden, men också för att Sverige råkade ha en matematiker som hette Arne Beurling, och som visade sig vara ett geni på att knäcka krypton.

Sommaren 1940 lyckades Beurling knäcka tyskarnas kryptomaskin G-skrivaren, som användes för att skicka hemliga meddelanden med teleprinter. Tyskarna hade fått tillstånd av Sverige att använda de svenska telegrafledningarna för att skicka meddelanden till och från Norge. Dem kunde FRA läsa, vilket var till stor nytta för den svenska regeringen som försökte gå balansgång på slak lina för att hålla Sverige utanför kriget.

Det här var alltså ett mycket lyckat exempel på signalspaning – och i kabel, till och med! Men det tog slut efter 1942, när tyskarna bytte till säkrare chiffer.

Förutom att avlyssna den tyska G-skrivar-trafiken ägnade man sig förstås också åt att försöka få ut information ur alla annan militär trafik man lyckades snappa upp. Man hade vissa framgångar med Röda Armén chiffer, och kunde alldeles säkert få ut en hel del av att lyssna på den vanliga taktiska trafiken mellan olika militära enheter i närområdet.

Den här tiden finns beskriven i Bengt Beckmans bok Svenska kryptobedrifter. Om man är lite halvnördigt småintresserad av krypton och militärhistoria är den ganska kul att läsa, så den kan jag rekommendera för den som känner för det. (Fast den har status ”definitivt slut” hos förlaget, och Bengt Beckman lever såvitt känt fortfarande, så den kommer inte komma på Projekt Runeberg på åtminstone 70 år. Synpunkter på det, någon? )

2. Det kalla kriget

Budapest 1956

När andra världskriget tog slut 1945 vidtog det kalla kriget mellan öst och väst nästan omedelbart. Sverige var ett nyckelland, precis bredvid Sovjet, med bara Finland som ofrivillig buffert. FRA bidrog på ett värdefullt sätt till Sveriges och Natos försvar genom att signalspana på ryssarna.

Den huvudsakliga verksamheten gick ut på att kontinuerligt avlyssna den vanliga taktiska radiotrafiken mellan olika ryska (och polska) militära förband. Dels kunde man hoppas kunna knäcka deras koder (jag vet inte i vilken utsträckning FRA lyckades med det under kalla kriget), och få information den vägen. Men minst lika viktigt var själva trafikmönstren.

Genom att FRA hela tiden följde den vardagliga trafiken för till exempel ryska stridsvagnsförband i trakten av Leningrad kunde man direkt upptäcka om trafiken ökade och ändrade karaktär. Det var ju i så fall ett tecken på att något var i görningen, och tillsammans med andra uppgifter kunde man ofta lista ut vad det var.

Det här tycks FRA:s radiospanare ha varit ganska bra på, efter vad det verkar. FRA kunde ge den svenska regeringen förvarning när ryssarna gick in i Ungern 1956, och (tror jag) även inför Prag 1968. Då var det ju mycket ryska stridsvagnar i rullning, så det märkte FRA.

Den här avlyssningen av militär trafik utfördes från ett antal lyssningsstationer som var utspridda i landet. De kallades för ”detachement”, eller i dagligt tal ”bon”, eftersom de hade kodnamn som slutade på ”-bo”, typ Granbo eller Skogsbo eller så.

FRA använde också flygplan som flög ute över Östersjön för signalspaningen. År 1952 ledde det till den så kallade Catalinaaffären, när ryssarna sköt ner en DC-3:a från FRA som var ute på rutinmässigt spaningsuppdrag, endera alldeles utanför eller alldeles innanför den ryska territorialgränsen. Den händelsen sitter fortfarande djupt ingraverad i FRA:s kollektiva minne.

Hela den här signalspaningsverksamheten skedde i nära samarbete med USA. Det var jättehemligt, för officiellt var Sverige ett neutralt land under det kalla kriget, men precis alla kände till det, såväl vanliga svenskar som naturligtvis ryssarna.

Själv tycker jag att det var rätt gjort av Sverige att stå på västvärldens sida i det kalla kriget, och det tyckte i princip alla svenskar på den tiden också, så det var nog egentligen aldrig särskilt kontroversiellt. Men det var som sagt jättehemligt, för om Sverige officiellt hade övergivit neutralitetslinjen skulle det ha ställt till en massa diplomatiskt och politiskt stök som ingen hade något särskilt intresse av.

Så FRA fortsatte under det kalla kriget att göra värdefulla insatser för både Sverige och Nato-sidan ända tills muren föll 1989. Mot slutet hade kanske i och för sig spionsatelliterna tagit över som ett allt viktigare sätt att hålla koll på vad ryssarna gjorde och kunna upptäcka en eventuell mobilisering tidigt, men så sent som 1985 tog FRA ett nytt spionfartyg i bruk för att lyssna på radiotrafik från Östersjön.

Parallellt med den här militära signalspaningen sysslade FRA också med att övervaka trafiken till och från de utländska ambassaderna i Sverige. Åtminstone fram till 70-talet brukade ambassaderna ha stora radioantenner på taket för att kunna kommunicera med sina hemländer, och det lyssnade FRA förstås på. Om de lyssnade även på kabeltrafik från ambassaderna vet jag inte, men om de någon gång fick chansen tog de säkert den. Helt legitimt i så fall. Främmande makts ambassader är alltid lovligt byte för en underrättelsetjänst (så länge det inte leder till diplomatiska förvecklingar).

Hur mycket den här spaningen på ambassadtrafik egentligen gav vet jag inte heller, men gissningsvis blev den nog med tiden av ganska begränsat värde. I och med datorernas intåg i samhället blev det ju möjligt för var och en att på ett billigt sätt få tillgång till krypton som är i princip oknäckbara, och ambassader har förstås alltid tillämpat så stark kryptering de har kunnat få tag på. Men FRA försökte i alla fall, och kanhända tillförde det någonting, åtminstone i början av det kalla kriget.

Men 1989 tog det kalla kriget slut.

3. Efter murens fall 1989
Inget roligt varar för evigt, och så blev det även för FRA. Det kalla kriget tog slut.

FRA lyckades inte ge regeringen någon förvarning om murens fall, för i den revolutionen handlade det ju inte om några stridsvagnar som rörde sig. Öppna nyhetsmedia var en relevantare källa till information i det fallet.

Men muren föll i alla fall, och Polen gick med i Nato och ryssarna blev endera snälla, eller i vart fall så försvagade att de inte utgjorde något militärt hot mot Sverige och Europa längre. Signalspaning mot öst fyllde inte längre någon vettig funktion.

I FRA:s egen historieskrivning uttrycks det så här:

1990 – Det kalla kriget upphör och FRA:s signalspaning ominriktas gradvis under de följande åren för att kunna hantera de nya hot som förändringarna i omvärlden medför.

I praktiken innebar det här att man la ner de allra flesta bona som tidigare hade skött signalspaningen. Förmågan att kunna hålla koll på ryssar genom att lyssna på deras radiotjatter behövdes inte längre i spionsatelliternas tidevarv. FRA behövde nya arbetsuppgifter för att kunna överleva som organisation.

Det blev att man började avlyssna civil svensk trafik istället. Enligt överdirektör Anders Wik började FRA så tidigt som 1976 att avlyssna civil trafik som gick via satellit, trots att de var medvetna om att det stred mot Europakonventionen och grundlagen. År 1976 var det kanske inte så mycket trafik som gick den vägen, men i och med att tiden gick och alla skaffade sig mobiltelefoner blev det ju en fullkomlig explosion av civil svensk trafik i luften.

FRA hade hittat något annat att göra istället för att signalspana på militär trafik. Man hade börjat avlyssna hela det svenska folket. Polisen blev en av ”firmans” viktigaste ”kunder”, för att ansluta sig till FRA:s eget språkbruk. Trots att det rörde sig om avlyssning av människor som inte alls var misstänkta för brott, och helt utanför rättegångsbalkens regler.Tricket var bara att kalla det för ”signalspaning” istället för ”avlyssning”.

Och framtiden?
Enda problemet med den här verksamheten var alltså att den råkade strida mot lagen. Annars var allting bra, sett ur FRA:s perspektiv. FRA hade någonting att göra, och om någon bad om exempel på vad verksamheten egentligen tillförde var det bara att säga att det var hemligt. Precis som Carl Bildt gjorde häromdagen, när han försökte försvara FRA-lagen på sin blogg genom att hänvisa till framgångar för FRA för väldigt länge sedan, och säga att allt annat är hemligt.

Personligen tycker jag inte att det svaret räcker. FRA gör av med en halv miljard om året av skattebetalarnas pengar. Redan det är ett skäl att ställa frågan vad de har gjort de senaste 20 åren.

Och när det dessutom är klart att FRA rutinmässigt bryter mot lagen, och mycket tyder på att allt handlar om att sälja ut det svenska folkets privatliv till främmande makt, då är det ännu mer skäl för en granskning. De landsomfattande protesterna mot FRA-lagen visar att det finns fler som tycker så.

Tillsätt en sanningskommission om FRA. Och riv upp FRA-lagen tills vi åtminstone har fått veta vad som faktiskt har försigått och försigår däre ute på Lovön. Det har vi medborgare rätt till.

…………

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: piratpartiet, politik, övervakning, integritet, privatliv, fra